Stycket

6.Förekomsten och hanteringen av olika ämnen ledde oftare till stopp än till hänvändelse. Skyddsombuden tillämpade stopp med anledning av ämnen i 31 fall och hänvändelse i 24 fall. En likhet var att de meddelade ungefär lika många stopp (11 fall) som hänvändelser (13 fall) med anled­ ning av lösningsmedel. En förklaring till det kan vara att olika skyddsombud gjorde olika bedömningar av begreppet omedelbar fara vid likartade brister med lösningsmedel. En annan förklaring kan vara att omfattningen av exponeringen av lösningsmedlen var olika. Exponeringen som ledde till stopp kanske var mer riskfylld och därför upplevdes faran som mer ome­ delbar. En skillnad var att hanteringen av härdplaster ledde till sju stopp, men inte till några hänvändelser. En förklaring kan vara att förekomsten av härdplaster uppfattades av skyddsombuden som omedelbar och allvarlig fara. Hänvändelseordningen kunde då inte tillämpas, eftersom den inte träder i kraft omedelbart. Det kan också ha varit så att hanteringen av härdplaster ansågs bryta mot vad skyddsombuden uppfattade som ett generellt förbud. Ett sådant stopp förutsätter inte omedelbar och allvarlig fara. Arbetstid och bristande samverkan enligt 6 kap. AML ledde endast till hänvändelser. En förklaring måste vara att dessa frågor inte uppfattades som omedelbar och allvarlig fara. Det kan bero på att de är förhandlingsfrågor. En förhandling om arbetstid tar viss tid. En förklaring till att bris­ tande samverkan enligt 6 kap. ledde till hänvändelse och inte till stopp berodde förmodligen också på att farorna inte uppfattades som omedel­ bara för någons liv och hälsa. De är också förhandlingsfrågor. Brister i lokaler ledde oftare till hänvändelse medan problem med ett visst arbete oftare ledde till stopp. Tabell IV:14. Tillämpning av hänvändelse och stopp. Tillämpningsstudien visade att skyddsombuden med stöd av hänvändelse önskade påverka lokaler i 42 %, relationer i 29 % inklusive samverkan enligt 6 kap. och visst arbete i 28 %. Det framkom att skyddsombuden med stöd av stopp ville påverka visst arbete i 45 %, brister i lokaler i 34 % och relationer t.ex. till viss vårdtagare, elever, eller i ledningsfrågor i 20 %. I de resterande 1 % av fallen var det svårt att klassificera orsakerna i dessa begrepp. En förklaring till att skyddsombuden oftare tillämpade hänvän­ delse med anledning av brister i lokaler berodde nog på att kraven är så låga. En förklaring till att skyddsombuden oftare tillämpade stopp för att påverka ett visst arbete berodde säkert på att problemen var mer avgrän­ sade. 7.1.4 Skyddsombudens ställning Huvudskyddsombuden meddelade oftast både stopp (58 %) och hänvändelse (55 %) enligt tillämpningsstudierna. Näst vanligast var att de regionala skyddsombuden tillämpade befogenheterna. De tillämpade hänvändelse (42 %) oftare än stopp (27 %). Det framkom att lokala skyddsombud med­ delade stopp i vissa fall (15 %) men tillämpade sällan hänvändelse (2 %). Då ska man ha i åtanke att skyddsombudens ställning inte framgick i 25 % av stoppen och i 15 % av hänvändelserna. I dessa fall fanns förmodligen ett stort antal lokala skyddsombud. Två elevskyddsombud tillämpade hänvän­ delse, men inga stopp. Lokala, regionala och huvudskyddsombud har samma rätt att tillämpa stopp som hänvändelse. Elevskyddsombud har inte rätt att meddela stopp. De har samma rätt som allmänheten att kontakta tillsynen. En förklaring till att det oftast var huvudskyddsombuden som meddelade stopp och tilllämpade hänvändelse kan bero på att befogenheterna var så ingripande att de överläts till huvudskyddsombuden. En förklaring till att lokala skydds­ ombud oftare tillämpade stopp än hänvändelse kan bero på att de befinner sig närmare den omedelbara risken, vilket är avgörande, då omedelbara faror uppstår. En förklaring till att regionala skyddsombud meddelade fler hänvändelser än stopp beror säkert på att de oftast inte befann sig i närhe­ ten då en omedelbar fara uppstår. 