1.KAUSALITET OCH ADEKVANSs. 5
Utgångspunkter
1.Frågan om bevisningen av orsakssamband (kausalitet) är en viktig fråga vid strävandena att åstadkomma ett ändamålsenligt och funktionellt ersättningssystem. En grundläggande förutsättning för att kunna kräva ersättning är att det anses bevisat att det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och det skadegörande beteendet eller verksamheten. Det ta gäller såväl vid culpaansvar som vid strikt ansvar.1s. 5
2.Se från rättspraxis t.ex. ND 1992 s. 325 (Finlands HD): Ett fartyg hade körts. 5
3.på en boj som under svåra isförhållanden hade förskjutits så att den befanns. 5
4.sig i farleden under isen. Redarens skadeståndstalan mot staten förkastadess. 5
5.dels eftersom det under de rådande förhållandena inte kunde tillräknas sjö-s. 5
6.fartsmyndighetema som försummelse att bojen förskjutits och inte återförtss. 5
7.till sin plats och att dess position under isen inte kunnat fastställas, delss. 5
8.eftersom det inte förelåg orsakssammanhang mellan sjöfartsmyndigheter-s. 5
9.nas underlåtelse att varna de sjöfarande för bojen och fartygets sammans. 5
10.stötning med denna.2s. 5
11.1 Enligt Hellner 1995 s. 195 kan orsakssambandet uppfattas som en gemensam förutsättning för skadeståndsansvar. Se även Lundquist 1998—99 s. 91.s. 5
12.2 Beträffande det sistnämnda anförde HD: ”Däcksbefälet på ms Bore King har i god tid innan fartyget kom till bojplatsen konstaterat att bojen inte fanns på plats och för att undvika en sammanstötning med bojen ändrat kurs så att fartyget gick öster om farledens mittlinje. Ingenting talar för att fartyget hade framförts på ett annat sätt om fartygsbefälet på förhand fått meddelande om att bojen inte var synlig och att samman stötningen hade kunnat undvikas genom ett sådant meddelande. Det saknas därför orsakssamband mellan myndigheternas underlåtelse att meddela om bojen och ms Bore Kings sammanstötning med denna.” (s. 327) Ett liknande fall är ND 2002 s. 116., där Helsingfors hovrätt ansåg att slocknade ljusbojar inte haft orsakssamband med fartygss. 5
13.232Kapitel 5s. 232
14.Vid komplicerade saksammanhang är det emellertid ofta svårt för dens. 232
15.skadelidande att styrka ett sådant orsakssamband. Särskilt gäller dettas. 232
16.miljöskadefrågor, där erfarenheterna visar att det kan vara förbundets. 232
17.med stora svårigheter att prestera full bevisning om att en viss miljös. 232
18.skada har orsakats av en viss verksamhet. Ett typiskt drag hos mångas. 232
19.föroreningsskador är ju deras smygande, långsamt inträdande verkan.s. 232
20.Också många fall av personskador kan vara sådana att de framträders. 232
21.först efter en avsevärd tid (t.ex. skador orsakade av strålning3 eller annans. 232
22.liknande störning). Enär fartygen transporterar förorenande och andras. 232
23.farliga ämnen, är det givet att nämnda bevis svårigheter kan uppkommas. 232
24.även vid en fartygsolycka.s. 232
25.Man kan i detta sammanhang tala om dels faktiska orsaksfrågor, delss. 232
26.rättsliga orsaksspörsmål.4 Bland de faktiska bevisningssvårighetema kans. 232
27.nämnas att det ofta kan vara oklart huruvida en miljöskada härstammars. 232
28.från verksamheten A (tex. verksamhet i hamn), verksamheten B (t.ex.s. 232
29.utsläpp från fartyg), verksamheten C (tex. en industrianläggning vid fars. 232
30.leden) osv. eller om tex dessa gemensamt har orsakat skadan.5 Etts. 232
31.exempel härvidlag kan vara att fisken i ett vattendrag dör och/eller växt-s. 232
32.Egheten skadas på grund av föroreningar, men oklarhet föreligger pås. 232
33.nämnda punkter. Och en ofta förekommande situation vid miljöskadors. 232
34.är att skadeorsakaren är okänd. Den allmänna förstöringen (och för-s. 232
35.grundstötning. Jfr även m/s Karelia haveri på Östersjön år 1986, då sex personers. 232
36.omkom och en skadades. Vid den rättsliga bedömningen konstaterade Åbo hovrätt atts. 232
37.det att räddningsflottens tak söndrades och flera personer självmant hoppade i vattnets. 232
38.från flotten var inte för befälhavaren och överstyrmannen förutsebara följder av att fars. 232
39.tyget övergavs. Och eftersom den grundläggande dödsorsaken för alla som miste livets. 232
40.var kylan, framstod det som osannolikt att dödsfallen skulle ha inträffat om man intes. 232
41.hade skurit sönder flottens tak. Befälhavaren och överstyrmannen dömdes till straff förs. 232
42.försummelser angående den reserelaterade sjövärdigheten men frifanns från åtalen oms. 232
43.sex fall av dödsvållande och för vållande av kroppsskada. Se närmare ND 1990 s. 74s. 232
44.(Finlands HD; ND 1992 j. 327 ändrade slutresultatet i hovrättens utslag endast beträfs. 232
45.fande det gällande överstyrmannen tillämpade lagrummet).s. 232
46.3 Jfr t.ex. Ståhlberg 1994 s. 22 ff.s. 232
47.4 En skarp skiljelinje mellan faktiska och rättsliga orsaksfrågor kan inte dras. Vids. 232
48.bedömningen av om rättsligt relevant orsakssamband föreligger sammanblandas olikas. 232
49.moment.s. 232
50.5 Jfr t.ex. Hollo & Vihervuori 1995 s. 111 f. Beträffande bevisningssvårighetema, jfrs. 232
51.även Cane 2001 s. 15 f.s. 232
52.Kausalitet och adekvans233 sumingen) av vår miljö leder till stora skador, och ofta är det inte möjligt att utreda skadeorsakaren (na).6 Till dessa svårigheter bidrar också sjöfar tens intemationalitet och fartygens rörlighet.s. 233
53.Det kan dock noteras att möjligheterna att spåra olika utsläpp och identifies. 233
54.ra förorenama hela tiden förbättras. Den vetenskapliga utvecklingen inoms. 233
55.medicin, naturvetenskaper, teknik, statistik etc. underlättar bevisnings frågors. 233
56.na vid miljöskador. Bevisningsproblem i fråga om det faktiska orsakssambandet kan även uppkomma i den formen att man vet att det har förekommit ett förore nande utsläpp, men det är oklart huruvida detta utsläpp (helt eller delvis) är orsak till den uppkomna skadan. Det kan t.ex. framstå som oklart huruvida också andra utsläpp än de som direkt skedde i samband med en fartygsolycka har bidragit till miljöskadornas uppkomst.7 Också kasuella förhållanden, dvs. förhållanden som ingen kan göras ansvarig för, kan medverka.8s. 233
57.Till de rättsliga orsaksproblemen kan hänföras bl.a. frågor om sam verkande skadeorsaker. Ofta är nämligen situationen den att flera olika verksamheter bidrar till att en miljöskada uppkommer. Som exempel kan nämnas att ett vattendrag tål belastningen från en eller ett fåtal verks. 233
58.6 Jfr Reg. prop. 1992:165 s. 27: ”1 synnerhet skador som orsakas genom förorening av luft eller vatten kan sammanhänga med flera faktorer samtidigt, och orsakssam bandet mellan dessa faktorer och skadan kan vara synnerligen oklart. Möjligheterna att påvisa de olika faktorerna och deras andel i skadan kan dessutom vara beroende av komplicerade tekniska och naturvetenskapliga utredningar. De faktorer som har orsakat skadan kan befinna sig långt både från den plats där skadan har visat sig och från var andra och de kan åtminstone till en del ha sitt ursprung utanför Finlands gränser, varvid de är särskilt svåra att utreda. Därför kan det hända att en del av orsakerna till skadan förblir okända. Ofta är det inte heller möjligt att precisera vem som har orsakat sådana skador som beror på trafiken eller på spridd belastning av vattendrag.”s. 233
59.7 Nämnas kan att i 1996 års HNS-konvention bestäms (art. 1 [6]): ”Where it is not reasonably possible to separate damage caused by the hazardous and noxious substan ces from that caused by other factors, all such damage shall be deemed to be caused by the hazardous and noxious substances except if, and to the extent that, the damage caused by other factors is damage of a type referred to in article 4, paragraph 3 [oljeska dor enligt oljeansvarighetskonventionen och skador orsakade av radioaktivt material]”. Jfr även mera allmänt om bevisningsproblemen Hollo & Vihervuori 1995 s. 117 ff.s. 233
