1.i skuldfrågan vara mer omfattande för utevarodomar än för ordinära domar. För det fall en utevarodom föreligger stadgar nämligen avtalet att ”personen enligt detta fördrag anses inte ha blivit dömd för brottet utan skall anses vara anklagad för det brottet.”729 Det finns en rad svenska rättsfall som har behandlat frågan om den tilltalades minimirättigheter till försvar har tillgodosetts då denne dömts i sin utevaro. I svensk utlämningspraxis har den dömdes rätt att försvara sig ansetts nöjaktigt tillgodosedd då personens eget handlande, eller någon som är i dennes ställe, orsakat att förhandlingen resulterat i en utevaro dom. Härvid kan två rättsfall, NJA 1989 s. 263 och NJA 1993 s. 18, refereras. NJA 1989 s. 263 behandlar en schweizisk utlämningsbegäran. Den ef tersökte mannen, en iransk medborgare, hade dömts för bedrägeri till tre års fängelse och fem års utvisning. Domen som låg till grund för utlämningsansökan var en utevarodom. Den eftersökte mannen uppgav att han inte hade något emot en utlämning under förutsättning att han tillförsäk rades rätt till en ny rättegång i sin närvaro, men bestred bifall till den schweiziska ansökan om sådan försäkran inte lämnades. Mannen gjorde gällande att han inte delgetts stämning eller dom i målet, att han inte fått information om rättegången, att han vägrats visum för att resa in i Schweiz samt att han inte begagnat sig av sin i Schweiz lagstadgade rätt att erhål la en ny förhandling i målet. Av handlingarna i ärendet framgick bl.a. följande. En brottmålsförhandling var utsatt till den 6 juni 1985. Mannen infann sig inte till förhandlingen, men målet företogs likväl till hand läggning. Inte heller någon försvarsadvokat var närvarande vid förhand lingen. Den 7 november 1985 företogs målet till ny förhandling, vilkets. 6
2.245 den individ som erhållit en utevarodom har rätt till enligt schweizisk lag. Den nya förhandlingen initierades, enligt uppgift från Schweiz, efter en begäran från den dömde mannen. Inte heller vid denna förhandling infann sig mannen eller något ombud för honom. Vid den sistnämnda förhand lingen bekräftade domstolen den tidigare brottmålsdomen. I början avs. 6
3.1989, efter det att överklagandetiden sedan länge gått ut, klagade man nen på domen varvid den schweiziska domstolen avvisade hans överkla gande såsom för sent inkommet. Enligt schweizisk lag hade mannen i detta läge inte rätt till någon ny rättegång inom ramen för den ordinära brottmålsprocessen.s. 7
4.HD var därmed tvungen att ta ställning till frågan om mannens rätt att försvara sig kunde anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd i målet. När det gällde mannens invändning att han inte blivit delgiven kallelse till den första förhandlingen ansåg HD, genom de handlingar som medföljde den schweiziska utlämningsansökan, att mannens uppgift var vederlagd. Han hade blivit behörigen kallad till den första rättegången. När det gällde den andra rättegången hade mannen uppgett att han nekats visum av den schweiziska ambassaden i Stockholm och att han därför inte kunde när vara vid denna rättegång. HD ansåg att uppgiften framstod som mindre sannolik. Av hans egna uppgifter, inför HD, framgick det dessutom att han i stället för att ange att han önskade närvara vid en brottmålsrättegång i egenskap av tilltalad, hade angett att han önskade visum eftersom han ville avveckla ett hyresförehållande avseende en lägenhet som han disponerade i Schweiz och att han önskade reglera sina kontoöverdrag i landet. HD påpekade att eftersom mannen inte åberopat kallelsen till den aktuella förhandlingen kan det förhållandet att han inte erhållit visum inte innebära att han hindrats närvara vid förhandlingen. Mannen hade också uppgett att han aldrig delgetts den sista domen. Av handlingarna i ärendet framgick det emellertid att han delgetts domen på diplomatisk väg varför också detta påstående, enligt HD, saknade tyngd. När det gäll de mannens uppgift att han inte begärt en ny rättegång, ansågs slutligen detta påstående vederlagt genom de dokument som Schweiz gett in i målet. Tvärtemot mannens påstående framgick det att den andra rätte gången initierats sedan mannen inkommit med en begäran om en ny rättegång. Sammanfattningsvis ansåg därför HD att förhållandena i ären det var sådana att mannens rätt att försvara sig kunde anses ha blivit nöj aktigt tillgodosedd. Utlämning beviljades.s. 7
