Familjesituation som innefattar barn i Sverige

1.NJA 1984 s. 903. USA begärde att en kanadensisk medborgare skulle ut­ lämnas eftersom denne var misstänkt för grov varusmuggling avseende narkotika och grovt narkotikabrott. Mannen skulle tillsammans med sina kumpaner i USA ha importerat och distribuerat cirka 47 ton haschisch under tiden från och med eller i juni 1980 och kontinuerligt därefter fram till dagen för åtal den 17 januari 1984. Den eftersökte mannen gjorde bl.a. gällande att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humani­ tetens krav. Till grund härför åberopade han sin långa vistelse i Sverige, anknytningen hit genom sin svenska hustru och deras tre barn och att han även i framtiden hade för avsikt att bo i Sverige. Av ärendet framgår inte under hur lång tid mannen vistats i Sverige. HD ansåg inte att hinder mot utlämning med hänsyn till humanitära skäl förelåg. NJA 1986 s. 262. Turkiet begärde utlämning av en turkisk medborgare som var dömd för mord till 20 års fängelse. Personen i fråga hade kommit till Sverige 1979 och hade sedan dess varit bosatt i landet. Hans turkiska hustru kom till Sverige under sommaren 1985. Makamas barn befann sig alltjämt i Turkiet eftersom de inte erhållit tillstånd att lämna landet. Den turkiska hustrun väntade återigen barn med mannen i fråga. Under sin tid i Sverige hade mannen lärt känna en svensk kvinna med vilken han fått två bam. Han umgicks dagligen med dessa barn. HD ansåg att vad man­ nen anfört om sin anknytning till Sverige inte var så tungt vägande att ut­ lämning, med beaktande också av gärningens art och Turkiets intresse, kunde anses vara uppenbart oförenligt med humanitetens krav. NJA 1989 s. 498. USA begärde att en chilensk medborgare skulle utläm­ nas. Mannen var misstänkt för narkotikabrott, närmare bestämt innehav och försäljning av kokain vid tre tillfällen under maj-juni 1987. Mäng­ den kokain vid de tre tillfällena var 3,55 gram, 28,4 gram respektive 142 gram. Mannen anförde att en utlämning skulle strida mot humanitetens krav och anförde angående sin anknytning till Sverige att han kommit hit i december 1987. Sedan november 1988 sammanlevde han i riket med en chilensk kvinna med vilken han gift sig i juli 1989. Kvinnan hade sedan tidigare sex bam. Dessa betraktade numera mannen som sin far. Två av barnen förklarade i ett brev ställt till domstolen att de hade för avsikt att ta livet av sig om styvfadern utlämnades. HD ansåg att omständigheterna inte var sådana att en utlämning kunde anses vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. NJA 1990 s. 492. Tyskland begärde en libanesisk medborgare utlämnad. Mannen var misstänkt för ett stort antal förfalskningsbrott begångna is. 88