7.1.5 Kön Kvinnor tillämpade hänvändelse något mera sällan. Tillämpningsstudierna visade att kvinnor meddelade vart fjärde stopp men endast vart femte hän­ vändelse. En förklaring till att kvinnor meddelat så fa stopp och hänvän­ delser är att de flesta som meddelade stopp var huvudskyddsombud och regionala skyddsombud och de var oftast män. En annan förklaring kan vara att kvinnor har mindre förtroende för att tillsynen skall ge dem stöd än vad män har. Det kan bero på att AML och gällande föreskrifter är mer tillämpliga inom industrin än inom den offentliga sektorn t.ex. inom vård, skola och omsorg. En likhet var att kvinnorna som tillämpade stopp och hänvändelse gjorde det oftast med anledning av psyko-sociala belast­ ningar. Här fanns både likheter och skillnader. Kvinnor meddelade 43 stopp. Orsaken till 20 av dem var psyko-sociala belastningar. Tretton av dem gällde risk för våld och hot och fyra gällde trakasserier och bristande samarbete. Kvinnor meddelade 41 hänvändelser och tolv av dem med anledning av psyko-sociala belastningar. Hälften av dem gällde trakasse­ rier och bristande samarbete. 7.1.6 Elevskyddsombud Elevs kyddsombud^^ inte rätt att tillämpa stopp. De har inte heller rätt att kräva att tillsynen prövar om föreläggande eller förbud skall meddelas. Tillämpningsstudien visade att två elevskyddsombud gemensamt vände sig till Yl. De fick stöd i ett inspektionsmeddelande. En förklaring till det var att tillsynen ansåg att deras krav hade rättslig grund. Myndigheten har alltid rätt att ex officio ställa krav. Inga elevskyddsombud tillämpade stopp. 7.1.7 Rättsskydd Hindras skyddsombuden har de rätt till skadestånd från arbetsgivare och/ eller arbetstagare. Arbetsgivaren får inte heller ge skyddsombuden sämre arbets- eller anställningsvillkor. Samma regler gäller vid stopp som vid hänvändelse. Rätten till skadestånd vid stopp har prövats av AD i fyra domar. I en dom (AD 1979 nr 165) prövades tre olika fall. Skyddsombu­ den fick inte skadestånd i något av dessa fall, eftersom stoppen, dels var oklara (AD 1979 nr 165 fall A-2, AD 2000 nr 92 och AD 2002 nr 98), dels skett av ovidkommande skäl i ett fall (AD 1979 nr 165, A-3). Frågan om försämrade anställningsförhållanden vid stopp har inte prövats särskilt. Rätt till skadestånd har prövats i sex fall med anledning av att skydds­ ombud vänt sig till olika tillsynsorgan. Skyddsombuden fick skadestånd i samtliga fall. Det berodde på att AD fann att det var fel att säga upp skyddsombuden i fem fall (AD 1973 nr 45, AD 1978 nr 99, AD 1988 nr 162, AD 1997 nr 57 och AD 1998 nr 108) och att det var fel att ompla­ cera en vårdtagare tillika skyddsombud i ett fall (AD 1994 nr 56). Det är svårt att finna några större likheter i rättspraxis vad gäller rätten till skadestånd. Skillnaderna är desto fler. En skillnad är att skyddsombu­ den vid stopp oftast krävde skadestånd, då stoppen inte respekterades av arbetsgivaren. Skadestånd vid hänvändelser har oftast prövats i samband med uppsägningar. En förklaring till att skyddsombuden vid stopp inte erhållit skadestånd har varit att de inte har kunnat bevisa att det hade med­ delat stopp. En förklaring till det kan vara att stoppningsrätten har otyd­ liga formkrav. Lagstiftaren har ägnat mer utrymme åt att beskriva de fall då skyddsombuden har rätt att tillämpa stopp än att ge stöd för hur stop­ pen skall formuleras. En förklaring till att skyddsombuden vid hänvändelse erhållit skadestånd har bl.a. berott på att det har haft samband med att de har sagts upp, vilket är mycket mer ingripande och lättare att bevisa. Stoppningsrätten har vissa rättigheter, som inte har någon motsvarig­ het vid hänvändelse. Skyddsombud är uttryckligen befriadef rån skadestånd vid stopp enligt 6 kap. 7 § AML. Några motsvarande rättigheter finns inte vid hänvändelse, vilket beror på att den befogenheten inte innebär att skyddsombudet tar över arbetsgivarens ledningsrätt.s. 300