60.8 Se även Lundquist 1998-99 s. 90. 234Kapitel 5 samheter, men när verksamheternas antal ökar, överskrids vattendragets toleransgräns med följd att fiskbeståndet lider skada. Härvid uppkom mer frågan om alla verksamheter skall påföras skadeståndsansvar eller om endast de verksamheter som har orsakat att toleransgränsen har överskridits skall få bära ansvaret.9 Problem av den här typen kan även uppkomma när endast en del av de skadeorsakande verksamheterna har kunnat identifieras. Skall härvid hela skadan bäras av de identifierade skadeorsakama?10 11s. 233
61.Även om ett ovannämnt orsakssamband kan konstateras, följer härav inte att all skada ersätts för vilken ansvarsgrunden (beteendet eller verksamheten) har varit en nödvändig betingelse {conditio sine qua non).n Bl.a. skulle det strida mot allmän rättskänsla att utsträcka skadestånds ansvaret till att omfatta alla följder av orsakssambandet.12 Följaktligens. 234
62.9 Se bl.a. Aasland 1984 s. 64. Det kan noteras att MiljöskadeL 8 § 1 mom. innehåller följande stadgande om sokdariskt ansvar ”De som är ersättningsskyldiga ansvarar soli dariskt för miljöskador som verksamheterna i fråga sannolikt har orsakat tillsammans.” Jfr även SkadeståndsL 6 kap. 2 §.s. 234
63.10 Jfr här SkadeståndsL 6 kap. 1 §: ”Har den skadelidande medverkat till skadan eller har annan omständighet, som q hörde till den skadevållande handlingen [min kurs.], även bidragit till skadans uppkomst, kan skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt.” Se t.ex. HD 1995:129. Här tangeras adekvansproblematiken, se Saxén 1975 s. 143. Enligt all männa skadeståndsrättsliga principer anses svaranden ha bevisbördan för sådana in vändningar. Jfr även Bengtsson 2003b s. 32:44 f. Beträffande det solidariska ansvaret för verksamhetsutövare enligt MiljöskadeL 8 § uttalas i Reg. prop. 1992:165 s. 27: ”Av det som anförts ovan följer att ansvaret för den del av belastningen som har orsakats av sannolikt okända källor eller på ett okänt sätt inte skulle kunna tillräknas någon. Detta kan lätt ske t.ex. i fråga om spridd belastning av vattendrag samt i fråga om fjärrtransporterat nedfall. Även en sådan känd andel av skadan som har orsakats av en utländsk verksamhetsutövare, som sannolikt inte kan åläggas regressansvar, kan jämställas med en okänd faktor.”s. 234
64.11 Beträffande conditio sine qua non-förutsättningen, se t.ex. Saxén 1975 s. 53 ff. Emellertid är det ibland tillräckligt att beteendet eller verksamheten har medverkat till skadan utan att ha varit en nödvändig förutsättning. Man talar härvid om ”tillräcklig betingelse”. Den typiska skadeorsaken är en både tillräcklig och nödvändig betingelse, och prövningen av de båda förutsättningarna kan då ske enhetligt. Se Hellner 1995 s. 197. Jfr även Agell 1972 s. 2 ff. Ytteligare kan nämnas att Peczenik i sin intressanta analys använder beteckningarna ”svaga” och ”starka” orsaker i stället för ”tillräckliga” och ”növändiga” betingelser. Se närmare Peczenik 1979 s. 110 ff.s. 234
65.12 Se även Routamo & Ståhlberg 2000 s. 220. Också praktiska synpunkter talar emot ett obegränsat skadeståndsansvar. Se idem s. 224.s. 234
66.Kausalitet och adekvans235 kan ersättningskrav avskäras på grund av att förlusterna framstår som svårförutsebara och föga typiska följder av det skadeorsakande förfa randet. Men det kan vara förbundet med avsevärda svårigheter att in casu finna en rimlig riskfördelning mellan skadeorsakaren och den skade lidande.13s. 235
67.Jag skall nedan kortfattat beröra bevisningen av orsakssambandet och frågan om begränsningen av skadeståndsansvaret med hänsyn till skadans förutsebarhet och andra dylika synpunkter (adekvans).s. 235
Bevisandet av kausalitet
1.5.2.1 Det allmänna beviskravet Utgångspunkten är att det åligger den skadeståndskrävande att visa att kausalitet föreligger. Förutom den lidna skadan skall denne visa att det föreligger ett orsakssamband mellan den påstådda skadeorsaken och den uppkomna skadan.s. 235
2.Detta är läget också i ett internationellt perspektiv. Men tendensen synes gås. 235
3.mot en uppluckring av skadelidandes bevisbörda — särskilt beträffandes. 235
4.miljöskadorna. I flera länder har nämligen rimlighets- och ändamålsöver-s. 235
5.väganden fått allt större betydelse vid bedömningen av skadelidandes beviss. 235
6.börda i föreliggande avseende. Vid bedömningen har bl.a. faktorer som dens. 235
7.ifrågavarande verksamhetens farlighet samt den uppkomna skadans stodeks. 235
8.och art fått betydelse.14 Också lagstiftningsvägen har den skadelidandess. 235
9.bevisbörda underlättats (se nedan). Som ovan i kap. 3 framgått, kan redaren påföras miljöskadeansvar dels på culpagrund (SjöL 7 kap. 1 § och SkadeståndsL), dels på basen av reg lerna om strikt ansvar (VattenL 1 kap. 25 §, SjöL 10 kap. och MiljöskadeL).s. 235
10.13 Jfr den s.k. intressejurisprudensen, som kan sammanfattas så att man ställer olika intressen mot varandra och sedan bestämmer sig för vilket eller vilka intressen som skall prioriteras, dvs. är mera skyddsvärda. Härvid framträder även likheten med de teleologiska metodläroma. Se Hellner 1998 s. 489 fif.s. 235
11.14 Se närmare Wetterstein 1990 s. 89 ff. jämte hänvisningar. 236Kapitel 5s. 235
12.I SkadeståndsL hänvisas på flera ställen till kravet på orsakssamband. Uttrycket ”förorsaka skada” är allmänt förekommande (2-4 kap.),15 och andra skrivningar är ”på grund av att” (5 kap. 4 §) och ”medverkat/bidragit till skadans uppkomst” (6 kap. 1 §). Men som i inledningsavsnittet sades, kan bevisandet av kausalsambanden stundom vara nog så svårt.16 Omfattande medicinska, naturvetenskapliga, tekniska m.m. utredningar kan vara av nöden, och en sådan bevisbörda för den skadelidande kan framstå som oskäligt betungande. Risken finns att skadeståndsreglernas effekt därigenom minskas.s. 236
13.Men den skadelidandes bevisbörda i fråga om orsakssambanden underlättas emellertid av principen om fri bevisprövning som har inskrivits i RB 17 kap. 2 § (”Rätten äger efter samvetsgrann prövning av alla omständigheter, som förekommit, avgöra, vad i målet skall anses vara sant”). Så även om utgångspunkten för den skadelidande är ”full bevis ning”, är dock sannolikhetsbevisning i många fall tillräcklig.17 Som H. Saxén uttrycker det:s. 236
14.”Uppenbart är att alltför höga krav på S:s bevisbörda ej ställs. Ibland ansess. 236
15.sålunda orsakssamband föreligga, om A ej kunnat visa på någon annan rims. 236
16.lig orsak till skadan. Har A:s beteende varit uppsåtligt är man mera benägens. 236
17.att minska den skadelidandes bevisbörda, särskilt vid personskada. Å andras. 236
18.sidan kanske A:s inverkan helt frånses av domstolen, om den inträffades. 236
19.händelsen blott obetydligt influerats därav.s. 236
20.I vissa situationer, där det bereder svårigheter att utröna om skadan härs. 236
21.rört av den ena eller den andra faktorn, får man lov att placera ansvaret pås. 236
22.den faktor som förefaller övervägande sannolik, således överviktsprincipen.s. 236
23.15 Skrivningen ”skada som [...] har orsakats” ingår även i SjöL 7 kap. 1 §.s. 236
24.16 Jfr från nordisk rättspraxis .ND 1992 s. 213 (Sunnhordland herredsrett): Fraktskutan Bella skulle leverera laxfoder till en uppfödningsanläggning och förtöjde med spring. Under lossningen hölls fartyget i position med hjälp av motorerna och inget speciellt märktes härvid. Men efteråt uppdagades onormalt mycket lax i fjorden, och ett hål upptäcktes i en kasse nära den position fraktskutan hade haft. Anläggningens ägare och dennes assuradör påstod att Bella hade orsakat hålet, samt krävde skadestånd. Domstolen frifann rederiet då den inte ansåg det bevisat att fartyget hade orsakat skadan. Orsakssamband behandlades också i avgörandet ND 2000 s. 427 (Skien og Porsgrunn byrett).s. 236
