- Förutsättning och antagande används här och fortsättningsvis som synonymer. Jfr Lehrberg, 1989, s. 77 om att det är sedvanligt i svensk litteratur om förutsättningsläran att likställa förutsättningar med antaganden. Han skriver ”att förutsättningar i flertalet skandinaviska förutsättningsläror [har] definierats som antaganden”. HD tycks också ha använt förutsättningar och antaganden som synonymer i NJA 1985 s. 178: ”En part i ett avtal måste regelmässigt själv stå risken för att hans förutsättningar för avtalet är felaktiga (jfr NJA 1981 s 269). Denna huvudregel gör sig med särskild styrka gällande i fråga om antaganden angående motpartens kreditvärdighet.”
- Enligt Hellner råder det ingen tvekan om att HD i NJA 1981 s. 269 och NJA 1985 s. 178 tillämpade just förutsättningsläran, se Hellner, 1987, s. 153 f. I det senare avgörandet NJA 1996 s. 410 anförde HD ”att ogiltighet av ett avtal enligt reglerna i en allmän förutsättningslära kommer i fråga först om för en bedömning relevanta villkor, uttryckliga eller tolkningsvis fastställda, särskilda regler beträffande avtalstypen eller i övrigt tillämpliga lagbestämmelser saknas”.
- Huvudregeln kommer till uttryck i NJA 1981 s. 269 och NJA 1985 s. 178. Den innebär att respektive avtalspart själv får bära de negativa konsekvenser som drabbar parten på grund av att händelseutvecklingen efter avtalets ingående avviker från vad denne antagit.
Rättsfall
NJA 1985 s. 178
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1985 s. 178
BibTeX
@misc{nja-1985-s-178,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1985 s. 178}},
year = {1985},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
18 hänvisningar i 6 artiklar · 18 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20045 hänvisningar
- NJA 1987 s. 845 I och NJA 1987 s. 845 II rörde båda vilka konsekvenserna skulle bli av en återgång av ett fastighetsköp. I båda fallen var skälet till återgången att avtalet var ogiltigt till följd av att parterna angivit fel pris. Detta fall, som numera inte innebär att hela fastighetsköpsavtalet blir ogiltigt utan endast ogiltighet av överenskommelsen, ansågs av HD vara speciellt eftersom båda parter fick antas ha varit i ond tro rörande ogiltighetsgrunden. I fallen görs dock vissa generella uttalanden om konsekvenserna av ogiltighet som torde ha allmängiltigt värde för återgångssituationer. Sålunda anförde HD i det senare avgörandet bl.a. att en tungt vägande synpunkt är att en uppgörelse bör medföra att det förmögenhetsläge som gällde innan det ogiltiga avtalet ingicks bör återställas och att ingendera parten sålunda skall slutligen vinna på en ogiltig transaktion. Vägledning för återgångens konsekvenser borde enligt HD kunna hämtas från reglerna i 5 kap. 1–3 §§ JB rörande konsekvenserna av att fastighet avträds till följd av klander och reglerna i 4 kap. 15 § om konsekvenserna när en prestation måste återbäras enligt de konkursrättsliga reglerna. 1.5.2 Psykisk störning och liknande Enligt 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning är utgångspunkten att sådana avtal är ogiltiga. Vad som är en psykisk störning, eller som det hette innan rubrikändringen 1991 rubbad själsverksamhet, är inte reglerat i lagen. Effekten av ogiltigheten är enligt första stycket andra meningen i lagens enda paragraf att det som tagits emot skall återlämnas eller att motsvarande värde skall utges. Av andra stycket framgår att en godtroende medkontrahent har rätt till ersättning för den förlust som föranletts av avtalet i den omfattning som prövas skäligt. Bestämmelsens båda stycken var föremål för bedömning i NJA 1985 s. 573. Här hade B och C ingått avtal med A om köp av fastighet och B erlagt hela handpenningen. Enligt handpenningsavtalet hade A rätt att behålla handpenningen som skadestånd om köpet till följd av avtal på köparsidan inte fullföljdes. I