2.215 Tyskland under tiden 1987-1989. Hans hustru, hans två bam samt ett stort antal anhöriga befann sig i Sverige. HD ansåg att mannens familje­ situation inte var sådan att en utlämning av honom kunde anses vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. NJA 1992 s. 621. USA begärde att en amerikansk medborgare skulle ut­ lämnas för sexualbrott. Till stöd för framställningen åberopades två do­ mar från 1977. Den berörde individen hade, med några års avbrott, vistats i Sverige sedan 1978. Han hade under hela sin vistelse arbetat som läkare. Han hade en nioårig son i Sverige som han dock inte sammanbodde med. I USA hade han ytterligare tre bam som var i tonåren eller äldre. HD an­ förde att ”även om han inte kan jämställas med en svensk medborgare i utlämningshänseende bör hänsyn ändå tas till den långa vistelsen i Sve­ rige.” De personliga förhållandena, sammantagna med en rad mycket speciella förhållanden som säkerligen getts stor tyngd, däribland den omständigheten att det utdömda straffet mycket markant skulle skilja sig från vad som skulle kunna förekomma såsom påföljd enligt svensk lag och den omständigheten att brottet begåtts för mer än 15 år sedan och att påföljden således med tillämpning av svensk rätt inom kort hade varit förfallen, gjorde att utlämningsbegäran lämnades utan bifall då en utläm­ ning ansågs uppenbart oförenlig med humanitetens krav. NJA 1993 s. 760. USA begärde utlämning av en amerikansk man. Denne var dömd 1988 för våldtäkt, misshandel och olaga tvång till 13 års fäng­ else. Mannen uppgav angående sin anknytning till Sverige att han kom­ mit till landet i november 1988 och att han sedan dess varit bosatt här. Han hade kort tid efter det att han anlänt träffat sin nuvarande hustru, en iransk flykting. Tillsammans med henne hade han två små bam. Hustrun var vid tidpunkten för domstolsavgörandet på nytt gravid. Mannen levde under ordnade förhållanden och hade fram till 1992 varit anställd vid ett svenskt företag men permitterats p.g.a. arbetsbrist. Sedan dess hade han varit arbetslös. I ärendet, som till stor del kom att koncentreras på man­ nens och familjens hälsotillstånd med anledning av det överhängande utlämningshotet, fann HD att hinder mot utlämning inte förelåg. 2.8.3.3 Tredjemanshänsyn -familjesituationen i ett vidare perspektiv En intressant fråga i utlämningsärenden är huruvida tredjemanshänsyn skall beaktas.671 Ett utlämningsbeslut innebär som bekant även stora för­ ändringar för den berörde individens familj, kanske alldeles särskilt för dennes bam. 216 Den specifika frågan om tredjemanshänsyn har behandlats i NJA 1993 s. 242. I ärendet begärde Ryska Federationen att ett ryskt par som var misstänkta för flygplanskapning skulle utlämnas. Makarna hade tagit sig till Sverige med en åtta månader gammal baby. I ärendet gjorde makarna bl.a. gällande att en beviljad utlämning skulle få långtgående konsekven­ ser för deras bam, som sannolikt skulle komma att skiljas från föräld­ rarna och placeras på någon institution under okända förhållanden. HD påpekade att barnets personliga förhållanden föll utanför den prövning som skulle företas enligt 8 § AllmL. Stadgandet ansågs således genom sin ordalydelse ”eller personliga förhållanden i övrigt” enbart hänföra sig till den person som begärdes utlämnad. I ärendet var makamas person­ liga förhållanden, men inte deras babys personliga förhållanden av rele­ vans för prövningen.672 Utlämning beviljades. Ytterligare ett ärende kom att avgöras under 1993 där det stod klart att också andra personer än den utlämningsbegärde personen skulle drabbas hårt för det fall en utlämningsbegäran beviljades. I NJA 1993 s. 760, som också behandlats ovan, begärde USA utlämning av en amerikansk med­ borgare dömd till 13 års fängelse för våldtäkt, misshandel och olaga hot. Mannen gjorde gällande att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. I rättsfallsreferatet presenteras en relativt omfat­ tande redogörelse, således inte enbart en notering, av anhörigas, hustru och dotter, hälsotillstånd. Dottern saknade sin far mycket. Hon hade sömn- och ätsvårigheter och hade förlorat oroande mycket i vikt. Hustrun hade blivit som förlamad av rädsla inför den kommande utlämningen. Hon kunde varken tänka eller sova och saknade förmåga att ta hand om barnen. Hon uppgav att hon inte skulle kunna finansiera resor till USA för att besöka mannen under straffverkställigheten. I sin beslutsmotive­ ring kom HD också att behandla såväl den eftersökte mannens som hans familjs hälsotillstånd och erinrade slutligen om att 8 § AllmL är tänkt att tillämpas restriktivt och att ”med hänsyn härtill kan de i och för sig starka humanitära skäl som i förevarande fall talar emot en utlämning inte anses vara sådana att de utgör hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen.” En möjlig tolkning av detta rättsfall skulle vara att domstolen nu ändå låtit tredjemanshänsyn få påverka bedömningen av humanitära skäl även om utlämning ändå beviljades i slutändan. Detta är emellertid inte den enda möjliga tolkningen man kan ge rättsfallet. En möjlig tolk­ ning skulle dessutom kunna vara att domstolen i sin skrivning åsyftat humanitära skäl i en vidare bemärkelse än vad som avses i 8 § AllmL. Den separation av familjemedlemmar som utlämningsinstitutet leder till kan även aktualisera frågor under EKMR. I litteraturen har det ifråga-s. 88

