Rättsfall

NJA 1997 s. 524

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1997 s. 524

BibTeX

@misc{nja-1997-s-524,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1997 s. 524}},
  year         = {1997},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

11 hänvisningar i 6 artiklar · 11 stycken/fotnoter

Nordiska konsumenträttsliga principer under omförhandling2 hänvisningar

Torbjörn Ingvarsson · SvJT 2023 s. 597–612 · 2 ställen

Se exempelvis NJA 1999 s. 408 och NJA 1997 s. 524 som behandlas närmare nedan.fotnot 7 · s. 600
Trots denna separation mellan offentligrättslig reglering och civilrättsliga möjligheter, finns det överbryggningar mellan rättsområdena. Goda exempel på detta är NJA 1997 s. 524 och NJA 1999 s. 408 som båda rörde borgensåtaganden. Tekniken som används i fallen är värd att uppmärksamma, eftersom de illustrerar en generell teknik. I fallen hade privatpersoner gått i borgen för krediter, men någon egentlig värdering av om borgensmännen verkligen hade möjlighet att uppfylla sina åtaganden för den händelse att kredittagaren inte uppfylld sin förpliktelse enligt huvudavtalet gjordes inte. Enligt Finansinspektionens allmänna råd skulle emellertid borgensmännens möjlighet att fullgöra sina åtaganden prövas. Detta krav har i grunden samma syfte som rörelselagstiftningen, nämligen att se till att ställda säkerheter verkligen förslår om gäldenären i huvudförhållandet inte förmår fullgöra sin förpliktelse mot kreditgivaren. I kärnan hör alltså skyldigheten samman med tanken på systemstabilitet och sund kreditgivning. Därutöver har emellertid det allmänna rådet i denna del även en konsumentskyddsdel. Reglerna om borgen i 10 kapitlet handelsbalken är föråldrade och något inslag av konsumentskydd eller skydd för svagare part finns inte. I fallen använde Högsta domstolen 36 § AvtL som en port för att jämka borgensåtagandet. För att jämkningsregeln skall få användas, måste avtalet vara oskäligt. Bedömningen att borgensåtagandena var oskäliga gjordes med hänvisning till att kreditgivaren inte följt anvisningen om att kreditpröva borgensmännen. Detta är helt och hållet i enlighet med de tankar som kom till uttryck i förarbetena till generalklausulen, där det framhölls att möjligheten att jämka skulle kunna leda till en större parallellitet mellan civilrättslig och näringsrättslig lagstiftning.Nordiska strategier för att åstadkomma konsumentskydd · p. 8 · s. 603

Osolidariskt ansvar1 hänvisning

Torbjörn Ingvarsson · SvJT 2018 s. 423–438 · 1 ställe

Även om dessa råd ser ut att ge grund för att justera ansvaret för en av två solidariskt ansvariga gäldenärer, kanske rent av låta det solidariska ansvaret falla, så är detta inte omedelbart bindande regler. Brister kreditgivaren i att uppfylla sin förpliktelse att lämna information eller avstår från att genomföra en kreditprövning, saknas egentlig rättsföljd som direkt påverkar kreditavtalet. Visserligen antyds en sådan möjlighet att jämka förpliktelsen på grund av bristande kreditprövning i NJA 1996 s. 3 som också upprepas i NJA 1999 s. 304, men i båda fallen med inskränkningen att jämkning bara kan komma ifråga i undantagsfall. Synsättet verkar därtill närmast ha skärpts i senare lagstiftning. I förarbetena till nu gällande konsumentkreditlag omtalas de två rättsfallen och möjligheterna att jämka på grund av bristande kreditprövning på följande sätt: En utgångspunkt bör enligt regeringen vara att den som väljer att ingå ett kreditavtal sätter sig in i avtalets konsekvenser och överväger dess följder. Som Högsta domstolen konstaterat i rättsfallen NJA 1996 s. 3 och NJA 1999 s. 304 får man förutsätta att en lånesökande normalt är insatt i sina egna ekonomiska förhållanden och själv kan bedöma om han eller hon har förutsättningar att återbetala krediten. Det är också lånesökanden som själv bestämmer hur han eller hon vill använda sina ekonomiska resurser och vilka ekonomiska risker som kan tas. Det ligger därmed nära till hands att låta kredittagaren bära konsekvenserna av att övervägandena och bedömningarna inte infrias. Endast i mer sällsynta undantagsfall framstår det som befogat att, som i Högsta domstolens praxis, låta kreditgivaren drabbas av den bristande återbetalningsförmågan. Trots alla dessa rekommendationer och regelliknande råd från tillsynsmyndigheterna, erbjuder gällande rättsregler alltså knappast något egentligt skydd för gäldenären när kreditprövningen varit dålig, annat än i ”sällsynta undantagsfall”. Som framgår av NJA 1997 s. 524 och NJA 1999 s. 408 skyddas borgensmän när kreditprövningen av dem varit dålig, men borgensmännen kan inte påräkna sig jämkning bara på den grunden att det fanns brister i kreditprövningen av huvudgäldenären. Uttalandena av både majoriteten och minoriteten i NJA 1999 s. 408, att det var tillräckligt att det fanns möjlighet att skaffa sig information, talar för att styrkeförhållandena inte har en självständig betydelse vid avgörandet hur jämkningen konkret ska göras. Den formella möjligheten att ha insyn och påverka, inte den faktiska, utgör grunden för bedömningen om jämkningen bör vara större för den ena borgensmannen än den andra. Alla dörrar ut verkar stängda.Den gällande rättens återvändsgränder · p. 10 · s. 435

