1.2.9.3.1 Dom i den ansökande staten När det finns en utländsk dom krävs, enligt 9 § 1 st. AllmL, att domen stöds av utredningen och inte heller i övrigt föranleder allvarlig erinran. När det gäller begreppet dom kan man av bl.a. NJA 1972 s. 358, NJA 1975 s. 115 och NJA 1978 s. 671 utläsa att ett fällande juryavgörande som ännu inte följts av ett beslut i påföljdsfrågan omfattas av begreppet ”dom.” I slutet av detta avsnitt kommer jag också att diskutera huruvida utländska motsvarigheter till strafföreläggande och ordningsbot bör hän föras till begreppet dom. När det gäller kravet att den ansökande staten skall visa att domen stöds av utredningen åligger det alltså den ansökande staten att tillhanda hålla Sverige sådan utredning. I regel torde man härmed avse material som kan jämställas med det svenska förundersökningsprotokollet. Förutom att 9 § 1 st. AllmL kräver att domen skall stödjas av den ut redning som den ansökande staten ger in till Sverige kan man utläsa att domen inte heller i övrigt får föranleda allvarlig erinran. Formuleringen kom till efter förslag från Lagrådet. Vid granskningen av lagförslaget av seende AllmL förordade man från Lagrådets sida att det i bevishänseende skulle göras skillnad mellan om individen var misstänkt eller dömd för det aktuella brottet. I det ursprungliga lagförslaget till AllmL hade Justitie departementet nämligen föreslagit ett kategoriskt krav på att den ansö kande staten alltid skulle visa att det förelåg sannolika skäl för att indivi den gjort sig skyldig till det aktuella brottet, oavsett om en dom förelåg eller inte.701 I anslutning till detta förslag sade Lagrådet, när det gäller situationen att en dom föreligger, att denna inte bör godtas ”utan att dens. 2005
2.229 såväl i fråga om utredningen som i övrigt uppfyller rimliga krav och allt så ej föranleder allvarlig erinran”. Lagrådets uttalande kom att infogas i lagtexten.702 Det räcker således inte med att ett särskilt beviskrav är upp fyllt utan det krävs också att allvarliga betänkligheter mot domen inte föreligger för att utlämning skall kunna beviljas. När det gäller omständig heten att domen inte heller i övrigt får föranleda allvarlig erinran torde man mena det sätt på vilket domen har tillkommit. Exempelvis kan man inte godta en dom vars domslut visserligen ur bevishänseende är ställd utom allt rimligt tvivel, det kanske finns såväl omfattande teknisk bevis ning som målsägande- och vittnesförhör, om det samtidigt visar sig att den tilltalade har varit i stort behov av rättsligt biträde men nekats sådant.s. 2005
3.Vad kan mer specifikt anses innefattas i begreppet ”inte heller i övrigt föranleder allvarlig erinran”? Enligt min mening bör grava brister i det utländska rättegångsförfarandet kunna falla härunder som t.ex. att den utländska domstolen har varit partisk, att förhandlingen hållits på ett språk som individen inte förstått och att denne trots det inte haft tillgång till tolk, att individen inte har fått försvara sig personligen eller genom ombud och att den som saknat ekonomiska möjligheter, men varit i behov av ombud, nekats ett sådant.703s. 2006
4.I ett folkrättsligt perspektiv kan man fråga sig om den anmodade staten begår ett brott mot EKMR art. 6, om den beviljar utlämning till en stat vars dom inte är förenlig med de minimikrav som uppställs i stadgandet. Man kan härvid erinra om det tidigare refererade Soering-fallet där Europadomstolen uttalade att EKMR art. 6 avseende rätten till domstols prövning och en rättvis process, skulle kunna leda till ansvar för den anmodade staten om omständigheterna var sådana att den som skall ut lämnas på ett flagrant sätt skulle ha förvägrats en rättvis rättegång i den ansökande staten.704 1 sammanhanget kan man också nämna fallet Einhorn mot Frankrike. I det