3.217 satts om det mentala lidandet som kan uppstå när en moder skiljs från ett litet bam i vissa fall t.o.m. skulle innebära att den stat som skiljer de båda individerna åt orsakar ett sådant lidande som avses i EKMR art. 3. Detta lidande skulle delas av båda individerna om de tvingades till en separation.673 Möjligen har man i litteraturen, när man behandlar själva separationen åsyftat sådana utvisningsfall (och inte gängse utlämningsfall) som skulle innebära att den ena parten aldrig mer får vistas stadig­ varande i den andra partens hemland. När det gäller utlämningsärenden rör det sig i regel endast om temporära avskiljanden (för straffverkstäl­ lighet) och dessutom måste hänsyn i dessa ärenden även tas till staters legitima intresse av att straffa den som begått brott eller av att medverka i ett internationellt brottsbekämpande samarbete. Vad som är av central betydelse, och vilket är väl belyst i doktrinen, är emellertid att männi­ skor interagerar i nära förhållanden och att det därför ofta torde vara svårt att vid en separation skilja den enes ohälsa och svåra situation från den andres. Den mest åberopade artikeln när det gäller EKMR och den problematik som uppstår för individens kontinuerliga kontakt och sam­ varo med familjemedlemmar när denne utlämnas är annars EKMR art. 8, vilken bl.a. behandlar rätten till skydd för familjelivet. En eventuell kränkning av artikeln konstateras dock först sedan statens åtgärd inte be­ dömts som försvarlig. Vid bedömningen om åtgärden varit försvarlig och proportionerlig skall, enligt EKMR, art. 8.2, bl.a. beaktas om den är nöd­ vändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till förebyggande av brott, vilket torde innefatta också en stats mellanstatliga straffrättsliga samarbete.674 Vid bedömningen får man ta i beaktande att EKMR i och 218 för sig inte hindrar stater från att samarbeta i brottsbekämpningsfrågor samt att ett fängelsestraff som sådant, oavsett i vilket land det avtjänas, också i sig alltid innebär en inskränkning i individens familjeliv. Det kan i sammanhanget påpekas att kommissionen inte har funnit att det land där individen sitter fängslad har någon generell skyldighet under EKMR art. 8 att placera individen på en anstalt som ligger så nära anhörigas boendeort som möjligt.675 2.83.4 Rättegång och straffverkställighet i den ansökande staten När det gäller frågan om utlämning till en ansökande stat vars rättssystem kan ifrågasättas har HD, som tidigare nämnts, i NJA 1993 s. 242, uttalat att en sådan prövning skulle falla utanför 8 § AllmL. Oavsett vilken in­ ställning man har till tolkningen av 8 § AllmL kan man dock erinra om att en sådan utlämning skulle kunna innebära att Sverige bryter mot sina konventionsåtaganden när det gäller mänskliga fri- och rättigheter och att EKMR numera är en del av svensk lag. När det gäller frågan om den anmodade staten begår ett brott mot EKMR art. 6, om den beviljar utlämning till en stat, vars rättssystem inte är förenligt med de minimikrav som uppställs i stadgandet, kan bl.a. föl­ jande fall nämnas. I fallet X och Y mot Irland kan man av kommissio­ nens uttalanden utläsa att Storbritannien, om landet skulle ha ställts till svars tillsammans med Irland, inte genom att bevilja utlämning till Irland skulle bryta mot EKMR art. 6. Kommissionen, ansåg i motsats till de klagande, att en rättegång inför en domstol som saknade jury inte stred mot EKMR art. 6, såvitt avser kravet att domstolen skall vara opartisk och oavhängig. Avgörandet får, genom att ansvar för den anmodade staten behandlas, anses indikera att det kan finnas fall då den anmodade staten kan fällas till ansvar om den ansökande statens rättssystem inte uppfyller sådana krav som uppställs i EKMR art. 6. Frågan om EKMR art. 6 kan aktualiseras i ett utlämningsärende väck­ tes också i fallet Soering mot Storbritannien, vilket avsåg utlämning till USA. Soering gjorde gällande att Storbritannien skulle komma att bryta mot EKMR art. 6 om landet beviljade den amerikanska utlämningsbegä­ ran avseende honom. Mer precist anförde Soering att han riskerade döds-s. 1993

