Närliggande

1.sammanhang påpekar han att vissa avtalsstörningar typiskt sett finns anledning att ta med i beräkningen.[^1553] När det gäller avtalstidens längd delar jag förvisso uppfattningen att det är svårt att se långt in i framtiden, men å andra sidan kan man inte bortse ifrån att parterna tar en risk, som måste anses vara medveten, om de låter sitt avtal bli gällande för mycket lång tid (jfr min diskussion i delavsnitt 6.3.5.2.4). Att någon idag skulle ingå ett avtal av nästan vilket slag som helst, utan att inse att det på längre sikt föreligger en betydande risk för allehanda negativa händelser, måste nästan ses som uteslutet. Att ändå ingå ett mycket långvarigt avtal – arrendeavtalet i NJA 1983 s 385 löpte på 49 år – får nästan anses vara oaktsamt, om det inte finns starka skäl för att låta avtalstiden vara lång. Jämkning av på senare tid ingångna långtidsavtal blir förmodligen inte en fråga för domstolarna än på några år, men skulle det aktualiseras, menar jag att vigilansprincipen och omsorgsdygden talar mot jämkning just med hänvisning till att det ofta bör anses vara oförsiktigt att ingå långfristiga avtal. Å andra sidan kan det hävdas att båda parter har ansvar för att avtalet ingåtts på mycket lång tid. Den part som gynnas, eller i vart fall inte drabbas, av händelseutvecklingen kan därför – med hänvisning till lojalitetsprincipen och lojalitetsdygden – anses böra bära sin del av de tillkommande bördorna. För avvägningen mellan dessa motstående argument kan det till exempel bli aktuellt att beakta om någon av parterna, och i så fall vilken, verkade hårdare än medkontrahenten för lång bindningstid – i så fall bör den parten bära ett större ansvar för senare inträffade förhållanden än medkontrahenten – samt att beakta om avtalet bygger på kontinuerligt samarbete mellan parterna eller om det är ett avtal ”på armlängds avstånd”; i det sistnämnda fallet kan kravet på lojalitet inte ställas lika högt som i det förstnämnda.[^1554] Vad beträffar inflation, som stod i centrum för diskussionen i NJA 1979 s 731 och NJA 1983 s 385, är det svårt att tänka sig att någon avtalspart idag skulle vara omedveten om risken för sådan. I Skjelsvikdomen (se ovan), som gällde ett avtal från 1955, anförde Høyesterett att inflation redan vid avtalets ingående inte var ett helt okänt fenomen, men att det ändå fanns skäl att jämka avtalet, som saknade indexklausul. Även om det mot bakgrund av detta knappast finns anledning att jämka ett idag ingånget avtal med hänvisning till att det saknar indexklausul[^1555], kan man dock, menar jag, inte förvänta sig att parterna skall räkna med risken för hyperinflation, om det inte vid avtalets ingående finns tydliga tecken på en förestående valutakris.[^1556] Sådan risk finns knappast i västvärlden, men torde inte kunna uteslutas vid avtal med parter i andra delar av världen i deras lokala valuta. Den argentinska valutakrisen för ett par år sedan ärs. 286