Citat i kontext

Stycket

65.Terminologiskt brukar i allmänhet gränsen mellan tvingande och dis­ positiva ABL dras så, att en tvingande bestämmelse är en sådan som aktieägarna icke ens i full enighet kan med giltig verkan avvika ifrån, eftersom bestämmelsen är avsedd att primärt skydda andra än aktieä­ garna, härvid främst bolagsborgenärerna, men också andra tredje män, aktieinvesterare, etc. En dispositiv bestämmelse är å andra sidan en sådan som aktieägarna kan förordna avvikelser ifrån i bolagsordningen eller på annat sätt. En annan sak är sedan att majoritetskraven kan växla beroende på fråga, från enkel (eller absolut) majoritet, över kvalificerad majoritet till enhällighet, för att en avvikelse skall få giltig verkan. En avvikelse från de dispositiva, formella reglerna i ABL 9 kap. förutsätter i allmänhet enhällighet. Med en sådan terminologi förefaller det vara oegentligt att tala om en tvingande bestämmelse till aktieägarminoritetens förmån (se Johansson, ibidem, med hänvisning till prop. 1975:103 s. 254 f.). Med sagda terminologi skall i stället jävsreglerna betecknas som dispositiva, i den meningen att de i vart fall genom enhälliga aktie - ägarbeslut kan utvidgas eller inskränkas, t.ex. genom föreskrifter i bolagsordningen eller bolagsstämmoinstruktioner till styrelsen. Det för­ hållandet att jävsbestämmelserna icke utgör tvingande skyddsregler framgår redan härav, att de saknar betydelse i aktiebolag som ägs av en enda person. I Högsta domstolsavgörandet NJA 1981 s. 1117 fastställes detta rättsförhållande slutgiltigt. Eftersom jävsbestämmelserna syftar till att skydda bolagets, dvs. ytterst aktieägarnas, intressen, föreligger ingen intressemotsättning som kan grunda jäv, när aktiebolaget ägs och företräds av samma person. Principen kom att lagfästas år 1998 (1998:760) och därvid till och med att utvidgas till att omfatta såväl direkt som indirekt ägande (se härom prop. 1997/98:99 s. 217 f.). Grundläggande för slutsatsen, att jävsbestämmelserna icke är tillämp­ liga i s.k. enmansbolag, torde också vara att bestämmelserna inte kans. 71