4.219 straff och för det fall han också dömdes till döden skulle han vara tvung­ en att vänta i flera år på att dödsstraffet skulle verkställas. Under denna s.k. väntetid hade de dödsdömda möjlighet att begära omprövning av sina ärenden. De dömda var emellertid inte garanterade någon rättshjälp för kostnader i samband med sådana omprövningar. Den som inte hade eko­ nomiska möjligheter att anlita ett ombud skulle därmed vara tvungen att helt på egen hand söka föra sin talan. Soering gjorde gällande att en ut­ lämning till ett land där man inte kan erhålla rättshjälp vid sådana om­ prövningar stred mot EKMR art. 6. Europadomstolen däremot ansåg inte att det förelåg något brott mot EKMR art. 6, vilken genom sin ordalydel­ se primärt synes ge minimirättigheter åt den som är anklagad men ännu inte slutligt dömd. Domstolen slog fast att Storbritannien inte skulle begå något brott mot EKMR art. 6 om landet tillät utlämning. Samtidigt yttrade emellertid domstolen att:s. 1995

5.”The right to a fair trial in criminal proceedings,... holds a prominent places. 1996

6.in a democratic society ... The court does not exclude that an issue mights. 1996

7.exceptionally be raised under Article 6 by an extradition decision in circum­s. 1996

8.stances where the fugitive has suffered or risks suffering a flagrant denial ofs. 1996

9.a fair trail in the requesting country.”676 Också i fallet Einhorn mot Frankrike611 ställdes bl.a. frågan om en ut­ lämning från Frankrike till USA skulle komma att strida mot EKMR art. 6 såvitt avsåg den eftersökte mannens rätt till en rättvis rättegång. Mannen gjorde gällande att massmedia hade piskat upp en näst intill hysterisk kampanj mot honom i delstaten Pennsylvania, där en framtida rättegång skulle hållas med anledning av att mannen var misstänkt för att ha mördat sin flickvän. Den kampanj som bedrivits mot honom i den lokala tid­ ningen och genom den lokala radiostationen hade varit av sådan styrka att den uppmärksammats också på nationell nivå. Namninsamlingslistor hade cirkulerat mot mannen. Den lokala domstolen hade redan utdömt ett oerhört stort skadestånd med anledning av den aktuella gärningen. Det skulle, enligt Einhorn, vara oerhört svårt för de framtida jurymedlem­ marna att inte komma till brottmålsrättegången med förutfattade mening­ ar. Einhom ifrågasatte därför om han verkligen kunde åtnjuta en opartisk rättegång i USA. Han gjorde gällande att Frankrike genom att bevilja ut­ lämning skulle bryta mot EKMR art. 6.s. 1996

10.Europadomstolen uttalade inledningsvis att: ”The Court does not ex­ clude the possibility that the fact of being tried in such circumstances may 220 raise an issue under Article 6 § 1 of the Convention.” Domstolen påpeka­ de dock att när det gäller utlämningsärenden måste den klagande visa ”the ’flagrant’ nature of the denial of justice which he fears. In the instant case the applicant did not adduce any evidence to show that, having regard to the relevant American rules of procedure, there are ’substantial grounds for believing’ that his trial would take place in conditions that contravened Article 6.” Frankrike ansågs inte bryta mot EKMR art. 6 för det fall mannen utlämnades till USA. Så långt framtida rättegång i den ansökande staten. Ett ansvar kan även aktualiseras för Sverige i egenskap av anmodad stat när det redan föreligger en dom i den ansökande staten men denna kan ifrågasättas så­ vitt avser det utdömda straffet eller hur detta skall verkställas. När jag ovan har talat om betänkligheter kring påföljdsvalet och dess verkställig­ het avser jag antingen att påföljden liksom dess verkställighet möter be­ tänkligheter oavsett vem förövaren är eller att påföljden liksom dess verk­ ställighet möter betänkligheter då den används för en särskild grupp, t.ex. unga eller psykiskt sjuka förövare.678 Vidare kan en påföljd med hänsyn till den förövade brottsliga gärningen möta betänkligheter då den på ett markant sätt inte står i proportion till brottet på så sätt att påföljden anses alldeles för sträng.679 När det gäller situationen att påföljden inte står i proportion till den förövade gärningen kan rättsfallet NJA 1992 s. 621 vara av intresse. Fal­ let avsåg en utlämningsbegäran från USA. Den eftersökte mannen, en amerikansk medborgare, begärdes utlämnad eftersom han i USA hade dömts till 59 års fängelse för ett flertal sexualbrott förövade mot bam.680 HD uttalade att om de åberopade domarna verkställdes skulle mannen komma att undergå ett straff som mycket markant skulle avvika från vads. 1996

