1.bis in idem i 6 § 1 st. NordL. 274 2.12.3.2 Undergående av frihetsstraff och verkställighet avs. 22
2.andra påföljder Medan stadgandet rörande tillfälliga hinder endast behandlas mycket över siktligt i NordL:s förarbeten798 har motsvarande stadgande behandlats mer utförligt i AllmL:s förarbeten. Med anledning av den stora överens stämmelse som råder mellan de båda lagarna i frågan om tillfäliga hinder blir det av intresse också för NordL:s vidkommande att man uppmärk sammar vad som sägs i förarbetena till det motsvarande stadgandet i AllmL. Låt oss inledningsvis granska ett av de tillfälliga hindren i stadgandena, nämligen att individen avtjänar ett fängelsestraff eller väntar på att få avtjäna ett fängelsestraff. Departementschefen påpekar i förarbetena till AllmL att det är just själva undergåendet w ett frihetsstraff som är cen tralt. Utlämning kan därför, enligt departementschefen, ske så fort en person frigivits från ett fängelsestraff också om det rör sig om en villkor lig frigivning. Departementschefen har vidare påpekat att en villkorlig dom inte utgör hinder mot utlämning.799 I linje med denna inställning torde, så som stadgandena är utformade, inte heller en utdömd skyddstillsyn utgöra hinder mot utlämning eftersom något undergående av frihetsstraff inte kan anses omfattas.800 När det gäller skyddstillsynspåföljden kan detta leda till märkliga kon sekvenser för det inhemska rättssystemet. Det kan finnas tillfällen då den svenske domare undviker ett fängelsestraff till förmån för en skyddstill syn. Enligt BrB är som bekant en icke frihetsberövande påföljd att anse som mindre sträng än en fängelsepåföljd. Vid tveksamma fall, där en domare väljer mellan en icke frihetsberövande påföljd och ett fängelse straff kan en icke frihetsberövande påföljd som görs mer ingripande leda till att domaren ändå anser att den icke frihetsberövande påföljden, genom att denna gjorts mer ingripande, i det enskilda fallet är en tillräcklig reaktion på brottsligheten. En skyddstillsyn kan t.ex. göras mer omfattan de genom föreskrifter om deltagande i samtalsterapi, kurser i aggressionshantering och drogproblematik, eller genom mer tät övervakarkontakt. Om en skyddstillsynsdömd person omedelbart skulle kunna utlämnas blir resultatet i praktiken att han eller hon kan komma att undslippa en stor del av den i Sverige utdömda påföljden eller att i vart fall ett stort avbrott inträffar i denna.s. 23
3.275s. 23
4.Problemet torde även uppkomma när samhällstjänst utdöms tillsam mans med skyddstillsyn, eftersom detta inte heller kan likställas med att avtjäna ett fängelsestraff. Om den här effekten blir uppmärksammad kan det finnas risk för att inhemska domare tar det säkra före det osäkra och, om det finns misstanke om en kommande utlämningsbegäran, dömer till fängelse i stället för skyddstillsyn, eftersom fängelsepåföljden kommer att få avtjänas innan en utlämning genomförs. På samma sätt som skyddstillsynspåföljden riskerar den övervakarkontakt som följer på en villkorlig frigivning att gå om intet. Övervakarkontakten i samband med villkorlig frigivning kan i sig vara en viktig del både från rehabiliteringssynpunkt och utifrån vårt accepterande av den villkorliga frigivningen, nämligen att vissa åligganden måste åvila den som får lämna fängelsevistelsen före utdömd tid.801s. 24
5.Man kan fråga sig om en framkomlig väg för att förhindra utlämning i de ovan beskrivna fallen skulle vara att åberopa humanitära skäl802 och därmed hävda att individen är i behov av den ådömda samtalsterapin etc. En sådan utväg är dock mindre lyckad ur flera perspektiv. De humanitära skälen är en avslagsgrund och det önskvärda i de ovan beskrivna fallen är att få till stånd ett uppskjutande av en utlämning inom en tidsperiod som går att överblicka. Vidare väcker det betänkligheter att anse att en brottspåföljd är utdömd i den dömde individens intresse. En mer realistisk inställning är i stället att se det som att själva påföljdens avtjänande lig ger i samhällets intresse och att det handlar om fördömande och klander, liksom olika grader av ingrepp i individens frihet, inte om något positivt för den dömde.s. 24
6.Enligt min mening bör man, när det handlar om tillfälliga hinder mot utlämning, inte stirra sig blind på om påföljden innebär undergående av frihetsstraff eller anstaltsvistelse, utan i stället fråga sig om straffverk ställigheten har karaktären av att vara något pågående. Det skulle därför vara önskvärt att man sökte ändra utlämningslagstiftningen så att påfölj dens pågående karaktär blev avgörande för om ett tillfälligt hinder före ligger. Därmed skulle en mer ingripande skyddstillsyn utgöra ett tillfälligt hinder mot utlämning men knappast en villkorlig dom vars prövotid inte gått till ända.s. 24
