Närliggande

1.att återställa den utifrån subjektiv värdering av naturaprestationen ursprungligen rådande relationen mellan parternas prestationer. Det finns två rättsfall, i vilka 36 § avtalslagen har tillämpats, som kan anföras till stöd för en sådan ståndpunkt: NJA 1983 s 385 samt NJA 1979 s 731. Rättsfallet NJA 1983 s 385 rörde ett arrendeavtal, vilket löpte på 49 år med ett årligt arrende om 30 kronor samt 100 kg höstvete. Det var tänkt att ”höstvetesbestämmelsen” skulle vara ett slags indexklausul, men konsumentprisindex steg under 30 år mer än dubbelt så mycket som priset på höstvete. HD fann att avgiftsvillkoret till följd därav blivit oskäligt mot markägaren, jämkade arrendet till 265 kronor och knöt det till konsumentprisindex.[^1514] HD konstaterade att det i målet var ostridigt att den ursprungliga avgiften motsvarade ortens pris för arrende av jämförbara markområden, d v s från början rådde balans mellan parternas prestationer, både om naturaprestationen värderades subjektivt (vilket följer per definition) och om den värderades objektivt. HD noterade också att ”…arrendeavgiften framstår som anmärkningsvärt låg”. En intressant omständighet är vad HD därvid använde för måttstock. HD sade inte ”låg i förhållande till jämförbara arrenden”, utan låg med hänsyn till ”[d]en höjning av den allmänna prisnivån som inträtt efter avtalets tillkomst”, d v s låg i förhållande till det arrende som ursprungligen betalades, eftersom värdet urholkats av inflationen. Med den måttstock HD använde kan man däremot inte säga något om huruvida nivån på arrendeavgiften objektivt mätt var låg eller hög, utan i det fallet kan man endast slå fast att höjningen av avgiften sedan avtalets ingående hade varit låg i förhållande till inflationen. Om det resulterat i att avgiften objektivt sett var låg berodde på om nivån på jämförbara arrenden stigit långsammare eller lika fort eller fortare än den allmänna prisnivån. Priserna på alla varor och tjänster stiger som bekant inte lika fort som den allmänna prisnivån. Det var just att priset på höstvete steg mycket långsamt som gjorde att indexklausulen i arrendeavtalet kom att ifrågasättas – men om den objektiva arrendenivån varit av intresse, hade HD varit tvungen att ta ställning till exempelvis om inte höjningen av nivån på arrendeavgifter i själva verket exakt motsvarade prisutvecklingen på höstvete, vilket hade varit teoretiskt möjligt. Parterna i målet var förvisso oense om vad som var lämpliga jämförelseobjekt, men markägaren anförde att ett antal intilliggande tomter hade ett årligt arrende uppgående till 1500 kronor anpassat till indextalet i december 1975 och därefter höjt en gång per år med hänsyn till förändringarna i konsumentprisindex ochs. 273