Stycket

1.er nedfelt i regelen vil komme inn som reelt hensyn ved tolkning av avtaler”.[^1079] I detta sammanhang kan även anföras följande uttalande av Madsen: ”[d]et ulovfæstede loyalitetskrav slår igennem såvel i kontrakts- som i konkurrenceretten og er på samme måde som standardene i aftl § 36 (krav om rimelighed och redelighed) och markedføringslovens § 1 (krav om god markedføringsskik) et konglomerat af forskellige og til dels inkommensurable hensyn. De netop nævnte lovfæstede standarder kan – såvel som en række mere speciell regler ses som udtryck for dette loyalitetskrav…”.[^1080] Ett rättsfall, som kan ses som en tillämpning av lojalitetsprincipen, är NJA 1997 s 524[^1081], i vilket en borgenär inte ansågs ha informerat en borgensman tillräckligt om riskerna med borgensåtagandet och detsammas omfattning: ”Det får därför anses ha ålegat bolaget att uppmärksamma Clary O på de risker som en sådan skadeståndsklausul innebar…”. Borgenären har därmed inte i tillräcklig utsträckning tillvaratagit borgensmannens intressen och således inte levt upp till lojalitetsprincipens krav.[^1082] Fallet kan dock också ses som en tillämpning av viljeprincipen – vederbörandes beslut var inte produkten av en fullt informerad vilja. Avgörande blir om man anser att upplysningsskyldigheten grundas på lojalitetsprincipen eller viljeprincipen. Enligt min uppfattning aktualiseras båda principerna i fall som detta.[^1083] Holm anför 30 och 31 §§ avtalslagen som andra exempel på lagrum, som bygger på ett lojalitetskrav. Lagrummen kan dock också anses bygga på viljeprincipen. Det illustrerar en av mina ståndpunkter i delavsnitt 4.3.5, nämligen att det bör anses illojalt att inte respektera en medkontrahents rätt att ingå avtal utifrån en fri och fullt ut informerad vilja. Således kräver lojalitetsprincipen att viljeprincipen respekteras. Med detta synsätt kan de exempel ur förarbetena, som ovan anfördes för att illustrera att det finns förarbetsstöd för att hävda att 36 § avtalslagen bygger på viljeprincipen, också anföras till stöd för att generalklausulen bygger på lojalitetsprincipen.[^1084] Den som beter sig aggressivt under en avtalsförhandling uppfyller inte lojalitetsprincipens krav, för att ta ett exempel. I förarbetena nämns också att generalklausulen kan bli tillämplig vid missbruk av rättighet, t ex när part begär påföljd för kontraktsbrott, trots att han inte haft någon förlust eller olägenhet. Att agera på ett sådant sätt måste betraktas som illojalt och därmed strida mot lojalitetsprincipen.[^1085]s. 21