1.förfallet enligt svensk lag”. De svenska straffrättsliga preskriptionsreg lerna blir därmed av betydelse för den utländska utlämningsbegäran.778 Genom kravet på dubbel straffbarhet har man redan avgjort vilket in hemskt straffstadgande som överensstämmer med den utländska gär ningen. Nu blir detta inhemska straffstadgandes straffskala av intresse eftersom de svenska preskriptionsreglerna anknyter till den brottsliga gärningens straffskala för att precisera preskriptionstidens längd i de fall individen inte dömts för den aktuella gärningen. Regler som begränsar den tänkbara påföljdens längd i specifika situationer, t.ex. när det rör sig om unga lagöverträdare har också ansetts relevanta för att avgöra preskriptionsfrågan. NJA 2000 s. 158 illustrerar betydelsen av vilket inhemskt straffstad gande som skall anses motsvara den utländska gärningen. I rättsfallet, som avsåg en belgisk utlämningsansökan, fick HD ta ställning till om de utländska gärningarna, med svensk utgångspunkt, skulle rubriceras som bedrägeri och ocker, och därmed anses preskriberade enligt svensk straff lag, eller om gärningarna skulle rubriceras som grovt bedrägeri och grovt ocker och därmed inte anses preskriberade enligt svensk strafflag. Av det belgiska häktningsbeslutet framgick det att den aktuella brottslighetens. 15
2.267 skulle ha sträckt sig från december 1993 och, sannolikt, fram till oktober 1994.1 det belgiska häktningsbeslutet beskrevs först den verksamhet som bedrivits av bolaget Grimaldi Hofmann & Co. Denna verksamhet upp gavs ha gått ut på att med falska förespeglingar locka investerare i olika länder att betala pengar till bolaget för inköp av värdehandlingar av tvi velaktigt värde. Den eftersökte personen ansågs sammanfattningsvis, i egenskap av direktör och ombud för bolagets kontor i Barcelona, under tiden från december 1993 fram till - förmodligen - oktober 1994 dels ha lånat ut sitt namn till företaget, varigenom han gjort det möjligt för orga nisatörerna av bedrägeriet att hålla sig själva i bakgrunden, dels ha - i vart fall gentemot investerare i Frankrike - uppträtt som säljare (mäklare) för bolaget. HD konstaterade, med en dissident, att det inlämnade häktnings beslutet inte tydligt utvisade att gärningarna var grova brott. Hinder mot utlämning ansågs därmed föreligga på grund av de svenska preskrip tionsreglerna för brotten bedrägeri och ocker.s. 15
3.Under 10 § 2 st. AllmL ryms alltså den situationen att den misstänkte individen inte häktats eller erhållit del av åtal inom viss tid, vilket för in hemska förhållanden behandlas i 35 kap. 1 § BrB. En sådan situation var också aktuell i NJA 1960 s. 387.1 slutet av december 1959 mottog Sverige en utlämningsbegäran från, såsom det formulerats i rättsfallet, en främ mande stat. Den eftersökte individen, som var medborgare i den främman de staten, var misstänkt för att uppsåtligen ha dödat fyra personer under sommaren 1945. Med beaktande av den eftersökte individens födelseår och tidpunkten för de olika gärningarna slöt sig HD till att dessa förövats innan personen i fråga fyllt 18 år. Eftersom man enligt svensk lag inte kunde döma ut livstids straffarbete till den som ännu inte fyllt 18 år vid gämingstillfället ansågs preskriptionstiden vara 15 år, inte 25 år. Sverige vägrade utlämning då det visade sig att individen inte erhållit del av åtal inom 15 år från gämingstillfället.s. 16
4.Vidare torde 10 § 2 st. AllmL omfatta den situationen att personen i fråga visserligen är dömd men att någon straffverkställighet ännu inte har genomförts eller att utdömda böter inte har betalts. Inhemsk straffrätt behandlar sådana situationer i 35 kap. 7-10 §§ BrB. De svenska pre skriptionsreglerna anknyter till den utdömda påföljden och avgör utifrån denna hur långt preskriptionstiden skall sträcka sig. En begränsande fak tor i utlämningssammanhang är, enligt min mening, att utländska straff som överstiger det svenska maximistraffet inte bör kunna ges längre pre skriptionstid än vad som varit fallet om det svenska maximistraffet inte överskridits. Exempelvis måste den som gjort sig skyldig till en stöld i den ansökande staten och för detta dömts till fem års fängelse, i preskriptionshänseende behandlas som om den utdömda påföljden var högst två års fängelse, vilket är maximistraffet för stöld i svensk straffrätt. Natur 268 ligtvis under förutsättning att också Sverige rubricerar den begångna gärningen som stöld. För det fall gärningen med svenska mått mätt skulle anses som en grov stöld bör de svenska preskriptionsreglerna för grov stöld tillämpas. I NJA 1991 s. 436 har frågan väckts om BrB:s regler om villkorlig frigivning och förverkande av villkorligt medgiven frihet skall anses som preskriptionsregler. I ärendet begärde Tyskland att en man skulle utläm nas för att ställas inför rätta för en rad allvarliga brott. Dessutom begärde Tyskland att få återuppta ett tidigare frihetsstraff som inte till fullo verk ställts då den eftersökte mannen utvisats från Tyskland. Den tyska utlämningsansökan hade överlämnats efter det att BrB:s regler om villkorligt medgiven frihet löpt ut. BrB:s regler ansågs dock vara verkställighetsregler, inte preskriptionsregler. Utlämning beviljades. Ett förbud mot utlämning som har sin grund i inhemsk preskriptions-s. 16