Närliggande

1.partsviljan och viljeprincipen beroende på omständigheterna anföras till stöd för endera objektiv eller subjektiv värdering; jfr min kommentar till NJA 1983 s 385. Om det vid avtalets ingående var tydligt att parterna strävade efter att anpassa prissättningen av naturaprestationen till marknadspriset och att deras avsikt var att priset även framgent skulle vara marknadsmässigt, talar det för marknadsvärdering. Om de å andra sidan endast hade ambitionen att för framtiden skydda naturagäldenären mot kostnadsökningar och penningvärdesförsämring talar viljeprincipen för subjektiv värdering. I båda dessa exempel fanns en uttrycklig partsvilja avseende framtida händelser.) Ett annat sätt att formulera det som återstår av frågan, om objektiv värdering bör föredras framför subjektiv värdering, är detta: är det rimligt att naturaborgenären får tillgodogöra sig hela vinsten av en oväntad ökning av naturaprestationens marknadsvärde under avtalstiden respektive ta hela förlusten av en oväntad minskning av marknadsvärdet? När det gäller en del typer av avtal är det uppenbart att frågan måste besvaras med ja. För att ta ett exempel syftar optionsavtal av olika slag just till att låta en part bära risken för fluktuationer i marknadsvärdet på ett visst avtalsföremål. Beträffande sådana avtal kan det för övrigt diskuteras om någon prisförändring är så stor att den kan anses vara oväntad i den mening som här avses. Optionsavtal ingås inte minst på marknader där det finns risk för stora och plötsliga prisfluktuationer. Också när det gäller långvariga avtal, ifrågasätter jag om man kan hävda att det kan förekomma oväntade förändringar i marknadspriset. ”Om det är något vi med säkerhet kan säga om framtiden, så är det att vi inget kan säga med säkerhet om framtiden.” Vad som helst kan hända. De senaste årtiondenas snabba tekniska utveckling och ofta dramatiska ekonomiska händelser – oljeprischocker, devalveringar, hausse och baisse på världens börser, skattehöjningar, skattesänkningar, ”fastighetsboom”, ”fastighetskrasch”, bankkris – borde tydligt illustrera att den som ingår långvariga avtal kan förvänta sig avsevärda fluktuationer i marknadspriset på den naturaprestation avtalet avser, i princip oavsett vilken prestationen är. Vad som är att betrakta som ett långvarigt avtal bör anses variera, bland annat beroende på vad prestationerna avser. I branscher som kännetecknas av snabb utveckling, till exempel it-branschen, torde det ställas lägre krav på löptidens längd för att avtalet skall ses som långvarigt. Det som återstår är avtal med kort eller medellång löptid, vilka inte är av sådan art att även avsevärda fluktuationer i marknadspriset är förväntade. Jag vill hävda att det inte heller beträffande sådana avtal är lämpligt att låta förändringar i marknadspriset för naturaprestationen i fråga utgöra utgångspunkt för bedömning av om relationen mellan parternas prestationer har rubbats. Det främsta argumentet utgörs av en kombination mellan vad som närmast är ett förutsebarhetsargument och ett slags rättviseargument.s. 278