309

1.med hänvisning till förutsättningsläran.[^1239] Det välkända fallet NJA 1985 s 178 gällde ett krisdrabbat varv, som upphävde en betalningsinställelse, sedan ett rekonstruktionsförslag inkluderande bland annat statligt rederistöd hade utarbetats. I förlitan på att varvets betalningsförmåga därmed hade tryggats, levererade ett företag en större kvantitet fartygsplåt till varvet. Rekonstruktionsförslagets genomförande förutsatte emellertid godkännande av regering och riksdag och detta uteblev, varpå varvet försattes i konkurs. Avtalet mellan plåtleverantören och varvet förklarades ogiltigt med uttrycklig hänvisning till förutsättningsläran, vilket innebar att leverantören fick separationsrätt till plåten i varvets konkurs.[^1240] I dessa fall motiverades utgången av de felaktiga förutsättningarna: ”Hade samma avtal ingåtts utan några felaktiga förutsättningar, torde de inte ha framstått som oskäliga”.[^1241] Varken anställningsavtalet mellan kommunen och den vikarierande socialassistenten eller avtalet mellan plåtleverantören och varvet var oskäliga i sig och hade inte kunnat ifrågasättas om det inte hade varit för de felaktiga förutsättningarna. Lehrberg menar att 36 § avtalslagen bör innebära att man, vid felaktiga förutsättningar, på fallet applicerar ”en allmän oskälighetsnorm som har avseende på frågan vilka avtalsvillkor eller vilka konsekvenser av avtalsvillkor som kan tillåtas”, inte att prövningen sker ”i relation till vad löftesgivaren vid avtalsslutet förutsatt”, ty ”[s]kall generalklausulen inte ersätta eller inkludera förutsättningsläran, måste dess tillämpning begränsas till detta fall”.[^1242] Det sistnämnda uttalandet är säkert korrekt, men frågan är om det är ett gott argument för den av Lehrberg föreslagna gränsdragningen mellan 36 § avtalslagen och förutsättningsläran. Argumentet bygger på att det ligger ett egenvärde i att generalklausulen inte ersätter eller inkluderar förutsättningsläran och det kan diskuteras om så är fallet. Till stöd för detta kan man förvisso anföra auktoritetsargumentet att det står i förarbetena att 36 § AvtL inte skall ersätta förutsättningsläran (låt vara att departementschefens försvar för förutsättningsläran knappast kan beskrivas som helhjärtat), men föreligger det därutöver sakliga argument som stödjer samma ståndpunkt? Det viktigaste argumentet till stöd för förutsättningsläran är, som jag ser det, att det i anslutning till densamma finns tämligen omfattande doktrin och praxis, vilket ger den viss tydlighet och stadga och att det vore oklokt och ohistoriskt att döma ut en organiskt framvuxen lära enbart med hänvisning till att det finns en ny paragraf som språkligt sett skulle kunna anses täcka lärans tillämpningsområde. Man bör undvika att utan särskilda skäl bryta den kontinuitet som successiv rättsutveckling innebär.s. 178