1.ansökande staten skall presentera bevisning om enbart ett häktningsbe slut föreligger. I övriga utlämningsavtal godtas också motpartens häkt ningsbeslut.717 I praktiken innebär de s.k. bevisöverenskommelsema att en och samma utlämningsbegäran avseende olika brottsliga gärningar i olika delar kan komma att behandlas mer eller mindre ingående beroende på vilket bevis underlag som måste presenteras av den ansökande staten. En sådan situa tion uppkom i NJA 1998 s. 265. I rättsfallet slog HD inledningsvis fast att sedan den europeiska utlämningskonventionen trätt i kraft gentemot Lettland är konventionen tillämplig även i fall där en utlämningsbegäran gjorts före ikraftträdandet. Därefter gick domstolen över till bevisfrågan. Lettland begärde utlämning av en lettisk man som var misstänkt för att ha gjort sig skyldig till bokförings- och skattebrott. Beträffande skattebrot tet fanns det ett lettiskt häktningsbeslut. Eftersom den europeiska utläm ningskonventionen ansågs vara tillämplig på ansökan och man därmeds. 2015
2.239 kunde anse att det mellan Sverige och Lettland fanns ett avtal om att man i princip skulle godta varandras häktningsbeslut och domar fick HD, så vitt avsåg häktningsbeslutet, pröva om detta var uppenbart oriktigt enligt 9 § 3 st. AllmL. Någon sådan oriktighet framkom inte i utlämningsärendet. När det gällde den misstänkta bokföringsbrottsligheten fanns det emellertid inget beslut som kunde anses ha karaktär av att vara ett häkt ningsbeslut, varför HD i denna del i stället fick pröva om sannolika skäl för brottsmisstanke förelåg, varvid en mer ingående undersökning av det inlämnade bevismaterialet fick företas. HD ansåg att den utredning som ingetts i ärendet gav tillräckligt underlag för bedömningen att det förelåg sannolika skäl för att mannen gjort sig skyldig till bokföringsbrott. Ut lämning beviljades därför för den samlade brottsligheten.s. 2015
3.Vad menas med begreppet ”uppenbart oriktigt”? I förarbetena till AllmL uttalar departementschefen att Sverige inte genom avtal kan binda sig till att acceptera domar som visar sig vara helt oriktiga. Det är alltså på svenskt initiativ som ett undantag har utarbetats till ett i övrigt vill korslöst accepterande av motpartens domar. Som ett exempel på en uppenbart oriktig dom nämner departementschefen situationen att det kan visas att den dömde befann sig på en annan plats än brottsplatsen och därmed omöjligen kan vara den skyldige.718 En sådan situation kunde också påvisas i NJA 1995 C 45. I ärendet begärde Frankrike utlämning av en algerisk medborgare då denne genom ett häktningsbeslut ansågs misstänkt för mord, försök till mord, skadegörelse på annans egendom genom sprängmedel vilket lett till stympning, permanent invaliditet eller död för andra personer samt brott mot lagen om explosiva ämnen, varvid samtliga brott hade samband med terroristverksamhet. Mannen förneka de att han var i Frankrike den aktuella dagen. I ärendet åberopades bl.a. vittnesutsagor från grannar och skriftprov avseende en av mannen under tecknad postkvittens den aktuella dagen. Utredningen ansågs ge så starka belägg för att mannen befann sig i Sverige vid brottstillfället att HD, med en dissident, ansåg att häktningsbeslutet som åberopats i ärendet måste betraktas som uppenbart oriktigt, eftersom den eftersökte individen hade alibi för tidpunkten för brottet.s. 2016