5.I NJA 1993 s. 18 begärde Italien att en rumänsk medborgare skulle ut lämnas. Till grund för utlämningsbegäran förelåg en italiensk utevaro dom avseende uppsåtligt dödande och rån till fängelse 18 år och böter. Utevarodomen hade meddelats av en italiensk appellationsdomstol (andra instans) som fann mannen skyldig men sänkte straffet med ett år. I förstas. 7
6.246 instans hade mannen närvarat personligen och också biträtts av en för svarsadvokat. Den italienska underrättsförhandlingen hade möjliggjorts genom att mannen, som vid tidpunkten för förhandlingen avtjänade ett långvarigt fängelsestraff i Sverige, hade utlämnats enligt 11 § 2 st. AllmL för att få närvara vid brottmålsförhandlingen. Efter förhandlingen hade mannen återförts till Sverige för att fortsätta verkställigheten av det svenska straffet. Han överklagade domen och en förhandling vid den ita lienska appellationsdomstolen sattes ut. Efter framställning av den itali enska ambassaden beslöt Regeringen att mannen skulle utlämnas för att kunna närvara också vid denna rättegång. Innan beslutet hann verkställas avvek mannen emellertid från den svenska kriminalvårdsanstalten där han var intagen. Den italienska förhandlingen, som även avsåg en medtilltalad, ställdes in så vitt avsåg mannen. Efter en kortare tid greps man nen och återfördes till den svenska kriminalvårdsanstalten. Den italienska utlämningsbegäran kvarstod och HD satte därför ut en ny förhandling i utlämningsfrågan till den 7 september 1988, samma dag som mannen skulle friges villkorligt från sitt svenska fängelsestraff. Han avvek emel lertid på nytt från det svenska fängelset den 6 september 1988. Han var därefter på fri fot ända till den 17 oktober 1989, då han greps. Appella tionsdomstolen i Italien hade, den 13 mars 1989, hållit förhandling i det överklagade målet i mannens utevaro. Mannens talan fördes av en advo kat som förordnats för honom inför förhandlingen. Advokaten delgavs appellationsdomstolens dom, som innebar en straffsänkning med ett år, medan någon delgivning aldrig skedde med den eftersökte mannen. Vid tiden för utlämningsförhandlingen hade den italienska domen vunnit laga kraft. Den eftersökte mannen uppgav inför HD att han var oskyldig till de brott som han fällts till ansvar för av de italienska domstolarna. Tre olika försvarare hade varit förordnade för honom, en under förundersökning en, en annan vid den första instansen och ytterligare en tredje vid för handlingen inför appellationsdomstolen. De två sistnämnda försvararna var inte insatta i ämnet. Vid förhandlingarna hade det inte uppmärksam mats att den person som var medtilltalad vid ett flertal tillfällen ändrat sina uppgifter. Den advokat som biträdde den eftersökte mannen i den lägre instansen hade, enligt mannens utsaga, inte varit villig att hjälpa honom med författandet av en överklagandeskrift eftersom mannen inte hade möjligheter att betala något arvode. Mannen författade därför en överklagandeskrift på egen hand. Enligt uppgift som mannen erhållit från den advokat som företrädde honom vid appellationsdomstolen pågick förhandlingen vid denna domstol endast i en halvtimme. Den andre gär ningsmannen hördes inte. Åklagaren uppgav också felaktigt att mannen skulle ha blivit delgiven kallelse till förhandlingen. Mannen hade intes. 7
7.247 delgetts någon kallelse. Varken till hans adress vid kriminalvårdsanstalten Hall eller till hans mantalsskrivnings- och bostadsadress i Helsingborg, på vilken hans flickvän bodde, hade någon kallelse skickats. Inte heller erhöll hans svenska advokat i utlämningsärendet någon kallelse till den italienska förhandlingen. Mannen hade då han var på flykt hållit kontinu erlig kontakt både med sin flickvän och sin advokat.s. 8