11.221 som skulle kunna förekomma som faktisk påföljd för gärningarna enligt svensk strafflag. Utlämning vägrades med hänvisning till 8§ AllmL. Förutom det oproportionerliga straffet beaktade domstolen, som skäl för att vägra utlämning, att brotten begåtts för länge sedan och därför inom kort varit preskriberade om en svensk påföljd dömts ut (några av brotten var redan preskriberade med tillämpning av svensk lag och i dessa fall förelåg hinder mot utlämning enligt 10 § 2 st. AllmL). Vidare beaktade domstolen att mannen vistats i Sverige sedan 1978, med några års av­ brott,681 samt att USA dröjt närmare åtta år med en ny framställan om ut­ lämning av mannen som första gången begärts utlämnad från Sverige 1978 men då inte utlämnats med hänvisning till 9 § 1 st. AllmL.682s. 1997

12.Går det att ge några generella riktlinjer för när längden av ett utdömt fängelsestraff skulle vara så oproportionerlig att humanitära skäl som vägransgrund för utlämning skulle kunna aktualiseras? I vart fall vill jag ge några grundläggande utgångspunkter för denna värdering. Det svens­ ka påföljdssystemet är baserat på principen att brottets straffvärde skall vara vägledande vid valet av påföljd liksom vid straffmätningen. Denna utgångspunkt blir också av intresse vid bedömningen av den utländska påföljdens längd. Frågor som blir relevanta att beakta är t.ex. hur allvar­ ligt det utländska brottet är. Innebär den utländska domen en markant av­ vikelse från vad som får anses vara en proportionerlig reaktion med hän­ syn till det begångna brottet? Det faktum att den utländska påföljden har sin grund i en annan påföljdsteori, t.ex. att allmän- eller individualpre­ ventiva skäl har fått avgöra straffets längd, är något som inte i sig kan tillåtas diskvalificera den utländska påföljdens längd så länge som denna utifrån ett straffvärderesonemang inte markant avviker från vad som får anses vara proportionerligt. Går det att ställa upp några generella pro­ centsatser eller tabeller? Enligt min mening är det lämpligare att frågan överlämnas till HD att från ett mer fritt skön värdera varje enskilt fall. Det kan t.ex. vara fullt acceptabelt att bevilja utlämning om skillnaden mellan det svenska synsättet och den ansökande statens synsätt rör sig om 1000 % när det ungefärliga straffet i Sverige är en månads fängelse. Det motsatta, dvs. inte acceptabelt, kan vara fallet om en brottslig gär­ ning med svenska mått mätt, skulle ha ett konkret straffvärde om ca fem år, medan det i den ansökande staten skulle utdömas eller har utdömts ett 1000 % längre straff som också i praktiken skulle behöva avtjänas. Ett realistiskt exempel som bör innebära hinder mot utlämning enligt 8§ AllmL, är livstidsstraff baserade på den påföljdsbestämning, ”three stri­ kes and you are out”, som har anammats i vissa amerikanska delstater. 222 Regleringen innebär att den som för tredje gången dömts för brott av medelsvår grad, t.ex. stöld, kan få ett livstids fängelsestraff som saknar möjligheter till förtida frigivning.683 Vidare kan påföljdens stränghet i ett utlämningsärende granskas utifrån EKMR. När det gäller själva påföljdens stränghet684 finns det ingen spe­ cifik artikel i EKMR som behandlar detta.685 Europadomstolen och kom­ missionen har indikerat att ett straffs längd i och för sig, under mycket speciella omständigheter, skulle kunna innebära ett brott mot EKMR art. 3.686 Kommissionen har uttalat att ett sådant brott, dvs. mot art. 3, också kan aktualiseras för den anmodade staten i ett utlämningsförfarande när det rör sig om en ”unjustified and disproportionate sentence” men att detta endast kan aktualiseras under mycket speciella förhållanden.687 Kommissionen har, när det gäller utlämning, vidare uttalat att enbart det faktum att en person som utlämnas skulle riskera en sträng påföljd eller en påföljd som är strängare än i flertalet europeiska länder inte i sig kan innebära ett brott mot EKMR art. 3.688 Europadomstolen kommer säkerligen att inta en försiktig hållning när det gäller att underkänna ett utdömt straff med hänvisning till EKMR art. 3.689 En annan möjlighet för att underkänna straffets längd skulle vara att granska detta utifrån art. 8-11 i EKMR och ifrågasätta om staten,s. 1998

