1.Vissa begränsningar finns för möjligheten att förvärva efternamn. Enligt 12 § NamnL får som nybildat efternamn bland annat inte godkännas namn som till bildning, uttal eller stavning har en sådan språklig form att det inte är lämpligt som efternamn här i landet (12 § 1 NamnL), namn som kan uppfattas som en benämning på järnvägsstationer, postkontor eller liknande och därför kan medföra olägenhet eller i övrigt kan vilseleda allmänheten (12 § 4 NamnL), namn som kan väcka anstöt eller namn som kan antas leda till obehag för den som bär det (12 § 5–6 NamnL). Detta gäller även för förvärv av förnamn (34 § NamnL).s. 214
2.Namnlagen ger i 20 § NamnL ett skydd för egenartade efternamn. Enligt 20 § tredje stycket NamnL skall ett efternamn anses som egenartat om det är ägnat att utmärka tillhörigheten till en viss släkt. Egenartsrekvisitet fanns redan i 1901 års släktnamnsförordning, enligt vilken tillerkändes ensamrätt till släktnamn som var av mera egenartad beskaf-s. 214
3.210s. 214
4.4.3 Särskiljningsförmåga fenhet. Enligt Höglund hängde skyddet i 1982 års NamnL samman med namnets förmåga att verka individualiserande. Och ett namns individualiseringsförmåga sammanhängde i sin tur med namnets frekvens. Intresset av skydd ökades ju mer namnet var ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. Störst var intresset uppenbarligen när namnet bars av endast en släkt, men det förelåg också när namnet gav association till endast ett begränsat antal släkter och därigenom varje gång det förekom väckte föreställningen om en viss släkttillhörighet. Förutom själva namnfrekvensen spelar även andra faktorer in i bedömningen av om ett efternamn skall anses egenartat. Enligt Namnrättskommittén hade man att ta hänsyn även till namnets språkliga strukturtyp, de språkliga beståndsdelarnas form och betydelse samt det sätt på vilket de sammanfogades till ett namn. Namnrättens krav på egenart ger således uttryck åt ett slags distinktivitetskrav. Ett illustrativt exempel på det är NJA 1992 s. 491 (Ell) angående rätten till efternamnet Ell, i vilket HD konstaterade att namnet i och för sig var egenartat såtillvida att det bars endast av en släkt i Sverige. På grund av dess enkla ordbildningstyp – den ljudenliga utskriften av bokstaven L i svenska språket – kunde namnet emellertid inte åtnjuta det särskilda skydd som genom 20 § NamnL gavs åt egenartat efternamn.s. 215