aktuella fallet ställdes bl.a. frågan om en utlämning av en amerikansk medborgare, Einhom, skulle strida mot EKMR art. 6. Frankrike hade inledningsvis vägrat USA utlämning eftersom den efter sökte individen, Einhom, dömts i sin utevaro för mord på sin flickvän till livstidsfängelse. Frankrike ifrågasatte om Einhoms rättigheter att försva ra sig kunde anses vara tillgodosedda genom utevarodomen. En kort tid därefter infördes en lag i delstaten Pennsylvania, den stat som tidigare meddelat utevarodomen mot Einhom, vilken gjorde det möjligt att ge utevarodömda rätt till en ny rättegång om den dömde personen flytt till 230 ett annat land och detta land krävde en ny rättegång för att bevilja utläm ning. Efter det att lagen trätt i kraft begärde USA på nytt att Einhom skulle utlämnas. Frankrike, som i detta skede erhållit garantier för att Einhom skulle få en ny rättegång och att han inte skulle dömas till döds straff, beviljade USA utlämning. Einhom motsatte sig en utlämning bl.a. med hänvisning till EKMR art. 6. Han hävdade att Frankrike inte kunde vara säkert på att han verkligen skulle få tillfälle till en ny rättegång i USA. Om så inte var fallet skulle utevarodomen verkställas mot honom och Frankrike skulle därmed göra sig skyldig till ett brott mot EKMR art. 6, eftersom landet skulle komma att understödja en rättsskipning där Einhom inte tillförsäkrades godtagbara minimirättigheter i egenskap av tilltalad. Einhom åberopade en rad expertutlåtanden av vilka det fram gick att den lagstiftning som gav utevarodömda rätt till en andra rättegång stred mot den amerikanska konstitutionen. Maktfördelningsläran respek terades inte, eftersom lagstiftaren härigenom ifrågasatte tidigare dom stolsavgöranden. En amerikansk domstol skulle därför kunna hävda att lagen inte var förenlig med den amerikanska konstitutionen och att dom stolen därför inte behövde tillämpa den, utan i stället var fri att erkänna den tidigare utevarodomen som det slutliga avgörandet i målet. Einhom ifrågasatte också om lagstiftningen inte var en s.k. ad hoc-lagstiftning som kommit till enbart för att få honom utlämnad. I sin prövning slog Europa domstolen fast att den anmodade staten inte är skyldig att förutse alla tänk bara situationer som kan inträffa i den ansökande staten. Den anmodade staten har uppfyllt sina skyldigheter under EKMR om den erhåller garan tier av den ansökande staten som till antal och styrka anses utgöra skäl för att en utlämning inte skulle komma att strida mot EKMR. Sådana ga rantier ansåg Europadomstolen att USA hade lämnat då landet försäk rade att Einhom skulle få en ny rättegång. Det ansågs inte ankomma på Frankrike att pröva den nya lagen utifrån dess förenlighet med den ame rikanska konstitutionen. Frankrike fick anses ha anledning att lita på att mannen verkligen skulle få en ny rättegång i USA. Om Frankrike skulle ha utlämnat Einhom trots att det funnits anledning att tro att han inte skulle ha rätt till en ny rättegång och Einhom därmed blivit tvungen att avtjäna det straff som utdömts i utevarodomen, skulle Frankrike enligt Europadomstolen sannolikt ha brutit mot EKMR art. 6. Europadomstolen kom också fram till att den amerikanska lagen inte var någon ad hoc-lagstiftning, utan den gällde tvärtom generellt för alla människor som var föremål för ett utlämningsförfarande. Men ”allvarlig erinran” i 9 § 1 st. AllmL torde kunna innefatta mer än en granskning som tar sin utgångspunkt i EKMR art. 6. I sammanhanget kan rättsfallet NJA 1978 s. 671 vara av intresse. I rätts fallet behandlas frågan huruvida domen inte heller i övrigt föranleder alls. 2006
