Stycket

4.Vidare torde 10 § 2 st. AllmL omfatta den situationen att personen i fråga visserligen är dömd men att någon straffverkställighet ännu inte har genomförts eller att utdömda böter inte har betalts. Inhemsk straffrätt behandlar sådana situationer i 35 kap. 7-10 §§ BrB. De svenska pre­ skriptionsreglerna anknyter till den utdömda påföljden och avgör utifrån denna hur långt preskriptionstiden skall sträcka sig. En begränsande fak­ tor i utlämningssammanhang är, enligt min mening, att utländska straff som överstiger det svenska maximistraffet inte bör kunna ges längre pre­ skriptionstid än vad som varit fallet om det svenska maximistraffet inte överskridits. Exempelvis måste den som gjort sig skyldig till en stöld i den ansökande staten och för detta dömts till fem års fängelse, i preskriptionshänseende behandlas som om den utdömda påföljden var högst två års fängelse, vilket är maximistraffet för stöld i svensk straffrätt. Natur­ 268 ligtvis under förutsättning att också Sverige rubricerar den begångna gärningen som stöld. För det fall gärningen med svenska mått mätt skulle anses som en grov stöld bör de svenska preskriptionsreglerna för grov stöld tillämpas. I NJA 1991 s. 436 har frågan väckts om BrB:s regler om villkorlig frigivning och förverkande av villkorligt medgiven frihet skall anses som preskriptionsregler. I ärendet begärde Tyskland att en man skulle utläm­ nas för att ställas inför rätta för en rad allvarliga brott. Dessutom begärde Tyskland att få återuppta ett tidigare frihetsstraff som inte till fullo verk­ ställts då den eftersökte mannen utvisats från Tyskland. Den tyska utlämningsansökan hade överlämnats efter det att BrB:s regler om villkorligt medgiven frihet löpt ut. BrB:s regler ansågs dock vara verkställighetsregler, inte preskriptionsregler. Utlämning beviljades. Ett förbud mot utlämning som har sin grund i inhemsk preskriptions-s. 16