målet var ostridigt att avtalet för B:s del var ogiltigt med tillämpning av 1924 års lag och en fråga var i vilken utsträckning B hade rätt att återfå handpenningen. Enligt HD medförde bestämmelserna i 1924 års lag att grunden för den rättshandlandes förpliktelser faller, vilket medför att ”köparen har rätt att återfå prestation som han fullgjort utan att detta är beroende av huruvida någon förpliktelse kvarstår för medköpare”. Att det fanns förpliktelser för medköpare framgick av att köparna av en fastighet som utgångspunkt har ett solidariskt ansvar (något som framgår av NJA 1977 s. 160). Eftersom B erlagt hela handpenningen skulle han ha rätt att återfå hela betalningen. I målet prövades också vilken rätt till ersättning en godtroende medkontrahent skulle anses ha (se härom nedan om ersättning enligt det negativa kontraktsintresset). 1.5.3 Tvång, svek och ocker 1.5.3.1 Tvång Bestämmelsen om ogiltighet pga. annat tvång än råntvång (29 § AvtL) har under åren sedan avtalslagens ikraftträdande varit föremål för prövning endast vid ett fåtal tillfällen. Tvång i avtalslagens mening ansågs dock föreligga i NJA 1980 s. 1. Här hade ett bolag köpt ett område enbart i syfte att exploatera området som tomtmark. Före bygglovsprövningen ingick kommunen ett exploateringsavtal med bolaget och ägaren av en annan fastighet. Härvid hade kommunen krävt att ägarna åtog sig ett solidariskt ansvar för fullgörande av avtalet och angivit att detta var en förutsättning för beviljande av vad som då benämndes byggnadslov. Av förvaltningsrättsliga regler ansågs följa ett principiellt förbud mot att förbinda byggnadslov med villkor. Förbudet fick inte kringgås genom intagande av bestämmelser i ett avtal som annars inte skulle vara tillåtna. Före bolagets köp av området hade en kommuntjänsteman lämnat uppgift om att kommunen skulle lämna byggnadslov och vid detta tillfälle hade något solidariskt ansvar inte varit på tal. Enligt HD var den omständigheten att kommunen ”begagnat sitt inflytande över tillämpningen av bestämmelserna om byggnadslov till att ålägga bolaget ett solidariskt ansvar som inte är förenligt med dessa bestämmelser” vid angivna förhållanden att betrakta som tvång enligt 29 § AvtL, varför kommunen inte ägde göra gällande avtalet i fråga om det solidariska ansvaret. 1.5.3.2 Svek Avtalslagens bestämmelse om svek har varit föremål för prövning i några fall. Det avtalsrättsliga sveket har i princip sin motsvarighet i brottsbalkens bestämmelse om bedrägeri (9 kap. 1 § BrB). För tillämpning av båda bestämmelserna krävs att uppsåt kan konstateras. Frågan om uppsåt förelegat var uppe till bedömning i NJA 1985 s. 178. Här hade en leverantör till ett köpande varv ställt in leveranserna till köparen pga. köparens ekonomiska situation som lett till bl.a. betalningsinställelse. Köparen, som fört förhandlingar med svenska staten om medel till tryggande av verksamheten där man träffat en rekonstruktionsuppgörelse, hade härefter skickat ett brev till säljaren där det angavs att ”ytterligare kapital tillskjutits varvet, så att verksamheten nu har tryggats för framtiden”. Brevet föranledde säljaren att leverera varor till köparen. Staten beslutade sedermera att inte delta i rekonstruktionen och köparen försattes i konkurs. Här åberopades bl.a. svek som grund för ogiltighet och separationsrätt. Av utredningen framgick att varvsledningen haft övertygelsen att en principöverenskommelse med statlig arbetsgrupp utgjorde en de facto bindande utfästelse och att fortsatt drift därmed var säkrad och att denna övertygelse lagts till grund för ledningens agerande. Enligt HD kunde det inte tas för gott att varvet ”haft uppsåt att vilseleda leverantörerna att återuppta leveranserna utan krav på kontant betalning eller ställande av säkerhet” även om man från varvets sida hade uppmärksammat brevets missvisande utformning.