5.231 varlig erinran. USA705 begärde att en amerikansk medborgare skulle ut lämnas. Utlämningsansökan avsåg huvudsakligen två amerikanska domar avseende sexualbrott förövade mot ett flertal småpojkar. Närmare bestämt skulle mannen vid tre tillfällen ha sugit på eller med munnen berört poj karnas könsorgan och vid nio andra tillfällen ha berört pojkarnas köns organ med handen. Mannen hade dömts till 59 års fängelse. I ärendet hördes, på den eftersökte mannens begäran, en amerikansk advokat som uppgav att den utdömda strafftiden var märkligt lång efter amerikanska förhållanden. Av advokatens redogörelse, liksom av de handlingar som presenterats i ärendet, var det mycket svårt att dra några slutsatser angå ende den tid som mannen skulle behöva avtjäna innan han kunde förvän tas bli villkorligt frigiven. HD påpekade att det sannolikt skulle bli så att det faktiska straffet till följd av domarna mycket markant skulle avvika från vad som skulle kunna förekomma såsom faktisk påföljd för gärning arna enligt svensk lag och att påföljden måste anses vara orimligt hård i förhållande till de brott för vilka Jones fällts till ansvar, även om dessa också enligt svensk lag var av allvarlig art. Vidare påpekade HD att den utredning som åberopats till stöd för domarna kunde ifrågasättas i en rad olika hänseenden. Det framgick att pojkarna förhörts vid olika tillfällen också innan de hördes vid brottmålsrättegången. Av handlingarna i ären det kunde man inte utläsa hur det hade gått till vid de tidigare förhörstillfällena eller vad som framkommit vid dessa tillfällen. Av domen framgick det inte heller att någon barnpsykolog eller förhörspsykologiskt sakkunnig medverkat vid förhören eller vid bedömningen av pojkarnas utsagor. Vid en sammantagen bedömning av den amerikanska domen kom HD därför fram till att en utlämning skulle strida mot 9 § 1 st. AllmL.s. 2007
6.Ärendet är intressant ur ett flertal aspekter. HD går längre än att gran ska huruvida bedömningen av skuldfrågan kan anses ha stöd i utredning en. När det gäller frågan huruvida domen inte heller i övrigt föranleder erinran kan följande uppmärksammas. För det första tycks HD beakta att den utdömda strafftiden var märkligt lång efter amerikanska förhållanden. Det är således en bedömning utifrån amerikansk rätt som företas. För det andra, förflyttar sig domstolen till svenska förhållanden och påpekar att den tid mannen kommer att sitta fängslad markant avviker från vad som i svensk rätt skulle kunna utgöra straff för gärningarna. Utifrån en jämfö relse mellan gärningarna och det utdömda straffet i ett proportionalitetsperspektiv kommer HD fram till att detta är orimligt hårt. Slutligen, för 232 det tredje, granskar HD själva rättegångsprocessen och riktar kritik mot att inte någon sakkunnig utvärderat barnens utsagor samt att det är svårt att bedöma hur tidigare förhör före rättegången har gått till. Här torde HD mena att ansvarsbedömningen skulle ha kunnat få en annan utgång om sakkunniga hade medverkat. Därmed uppstår även tvivel kring be visningens robusthet och det som skall läggas till grund för den första prövningen enligt 9 § 1 st. AllmL, nämligen om domen kan sägas stödjas av utredningen. I viss mån kan rekvisiten allvarlig erinran och stöds av utredningen sägas interagera. När det t.ex. gäller utevarodomar som föregåtts av ut redningar där den misstänkte individen inte har kunnat höras eller där så har skett i mycket begränsad omfattning har jag svårt att urskilja vad som hör till frågan om domen är materiellt riktig och frågan om domen föran leder allvarlig erinran. I vart fall ibland torde det vara svårt att överhuvud taget bedöma den materiella riktigheten när något så centralt som den misstänktes uppgifter helt saknas. Utevarodomar kan vidare ofta komma i konflikt med de minimirättigheter för den tilltalade som uppställs i EKMR art. 6 och därmed i sig också föranleda allvarlig erinran. Utevaro domar behandlas också i avsnitt 2.9.3.4. Med