Närliggande

1.tillämpningen av 36 § avtalslagen. I rättsfallet NJA 1982 s 613[^1191] prövades skäligheten hos ett avtalsvillkor om förverkande av erlagd handpenning, för den händelse en fastighetsaffär inte blev av. HD nedsatte det förverkade beloppet med hänvisning till att säljaren hade haft mycket bråttom med att få ett avtal till stånd: ”Det får antagas, att det var denna brådska som föranledde Marianne R att underteckna kontraktet, innan hon fått veta om hon skulle erhålla erforderligt banklån”. Säljaren stressade alltså köparen, som därigenom förhastade sig, när hon ingick avtalet. Viljeprincipens skydd för den fria och fullt ut informerade viljan kan anföras till stöd för utgången. Befinner man sig under stark stress, kan förmågan till rationellt tänkande minska.[^1192] Det sagda kan även illustreras med NJA 1982 s 230[^1193], som gällde ogiltigförklaring eller jämkning av ett preliminärt bodelningsavtal. HD tillämpade visserligen 11 kap 16 § giftermålsbalken, men angav att också grunderna för 36 § avtalslagen hade kunnat tillämpas. Avtalet jämkades med hänvisning till att makans undertecknande av det för henne oförmånliga bodelningsavtalet varit ett ”…mindre välbetänkt handlande i en pressande situation inför förestående skilsmässa”. Det är svårt att se att det skulle finnas skäl att rättsligt skilja mellan olika kategorier av ”omdömesnedsättande” sinnesstämningar. Den rättsliga relevansen bör rimligen vara densamma, oavsett om det handlar om rättsfallens stress respektive press inför en skilsmässa eller om ilska, oro, sorg eller annan upprördhet. Så länge sinnesstämningen gör att förmågan att göra ett välövervägt ställningstagande är reducerad, bör den tillmätas relevans.s. 40