8.HD konstaterade att mannens undanhållande främst hade sin förkla ring i att han ville undvika en utlämning till Italien. HD framhöll att den omständigheten att appellationsdomstolen avgjort målet under den tid då mannen var på fri fot inte kunde föranleda någon invändning. Av hand lingarna i målet kunde man inte utläsa om appellationsdomstolen gjort något försök att delge mannen kallelse till förhandlingen eller om dom stolen vidtagit någon annan särskild åtgärd innan det konstaterades att mannen var oanträffbar. HD tog fasta på att det var mannen som överkla gat domen och att han vid tiden för förhandlingen i Italien höll sig undan och dessutom var efterlyst. Även om någon särskild åtgärd inte vidtagits för att eftersöka honom, ansågs det vara försvarligt att behandla honom som oanträffbar. Det förhållandet, att en kallelse till någon av de adresser som mannen angett kanske skulle ha lett till att mannen fått kunskap om förhandlingen kunde, enligt domstolen, inte leda till någon annan be dömning. Domstolen lade till att det också stått mannen fritt att ha kon takt med appellationsdomstolen för att ta reda på datum för en framtida förhandling. Utlämning beviljades.s. 9
9.Dessa två rättsfall skiljer sig åt på en väsentlig punkt. I det tidigare rättsfallet (NJA 1989 s. 263) var den eftersökte personen delgiven kallel se till förhandling, men genom omständigheter som får läggas honom till last infann han sig inte. I det senare rättsfallet (NJA 1993 s. 18) var den eftersökte personen inte delgiven kallelse till förhandling. Med tanke på att utevarodomen meddelats av en högre instans var mannen visserligen inte omedveten om att det fanns ett pågående brottmål mot honom, men däremot var tidpunkten för överrättsförhandlingen inte känd.s. 9
10.Europadomstolen har slagit fast att den tilltalade i ett brottmål kan frånsäga sig sin rätt att närvara vid rättegången. I praktiken kan detta ske konkludent, genom att personen efter att ha mottagit en kallelse väljer att inte närvara vid förhandlingen. En sådan situation tycks föreligga i NJAs. 9
11.1989 s. 263, där väl mannen i fråga endast företog ett halvhjärtat försök för att få visum. I fallet Colozza och Rubinat mot Italien har den aktuella frågan väckts (kan den som är på flykt jämställas med den som delgetts kallelse men väljer att inte infinna sig?), men inte besvarats. Visserligen uttalade kommissionen att den person som höll sig undan för att undvika en rättegång eller av andra skäl gjort sig oanträffbar inte, med anledning av sitt eget beteende, kunde jämställas med en person som efter delgiven 248 kallelse valt att utebli från en brottmålsförhandling. Europadomstolen i sin tur valde att hålla frågan öppen men uttalade däremot att en rättegång i den tilltalades utevaro är tillåten när domstolen har uttömt sina delgivningsmöjligheter.730 Också i fallet F.C.B mot Italien behandlade Europa domstolen frågan om en utländsk domstol uttömt sina delgivningsmöjligheter. Klaganden hade fällts till ansvar för rån, mord och mordförsök till 24 års fängelse. Efter det att han överklagat domen frikändes han. Klaganden flyttade då till Tyskland. Under en vistelse i Belgien arreste rades han misstänkt för kidnappning och utlämnades till Nederländerna. I Italien hade den friande brottmålsdomen mot mannen överklagats. Mannens advokat informerade den italienska domstolen om att mannen befann sig i fängsligt förvar i Nederländerna. Den italienska domstolen fann inte att det var visat att mannen hade laga förfall, målet togs till hu vudförhandling i mannens utevaro och han dömdes till 24 års fängelse. Europadomstolen konstaterade att klaganden inte varit närvarande vid förhandlingen i den italienska domstolen trots att målet rörde sig om anklagelser för mycket grova brott och att mannen inte uttryckt någon önskan om att inte närvara vid förhandlingen. Den italienska domstolen hade vidare fått kännedom om att mannen befann sig i fängsligt förvar men inte uppskjutit förhandlingen eller försökt utreda om mannen valt att avstå från att närvara, även om mannens agerande gav anledning att ifrågasätta om det inte var så att han sökt förhala handläggningen av brottmålet. Europadomstolen fann att konsekvenserna