detta sagt om 9 § 1 st. AllmL vill jag återkomma till frågan hur man skall behandla utländska motsvarigheter till strafföreläggande och ordningsbot.706 Å ena sidan innebär detta att saken är prövad, men å andra sidan är saken inte materiellt prövad på det sätt som krävs vid en ordinär brottmålsdom eller vid ett juryavgörande. Den omständigheten att ett godkänt strafföreläggande och en godkänd ordningsbot jämställs med en lagakraftvunnen dom enligt 48 kap. 3 § 2 st. och 17 § RB kan inte utan vidare tas till intäkt för att strafföreläggande och ordningsbot skall jäm ställas med en dom också inom utlämningsrätten såvitt avser beviskrav på den ansökande staten.707 Medan de inhemska straffprocessrättsliga stadgandena syftar till att ge individen lika starkt rättskraftsskydd som om en dom förelåg, så handlar beviskraven inom utlämningsrätten i stäl let om en gränsdragning mellan när det finns anledning att tro att den eftersökte individen faktiskt har gjort sig skyldig till det som påstås och när sådan anledning saknas. Med denna distinktion i åtanke kan mans. 2008
7.233 mycket väl hävda att summariska förfaranden, såsom utländska motsva righeter till strafföreläggande och ordningsbot, inte är att jämställa med en dom enligt de beviskrav som uppställs inom utlämningsrätten. I ett summariskt förfarande prövas inte individens skuld på samma sätt som vid en ordinär rättegång. Man skulle därför kunna hävda att utländska summariska förfaranden skall behandlas som om en dom inte förelåg. I stället skulle det beviskrav som inom utlämningsrätten gäller för miss tänkta men inte dömda personer, dvs. sannolika skäl, bli tillämpligt.s. 2009
8.Skillnaden mellan den som utomlands varit föremål för ett summariskt förfarande och den som är misstänkt för ett brott utomlands är emellertid att saken för den förstnämnde slutligt har prövats medan den sistnämnde fortfarande har möjlighet att mobilisera ett försvar. Utifrån ett individper spektiv är det lämpligare att utländska summariska förfaranden underställs den prövning som förespråkas i 9 § 1 st. AllmL. När det gäller kravet stöds av utredningen contra sannolika skäl torde den eftersökte personens skrift liga erkännande och godkännande av ett utländskt föreläggande jämte, när det t.ex. rör sig om ett trafikbrott, en polisrapport som redogör för teknisk bevisning vid en hastighetskontroll, inte bara få anses motsvara sannolika skäl utan också få anses nå upp till kravet stöds av utredning en. För det fall utländska summariska förfaranden också skulle omfatta ärenden där den eftersökte personen inte erkänt gärningen och godkänt föreläggandet kan kravet stöds av utredningen bli svårt att uppfylla. Där till torde sådana förfaranden kunna komma i konflikt med kravet att av görandet inte heller i övrigt får föranleda allvarlig erinran. Rekvisitet inte heller i övrigt får föranleda allvarlig erinran blir viktigt för summa riska förfaranden, eftersom detta är tänkt att leda till en granskning av omständigheterna kring själva beslutsfattandet. Om emellertid utländska summariska förfaranden hänförs till 9 § 2 st. AllmL och därmed jämställs med häktningsbeslut, skulle de endast underställas en bevisprövning, nämligen frågan om sannolika skäl föreligger.708 2.9.3.2 Häktningsbeslut i den ansökande staten Enligt 9 § 2 st. AllmL krävs, i de fall någon dom inte föreligger mot den eftersökte, att det finns ett häktningsbeslut fattat av behörig myndighet i den ansökande staten och att det föreligger sannolika skäl för att den efter sökte individen begått den aktuella gärningen. När det gäller de accesso riska brotten behöver det beslut som presenteras i skuldfrågan inte nöd vändigtvis vara ett häktningsbeslut. Men liksom för de grövre brotten 234 krävs det att individen är på sannolika skäl misstänkt