- Regeln om förklaringsmisstag har också varit föremål för prövning i NJA 1991 s. 3 I och NJA 1991 s. 3 II, som båda rörde leveranser av elektrisk ström där leverantören under flera år debiterat avgifter för väsentligt mindre kvantiteter än de kvantiteter som faktiskt förbrukats. Enligt HD kunde det anses framgå av rättspraxis och rättslig doktrin att det vid frågan om ytterligare betalningsskyldighet är av betydelse ”om den mot vilken kravet riktas haft anledning att uppfatta en tidigare gjord betalning som en slutlig reglering av skulden”. Vid bedömning av om abonnenten i NJA 1991 s. 3 I bort inse den felaktiga debiteringen fäste HD inledningsvis avseende vid att abonnenter normalt bör kunna förlita sig på att gjorda debiteringar är riktiga till följd av den kontroll och de åtgärder som vidtas av elleverantörerna. Detta ansågs i sin tur medföra att abonnenter i allmänhet inte bör ha någon närmare undersökningsplikt. Det borde vidare beaktas att grunden till den felaktiga debiteringen var att elleverantören tillhandahållit en mätare som med de rutiner som tillämpades inte var tillfyllest. Av viss betydelse ansågs också vara att de felaktiga debiteringarna kunde fortgå i flera år utan att leverantören uppmärksammade dem och vidtog åtgärder. Trots dessa omständigheter skulle abonnenten kunna anses betalningsskyldig om ”det förelåg en sådan disproportion i fråga om kvantiteterna levererad och debiterad ström att” han borde ha insett att debiteringen var felaktig. Emellertid hade han övertagit förbrukningsstället, en gård, kort tid innan de felaktiga debiteringarna började och den faktiska debiteringsnivån kunde inte heller anses så uppseendeväckande att han borde ha insett att debiteringarna inte motsvarade förbrukningen. I det andra fallet, NJA 1991 s. 3 II, bestod misstaget i att den elmätare som installerats av leverantören endast registrerade 1/20 av strömförbrukningen och att leverantören underlät att multiplicera mätarställningens förbrukning med 20 vid debiteringen. Också här fäste HD avseende vid att misstaget berodde på leverantören och att misstaget kunnat fortgå i flera år. Vid prövningen av om sådan disproportion förelegat att abonnenten därigenom bort inse misstaget beaktades att abonnenten inte haft någon tidigare erfarenhet av vad som var normal strömförbrukning, att debiteringen motsvarade vad som kunde avläsas på mätaren, att man inte fått underrättelse om att markerad kvantitet skulle multipliceras med 20 vid debitering samt att räkningarna innehöll andra kostnadsposter som medförde att det debiterade beloppet utgjorde en tredjedel till en fjärdedel av den debitering som borde ha skett. Diskrepansen kunde därför inte anses ha varit ”så uppseendeväckande att den, med de låga krav i fråga om kontroll som i detta sammanhang kan ställas på förbrukare av elektrisk ström, borde ha fått” abonnenten att inse att debiteringarna inte motsvarade hela strömförbrukningen. 1.5.5 Tro och heder, förutsättningsläran och andra grunder för ogiltighet 1.5.5.1 Tro och heder 33 § AvtL har varit föremål för prövning i bl.a. NJA 1982 s. 691, NJA 1985 s. 178, NJA 1986 s. 748 och NJA 1989 s. 505, i alla fyra fallen utan framgång. I NJA 1982 s. 691 skulle köparen, som erlagt viss köpeskilling såsom preliminärt belopp, som slutlig köpeskilling erlägga det högsta försäljningspris statlig långivande myndighet fastställde för fastigheten. Härefter skulle köpebrev upprättas. Det säljande bolaget lät emellertid upprätta köpebrev med den preliminära köpeskillingen angiven, trots att säljaren var medveten om att detta inte var rätt belopp. Trots att det i och för sig förelåg omständigheter som gjorde att köparen borde ha haft anledning att ifrågasätta beloppet, fann HD att det mot köparens bestridande inte kunde antas att han känt till att köpebrevet upptog felaktigt och för lågt belopp. På grund härav och då det inte ansågs strida mot tro och heder att utan insikt som nyss sagts göra köpebrevet gällande mot säljaren befanns köparen inte vara skyldig att erlägga mer än vad som angavs i köpebrevet.