av den italienska domstolens agerande, mot bakgrund av den information som fanns till gänglig, varit uppenbart oproportionerlig. En kränkning av EKMR art. 6.1 ansågs föreligga.731 Det finns, enligt min mening, väsentliga skillnader mellan den person som efter delgivning väljer att utebli från ett rättegångstillfälle och den person som vid tidpunkten för kallelse håller sig undan. Medan den först nämnde har getts en reell valmöjlighet och erhållit kunskap om tidpunk ten för förhandling, är så inte är fallet med den sistnämnde. Det torde därför, vilket också Europadomstolen påpekat, vara av stor vikt att dom stolen begagnar sig av de tänkbara delgivningsmöjligheter som står till buds innan man accepterar att hålla en förhandling i den tilltalades utevaro. Genom att uttömma delgivningsmöjlighetema har staten gjort allt som står i dess makt för att personen i fråga skall få kännedom om brottmålsförhandlingen. Detta blir av stor betydelse om man betänker att den som håller sig undan mycket väl kan läsa tidningar, utländska som inhemska, i vilka en delgivning kan kungöras liksom också hålla kontakt med ans. 9
12.249 höriga som, om de är mantalsskrivna på samma adress som den aktuella personen, kan meddela denne om en delgivning har sänts postledes. Dens. 10
13.omständigheten att man kan vara säker på att den eftersökte individens. 11
14.inte kommer att infinna sig personligen vid en framtida förhandling utes. 11
15.sluter inte på något sätt att personen kan skicka ett ombud till förhands. 11
16.lingen. Kännedom om när förhandlingen äger rum kan vara av betydelses. 11
17.för att personen inför förhandlingen skall kunna förbereda sitt försvars. 11
18.tillsammans med sitt ombud.s. 11
19.Ytterligare ett rättsfall där en utevarodom behandlas i utlämningssam-s. 11
20.manhang är NJA 1986 s. 262, som jag tidigare också behandlat, men då is. 11
21.avsnitt 2.9.3.3 utifrån rekvisitet ”uppenbart oriktigt” i 9§ 3 st. AllmL.s. 11
22.När det gäller det aktuella ärendet och det förhållandet att domen var ens. 11
23.utevarodom kan man konstatera följande. Utevarodomen, i vilken mans. 11
24.nen befunnits skyldig till mord, hade meddelats av Turkiets högsta doms. 11
25.stol. Sedan den eftersökte mannen överklagat underinstansens dom, därs. 11
26.han varit närvarande vid brottmålsförhandlingen, kallade den turkiskas. 11
27.högsta domstolen försvarsadvokaten, men inte mannen, till huvudförs. 11
28.handling. När försvarsadvokaten inte infann sig beslutade domstolen atts. 11
29.avgöra målet på handlingarna, varvid den inte fann anledning att ändras. 11
30.underinstansens dom. Man bör observera att vid tidpunkten för bedöms. 11
31.ningen av utlämningsärendet hade Turkiet ännu inte tillträtt den europes. 11
32.iska utlämningskonventionens andra tilläggsprotokoll. Följaktligen vars. 11
33.9 § 3 st. 2 m. AllmL inte tillämplig. HD kom i stället att företa en bedöms. 11
34.ningen utifrån frågan om den turkiska domen var förenlig med grunders. 11
35.na för vår rättsordning. HD konstaterade inledningsvis att ett förfarande,s. 11
36.där enbart den tilltalades ombud får närvara i högsta instans, inte kans. 11
37.anses oförenligt med grundläggande principer för vår rättsordning.732s. 11
38.HD gick därefter över till att granska det faktum att målet kom att avs. 11
39.göras på handlingarna, sedan försvararen uteblev från förhandlingen. Etts. 11
40.sådant förfarande ansågs inte heller, enligt HD, strida mot grunderna förs. 11
41.vår rättsordning. Av ärendet framgår inte varför försvarsadvokaten intes. 11
42.närvarade. Det kan naturligtvis finnas många alternativa förklaringar,s. 11
43.t.ex. slarv, sjukdom eller utebliven betalning från klienten. HD har, obis. 11
44.ter dictum, valt att påpeka att bedömningen av utevarodomen skulle has. 11
45.blivit en annan om anledningen till att försvarsadvokaten uteblivit varits. 11
46.att mannen inte haft ekonomiska möjligheter att betala advokaten.s. 11