25.17 Sannolikhetsbevisningen får ökad betydelse vid utredning av kausalitet i samband med underlåtelse. Se Saxén 1975 s. 57 f.s. 236
26.Kausalitet och adekvans237s. 237
27.Emellanåt placeras ansvaret på båda faktorerna.”18 Jag går emellertid här inte närmare in på kausalitetsbedömningen, utan hänvisar till allmänna framställningar.19s. 237
28.Också då miljöskador orsakas vid fartygsdriften är utgångspunkten ovannämnda principer. Detta gäller även när ansvarsgrunden utgörs av strikt ansvar. Varken VattenL eller SjöL:s regler om oljeansvaret (10 kap.)20 innehåller särbestämmelser om bevisbördan. Det åligger den skadelidande att föra tillräcklig bevisning om att ett orsakssamband före finns mellan skadan och fartygsdriften. Centralt blir härvid givetvis att kunna identifiera det fartyg som har orsakat skadan. Särskilt vid olje skador har svårigheter förekommit.s. 237
29.För att erhålla ersättning för oljeskador bör den skadelidande visa att skadan ”orsakats av förorening genom olja från ett fartyg och som upps. 237
30.18 Saxen 1975 s. 57. Se även Hollo & Vihervuoti 1995 s. 112 f., vilka anför bl.a.: ”Kirjallisuudessa on nimittäin usein vanhastaan lähdetty siitä, että täysi näyttökin on vain eräänlaista korkean asteen todennäköisyyttä.” Angående bevisandet av orsakssamband, jfr även från nordisk sjörätt ND 1976 s. 179 (Eidsivating lagmannsrett): Vid en brand i Jakartas oljehamn totalförstördes två amerikanska fartyg. Deras ägare hävdade att skadorna hade orsakats av den norska M/T Sletta som lossat bensin, samt krävde skadestånd. Domstolen kunde inte se att brandens utveckling stämde med teorin om att bensinläckage från Sktta skulle ha orsakat branden. De skadeståndskrävande ansåg också att Sluttas rederi inte hade utrett skadeorsakerna tillräckligt och att deras bevis börda därför bortföll. Domstolen ansåg att kärandena, som hade sina egna folk på stället, hade lika goda möjligheter att skaffa uppgifter. Jfr också ND 1998 s. 122 (Vestre Landsret): I samband med trålfiske seglade kuttrana m/s Papillon och m/s butterfly den 1 oktober 1990 in i en säkerhetszon där Maersk Olie & Gas hade nedlagt bl.a. en oljerörledning. Kuttrarnas trål fastnade i havsbottnen och Maersk Olie & Gas kons taterade efteråt att rörledningen hade skadats. En företagen undersökning kunde inte utesluta att kuttrana hade orsakat skadan. Fartygen hade varken utmärkt säkerhetszonen på sina sjökort eller uppmärksammat relevanta radioupplysningar. Landsretten fann att dessa försummelser inte var förenliga med gott sjömansskap och att denna om ständighet mildrade kärandens bevisbörda för att kuttrarna hade orsakat skadan. Då företagna undersökningar inte hade uteslutit att så var fallet, fann domstolen det utrett att kuttrarna var ansvariga.s. 237
31.19 Se t.ex. Routamo & Ståhlberg 2000 s. 222 ff.s. 237
32.20 Oljeansvarighetskonventionema (1969/1992) tar inte närmare ställning till frågan om bevisning av kausalitet. Härvid får lexfori betydelse. 238Kapitel 5 kommit utanför fartyget”21 (SjöL 10 kap. 1 §). Med andra ord bör både oljan och fartyget omfattas av SjöL 10 kap. Motsvarande gäller givetvis för det internationella ersättningssystemet. En sådan bevisning är givet vis enklare att föra vid olycksfall (grundstötningar, kollisioner etc.) än när fråga är om ”operational dumping”. Det kan förflyta en längre tid innan oljeutsläppet upptäcks, och då är bevisnings svårigheterna uppen bara. Det har nämligen inträffat fall där det har framstått som klart att oljan (beständig olja)22 har härstammat från ett fartyg, men det har inte varit möjligt att identifiera fartyget. Och även om detta skulle lyckas, måste fartyget dessutom uppfylla oljeansvarighetskonventionens fartygskriterium (se ovan avsnitt 3.2.2.1).23 IOPC-fonden kräver att ”a parti cular incident” måste kunna identifieras.24s. 237
33.Frågan om identifikation är aktuell i ett fall involverande 1992 års IOPC-s. 238
34.fond: Från 20 juni till 10 juli 1996 hade råolja förorenat Tysklands nordsjös. 238
35.kust nära Danmark. De tyska myndigheterna vidtog upprensningsåtgärders. 238
36.såväl till lands som till sjöss, och ca 1 574 ton oljeblandad sand uppsamlas. 238
37.des. Efter analyser av oljan, väderleksförhållandena och fartygstrafiken pås. 238
38.21 Ett ersättningskrav kan sålunda godtas endast om det föreligger ett orsakssam band mellan den uppkomna skadan och oljeföroreningen. Denna förutsättning gäller även för ersättningskrav i enlighet med 2001 års bunkerkonvention (”loss or damage caus ed outside the ship by contamination resulting from the escape or discharge of bunker oil from the ship” [art 1(9 )(a)]; jfr även formuleringen i artikel 3(1): ”the shipowner [...] shall be liable for pollution damage caused by any bunker oil on board or originat ing from the ship”). Se även Hoftvedt 2002 s. 22,29.s. 238
39.22 Jämförelsevis kan noteras att 2001 års bunkerkonvention omfattar all ”hydro carbon mineral oil” som används för ”the operation” eller framdrivning av ett fartyg eller annan flytande inrättning (art. 1 [1] och 5).s. 238
40.23 Till denna del föreligger skillnad i förhållande till HNS-konventionen som endast innehåller en mycket generell formulering: ’”Ship’ means any seagoing vessel and sea borne craft, of any type whatsoever” (art. 1.1). När tex. av HNS-konventionen omfat tade ämnen (i tunnor, containers etc.) har spolats överbord från ett fartyg synes det för erhållande av ersättning för awärjningskostnader från HNS-fonden vara tillräckligt att den ersättningskrävande visar det vara sannolikt att ämnena har varit last i ”någotslags” fartyg (jfr art. 14[3] [b]: ”The HNS Fund shall incur no obligation under the preceding paragraphs if: [...] (b) the claimant cannot prove that there is a reasonable probability that the damage resulted from an incident involving one or more ships.”).s. 238
41.24 Se utredning av IOPC-fondens direktör i IOPC Fund doc. FUND/EXC.35/- 7/Add. 1. Se även de la Rue & Anderson 1998 s. 135 f.s. 238
42.Kausalitet och adekvans239s. 239
43.det relevanta området kom de tyska myndigheterna till att den ryska tankems. 239
44.Kuzbass hade orsakat ifrågavarande oljeutsläpp. Följaktligen framställdes. 239
45.myndigheterna ett ansvarskrav mot det ryska rederiet. Fartygsägaren ochs. 239
46.dennes P&I försäkringsgivare bestred allt ansvar och sade att oljan inte härs. 239
47.stammade från Kuzbass. De tyska myndigheterna informerade även IOPC-s. 239
48.fonden om att de skulle framställa krav mot fonden ifall deras försök att fås. 239
49.ersättning för upprensningskostnadema av fartygsägaren misslyckades. Mens. 239
50.förutsättningen för ett framgångsrikt krav mot IOPC-fonden är att skades. 239
51.lidande kan visa att oljeutsläppet härrör från ett fartyg som omfattas avs. 239
52.konventionssystemet.25s. 239
53.Sedermera instämde tyska staten fartygsägaren och P&I försäkringss. 239
54.givaren till underrätten i Flensburg med ett ersättningskrav om 2,6 miljoners. 239
55.tyska mark. IOPC-fonden intervenierade i processen.26 2D7omstolen avgjors. 239
56.de ansvarsfrågan den 12 december 2002 och bestämde att fartygsägarens. 239
57.och försäkringsgivaren var solidariskt ansvariga för oljeskadan. Den frams. 239
58.lagda bevisningen pekade klart på att oljan härstammade från Kuzbass.21s. 239
59.Identifieringsproblem kan även uppkomma i andra sammanhang. Jfrs. 239