Allmänna råd och jämkning av borgensåtaganden3 hänvisningar

Torbjörn Ingvarsson · SvJT 2008 s. 867–876 · 3 ställen

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 2 ställen

Den avtalsgrundade lojalitetsplikten - en allmän rättsprincip2 hänvisningar

Anders Holm · 2004, s. 1–1499 · 2 ställen

Oskälighet och 36 § avtalslagen1 hänvisning

Andreas Norlén · 2004, s. 2–405 · 1 ställe

er nedfelt i regelen vil komme inn som reelt hensyn ved tolkning av avtaler”.[^1079] I detta sammanhang kan även anföras följande uttalande av Madsen: ”[d]et ulovfæstede loyalitetskrav slår igennem såvel i kontrakts- som i konkurrenceretten og er på samme måde som standardene i aftl § 36 (krav om rimelighed och redelighed) och markedføringslovens § 1 (krav om god markedføringsskik) et konglomerat af forskellige og til dels inkommensurable hensyn. De netop nævnte lovfæstede standarder kan – såvel som en række mere speciell regler ses som udtryck for dette loyalitetskrav…”.[^1080] Ett rättsfall, som kan ses som en tillämpning av lojalitetsprincipen, är NJA 1997 s 524[^1081], i vilket en borgenär inte ansågs ha informerat en borgensman tillräckligt om riskerna med borgensåtagandet och detsammas omfattning: ”Det får därför anses ha ålegat bolaget att uppmärksamma Clary O på de risker som en sådan skadeståndsklausul innebar…”. Borgenären har därmed inte i tillräcklig utsträckning tillvaratagit borgensmannens intressen och således inte levt upp till lojalitetsprincipens krav.[^1082] Fallet kan dock också ses som en tillämpning av viljeprincipen – vederbörandes beslut var inte produkten av en fullt informerad vilja. Avgörande blir om man anser att upplysningsskyldigheten grundas på lojalitetsprincipen eller viljeprincipen. Enligt min uppfattning aktualiseras båda principerna i fall som detta.[^1083] Holm anför 30 och 31 §§ avtalslagen som andra exempel på lagrum, som bygger på ett lojalitetskrav. Lagrummen kan dock också anses bygga på viljeprincipen. Det illustrerar en av mina ståndpunkter i delavsnitt 4.3.5, nämligen att det bör anses illojalt att inte respektera en medkontrahents rätt att ingå avtal utifrån en fri och fullt ut informerad vilja. Således kräver lojalitetsprincipen att viljeprincipen respekteras. Med detta synsätt kan de exempel ur förarbetena, som ovan anfördes för att illustrera att det finns förarbetsstöd för att hävda att 36 § avtalslagen bygger på viljeprincipen, också anföras till stöd för att generalklausulen bygger på lojalitetsprincipen.[^1084] Den som beter sig aggressivt under en avtalsförhandling uppfyller inte lojalitetsprincipens krav, för att ta ett exempel. I förarbetena nämns också att generalklausulen kan bli tillämplig vid missbruk av rättighet, t ex när part begär påföljd för kontraktsbrott, trots att han inte haft någon förlust eller olägenhet. Att agera på ett sådant sätt måste betraktas som illojalt och därmed strida mot lojalitetsprincipen.[^1085]261 · p. 1 · s. 21