också för det acces soriska brottet.709 När det gäller frågan vad som skall anses falla under begreppet häkt ningsbeslut kan NJA 1990 s. 492 vara av intresse.710 I ärendet begärde Tyskland utlämning av en libanesisk medborgare. Mannen var misstänkt för ett stort antal fall av urkundsförfalskning. Till stöd för sin utlämningsbegäran åberopade Tyskland tre olika häktningsbeslut. Det första häkt ningsbeslutet kom genom två senare kompletterande häktningsbeslut att utvidgas till att gälla ytterligare brott. I det sistnämnda beslutet ålades mannen ett antal föreskrifter, bl.a. ett förbud att lämna Tyskland, varvid han försattes på fri fot. Av skrivningen i det senaste tyska häktningsbe slutet framgick det vidare att de tidigare meddelade häktningsbesluten inte upphävdes utan endast att verkställigheten av dessa tills vidare hade inhibierats. HD ansåg därför att oavsett mannens frigivning fick ett sådant beslut om häktning föreligga som enligt 9 § 2 st. AllmL kan utgöra grund val för en begäran om utlämning. Att exakt redogöra för vad begreppet ”sannolika skäl” innebär är täm ligen svårt. Det naturliga blir att söka ledning i den inhemska straffpro cessrätten där sannolika skäl är ett av de olika beviskrav som används. Från den inhemska processrättslitteraturen kan man hämta följande kon staterande. När det gäller beviskravet sannolika skäl är detta jämfört med RB:s övriga beviskrav, ett lägre ställt beviskrav än de ”tillräckliga skäl” som krävs för att åklagaren skall få väcka åtal eller den tyngd av bevis ning som krävs för en fällande dom. Samtidigt räcker inte den ”skäliga misstanke” som är tillräcklig för att få använda sig av utredningshäktning. Än mindre den svaga brottsmisstanke, ”anledning anta”, som innebär att en förundersökning kan inledas.711 Rekvisitet sannolika skäl återfinns i 24 kap. 1 § 1 st. RB som ett krav för att domstolen skall få besluta om häktning i ett svenskt brottmål. RB:s förarbeten säger inte mer om bevis graden än att misstanken vid en objektiv bedömning skall framstå som berättigad.712 Den praxis som utvecklats kring beviskravet sannolika skäl i 24 kap. 1 § 1 st. BrB torde kunna tjäna som vägledning också när frågan om sannolika skäl aktualiseras inom utlämningsrätten. Det bevismaterial som den ansökande staten presenterar måste givet vis ställas mot den eftersökte individens uppgifter. Om den som begärs utlämnad bestrider gärningen och presenterar trovärdiga skäl för sin ins. 2010
9.235 ställning, kan läget mycket väl bli sådant att den ansökande staten måste överlämna en kompletterande utredning rörande skuldfrågan för att uppnå beviskravet sannolika skäl.s. 2011
10.Att teoretiskt tala om beviskrav kan vara svårgripbart. Att sannolika skäl i praktiken inte innebär ett särskilt omfattande beviskrav torde fram gå av NJA 1995 s. 3. Den värdering av sannolika skäl som görs i utlämningsärendet torde väl stämma överens med den värdering av begreppet sannolika skäl som dagligen görs i de svenska domstolarna vid inhemska häktningsförhandlingar. I NJA 1995 s. 3 begärde Republiken Lettland utlämning av en man som påstods vara misstänkt för smugglingsbrott avseende bensin. Den eftersökte mannen bestred att han skulle ha haft någonting att göra med den påstådda smugglingen. HD konstaterade att det material som åberopats i målet gav visst stöd för uppgiften att trans porter av bensin, som först varit destinerade till Kaliningradområdet, senare omdirigerats till Lettland där bensinen mottagits av Tess Petroleum. Enligt utredningen hade ett icke existerande bolag, Agropromserviss, angetts som mottagare av bensinen. På vissa handlingar rörande bensin transporterna hade lettiska brottsutredare konstaterat förfalskningar av tullmyndighetens stämplar och namnteckningar. Tess Petroleum i Riga styrdes i stor utsträckning från det svenska moderbolaget Tess AB. I detta svenska bolag bar den man som begärdes utlämnad det direkta an svaret för bolagets affärer i Ryssland och de baltiska staterna. Trots att det i flera hänseenden förelåg osäkerhet i fråga om själva händelseför loppet och den roll som den eftersökte mannen spelat fann HD, med en skiljaktig mening, att det förelåg sannolika skäl för att mannen gjort sig skyldig till de påstådda smugglingsbrotten.s. 2012
