Stycket

646.No. 10933/5/03 REV 5, synes ha godtagit ett ”kompensationsåterställanfallet. Jfr också de svenska HD-avgörandena NJA 1993 s. 753, som nämns ovan i not 156, och NJA 2000 r. 737, där ersättning för vad som (åtminstone delvis) ur finskt perspektiv framstår som ideell skada givits i form av s.k. minskat boendevärde under tiden för byggande av järnväg. Enär ersättning för ideell skada inte utgick enligt den svenska miljöskadelagen synes HD ha ”omvandlat” all olägenhet och inskränkning i boendet till ”följdskador av ekonomisk natur”. Själv är jag benägen att långt instämma med Kleineman 1993—94 s. 718 ff. när han kritiserar Sveriges HD för att binda den skadeståndsrättsliga analysen för mycket vid skadeståndslagens begreppsapparat. En rationellt inriktad skadeståndsrätt kräver en (viss) frikoppling från en begreppsinriktad analysmetod. Också i Finland bör Högsta domstolen aktivt genom rättsskapande verksamhet utveckla rätten på sådana områden där SkadeståndsL:s begreppsbildning inte längre motsvarar uppkommande rättspolitiska krav. En analys utgående från de hävdvunna skadebegreppen blir lätt för begränsad och onyanserad. Härvid ”förenklas” analysen av om ersättning skall utgå, dvs. de olika skadesituationema och växlande ersättningsbehoven beaktas inte i tillräcklig grad.s. 204