Stycket

4.4.3 Särskiljningsförmåga fenhet. Enligt Höglund hängde skyddet i 1982 års NamnL samman med namnets förmåga att verka individualiserande. Och ett namns individualiseringsförmåga sammanhängde i sin tur med namnets frekvens. Intresset av skydd ökades ju mer namnet var ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. Störst var intresset uppenbarligen när namnet bars av endast en släkt, men det förelåg också när namnet gav association till endast ett begränsat antal släkter och därigenom varje gång det förekom väckte föreställningen om en viss släkttillhörighet. Förutom själva namnfrekvensen spelar även andra faktorer in i bedömningen av om ett efternamn skall anses egenartat. Enligt Namnrättskommittén hade man att ta hänsyn även till namnets språkliga strukturtyp, de språkliga beståndsdelarnas form och betydelse samt det sätt på vilket de sammanfogades till ett namn. Namnrättens krav på egenart ger således uttryck åt ett slags distinktivitetskrav. Ett illustrativt exempel på det är NJA 1992 s. 491 (Ell) angående rätten till efternamnet Ell, i vilket HD konstaterade att namnet i och för sig var egenartat såtillvida att det bars endast av en släkt i Sverige. På grund av dess enkla ordbildningstyp – den ljudenliga utskriften av bokstaven L i svenska språket – kunde namnet emellertid inte åtnjuta det särskilda skydd som genom 20 § NamnL gavs åt egenartat efternamn.s. 215