60.här från svensk rättspraxis ND 1999 x 60 (Svea hovrätt), som gällde vatten-s. 239
61.föroreningsavgift: Den 13 augusti 1997 gick Telia utan last från Västerås tills. 239
62.Köping. Samma dag anmäldes till kustbevakningen att det fanns olja pås. 239
63.vattnet i området. Kustbevakningens flyg observerade vid överflygning etts. 239
64.oljebälte i den södra farleden, varefter oljeprov togs från vattnet och fråns. 239
65.Telia. Analys av proven utvisade att proven inte var identiska, men dets. 239
66.kunde inte uteslutas att signifikanta skillnader berodde på kontamination avs. 239
67.oljan från vattnet. Kustbevakningen fann det styrkt att oljan hade kommits. 239
68.från Telia och ålade ägaren att betala vattenföroreningsavgift. Tingsrättens. 239
69.ändrade kustbevakningens beslut endast på så sätt att avgiften sattes ned tills. 239
70.251 den tidigare omtalade IOPC Fund Claims Manual anförs: ”The 1992 Fund does not pay compensation if: [...] the claimant cannot prove that the damage resulted from an incident involving one or more ships as defined (ie a laden or unladen seagoing ves sel or seaborne craft constructed or adapted to carry oil in bulk as cargo).” (s. 9)s. 239
71.26 Uppgifterna är från IOPC Fund Annual Report 2001 s. 102 ff. Nämnas kan att på basen av den bevisning som de tyska myndigheterna har presterat har också IOPCfondens direktör konkluderat att ”the Kuzbass was the most likely source of the conta mination” (Annual Report 2001 s. 105).s. 239
72.27 Se IOPC Fund doc. 92FUND/EXC.20/4. Fartygsägaren och försäkringsgivaren har besvärat sig över beslutet. Se 92FUND/EXC.22/2 s. 2. Bland andra fall där svårig heter förelegat att binda fartyg till oljeutsläpp kan nämnas Concordia I (förorening i Spanien år 2000) och Alambra (förorening i Sverige år 2000). Se närmare IOPC Fund Annual Report 2002 s. 110 f. och 92FUND/EXC.22/14 s. 3. 240Kapitel 5s. 239
73.hälften, enär rätten ansåg att utsläppet hade skett av en olyckshändelse ochs. 240
74.det haft ringa omfattning. Hovrätten fann inte någon annan rimlig förs. 240
75.klaring än att Telia hade orsakat utsläppet, varför det ansågs styrkt att uts. 240
76.släppet hade kommit från sagda fartyg. Hovrätten fann vidare att det intes. 240
77.hade visats några omständigheter som gjorde det sannolikt att utsläppets. 240
78.skulle ha skett av en olyckshändelse i den mening som avses i vattens. 240
79.föroreningslagen. Tingsrättens dom fastställdes.28 5.2.2 ITliljöskadeLss särbestämmelse Som tidigare i olika sammanhang (särskilt i kap. 3) framgått, kan redaren ådra sig skadeståndsansvar också enligt MiljöskadeL:s stadganden. Sist nämnda lag innehåller en särbestämmelse om orsakssamband (3 §):s. 240
80.”En miljöskada ersätts enligt denna lag, om det kan visas att orsakssambans. 240
81.det mellan den verksamhet som avses i 1 § 1 mom. och skadan är sannolikts. 240
82.[min kurs.]. Vid bedömningen av sannolikheten av orsakssambandet skalls. 240
83.uppmärksamhet fästas bland annat vid verksamhetens och skadans art samts. 240
84.eventuella andra orsaker till skadan.”s. 240
85.Denna skrivning tillkom för att förbättra de skadelidandes ställning.s. 240
86.MiljöskadeL skulle förlora en stor del av sin praktiska betydelse om mans. 240
87.skulle ställa höga anspråk på den skadelidandes bevisning. Utsikten avs. 240
88.en lång, osäker och dyr rättegång skulle säkert avskräcka många skades. 240
89.lidande från att väcka talan. Därför är reglerna om bevisbördan ochs. 240
90.beviskravet av väsentlig betydelse.s. 240
91.Ersättningsansvaret förutsätter således inte full bevisning i fråga oms. 240
92.orsakssambandet. Sannolikhet skall godkännas som tillräckligt bevis förs. 240
93.28 Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd. Se även avgörandet Sagas. 240
94.Rose (Stockholms tingsrätt, B 4-9195-98, 7 januari 2000), som omnämns i Tiberg 2002 s.s. 240
95.123 och från dansk rätt ND 1987 s. 136 (So- og handelsretten i Kobenhavn): Den 11s. 240
96.april 1984 ankom Marian Buc^ek till Århus, var fartyget lossades och intog därefters. 240
97.ballast. I samband med att fartyget skulle förhalas till annan kajplats upptäcktes olja is. 240
98.vattnet mellan kajen och fartyget. Århus kommun skred till awärjningsåtgärder ochs. 240
99.oljan bortskaffades. Bl.a. med hänsyn till utförda oljeprov ansåg domstolen det säkerts. 240
100.att Marian Buc^ek hade orsakat oljeutsläppet. Kommunens krav på kostnadsersättningars. 240
101.godkändes.s. 240
102.Kausalitet och adekvans241 orsakssambandet mellan verksamheten och skadan.29 Enligt motiven betyder ordet ”sannolikt” här höggradig sannolikhet, dvs. en sannolik het som matematiskt uttryckt innebär en säkerhet som klart överstiger 50 %.30s. 241
103.Bevislättnaden gäller hela kausalkedjan mellan verksamheten och skadan. Is. 241
104.motiven nämns att det i praktiken kan hända att ”verksamhets utövaren t.ex.s. 241
105.belastar en sjö med utsläpp och därigenom orsakar giftig algblomning, soms. 241
106.i sin tur leder till att en utomstående persons boskap insjuknar. När bo-s. 241
107.skapsägaren söker ersättning för skadorna till följd av boskapens sjukdoms. 241
108.är hans bevisbörda lindrad å ena sidan i fråga om orsakssambandet mellans. 241
109.algblomningen (störningen) och boskapens sjukdom (skadan) samt å andras. 241
110.sidan i fråga om orsakssambandet mellan algblomningen (störningen) ochs. 241
111.det utsläpp (verksamheten) som har orsakat algblomningen.”31 Som av det citerade lagrummet framgår, skall uppmärksamhet vid be dömningen av sannolikheten fästas bl.a. vid verksamhetens och skadans art samt vid övriga eventuella orsaker till skadan. Enligt motiven kans. 241
112.29 Reg.prop. 1992:165 s. 16.1 motiven anförs: ”1 praktiken har det förekommit fall där käromål angående ersättning för miljöskador har ogillats när det inte har varit möjligt att med full visshet visa vem som har orsakat den miljöskada som har inträffat. Det är t.ex. ofta mycket svårt eller omöjligt att helt utreda de komplicerade orsakskedjor som sammanhänger med miljöskador. Dessa särdrag när det gäller miljöskador bör beaktas vid regleringen av bevisskyldigheten i fråga om orsakssambandet” (s. 15)s. 241
113.30 Reg.prop. 1992:165 s. 23. Nämnas kan att också i den svenska miljöbalken har man strävat till att underlätta den skadelidandes bevisbörda såtillvida att det räcker med att det föreligger ”övervägande sannolikhet” för ett orsakssamband mellan en av lagen omfattad störning och en skada (32 kap. 3 §). Man har hänvisat till de invecklade och svåra bevisningsfrågorna som ofta föreligger vid olika former av miljöskador. Typiskt för många miljöskador är svårigheten att konstatera orsaken till småningom inträdande fysiska förändringar, vilka kan bli märkbara först långt efter att den skadegörande störningen förekommit. Miljöbalkens ansvarsregler skulle mista en stor del av sin praktiska betydelse om man skulle ställa höga anspråk på den skadelidandes bevisning. Dessutom sägs i motiven att det oftast är företag som orsakar miljöstörningar och att dessa normalt har långt större möjligheter än de skadelidande att föra bevisning om skadeorsakernas närmare art. Se närmare NJA II 1986 s. 133 ff. Se även från svensk rättspraxis NJA 1992 r. 896 (sprängningar orsakat sprickor i fasadputsen i en närligg ande fastighet).s. 241
114.31 Reg.prop. 1992:165 s. 23. Se även Hollo & Vihervuori 1995 s. 115 ff. 242Kapitel 5 detta t. ex. innebära en bedömning av hur typiska skadorna eller de miljöförändringar som har lett till skadorna är i samband med sådan verksamhet som det i det enskilda fallet är fråga om. Och genom motbevisning kan ansvaret för den som med sannolikhet har ansetts ha orsakat skadan uteslutas.32s. 241