- I NJA 1985 s. 178, där en leverantör till ett köpande varv ställt in leveranserna till köparen p.g.a. köparens ekonomiska situation, hade köparen, som fört förhandlingar med svenska staten om medel till tryggande av verksamheten där man träffat en rekonstruktionsuppgörelse, härefter skickat ett brev till säljaren där det angavs att ”ytterligare kapital tillskjutits varvet, så att verksamheten nu har tryggats för framtiden”. Brevet föranledde säljaren att leverera varor till köparen. Staten beslutade sedermera att inte delta i rekonstruktionen och köparen försattes i konkurs. I målet var det inte visat annat än att varvsledningen hyste den övertygelsen att överenskommelsen utgjorde en de facto bindande utfästelse. HD fann här att avtalet ”under sådana förhållanden … inte heller med stöd av 33 §” AvtL kunde förklaras ogiltigt. En tillämpning av tro och heder-bestämmelsen skulle sålunda ha krävt att varvsledningen, medveten om det felaktiga i att rekonstruktionen inte var tryggad, hade utnyttjat leverantörens tro om motsatsen.
Oskälighet och 36 § avtalslagen3 hänvisningar
- med hänvisning till förutsättningsläran.[^1239] Det välkända fallet NJA 1985 s 178 gällde ett krisdrabbat varv, som upphävde en betalningsinställelse, sedan ett rekonstruktionsförslag inkluderande bland annat statligt rederistöd hade utarbetats. I förlitan på att varvets betalningsförmåga därmed hade tryggats, levererade ett företag en större kvantitet fartygsplåt till varvet. Rekonstruktionsförslagets genomförande förutsatte emellertid godkännande av regering och riksdag och detta uteblev, varpå varvet försattes i konkurs. Avtalet mellan plåtleverantören och varvet förklarades ogiltigt med uttrycklig hänvisning till förutsättningsläran, vilket innebar att leverantören fick separationsrätt till plåten i varvets konkurs.[^1240] I dessa fall motiverades utgången av de felaktiga förutsättningarna: ”Hade samma avtal ingåtts utan några felaktiga förutsättningar, torde de inte ha framstått som oskäliga”.[^1241] Varken anställningsavtalet mellan kommunen och den vikarierande socialassistenten eller avtalet mellan plåtleverantören och varvet var oskäliga i sig och hade inte kunnat ifrågasättas om det inte hade varit för de felaktiga förutsättningarna. Lehrberg menar att 36 § avtalslagen bör innebära att man, vid felaktiga förutsättningar, på fallet applicerar ”en allmän oskälighetsnorm som har avseende på frågan vilka avtalsvillkor eller vilka konsekvenser av avtalsvillkor som kan tillåtas”, inte att prövningen sker ”i relation till vad löftesgivaren vid avtalsslutet förutsatt”, ty ”[s]kall generalklausulen inte ersätta eller inkludera förutsättningsläran, måste dess tillämpning begränsas till detta fall”.[^1242] Det sistnämnda uttalandet är säkert korrekt, men frågan är om det är ett gott argument för den av Lehrberg föreslagna gränsdragningen mellan 36 § avtalslagen och förutsättningsläran. Argumentet bygger på att det ligger ett egenvärde i att generalklausulen inte ersätter eller inkluderar förutsättningsläran och det kan diskuteras om så är fallet. Till stöd för detta kan man förvisso anföra auktoritetsargumentet att det står i förarbetena att 36 § AvtL inte skall ersätta förutsättningsläran (låt vara att departementschefens försvar för förutsättningsläran