4.I övrigt ger förarbetena till AllmL ingen vägledning för hur själva begreppet uppenbart oriktigt skall tolkas. En åsikt skulle kunna vara att man med en uppenbart oriktig dom menar att denna är rättsstridig. Den utländska domstolen skulle t.ex. ha kunnat uppenbart misstolkat en lag bestämmelse eller tillämpat ny lag då denna inte var tillämplig (vid gärningstillfället var handlandet inte kriminaliserat). Man skulle kunna dra en parallell med det inhemska resningsinstitutet där resning, enligt 58 kap. 240 2 § 5 p. RB kan beviljas om rättstillämpningen som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag. Fitger har, i sammanhanget, framhållit att uppenbarhetsrekvisitet inte är ett beviskrav hos lagstridigheten. I stäl let skulle det uppenbara bestå i att lagstridigheten klart och oemotsägligt framstår som oriktig.719 Det i förarbetena till AllmL angivna exemplet, att personen i själva verket hade alibi, torde tala för att granskningen kan avse rena bevisfrågor, dvs. var den eftersökte personen verkligen på brottsplatsen och att bevisningen avseende alibifrågan i och för sig inte behöver ha varit tillgänglig för den utländska domstolen (jfr NJA 1995 C 45). Om man anser att uppenbarhetsrekvisitet i 9 § 1 st. AllmL är ett be viskrav torde man utifrån den inhemska straffprocessrätten kunna anföra följande. Enligt Ekelöfs bevisskala är uppenbart den högsta graden av sannolikhet. Detta är t.ex. den tyngd av bevisning som en åklagare måste kunna presentera i ett inhemskt brottmål för att detta skall leda till en fäl lande dom.720 I den mån det inte klart framgår av domen eller häktnings beslutet att avgörandet är uppenbart oriktigt, vilket ytterst sällan torde vara fallet, kommer bevisbördan att åvila den som begärs utlämnad. Indi viden måste i regel presentera en kompletterande utredning i skuldfrågan. För att den kompletterande utredningen skall vara av betydelse för ären det måste den visa att häktningsbeslutet eller domen inte enbart med stor sannolikhet utan faktiskt uppenbart är ett oriktigt avgörande. Det säger sig självt att ett så högt ställt beviskrav rent generellt torde vara svårt att uppfylla för individen. Inte minst vistelsen i ett annat land än det land där brottsutredningen har genomförts kan försvåra individens möjlig heter för att få tillgång till relevant bevismaterial för den prövning som 9 § 3 st. AllmL beskriver. Märk väl att när den relevanta bevisningen finns utomlands, jämfört med om den finns i Sverige som i NJA 1995 C 45, blir situationen mer komplicerad för den eftersökte. Den säkerhetsventil som Sverige infogat i avtal som annars befriar den ansökande staten från att presentera bevis ning i skuldfrågan blir, om dessa svårigheter inte överbryggs, utan prak tiskt värde för den enskilde. NJA 1975 s. 115 illustrerar de problem som individen kan komma att ställas inför. USA begärde en man utlämnad med stöd av ett fällande jury avgörande avseende inbrott med användande av skjutvapen samt miss handel och hot med livsfarligt vapen. Mannen ansåg sig oskyldig och förklarade sig helt oförstående inför juryutslaget. Enligt honom hade han nattetid hört nödrop som kom från en grannlägenhet där han visste att en ensam kvinna bodde. Han tog sig in i kvinnans lägenhet fönstervägen.s. 2016
5.241 Han fann en annan man i lägenheten. Efter ett visst handgemäng flydde den främmande mannen genom ett fönster i kvinnans lägenhet. Han följ de efter den främmande mannen och ytterligare handgemäng uppstod mellan dem på fastighetens brandstege. I samband härmed störtade han till marken. Den främmande mannen sprang sin väg. Kort därefter kom polis till platsen och grep honom. Mannen hävdade att den utredning som låg till grund för juryavgörandet, tvärtemot vad som var juryns slut sats, klart visade att han var oskyldig. På egen hand hade han inte råd att förebringa materialet. På HD:s inrådan krävde därför den svenska rege ringen att USA skulle komplettera sin ansökan med den aktuella utred ningen. USA vägrade efterkomma den svenska begäran. HD beviljade senare utlämning det, eftersom utifrån det material som fanns tillhands, kunde slutsatsen inte dras att juryavgörandet var uppenbart oriktigt.s. 2