115.Orsakssambandet har berörts i följande HD-fall:s. 242
116.HD 1999:124-, Vid sandblästring av en sjukhusfasad hade sanddamms. 242
117.spridit sig i omgivningen och trängt in i en bil. Bilens förare hade sedermeras. 242
118.insjuknat, och enligt företedda läkarintyg var sanddamm den omedelbaras. 242
119.orsaken till sjukdomen. Vid rättegången hade också annan bevisning oms. 242
120.sanddammets skadlighet presterats. Med beaktande av sagda utredningar,s. 242
121.och då alternativa orsaker inte hade framkommit, ansågs ett sannolikts. 242
122.orsakssamband mellan skadorna och sandblästringen föreligga.s. 242
123.HD 2001:61\ Ett asfalteringsföretag hade utfört vägarbete på uppdrags. 242
124.av Åbo stad. Vid tiden för arbetet hade sprickbildningar uppstått i etts. 242
125.närbeläget hus. Med hänsyn till företedd utredning om kraftiga skakningars. 242
126.samt tidpunkten för sprickbildningarna, och då alternativa orsaker inte hades. 242
127.framkommit, ansåg HD det sannolikt att vägarbetet hade orsakat skadorna. Man kan emellertid ställa frågan huruvida den i MiljöskadeL 3 § skrivna lösningen egentligen innebär någon större förbättring för de skade lidande. Som ovan framgått, har vi omfattat principen om fri bevis prövning (varvid bl.a. de faktiska bevisningsmöjligheterna beaktas), och härvid synes samma resultat kunna uppnås även utan en uttrycklig lagregel.33s. 242
128.32 Reg.prop. 1992:165 s. 23. Här anförs också: ’Vid utredningen av orsakssamban det kan man råka ut för en situation där uppkomsten av samma skada kan ha många olika förklaringar. Då blir det nödvändigt att jämföra dessa olika förklaringar med var andra och välja den sannolikaste av dem. Det förutsätts dessutom att den sistnämnda även granskad separat är den sannolika orsaken till skadan.”s. 242
129.33 Jfr även Hollo & Vihervuori 1995 s. 112 f. och Hoppu 1998 s. 1052 f. Och se följande avgörande av Finlands HD (8.6.1993) från tiden före MiljöskadeL refererad i NDs. 1994 s. 333-. En byggnad hade skadats av tjälbildning. Byggnadens ägare ansågs ha gjort orsakssammanhanget mellan det att vattenverket hade låtit vatten rinna ut i ett öppet dike i närheten av byggnaden och tjälbildningen så sannolik att kommunen, såsom ägare av vattenverket, förpliktades att ersätta skadorna då den inte hade visat att avrinningen inte hade kunnat orsaka tjälbildningen. Jfr för Sveriges del Bengtsson 2003bs. 242
130.Kausalitet och adekvans243s. 243
131.Men frågan är ju långt beroende av domstolarnas ”policy” gentemot de skadelidande när det gäller skadeståndsfrågor av föreliggande typ (jfr även nedan avsnitt 5.3 om adekvans). Sålunda synes en uttrycklig lag reglering kunna ha en viss ”styrande” effekt på rättspraxis. Men man kan ändå ställa frågan huruvida man borde ha gått längre än vad man gjorde i MiljöskadeL 3 §. Jag har tidigare svarat jakande på denna fråga med hänvisning till bl.a. lösningen i den norska forurensningsloven.34 Denna lag har omfattat en regel om presumerad kausalitet.s. 243
132.I 59 § av sagda lag stadgas bl.a.: ”Den som voider en forurensning soms. 243
133.alene eller sammen med andre skadeårsaker kan ha forårsaket for-s. 243
134.urensningsskaden, regnes for å ha voldt skaden dersom det ikke blir godt-s. 243
135.gjort at en annen årsak er mer sannsynlig.” Denna regel om omvänd beviss. 243
136.börda tar sikte på en sådan situation att det enligt vanliga regler om beviss. 243
137.ning har framgått att en förorening som är ägnad att orsaka skada har ägts. 243
138.rum. Men det är oklart huruvida skadan kan ha en annan orsak. Frågan ärs. 243
139.vem som skall bära risken i detta avseende. Enligt den norska regeln är dets. 243
140.riktigare att låta oklarheten på denna punkt gå ut över förorenaren än atts. 243
141.pålägga skadelidande bevisbördan för att föroreningen har gett upphov tills. 243
142.skadan.35 s. 32:42, som anför att en miljöbalken 32 kap. 3 § liknande lindring av beviskravet har förekommit redan i äldre praxis. Lundquist 1998—99 s. 92 däremot anser att den sär skilda bevisregeln i miljöbalken är förmånligare för den skadelidande än den bevisregel som tidigare ansetts gälla med stöd av praxis. Från praxis kan hänvisas till t.ex. NJA 1981 s. 622, där HD uttalade bl.a.: ”Full visshet om vad som orsakat fiskdöden kan inte nås på grundval av utredningen i målet. Detta utgör dock inte hinder mot bifall till Åke B:s skadeståndstalan. I en del skadeståndstvister, där orsakssammanhanget är omstritt mellan partema, får det anses tillräckligt för att man skall godta den skadelidandes påstående om ett visst orsaksförlopp, att detta framstår som klart mera sannolikt än någon förklaring till skadan som lämnas från motsidan (jfr NJA 1977 s. 176) och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet.” (s. 632) I praktiken förekommer en sådan avvägning av olika orsaksförklaringar även i finsk rätt: saken avgörs enligt den orsak som anses mera sannolik. Se t.ex. Saxéns ovan citerade uttalande och Majamaas (1996 s. 536) recension av Hollo & Vihervuori 1995. Beträffande norsk rätt kan hänvisas till bl.a. Andersen 2002 s. 68: ”1 sivilprosessen er hovedregelen at overvekt av sannsynlighet er nok, altså mer enn 50% sannsynlighet må til for at man skal legge til grunn et gitt faktum.”s. 243
143.34 Se t.ex. Wetterstein 1993 s. 742 ff.s. 243
144.35 Beträffande diskussionen kan hänvisas till NOU 1982:19 s. 99 ff. och Ot prp nr 244Kapitel 5 Även om domstolarna eventuellt också utan en sådan lagbestämd regel skulle tendera mot en dylik fördelning av bevisbördan (jfr ovan om den fria bevisprövningen och H. Saxéns uttalande), skapar skrivningen klar het. För en lagskrivning talar även processekonomiska och effektivitets synpunkter (som sades förlorar ersättningssystemet sin effekt om skade lidandes bevisbörda är för betungande).s. 243
145.Med beaktande av de särskilda bevisningssvårigheterna i samband med olika slag av miljöskador synes det mig sålunda angeläget att underlätta den skadelidandes ställning mera än vad man har gjort i MiljöskadeL.3 * * 363 Härvid utgör den norska lösningen ett alternativ, men också andra lösningar är givetvis möjliga. Den reservationen måste dock göras att man bör akta sig för att skapa en alltför stel bevisbörderegel. Nödig flexibilitet med tanke på omständigheterna in casu och behovet av rimliga lösningar bör alltid finnas.s. 244
146.Sammantaget kan dock de kge lata beträffande redarens miljöskadeansvar sägas att MiljöskadeL innehåller den enda explicita regeln om bevislättnad för de skadelidande. Sagda lag har dock en begränsad tillämpning i fråga om fartygsdriften. Men då skador och olägenheter av föreliggande typ inträffar, synes inte skadelidandes ställning böra variera allteftersom stömingskällan är rörlig eller stillaliggande (jfr ovan kap. 3). Följaktligen bör domstolarna genom tillämpning av principen om fri bevisprövning och genom analogislut från MiljöskadeL37 utjämna den olikhet som härvidlag föreligger i normativt avseende.38 33 (1988-89) s. 61 ff. Se även Nygaard 2001 s. 430 f. Det kan noteras att också andra länder har omfattat en regel om presumerad kausalitet, se t.ex. den tyska Umwelthaftungsgesetz (1990) 6—7 §.s. 244
147.36 Jfr även Kuikka & Similä 1991 s. 29 ff.s. 244
148.37 Jfr Stahlberg 1993 s. 332 f., som även anknyter till bevisregelns utveckling i andra länder. Internationellt kan skönjas en tendens att underlätta den skadelidandes bevisbörda.s. 244