knappast kan beskrivas som helhjärtat), men föreligger det därutöver sakliga argument som stödjer samma ståndpunkt? Det viktigaste argumentet till stöd för förutsättningsläran är, som jag ser det, att det i anslutning till densamma finns tämligen omfattande doktrin och praxis, vilket ger den viss tydlighet och stadga och att det vore oklokt och ohistoriskt att döma ut en organiskt framvuxen lära enbart med hänvisning till att det finns en ny paragraf som språkligt sett skulle kunna anses täcka lärans tillämpningsområde. Man bör undvika att utan särskilda skäl bryta den kontinuitet som successiv rättsutveckling innebär.
- överensstämmer med en sund och naturlig uppfattning om vad som är rätt och billigt, icke skälig; särskilt (i synnerhet om krav, pris, vinst, straff och dylikt): som går för långt eller är alltför högt tilltagen”.[^1264] Den sistnämnda delen av definitionen (efter ”särskilt”) tar sikte på ekvivalensfrågan, balansen mellan till exempel parternas prestationer i ett avtalsförhållande. Ekvivalensen får betraktas som en objektiv måttstock, men vid beaktandet av vad som är ”rätt och billigt”, kan rimligen även parternas subjektiva förväntningar på avtalet tas med i bedömningen. I denna avhandling diskuteras flera dygder och principer som kan motivera varför det är ”rätt” att ta hänsyn till sådana förväntningar, bland annat viljeprincipen (viljan att ingå avtalet baserades inte på fullständig information, eftersom en felaktig förväntning förelåg). Också språkligt sett torde det alltså finnas utrymme för tillämpning av generalklausulen vid ”subjektiv oskälighet”. Mot en extensiv tillämpning av 36 § AvtL talar att HD i några fall rörande felaktiga förutsättningar har valt att tillämpa förutsättningsläran i stället för generalklausulen. Inte heller detta kan dock betraktas som en avgörande invändning mot att tillämpa 36 § AvtL även på fall, där det enda som gör avtalsvillkoret angripbart är en felaktig förutsättning, när det är möjligt att anföra visst förarbetsstöd och språkligt stöd för en sådan tillämpning. von Post konstaterar att även om HD i NJA 1985 s 178 fann det ligga närmast till hands att tillämpa förutsättningsläran, så sade domstolen inte att det inte hade varit möjligt att tillämpa 36 § AvtL.[^1265] (Däremot, noterar jag, anförde HD uttryckligen att 30 och 33 §§ AvtL inte var tillämpliga på fallet.) Valet av rättsgrund kan för övrigt påverkas av vilken rättsföljd som eftersträvas. I NJA 1985 s 178 konstaterar HD att det ligger närmast till hands att först pröva om ogiltighet föreligger enligt förutsättningsläran, när det ”…görs gällande att avtalet som sådant är ogiltigt på grund av felaktiga förutsättningar vid avtalets ingående”. Om något annat än avtalets ogiltighet hade yrkats, är det således tänkbart att prövningen hade skett på annan grund, även om orsaken till att avtalet angreps hade varit densamma.[^1266] I NJA 1989 s 614 framhåller HD att inte vilka civilrättsliga rättsverkningar som helst kan åstadkommas med tillämpning av förutsättningsläran, medan domstolarna vid tillämpning av 36 § avtalslagen är friare att välja den lösning som i det enskilda fallet ter sig mest praktisk.[^1267] Det sagda innebär, menar jag, att i många fall skulle såväl 36 § avtalslagen som förutsättningsläran kunna tillämpas, i synnerhet (med tanke på det ovan nämnda förarbetesuttalandet) om den felaktiga förutsättningen förorsakats av
