Närliggande

17. MD 2002:17 (TCM), MD 2001:22 (UR ABSO Bull), MD 1996:1 (Ajax II) och MD 1990:3 (Liljeholmen). 62 Också i detta fall uppmärksammades den bleknande minnesbilden och förutsättningarna vid snabbköpsförsäljning (jfr ovan s. 54): Vid en hastig jämförelse mellan förpackningarna gav de ett mycket likartat helhetsintryck. Göteborgs Kex’ förpackning var visserligen försedd med varumärket Göteborgs Kex mitt på förpackningen. Det avgörande vid bedömningen av förväxlingsrisken var om förpackningarna skapade väsentligen samma minnesbild hos konsumenten. Om de båda förpackningarna vid närmare studium kunde skiljas åt, var av mindre betydelse. Kexprodukter såldes ofta i självbetjäningsbutiker där konsumenterna snabbt och rutinmässigt tog varor från hyllorna. Den nära överensstämmelsen i det helhetsintryck som förpackningarna gav, skapade en klar förväxlingsrisk. Skillnaderna i produkternas märkesnamn var inte tillräckliga för att motverka den. Enligt MDs bedömning förelåg det en risk att konsumenterna förbisåg namnolikheten och förväxlade Göteborgs Kex’ digestiveförpackning med LUs förpackning för digestivekex. Av principiellt intresse här är också det ovan berörda Galliano II-avgörandet angående liköressensen Galanto och om marknadsföringen av den kunde utgöra vilseledande efterbildning av likören Galliano. Med hänvisning till äldre praxis anförde MD att användningen av varukännetecken som var ägnade att framkalla förväxling med annans kännetecken och därigenom vilseleda om en varas kommersiella ursprung kunde förbjudas. För det förutsattes bl.a. att det senare kännetecknet var känt inom marknaden så att det förknippades med produkter av visst ursprung. Så kunde vara fallet endast om kännetecknet hade vad som brukade kallas särskiljningsförmåga och särprägel. MD fann att såväl ordet Galliano som etiketten måste anses vara kända inom omsättningskretsen. Bedömningen av förväxlingsrisk mellan eti__________s. 2003