149.38 Bevislättnader för de skadelidande berörs även av Mason 2003 s. 8: ”[...] in order to set a burden of proof in line with precautionary environmental norms, a statutory presumption of causality in favour of the claimant could be invoked where, in addition to inconclusive but strong evidence of a vessel in the proximity of a spill being respon sible for the alleged damage, there is a proof of breach of anti-pollution regulations by that vessel [...]. One benefit of such a move would be to integrate more closely the oil pollution liability conventions with MARPOL rules on oil tanker equipment standards, combining their incentive effects on shipowners.”s. 244
150.Kausalitet och adekvans245s. 245
151.Tidigare (avsnitt 4.6.2) har kortfattat berörts ersättningsansvaret för skadas. 245
152.på miljön enligt amerikansk rätt (OPA och CERCLA). Beträffande beviss. 245
153.bördan angående orsakssamband kan sägas att det åligger ”trustees” att visas. 245
154.att de konstaterade miljöskadorna orsakades av ifrågavarande ”incident”.s. 245
155.Härvid kan nyttjas olika metoden ”field observations”, ”laboratory exposures. 245
156.studies”, ”documentation from the literature” och ”computer models”.39s. 245
Adekvat kausalitet
1.Även om ett orsakssamband mellan t.ex. en förorening och en skada har visats, kan rätten till ersättning vara utesluten på annan grund. I detta sammanhang bör nämligen också principerna om adekvans (”remoteness of damage”, ”foreseeability”, ”proximate cause” etc.40) uppmärksammas. Som tidigare sades, kan således rätten till skadestånd vara utesluten därför att skadan är av sådan oförutsebar, icke-typisk eller avlägsen art (i förhållande till skadeorsakande förfarande) att den enligt grundsatserna om adekvat kausalitet inte skall ersättas. T.ex. en förorening kan ha så omfattande följder att det kan uppkomma tvivel huruvida en del av des sa är så avlägsna att de faller utanför gränsen för vad som bör ersättas. Denna bedömning är av rättslig natur, i princip oberoende av bevisläget rörande orsakssambandet (ovan avsnitt 5.2).41s. 245
2.39 Se närmare Brans 2001 s. 97 f. För mindre utsläpp har utarbetats datormodeller där skada inte särskilt behöver visas, se Sandvik 2002 s. 362.s. 245
3.40 Jfr t.ex. Benefiel v. Exxon Corp., 959 F.2d 805 (1992), och The Wagon Moundavgörandena, (1961) AC 388 och (1967) AC 617. Inom common law har foreseeabilitysynpunkter fått starkt fotfäste, se t.ex. Hill 1995 s. 305 ff. och House of Lords’ omfattande diskussion i avgörandet Cambridge Water Co. v. Eastern Counties Leather PLC, (1994) 1 Lloyd’s Rep. 261. Också i avgörandena Crown Påver v. Kimbolton, (1996) 2 Lloyd’s Rep. 533 och The Sea Empress, (2003) 1 Lloyd’s Rep. 123 (ovan avsnitt 4.4.3.4) berördes foreseeability-synpunkter. Beträffande amerikansk rätt kan hänvisas till Schoenbaum 1994 s. 286: ”[...] the principle of proximate causation, that a negligent tortfeasor is responsible only for indirect injuries that are reasonably foreseeable, applies in admiralty. This analysis, which is carried out on a case by case basis, is a means of limiting the non-intentional tortfeasor’s duty by holding that based on moral, economic, and social concerns, some risks — indirect losses caused by the accident — are outside the scope of the duty imposed by a rule of law.”s. 245
4.41 Jfr Bengtsson 2003b s. 32:43. 246Kapitel 5s. 245
5.Adekvansbedömningen har sitt ursprung i straffrätten.42 Fortfarande tars. 246
6.den främst sikte på de fall där en person har handlat culpöst. H. Saxéns. 246
7.använder adekvans som ett sammanfattande begrepp för ”problemet oms. 246
8.skadevållarens ansvar för oväntade, osannolika, avlägsna, slumpmässigas. 246
9.följder, hans ansvar för följder som har ett svagt samband med hans culpö-s. 246
10.sa beteende”.43 Gränsen för var skadeståndsskyldighet i detta avseende inträder är väsentligen en policyfråga, dvs. fråga om hur omfattande ersättnings ansvar man skall ha i föreliggande skadesituationer.44 Adekvansfrågan har även beskrivits som en värdering av kausalsambandet, dvs. inne bärande att detta samband bör vara av viss kvalitet.45 Vidare synes det vara svårt att uppfånga adekvansbedömningen under en mera allmän analytisk eller filosofisk teori.46 Det är också besvärligt att uppställa bestämda regler och principer för när skadan är adekvat eller inte. Förhållandena är alltför skiftande. Bedömningen är väsentligen en in fÄtzz-awägning av olika ändamålssynpunkter.47 Vissa kriterier för adekvansbedömningen har dock utvecklats i litteratur och praxis.48 Jag skall dock inte i detta sammanhang gå närmare in på dem, nedan följer ens. 246
11.42 Adekvanslärans plats inom nordisk skadeståndsrätt befästes runt 1920-talet. Se Andersson 1993 s. 87.s. 246
12.43 Saxén 1975 s. 134.s. 246
13.44 De komplexa sammanhangen vid adekvansbedömningen påvisas på ett intressant sätt av Peczenik 1986 s. 515 ff. Han betonar betydelsen av att utöver rätts källorna även beakta begreppsanalysen och etiken och påpekar att underskattandet av komplexiteten kan leda till ett orättvist beslutsfattande.s. 246
14.45 Se Andersson 1993 s. 95.s. 246
15.46 Jfr även Hemmo 1994 s. 24 f., som anför att adekvansbegreppet är för obestämt och innehållslöst för att ge domarna ledning vid avgränsningen av skadeståndsansvaret. Han eftersträvar en närmare analys och urskiljning av de kriterier och skäl som har relevans vid nämnda avgränsning: ”Primääriä on tutkia, mitkä yksittäiset normit ja argumentit vaikuttavat korvausvastuun laajuuden rajoittamisessa. Jos harkintaan vaikuttavien seikkojen kokonaisuutta halutaan nimittää adekvaattisuudeksi, ei sähen ole estettä, kun pidetään mielessä adekvaattisuuden esitystekninen asema yläkäsitteenä.” Här bör dock nämnas Anderssons skyddsändamålslära som utgör ett väl underbyggt teoretiskt försök att dra upp gränserna för skadeståndsansvaret (se petittexten nedan).s. 246
16.47 Jfr även Agells (1994—95 s. 801) debattinlägg.s. 246
17.48 En redan ”klassisk” översikt av adekvansteoriema och -problemen ges av Honoré 1983 s. 7-45 ff.s. 246
18.Kausalitet och adekvans247 dast vissa kortfattade anteckningar.s. 247
19.H. Saxén anför som huvudregel att den inträffade skadan bör ligga i faranss. 247
20.riktning, dvs. det krävs ett samband mellan det culpösa i skadeorsakarenss. 247
21.beteende och den inträffade skadan. Oftast visar sig detta samband i atts. 247
22.skadeorsakarens beteende har ökat faran för den inträffade skadan. Saxéns. 247
23.beskriver det logiska med denna utgångspunkt på följande sätt: ”Om mans. 247
24.en gång kräver vållande som förutsättning för skadeståndsansvar, är dets. 247
25.rimligt och skäligt att A inte drabbas av ansvar för sådana skador, vilkass. 247
26.inträffande inte haft något samband med hans vållande.”49 En obetydligs. 247
27.fareökning är irrelevant.50 Vid bedömningen av ökningen av sannolikhetens. 247
28.för skada (fareökningen) får beräknelighetsaspekter betydelse.51 Om den ins. 247
29.träffade skadan har varit ”utom all beräknelighet”, dvs. om den har varit ens. 247
30.så oberäknelig (exceptionell, avlägsen etc.) följd av skadeorsakarens betes. 247
31.ende att den inte anses ha ansvarsgrundande samband med detta, är dens. 247
32.inadekvat.s. 247
33.Adekvansbedömningen utgör en objektiv bedömning, och då man hars. 247
34.att göra med ett så obestämt rättsbegrepp som adekvansen ger det spelrums. 247
35.för bedömningen.52 Med hänsyn till den skärpning av miljöskadeansvarets. 247
36.som äger rum (se ovan kap. 1) kan man följaktligen ställa frågan huruvidas. 247
37.detta har återverkningar även för adekvansbedömningen, dvs. höjs tröskelns. 247
38.för att anse en skada inadekvat? (Jfr nedan om strikt ansvar.)s. 247
39.I detta sammanhang bör också den s.k. normskyddsläran nämnas. Ens. 247
40.ligt denna princip omfattar inte ersättningsskyldigheten skador som fallers. 247