7.Den nämnda problematiken blir naturligtvis mer intressant ju fler icke frihetsberövande påföljder som skapas som alternativ till det traditionella fängelsestraffet. I den mån man, som när det gäller avtjänande av fängelse straff genom elektronisk övervakning, i lagen likställer påföljden med av 276 tjänande av ett traditionellt fängelsestraff måste man utgå ifrån att påfölj den redan i dag faller under begreppet undergående av frihetsstraff.803 När det gäller det tillfälliga hindret mot utlämning som består i att in dividen är omhändertagen på anstalt finns detta behandlat i NJA 1978 s. 477. Ärendet rör en nordisk utlämningsansökan men har naturligtvis också relevans för AllmL. I ärendet begärde Finland utlämning av en per son som avvikit från ett finskt fängelsestraff. Vid tidpunkten för den finska utlämningsbegäran befann sig mannen på ett svenskt sjukhus sedan han dömts i Sverige till sluten psykiatrisk vård. HD ansåg, i enlighet med 6 § NordL, att ett tillfälligt hinder mot utlämning förelåg. Man kan tycka att påföljder som avser vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, sluten ungdomsvård en ligt 31 kap. 1 a§ BrB och vård enligt lagen (1988:870) om vård av miss brukare också borde innefattas av begreppet omhändertagande på an stalt, även om detta inte har prövats i praxis. Till sin karaktär liknar dessa påföljder den rättspsykiatriska vården genom att den dömde måste befinna sig på en särskild inrättning (inom ramen för vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga kan den unge i vissa situationer också få vistas hemma). När det gäller vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga bör man dock uppmärksamma dess 21 a § som stadgar att vård med stöd av lagen inte hindrar utlämning. Enligt gällande rätt torde vidare vård enligt socialtjänstlagen (1980:620) få behandlas på samma sätt som en villkorlig dom eller en skyddstillsyn i detta sammanhang, dvs. inte som ett tillfälligt hinder. 2.12.3.3 Begreppet ”att stå åtalad för brott” Ett annat tillfälligt hinder mot utlämning är att vara åtalad för brott. I 11 § 1 st. AllmL stadgas ett generellt förbud mot utlämning om individen står åtalad för ett annat brott på vilket fängelse kan följa. I 6 § 1 st. NordL gäller förbudet enbart om individen står åtalad för ett brott som i Sverige har en straffskala som omfattar två års fängelse eller mer. Denna skillnad har förklarats med en önskan om samstämmighet mellan de olika nordiska ländernas lagstiftning på utlämningsrättens område.804 Man kan fråga sig om detta hinder ställs upp i ett snävt statsintresse i den bemärkelsen att man vill förhindra att individen genom utlämningen inte kommer att avtjäna ett i Sverige utdömt straff, dvs. om hindret är tänkt att föregripa de situationer som avses när man tidigare i stadgandet näm ner undergående av frihetsstraff eller anstaltsvistelse. En vidare tolknings. 24
8.277 skulle vara att stadgandet också innefattar hänsynstaganden av individens intressen och alltså är tänkt att möjliggöra att denne får närvara personli gen vid brottmålsförhandlingen. Ordalydelsen av begreppet att stå åta lad för brott torde kunna täcka båda situationerna. Frågan om stadgandets vidd väcks när man granskar ett antal nordiska rättsfall, vilka torde vara av relevans också för AllmL.s. 25
9.Det första rättsfallet, NJA 1980 s. 33, behandlar en finsk utlämningsbegäran avseende en finsk medborgare. Mannen hade i Sverige dömts till fängelse och utvisning, avtjänat fängelsestraffet men överklagat domen i utvisningsdelen. Hovrätten hade, vid tidpunkten för utlämningsansökan, ännu inte prövat det inhemska brottmålet. Ett tillfälligt hinder mot utläm ning ansågs föreligga. Av rättsfallet kan man inte dra någon säker slut sats i frågan om stadgandet skall skydda vad jag benämner ett snävt statsintresse (och alltså se till att ett eventuellt fängelsestraff avtjänas innan utlämningen) eller om det också skall värna individens möjlighet att närvara personligen vid en brottmålsrättegång. I målet var visserligen mannen ensam klagande, men en ändring i utvisningsdelen (som man nen yrkat) gav hovrätten möjlighet att förlänga fängelsestraffet utan att man bryter mot reglerna om reformatio in pejus.s. 26