- NJA 1887 s 65NJA 1986 s 388 NJA 1889 s 429NJA 1986 s 748 NJA 1910 s 133NJA 1987 s 639 NJA 1977 s 717NJA 1989 s 346 NJA 1979 s 483NJA 1989 s 614 NJA 1979 s 666NJA 1992 s 782 NJA 1979 s 731NJA 1993 s 163 NJA 1980 s 1NJA 1994 s 359 NJA 1981 C122NJA 1994 s 381 NJA 1981 s 815NJA 1996 s 3 NJA 1982 s 230NJA 1996 s 19 NJA 1982 s 613NJA 1996 s 663 NJA 1983 s 332NJA 1999 s 304 NJA 1983 s 385NJA 1999 s 408 NJA 1985 s 178
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- I NJA 1985 s. 178 hade AB Järnsida levererat fartygsplåt till Kalmar varv AB som därefter gått i konkurs. En avgörande förutsättning för Järnsidas åtagande att leverera plåt hade varit att varvets ekonomi och därmed dess betalningsförmåga tryggats genom en finansiell rekonstruktion under medverkan av staten, och detta förhållande hade stått klart för varvet. Sedermera hade sagda förutsättning emellertid visat sig vara oriktig.
- En första slutsats som kan dras av rättsfallet är att den inledningsvis ställda frågan i princip skall besvaras jakande; överlåtarens separationsrätt till vad som genom ett ogiltigt avtal överförts till annan och kommit i dennes besittning kan gälla även då ogiltigheten beror på felaktiga eller bristande förutsättningar. Enligt ett möjligt sätt att läsa rättsfallet skall denna regel gälla generellt. Alternativt kan det dock tänkas att Högsta domstolen genom sitt resonemang kring motpartens beteende velat lämna dörren öppen för eventuella undantag från sagda regel. Sålunda är det inte omöjligt att det var endast i fall som det aktuella, där motpartens beteende påverkat ogiltighetsbedömningen, som det inte ansågs föreligga tillräcklig anledning att förneka överlåtaren separationsrätt till den överförda egendomen. Det framstår med andra ord som osäkert om Högsta domstolens resonemang innebär att något slags beteende från motpartens sida i det enskilda fallet måste ha förekommit för att ogiltighet enligt förutsättningsläran skall medföra separationsrätt till det utgivna, eller om domen istället innebär att separationsrätt alltid skall föreligga då förutsättningsläran leder till ogiltighet, varvid vad som sägs om visst beteende från motpartens sida bara utgör en motivering till denna regel. Enligt min mening har det första tolkningsalternativet emellertid mest fog för sig (märk bland annat ordet ”då” i Högsta domstolens slutsats). Om denna uppfattning är riktig blir en svårbedömd följdfråga vilket slags beteende från motpartens sida som i det enskilda fallet skall förutsättas för att separationsrätt skall föreligga. Uppenbart är att beteendet inte behöver ha varit så kvalificerat att det skulle kunna utgöra grund för ogiltighet enligt 3 kap. AvtL, men någon form av kvalificering måste väl ändå krävas? Svar på anförda frågor kan inte utläsas ur NJA 1985 s. 178 utan får ges i kommande prejudikat.
- Man kan med Håstad fråga sig hur detta rättsfall går ihop med nyss kommenterade NJA 1985 s. 178. Att fastigheten var en registerfastighet var väl lika lite en kontraktsförpliktelse som att staten i NJA 1985 s. 178 skulle stödja Kalmar varv? Varför blev bedömningen i så fall inte densamma som i 1985 års fall?