13.223 med hänsyn till olika uppställda rättigheter i art. 8-11, t.ex. rätten till pri­ vatliv, yttrandefrihet m.m., har handlat på ett sätt som är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle gentemot individen då denne ådöms ett straff för en handling som faller inom den rättighetssfär som avses i art. 8-11,690 Frågan om utlämning och straffets stränghet utifrån en sådan bedömning har mig veterligen inte företagits av Europadomstolen.s. 1999

14.När det gäller betänkligheter kring verkställigheten av en påföljd kan man också återigen nämna fallet Soering mot Storbritannien. Målet gäll­ de som bekant utlämning av en ung tysk man, Soering, till USA där han skulle lagforas för mord och riskerade att dömas till döden och i väntan på en eventuell verkställighet av detta straff skulle få tillbringa många år i fängelse under den särskilt stränga regim som tillämpades på dödsdöm­ da fångar, ”death row”. När det gällde det aktuella fallet beaktade Europa­ domstolen en rad olika omständigheter. Domstolen konstaterade att döds­ straffet i och för sig inte kunde anses stå i strid med EKMR art. 3 eftersom detta straff uttryckligen var tillåtet enligt en annan bestämmelse, nämli­ gen EKMR art. 2. Detta hindrade emellertid inte att särskilda omständig­ heter såsom sättet för utdömandet eller verkställandet av detta straff, den dömdes personliga förhållanden, en brist på proportionalitet i förhållan­ det till brottet samt förhållandena under fängelsevistelsen före en eventu­ ell avrättning kunde medföra att det förelåg ett brott mot EKMR art. 3. Europadomstolen konstaterade att Soering i det aktuella fallet måste räkna med att under många år utsättas för den fängelseregim som gällde för dödsdömda i staten Virginia och för den ångest och stigande spänning som följde av livet i dödens skugga. I staten Virginia varade denna vistelse i allmänhet mellan sex och åtta år. Andra omständigheter av betydelse var Soerings ålder, 18 år vid gämingstillfället, hans psykiska status och slut­ ligen det förhållandet att han i egenskap av tysk medborgare kunde utläm­ nas till Tyskland. Vid en avvägning av alla dessa omständigheter fann domstolen att Storbritannien skulle bryta mot EKMR art. 3 vid en utläm­ ning till USA.691s. 2000