10.Ett annat rättsfall, NJA 1986 s. 770, kan ge vissa indikationer på att det är det snäva statsintresset som skall beaktas. Ärendet behandlar en dansk utlämningsansökan avseende en svensk man som var misstänkt för dråp. I ärendet gjorde RÅ gällande att ett tillfälligt hinder skulle ha fallit bort sedan mannen dömts i Sverige till villkorlig dom och böter samt endast mannen, inte åklagaren, valt att överklaga domen. Mannen hade i sin över klagandeskrift i första hand yrkat frikännande, i andra hand att enbart ett bötesstraff skulle ådömas och i tredje hand att bötesdelen i den utdömda påföljden skulle sättas ned. HD yttrade att ”hinder [inte föreligger] för högre rätt att på talan av Håkan F ändra påföljden till fängelse eller eljest omhändertagande på anstalt, låt vara att sannolikheten härför måste be dömas som ringa”805 samt slog därefter fast att ett tillfälligt hinder mot utlämning för närvarande fick anses föreligga. HD synes i ärendet endast ha beaktat frågan om straffet skulle kunna skärpas.s. 26
11.Slutligen har frågan om tillfälligt hinder behandlats i NJA 1995 s. 104. Ärendet rör delvis den speciella skrivningen i 6 § NordL dvs. att ett till fälligt hinder mot utlämning föreligger om den som begärs utlämnad i Sverige är åtalad för annat brott för vilket det är stadgat fängelse i två år eller mer. I ärendet begärde Finland att en finsk medborgare skulle utläm 278 nas för att avtjäna en fängelsedom avseende bl.a. bedrägeri. Mannen hade åtalats för tillgreppsbrott vid en svensk tingsrätt. Han fälldes till ansvar för olovligt brukande till en månads fängelse. Det ådömda fängelsestraffet ansågs verkställt genom den tid som mannen varit häktad i målet. Man nen hade överklagat domen och yrkat att åtalet skulle ogillas. Åklagaren hade uppgett till HD att hon inte hade för avsikt att överklaga domen. HD konstaterade att enbart mannens överklagande inte kunde leda till straffskärpning samt att det processuella läge som målet befann sig i en dast kunde avse olovligt brukande,806 inte tillgrepp av fortskaffningsmedel. Brottet olovligt brukande, 10 kap. 7 § 1 st. BrB, har till skillnad från brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel, 8 kap. 7 § 1 st. BrB, inte en straff skala som uppgår till fängelse i två år eller mer. Utlämning beviljades. HD tycks i de båda senare rättsfallen ha lagt tyngdpunkten vid frågan om en straffskärpning (underförstått frihetsstraff) kan komma i fråga och utifrån den bedömningen sökt avgöra om ett tillfälligt hinder föreligger. Enligt min mening bör också individintresset beaktas när frågan om till fälligt hinder avgörs. Individen kan ha ett beaktansvärt intresse av att närvara vid en rättegång som enbart behandlar skuldfrågan för det fall påföljdsdelen redan avtjänats och åklagaren inte har överklagat domen.807 När målet rör en fullständig omprövning av den tilltalades skuld, inne fattas en bedömning både av faktiska förhållanden och rättsliga aspekter. Vid dessa förhållanden bör individen ges möjlighet att närvara också vid högre instans. Bedömningen torde bli en annan om frågan enbart avser rent rättsliga och processuella frågor.808 När det gäller AllmL och NordL kan ett beaktande av individintresset rymmas under den nuvarande lydelsen. I de fall NordL:s tvåårsregel innebär att ett tillfälligt hinder inte föreligger mot utlämning torde man, i det friare utlämningssamarbetet mellan de nordiska staterna, kunna upp ställa som särskilt villkor att den inhemska rättegången först får äga rum innan individen utlämnas eller att individen får möjlighet att i ett senare skede närvara vid den svenska rättegången. Ett villkor att individen åters. 26
12.279 förs för att kunna närvara vid en svensk rättegång kan naturligtvis också ställas upp i ett utomnordiskt ärende.s. 27
13.Så långt det ordinära brottmålsförfarandet. Ett brottmålsförfarande kan emellertid också initieras genom ett extraordinärt rättsmedel. De extra ordinära rättsmedlen behandlas inte i samband med att man i förarbete na till utlämningslagstiftningen redogör för de tillfälliga hindren. Enligt min mening torde dessa, sedan ett förfarande inletts, på samma sätt som de ordinära rättsmedlen kunna utgöra tillfälliga hinder mot utlämning. När ett brottmål tas upp på nytt får man se det som att individen återigen inträder i rollen av att stå åtalad för brott.s. 28
Specialitetsprincipen
Nuvarande reglering
1.Redan i vår första utlämningslagstiftning fanns det en reglering som slog fast att specialitetsprincipen^ skulle gälla i det svenska utlämningssamarbetet.8 81009s. 28