11.Det finns emellertid tidigare rättsfall där bedömningen av sannolika skäl i utlämningssammanhang har inneburit högre ställda beviskrav än för det inhemska häktningsinstitutet. I notisfallet NJA 1978 C 272 begär de USA utlämning av en amerikansk medborgare misstänkt för våldtäkt, olaga frihetsberövande och frihetskränkande otukt. Till grund för fram ställningen låg tre häktningsbeslut utfärdade av en amerikansk domstol. Den eftersökte mannen bestred brott. Bevisningen mot mannen bestod huvudsakligen av uppgifter lämnade av den kvinna som påstods ha våld tagits. Hon hade också pekat ut mannen. När det gäller kvinnans upp gifter anmärkte HD att det inte förelåg upplysningar i ärendet om hur målsäganden beskrivit gärningsmannen eller om den utlämningsbegärde mannen svarade mot den beskrivning som kvinnan lämnat. Vidare an märkte HD att målsäganden såvitt framgick av utredningen inte anmält registreringsnumret på den av mannen förda bilen trots att hon kunnat iaktta detta. Dessutom fäste HD vikt vid att det inte förelåg några upp lysningar om kriminalteknisk undersökning eller annan polisutredning 236 rörande den kniv som efter målsägandens anvisningar upphittats på brottsplatsen. HD utgick därför ifrån att kniven inte genom fingeravtryck eller annan bindande bevisning kunde sättas i samband med mannen. Vid en samlad bedömning fann domstolen, med två dissidenter, att sannolika skäl inte förelåg för att mannen skulle ha gjort sig skyldig till de gärning ar som avsågs i utlämningsbegäran. Vid en jämförelse med svenska häktningsmål, såvitt avser sannolika skäl, torde man kunna konstatera att det inte är särskilt ovanligt att upp gift står mot uppgift och att man i detta stadium av utredningen ändå anser att sannolika skäl föreligger. Inte heller torde man i en domstol kräva någon omfattande utredning om hur eller på vilka grunder måls äganden ansett sig kunna identifiera gärningsmannen eller att teknisk be visning skall presenteras redan i detta skede.713 I mål Ö 10/78 begärde USA en amerikansk medborgare utlämnad ef tersom denne var misstänkt för 56 fall av ”grand theft” och 29 fall av ”forgery” vilka samtliga skulle ha begåtts i Kalifornien. En s.k. grand jury i Kalifornien hade beslutat att åtala mannen för att han förmått andra personer att utfärda checkar i tron att pengarna skulle användas för att teckna försäkringar. I själva verket tecknades aldrig några försäkringar utan mannen stoppade pengarna i egen ficka. Mannen hade också teck nat andra personers namn på checkar som han löst in för egen räkning samt förfalskat två försäkringsavtal som han skulle ha använt under före spegling att de var äkta handlingar. Ett häktningsbeslut hade utfärdats av en domare i Kalifornien. Inför en grand jury hade ett stort antal vittnen och målsäganden hörts, men den misstänkte hade inte haft rätt att när vara eller låta sig representeras av ombud. Ledande frågor till vittnena hade förekommit i stor utsträckning. Av flertalet förhör framgick dels att målsäganden hade ordnat medel för mannen för att denne skulle teckna försäkringar men att så inte skett, dels att de personer vars namn tecknats på checkerna utan undantag sagt sig inte ha gett sin tillåtelse till detta. HD påtalade att största försiktighet måste iakttas vid bedömningen av ut sagomas bevisvärde. I fråga om de