6.Den uppkomna situationen, nämligen att den ansökande staten inte överlämnar material som Sverige i egenskap av anmodade stat begär, be handlas inte direkt i AllmL. Majoriteten ansåg att domstolen var skyldig att pröva ärendet på de handlingar som överlämnats. Minoritetens stånd punkt, vilken enligt min mening är att föredra, tar sin utgångspunkt i 18 § 3 st. 2 m. AllmL där det sägs att beträffande handläggningen skall vad som i allmänhet stadgas för brottmål gälla. Dissidentema menade att ärendet skulle vilandeförklaras721 enligt 32 kap. 5 § RB då ett hinder av längre varaktighet uppkommit genom USA:s vägran att lämna ut det begärda materialet. Ett justitieråd tilläde att en vilandeförklaring enligt 32 kap. 5 § RB inte hindrades av att USA kanske aldrig skulle rätta sig efter den svenska begäran. Tvärtom ansågs det strida mot processrätts liga grundsatser att handlägga ett ärende då viktig bevisning saknades p.g.a. kostnadsskäl. Det kan tilläggas att det vid en sådan vilandeförkla ring (som sannolikt kan tänkas vara för evigt) knappast kan anses vara proportionellt att låta individen kvarstanna i häkte.s. 3
7.Rekvisitet uppenbart oriktigt har även behandlats i NJA 1984 s. 903.722 Ärendet rörde en italiensk utevarodom i vilken en kanadensisk medbor gare befunnits skyldig till grovt narkotikabrott och grov varusmuggling avseende narkotika. En fråga, bland flera, som HD tog ställning till var frågan om domen kunde anses vara uppenbart oriktig. HD konstaterade att domen byggde på prövning av åtal inte bara mot den person som nu begärdes utlämnad utan också mot hans brottskumpaner. Domskälen var 242 baserade på vad som kommit fram under brottsutredningen och rätte gången. Den omständigheten att personen som nu begärdes utlämnad inte varit närvarande vid själva rättegångstillfället ansågs inte i sig inne bära att den italienska domen kunde anses vara uppenbart oriktig. Vidare har rekvisitet uppenbart oriktigt behandlats i NJA 1986 s. 262.723 Turkiet begärde att en turkisk medborgare skulle utlämnas. Turkiet hän visade till en utevarodom som meddelats av landets högsta domstol. Den man som begärdes utlämnad hävdade att han var oskyldig men att han blivit torterad till bekännelse under ett polisförhör. Senare hade, enligt mannen, bekännelsen legat till grund för en fällande dom i lägre instans. Mannen överklagade domen, som senare fastställdes av Turkiets högsta domstol utan att vare sig mannen eller dennes ombud var närvarande vid förhandlingen. Vid bedömningen av frågan huruvida det domslut som meddelats av den turkiska underinstansen och sedermera fastställts av Turkiets högsta domstol skulle anses vara uppenbart oriktigt beaktade HD att underinstansen i sina domskäl värderat och analyserat de berättelser som tidigare avgetts inför en förhörsdomstol. Mannens kamrater, som också stod åtalade, frikändes av underrätten. I domen togs också invänd ningar från mannen upp och behandlades. HD konstaterade att domen byggde på vad som framkommit under rättegången och att domslutet inte var grundat på ett tidigare erkännande av mannen. HD slog därmed fast att det inte var visat att domslutet var uppenbart oriktigt. De refererade rättsfallen tycks tala för att 9 § 3 st. AllmL och formule ringen uppenbart oriktigt endast avser frågan om domens materiella rik tighet, dvs. om den eftersökte individen är skyldig till den påstådda gär ningen. När det gäller kritik mot själva rättegångsförfarandet som före gått domen kan emellertid en utlämning väcka betänkligheter från folk rättslig synpunkt. Denna fråga behandlas ovan i avsnitt 2.9.3.1 men även i avsnitt 2.9.3.4. Man kan härvid erinra om att HD, i NJA 1984 s. 903, under bedömningen av 9 § AllmL också beaktat Sveriges konventionsåtaganden på området för mänskliga rättigheter trots att dessa saknade direkt stöd i 9 § 3 st. AllmL:s ordalydelse när den ansökande staten var en stat med vilken Sverige slutit avtal om att i princip godta dess brottmålsdomar och EKMR ännu inte var en del av svensk lag.724s. 3