47.250 Någon sådan omständighet gjordes dock inte gällande i ärendet.733 Ut lämning beviljades. Det finns emellertid också exempel i praxis där den åtalade individens rätt att försvara sig inte har ansetts varit nöjaktigt tillgodosedd. Ett sådant exempel, vilket också är ett rättsfall som jag tidigare berört men då i av snitt 2.9.3.3 utifrån rekvisitet ”uppenbart oriktigt,” är NJA 1984 s. 903. Liksom i det nyss nämnda rättsfallet hade Italien, som var ansökande stat, ännu inte tillträtt den europeiska utlämningskonventionens andra tilläggsprotokoll vid tidpunkten för bedömningen. Tilläggsprotokollet stadgar som bekant att trots att ett avtal om att godta varandras domar före ligger så kan en utevarodom underkännas, om avtalsparterna har kommit överens om att ett underkännande är möjligt i de fall den dömdes rätt att försvara sig inte får anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller denne inte har rätt till en ny domstolsförhandling som tillgodoser denna rätt. Denna möjlighet att begränsa ett avtal finns upptagen i 9 § 3 st. 2 m. AllmL. Vid tidpunkten för bedömningen av den italienska ansökan fanns det enbart ett avtal (den europeiska utlämningskonventionen) om att Sverige och Italien skulle godta varandras domar. Det fanns alltså inte ett tilläggsavtal som gjorde det möjligt att under vissa förhållanden underkänna en utevaro dom. En strikt tolkning av 9 § 3 st. AllmL skulle lett till att den italienska domen endast kunde underkännas om denna var uppenbart oriktig. HD valde emellertid att tolka 9§ AllmL mer extensivt. Prövningen kom i stället att röra frågan om den aktuella utevarodomen var förenlig med grunderna för vår rättsordning. HD beaktade således de svenska konventionsåtagandena på området för mänskliga rättigheter vid tolkningen av stadgandet. I rättsfallet underkändes den italienska utevarodomen, vilken avsåg grov varusmuggling avseende narkotika och grovt narkotika brott. Den man som begärdes utlämnad hade inte före rättegången fått del av de anklagelser som riktades mot honom. När mannen fick reda på att en ute varodom förelåg hade denna redan vunnit laga kraft. Han kunde inte läng-s. 11
48.251 re använda sig av något ordinärt rättsmedel för att angripa domen. Enbart resningsvägen återstod, vilket inte på ett tillfredställande sätt ansågs respektera hans rättighet att försvara sig. HD, som ansåg att ett hinder mot utlämning förelåg, hänvisade till Sveriges konventionsåtaganden an gående mänskliga rättigheter (som vid tidpunkten för avgörandet inte var svensk lag), särskilt EKMR art. 6 och FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter art. 14.s. 12
49.Ett ytterligare exempel där kritik riktats mot en utevarodom är NJA 2000 s. 243. Slovakiska republiken begärde utlämning av en kvinna som enligt en inhemsk utevarodom ansetts skyldig till rånbrottslighet. Efter som Slovakiska republiken, liksom Sverige, är ansluten både till den euro peiska utlämningskonventionen och dess andra tilläggsprotokoll, ansågs 9 § 3 st. 2 m. AllmL tillämplig. Av ärendet framgick att målet i sin helhet ägt rum i den eftersökta kvinnans utevaro. Hon hade varken delgivits brottsmisstanke, åtal eller kallelse till själva brottmålsförhandlingen. Kvinnan var visserligen företrädd av försvarare, men utredningen ansågs tala för att försvararen inte varit i kontakt med henne och därför måste ha saknat kännedom om hennes inställning till åtalet och om den bevisning som hon kunde vilja åberopa. Kvinnans rätt att försvara sig ansågs inte ha blivit nöjaktigt tillgodosedd, varvid HD hänvisade till EKMR art. 6. HD konstaterade att de uppgifter som lämnats avseende slovakisk rätt inte visade att kvinnan skulle ha rätt att föra talan mot domen på den grunden att hon inte varit närvarande vid förhandlingen och inte heller i övrigt kunnat påkalla en ny domstolsprövning annat än genom extraordi nära rättsmedel. Hinder mot utlämning ansågs därför föreligga.s. 13
50.När det gäller frågan om den tilltalades minimirättigheter har respek terats blir avgöranden från Europadomstolen av central betydelse. Det finns all anledning att påpeka att området för mänskliga rättigheter är dynamiskt och ständigt under utveckling. Nya rättsfall kan både kom plettera och förändra vad som tidigare sagts på området.s. 13