41.utanför skyddsändamålet (skyddsnormen) för den ifrågavarande skades. 247
42.ståndsregeln.53 Också i finsk rätt har man hänvisat till denna princip vids. 247
43.49 Saxén 1975 s. 135.s. 247
44.50 Jfr även Hellner 1995 s. 204 och Andersson 1993 s. 98: ”En miniminivå överstigande den redan i dagliglivet förekommande skadesannolikhetcn tillråds dock.”s. 247
45.51 Angående sannolikhetsprövningen se även Andersson 1993 s. 95 ff. Jfr även be träffande engelsk rätt Cane 1996 s. 96 ff.s. 247
46.52 Saxén 1975 s. 138 och idem 1995 s. 139 ff. Routamo & Ståhlberg 2000 s. 233 anför något dunkelt att begreppet beräknelighet kan uppfattas som synonym till adekvans. Jfr även Hemmo 1994 s. 25. Här kan också hänvisas till Radetzki 1998 s. 15 ff, som på ett intresseväckande sätt analyserar olika i nordisk litteratur anförda uttryckssätt för adekvanskravet. Han sammanfattar likväl att de olika formuleringarna ofta leder till motsvarande bedömningsresultat, även om vissa skillnader stundom kan påvisas.s. 247
47.53 Skyddsändamålsalternativet har diskuterats särskilt i svenk rätt. Denna lära be handlas ingående av Andersson 1993. Han använder termen ”skyddsändamål” som ett 248Kapitel 5s. 247
48.avgränsningen av skadeståndsansvaret.54 Men även tillämpningen av dettas. 248
49.avgränsningsrekvisit kan vara problematisk: Hur fastställs normens skyddss. 248
50.ändamål (bl.a., är alla normer inte fixerade i lag)? Hur längt sträcker sig det?s. 248
51.Vilka personer och intressen55 skyddas? Vilken betydelse har tidsaspektens. 248
52.(tiden som förflutit sedan normen antogs)? Och så vidare.56 Dessa svårigs. 248
53.heter torde innebära att mera allmänna rättspolitiska överväganden ocksås. 248
54.får betydelse vid bedömningen — såsom är fallet vid den ovannämnda ”be-s. 248
55.räknelighetsbedömningen”.57 Man synes även kunna hävda, som A. Agells. 248
56.gör58, att hänvisningar till dels ett krav på beräkneligt orsakssamband, delss. 248
57.avgränsning av ett skadeståndsansvar med ledning av den överträddas. 248
58.normens skyddsändamål djupare sett gäller samma sak. Adekvansbedömningen synes sammanfalla i mångt och mycket med moment som är relevanta vid culpabedömningen.59 Fortfarande tar sammanfattande uttryck för alla de värderingar och ändamålssynpunkter som påverkar skadeståndsansvarets gräns (s. 19) och avser med ”skyddsändamålsläran” en övergrip ande förklaringsmodell som kan appliceras på olika konkreta situationer. I sin undersök ning kartlägger och analyserar Andersson de frågeställningar som ligger bakom lärorna om ansvarets gräns samt undersöker möjligheten att lösa frågeställningarna med en skyddsändamålslära. Samtidigt kritiserar han adekvansbedömningen som medel för be gränsning av skadeståndsansvaret (s. 159 ff). Se härtill Hellners (1993—94 s. 848 f.) recension av Anderssons bok.s. 248
59.54 Se Routamo & Ståhlberg 2000 s. 230 f. Jfr även Saxén 1975 s. 21 ff., 58,135.s. 248
60.55 Jfr t.ex. den i denna undersökning gjorda distinktionen mellan enskilda och allmänna intressen (bl.a. i avsnitt 4.6.1).s. 248
61.56 Se även Saxén 1975 s. 22 f.s. 248
62.57 Jfr även Hellner 1995 s. 211 f., som påpekar svårigheterna att i vissa situationer särskilja mellan adekvansläran och normskyddsläran som grund för begränsning av ersättningsskyldigheten.s. 248
63.58 Agell 1994-95 s. 808 anför: ”De alternativa sätten att uttrycka kravet på ansvars grundsamband kan dock innebära att samma resonemang förs s.a.s. från olika håll. En värdering av ansvarsgrundsambandet i termer av skyddsändamål utgår från ansvarsreglen (culpa eller strikt ansvar) och relaterar skadan till skyddsändamålet. Samma värdering kan genomföras i termer av adekvans, men man utgår då från orsakssambandet. I krav et på att detta skall vara adekvat kan man emellertid lägga in en värdering av skadans samband med skyddsändamålet.”s. 248
64.59 Jfr Routamo & Ståhlberg 2000 s. 235, vilka tillägger följande värdering: ”Mitä suurempaa eetillistä moitittavuutta teko edustaa, sitä pienemmät ovat mahdollisuudet siihen, että vastuuta rajoitettaisiin tapahtumaketjun poikkeuksellisuuden, väliintulevien syiden tai muun edelläkuvatun periaatteen nojalla.” Beträffande kopplingen mellan culpa och adekvans, se även Andersson 1993 s. 103 £, som bl.a. framhåller att den prins. 248
65.Kausalitet och adekvans249 adekvansbedömningen väsentligen sikte på fall där ansvarsgrunden utgörs av vållande. Men redarens ansvar för miljöskador bygger idag i stor utsträckning på strikt ansvar. Följaktligen uppkommer frågan vilken betydelse ansvarsgrunden har för adekvansbedömningen. Också här vill jag närmast peka på frågeställningen utan att gå närmare in på den.s. 249
66.Så mycket torde dock kunna sägas att adekvansbedömningen vid strikt ansvar synes något avvika från motsvarande bedömning då culpa utgör ansvarsgrund. Beräknelighetsmomentet bör anpassas till syftet med det strikta ansvaret. T.ex. vid oljeskador uppkommer skadeverk ningar som är avlägsna både i fråga om rum och tid. Ett strikt ansvar bör inte uteslutas av att faran för den inträffade skadan har ökats endast obetydligt. ° Vid culpa synes beräkneligheten däremot få snävare ramar. Vidare innebär det modema miljöskadeansvaret en skärpning också ut över själva ansvarsgrunden. Som kap. 4 om ersättningsgill skada visar, är alltfler intressen skadeståndsrättsligt skyddade. Detta framhäver adekvansbedömningens betydelse i detta sammanhang — en viss begränsning av miljöskadeansvaret är behövlig (jfr ansvarsundantagetforce majeure).s. 249
67.Ett sätt att förhindra ett alltför långtgående ansvar är givetvis att inskrivas. 249
68.uttryckliga ansvarsundantag i ifrågavarande lagstiftning. Se t.ex. SjöL 10 kap.s. 249
69.3 §, artikel 7(2) i 1996 års HNS-konvention och artikel 3(3) i bunkerkonvens. 249
70.tionen av år 2001 (se ovan avsnitt 3.2.2.1) Hur denna begränsning skall genomföras är dock mera problematiskt. I litteraturen har anförts att det på det strikta ansvarets område inte krävs någon större sannolikhet eller beräknelighet (”kovinkaan suurta todennäköisyyttä tai ennalta-arvattavuutta”) mellan ansvarsgrundande verk samhet och skadan. Särskilt gäller detta då ansvaret täcks av obligatorisk försäkring (jfr t.ex. oljeskadorna).6 610 Men för att falla inom adekvansens cipiella inställningen är ”att skuldgraden inte har med adekvanslärans klassiska påräknelighetsbedömning att göra; däremot kan i undantagsfall förhållandet ha varit tungan på vågen”.s. 249
71.60 Se Saxén 1975 s. 215.s. 249
72.61 Se Routamo & Ståhlberg 2000 s. 237. Försäkringens betydelse för adekvans bedömningen har påpekats i nordisk rätt. Se Andersson 1993 s. 93. Men själv förhåller han sig kritisk. Beträffande kriterierna för skadeståndsansvarets ändamålsenliga gräns anför Andersson: ”Fastställandet av de teoretiska och metodiska ramarna för dessa 250Kapitel 5 gränser synes den inträffade skadan dock böra ha ett visst samband med den för verksamheten typiska skaderisken (driftsfaran).62 Härvid betonas både normskyddsläran och principen om att ”skadan bör ligga i farans riktning” (se petittexten ovan). gränskriterier görs lämpligen utan hänsynstagandet till om det i ett enskillt fall kan tänkas finnas en försäkring. [...] En helt annan sak är att sedan dessa ramar väl givits kan försäkringsförekomsten vara ett praktiskt argument i ett enskilt fall för att något meka på gränserna; men att dessförinnan använda ett avseende ansvarsgränsen totalt indifferent förhållande för bestämning av denna gräns måste vara en helt förkastlig metod.” (s. 319) Visst stöd får Andersson av Agell 1994—95 s. 803. Anderssons negativa inställning kritiseras däremot av Bengtsson 1994 s. 197, som framhåller att ”man kan inte komma ifrån att försäkringssynpunkter alltjämt spelar en väsentlig roll för vårt skadeståndsrättsliga system, och det är naturligt idag för både svenska domare och svenska rättsvetenskapsmän att ta stor hänsyn till försäkringsförhållandena och försäkringsmöjlighetema när frågan uppkommer om en ändamålsenlig riskfördelning — annars blir resonemanget orealistiskt”.s. 249