15.En annan straffverkställighetsform som, enligt min mening, också skulle kunna rymmas under EKMR art. 3 (och 8 § AllmL om denna tol­ kas i vid mening) är verkställighet vid de särskilda disciplinfängelser som utvecklats i en del amerikanska delstater, t.ex. Illinois. Fängelserna 224 är tänkta för grova brottslingar som exempelvis tidigare rymt från ett annat fängelse. De intagna kan under i stort sett obegränsad tid av sin straffverkställighet sättas i minimala celler, inlåsta i 23 timmar, och som ytterligare bestraffning enbart få tillgång till elektriskt ljus under en timme per dygn.692 EKMR art. 3 kan också aktualiseras när en sådan kränkning som den beskriver företas av privatpersoner (t.ex. medfångar) om det kan visas att risken för behandlingen är beaktansvärd och att den ansökande staten inte kan avvärja faran.693 Om den utlämnade individen riskerar att dödas av sina medfångar skulle också ansvar under EKMR art. 2 kunna aktuali­ seras. Kommissionen har dock med anledning av denna artikel uttalat att det måste vara så gott som säkert att den aktuella personen skulle komma att dödas innan artikeln kan aktualiseras.694 2.8.3.5 Hänsynstagande till den ansökande staten I den avvägningsprocedur som anges i 8 § AllmL för att avgöra om en ut­ lämning uppenbart skulle strida mot humanitetens krav anges den efter­ sökte personens ungdom, hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt som sådana omständigheter som kan tala mot en utlämning. För en utlämning och därmed till den ansökande statens fördel kan, enligt stadgandet, beskaffenheten av brottet tala och även, mer generellt den ansökande statens intresse av utlämning. Hur skall den ansökande statens intresse av utlämning bedömas? Redan genom att bemöda sig att inkom­ ma med en utlämningsbegäran, med det förberedelsearbete som följer i hemlandet, har den ansökande staten i och för sig visat ett intresse. Detta ligger dock så att säga i själva utlämningsinstitutets natur; utan en ansö­ kan från staten kan inte ett utlämningsförfarande sättas i gång. Vilka andra omständigheter kan vara av betydelse? Omständighet som har beaktats i praxis är hur allvarlig den aktuella brottsligheten är och huruvida utlämningsansökan rör ett långt fängelsestraff.695 I sådana fall har den ansökande staten ansetts ha ett stort intresse av utlämning. Brot­ tets beskaffenhet är också en omständighet som anges separat i 8 § AllmL. Vid bedömningen av brottets beskaffenhet torde det vara svårt att helt frigöra sig från svenska värderingar. Tvärtom är det nog rimligt att svens­ ka värderingar får verka inskränkande på bedömningen på så sätt att gra­s. 2000

16.225 den av den ansökande statens intresse inte med automatik höjs i takt med dennas repressionsnivå eller i takt med att denna i ett enskilt fall har en markant strängare bedömning än vad som skulle varit gängse praxis i Sverige.s. 2001

17.En annan omständighet som däremot har ansetts tala för att den ansö­ kande staten har mindre intresse av en utlämning är att lång tid har förflu­ tit mellan gämingstillfället och ansökan för utlämning.696 Här bör man dock alltid räkna bort den rimliga extra tidsåtgång som kan hänföras till det faktum att personen i fråga har lämnat det ansökande landet och att detta land därför först måste försöka lokalisera personen samt därefter förbereda en utlämningsbegäran. Inte heller torde tidsåtgång som kan hänföras till individens beteende få anses minska den ansökande statens intresse av utlämning. I NJA 2000 s. 128 kunde en lång tidsåtgång i ett ryskt utlämningsärende delvis förklaras med att den eftersökte individen visat upp ett falskt intyg om att lagföringen avskrivits i det forna hem­ landet. Tidsåtgången lades inte den ansökande staten till last på så sätt att denna kunde anses ha ett mindre intresse av utlämning.s. 2002

18.En annan omständighet som också har ansetts tala för att den ansökan­ de staten har mindre intresse av utlämning är om en lagföring i stället kan och kommer att genomföras i Sverige. Genom att en lagföring kommer till stånd i Sverige så försäkras den ansökande staten om att individen inte kommer att förbli ostraffad och det generella syftet bakom en utlämningsansökan - att se till så att misstänkta, tilltalade och dömda individer ställs inför rätta och får avtjäna straff - kommer därmed ändå att uppfyllas. Den omständigheten att lagföringen kunde genomföras i Sverige beakta­ des i NJA 1990 s. 484 III. Sovjetunionen nekades utlämning och landets intresse av utlämning ansågs mindre eftersom lagföringen också kunde genomföras i Sverige.s. 2002

Viss bevisning

Nuvarande reglering

1.I egenskap av anmodade part kan Sverige kräva att den ansökande staten lägger fram bevis för att individen verkligen har gjort sig skyldig till dens. 2002