som ”grand theft” betecknade gär ningarna hade åtalshandlingar företetts endast beträffande 55 av de 56 fallen. Såvitt gällde dessa 55 fall fann HD att det inte framgick att man nens handlande medfört skada. Sannolika skäl kunde därmed inte anses föreligga när det gäller vad som kallas ”grand theft”. När det gäller ”for gery” konstaterade HD att det var utrett att någon tecknat annans namn vid endosseringen av vissa checkar. En skriftexpert, som ofta anlitades av domstolen och som varit verksam sedan 1930-talet i sin profession, hade i nästan alla fall förklarat att det var sannolikt att namnen i frågas. 2012
12.237 tecknats av den eftersökte mannen, men skriftexperten hade inte redovi sat vilka särskilda kännetecken som lett honom till denna bedömning, vilket gjorde att HD kände tveksamhet inför hans uppgifter. HD ansåg vidare att man borde beakta att mannen, för den händelse han tecknat annan persons namn, påstod att han ansett sig ha samtycke till detta och därmed inte handlat i bedrägligt syfte. HD tilläde:s. 2013
13.”De personer vilkas namn i de påstådda checkfallen skrivits av annan, hars. 2014
14.visserligen så gott som utan undantag sagt sig inte ha bemyndigat annan atts. 2014
15.teckna deras namn. O:s påstående att han i allt fall inte handlat i bedrägligts. 2014
16.uppsåt vinner emellertid stöd i det förhållandet att någon skada inte påståttss. 2014
17.ha uppkommit till följd av förfarandet.” HD drog därför slutsatsen att inte heller sannolika skäl förelåg för de som ”forgery” betecknade brotten. Jämfört med sannolika skäl i inhemska häktningsmål, som förvisso också kan företas i en misstänkts utevaro, synes HD ha lagt bevisribban oerhört högt med tanke på att såväl expert utlåtande som ett flertal förhör presenterats redan på detta stadium.714s. 2014
18.En intressant fråga är om bevistermen ”sannolika skäl” skall behandlas annorlunda inom utlämningsrätten än inom den inhemska straffprocess rätten när det gäller häktning. En och samma term kan naturligtvis använ das på olika sätt i en juridisk texten. En anledning till detta kan vara att syftet bakom en reglering i vilken termen används är annorlunda än syftet i en annan juridisk text där termen också används.715 Termen ”sannolika skäl” används emellertid alltid som ett beviskrav och inte någonting annat. Därför kan det tyckas märkligt att detta skulle vara olika i ett häktnings mål och i ett utlämningsärende som båda behandlar den misstänkte per sonens skuld. För det fall man anser att ett utlämningsförfarande innebär ett mycket större mått av ingrepp i den enskildes frihet jämfört med det inhemska häktningsinstitutet och därmed kräver en högre grad av skuld bevisning är det mer lämpligt att använda en annan term än ”sannolika skäl”. 238 2.9.3.3 Överenskommelse om att godta domar och häktningsbeslut I 9 § 3 st. AllmL ges en möjlighet för Sverige att avtalsvägen i princip godta andra länders häktningsbeslut och domar.716 Sverige kan komma överens med främmande länder om att godta fällande domar och häkt ningsbeslut som meddelats av en domare eller en domstol i det ansökan de landet, såvida det inte framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Det som avses torde i princip vara domens eller beslutets materiella riktighet. Någon möjlighet att även rikta erinran mot själva det rättsliga förfarandet kan i motsats till vad som gäller för 9 § 1 st. inte utläsas ur 9 § 3 st. AllmL. Det är värt att påpeka att dessa överenskommelser enbart avser domar och beslut som meddelats av en domstol eller av en domare. Utanför möjligheten till sådana avtal faller t.ex. de häktningsbeslut som i en del länder meddelas av åklagaren. Utländska motsvarigheter till svenska strafförelägganden och ordningsbot torde inte heller omfattas av de aktu ella avtalen.s. 2014