73.62 Jfr det norska avgörandet ND 1990 s. 183 (Gulating lagmannsrett), där en plattformarbetare ådrog sig ”posttraumatisk angstnevrose” efter att ha varit vittne (från grannplattformen Edda) A3 Alexander E Kielland-oYycEm år 1980. Han krävde ersättning för inkomstbortfall av operatören. Lagmannsretten förkastade kravet enär inte culpa förelegat och då lagmannsretten, utan att ta ställning till om strikt ansvar kunde tillämpas, ansåg att adekvat kausalitet saknades: ”Å vaere vitne til slike tragedier som ALK-katastrofen, vil kunne vaere en psykisk belastning for personer som er mindre folsomme en Jonassen. Det kan likevel, slik lagmannsretten ser det, ikke anses som en påregnelig folge av virksomheten at personer blir påfort skade utelukkende ved å vaere vitne til en tragedie. Det er riktignok så at Jonassen — som de andre på Edda — gjorde forsok på å komme de förliste til unnsetning, men han hadde ikke i egentlig forstand noen oppgave som redningsmann(s. 190) Ett liknande fall i engelsk rätt är McFarlane v. E.E. Caledonia, (1994) 1 Lloyd’s Rep. 16.1 svensk rätt har hävdats att risk- och fareresonemang är lämpligare vid avgränsningen av skadeståndsansvaret än beräknelighetsbedömningar. Om en skada har inträffat på grund av ett ovanligt händelseförlopp, kan frågan om ersättningsskyldighetens omfattning besvaras på ett rationellt sätt med ledning av förstnämnda resonemang. Se Agell 1994—95 s. 805 f. (”Såvida den inträffade skadan innebär ett förverkligande av den relevanta faran är ersättningsskyldighet naturlig, annars i princip inte.”). Från svensk rättspraxis är följande äldre avgörande av visst intresse NJA 1931 s. 7: Ur en i Gävle för lagring av bensin uppförd cistern kom bensin att genom stadens kloakledning flyta ut i hamnen. En förbipasserande person, som såg att ett stort bensinlager låg utbrett på vattenytan, kastade av okynne en brin nande tändsticka i vattnet med påföljd att bensinen antändes och ett i hamnen liggande fartyg skadades av elden. Cisternens ägare ålades att på eulpagrund ersätta rederiet. Det synes mig något förvånande att adekvansfrågoma inte berördes.s. 250
74.Kausalitet och adekvans251s. 251
75.H. Saxén anför om adekvanskravet: ”Men antagligen kan man göra gälls. 251
76.ande, att den inträffade skadan bör ha ett visst samband med den förs. 251
77.verksamheten typiska skaderisken (driftsfaran). Kan det visas, att den ins. 251
78.träffade skadan faller inom syftet med ifrågavarande norm, är den naturligts. 251
79.vis ersättningsgill. Intet hindrar att man talar om att skadan bör ligga i faranss. 251
80.riktning, blott man är medveten om att situationen här är en annan än vids. 251
81.culpaansvaret. Genom att lagen ofta, såsom av det följande framgår, ans. 251
82.vänder uttrycket ’i följd av’ verksamheten, kan sambandet mellan skadans. 251
83.och dtiftsfaran dock vara rätt vagt och svagt, i synnerhet om lagen inte görs. 251
84.undantag för force majeure [.. .].”63 För miljöskador har man i stor utsträckning gått in för ett strikt ansvar med därav följande nyansering av beräknelighetsbedömningen (i jäm förelse med culpa som ansvarsgrund). Risk- och fareresonemang har kommit i förgrunden. Det är dock uppenbart att domstolarna vid bedömningen av om adekvans föreligger har rätt fria händer att ”styra” ersättningssystemets effektivitet. Med bl.a. reglerna om adekvans kan de variera effekterna av ersättningssystemet.64 Detta kan ha särskild bety delse inom nya ansvarsområden som miljöskadeansvaret. Så även om man som utgångspunkt har principen att de skadelidande skall ges full ersättning för uppkommen skada (jfr polluter pays -principen), kan detta modifieras genom adekvansreglema.65s. 251
85.63 Saxén 1975 s. 216. Jfr även Andersson 1993 s. 397 f. Också Sandvik 2002 s. 152 godtar som en allmän utgångspunkt att den inträffade skadan bör ha ett visst samband med den för verksamheten typiska skaderisken, men han anför också att lagstiftnings tekniken i MiljöskadeL följer ett annat mönster: ”Det strikta ansvaret är här inte verksamhetsbetingat utan knutet till vissa särskilda störningstyper.” Enligt honom bör denna skillnad beaktas vid bedömningen av hur långt ansvaret sträcker sig.s. 251
86.64 Se även Honoré 1983 s. 7—105. Adekvansläran har kritiserats för att den utgör en skenmotivering till domstolarnas ställningstagande i fråga om skadeståndsansvarets gräns. Radetzki 1998 s. 26 anför: ”Adekvansläran med dess krav på sannolikhetsökning, påräknelighet eller annat tillämpas enligt detta resonemang inte av domstolarna. Skade ståndets omfattning avgörs i stället på grundval av andra kriterier, exempelvis allmän skälighet, varvid emellertid adekvansläran åberopas som motivering. De verkliga skälen till domstolarnas avgöranden göms bakom adekvansläran.”s. 251
87.65 En annan sak är ju sedan att ett ansvarssystems ”effektivitet” även begränsas ge nom reglerna om ersättningsgill skada (ovan kap. 4), jämkning och ansvarsbegränsning (nedan kap. 6). Det kan tilläggas att domstolarna kanske inte alltid gör en klar skillnad mellan adekvansbedömningar och jämkning, utan utdömer nedsatt skadestånd då adek252Kapitel 5s. 251
88.Jag har tidigare sagt att ”adekvansverktygen” är svårhanterliga och obestämda särskilt vid tillämpningen av konventionsbaserad lagstiftning som förutsätter enhetlighet också i ersättningspraxis. Det är därför jag diskuterar en konkret (och hoppeligen mera bestämd) avgränsning av skyldigheten att betala ersättning för rena förmögenhetsskador66 till följd av oljeolyckor (ovan avsnitt 4.4.3.4). Frågan är om inte liknande ”fin justeringar” av skadeståndsansvarets omfattning är behövliga även inom andra områden av de internationella ersättningssystemen. Med tanke på frågornas stora praktiska betydelse är det litet överraskande att man vid utarbetandet av internationella ersättningssystem inte har fäst större vikt vid skadelidandes bevisbörda angående orsakssambanden och avgränsningen av den ansvariges ersättningsskyldighet med hjälp av adekvansresonemang m.m. Men tillstås bör givetvis att dessa är svårlösta frågor på det internationella planet.s. 252
89.Beträffande kausalitet och adekvans är det slutligen skäl att kon statera att även om man genom olika lättnader i skadelidandes bevis börda strävar till att förbättra dennes ställning, kommer situationer att kvarstå när skadevållaren och -orsaken inte kan visas. Härvid framträder begränsningarna av ett ersättningssystem som bygger på skadeståndsrättsliga regler och principer, och naturligt är att intresset härvid kon centreras till möjligheterna att bistå de skadelidande genom komplette rande ersättningsarrangemang (se härom nedan kap. 10). vans frågan är oklar. Även om ett sådant förfarande kan klandras ur teoretisk synvinkel, är ju dock domstolarnas uppgift att eftersträva en rimlig balans mellan skadeorsakaroch skadelidarintressen.s. 252
90.66 Avgränsningen (med hjälp av adekvans- och liknande synpunkter) av skyldig heten att betala ersättning för rena förmögenhetsskador synes besvärligare än motsva rande problematik vid person- och sakskador. Jfr även Agell 1994—95 s. 803 f., 809. Inte heller synes teorier utvecklade av rättsekonomer vara till större hjälp härvidlag. Se t.ex. Runesson 2001 s. 459 ff.s. 252