Påföljdsbestämning i narkotikamål1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1989 s. 498
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1989 s. 498
BibTeX
@misc{nja-1989-s-498,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1989 s. 498}},
year = {1989},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 4 artiklar · 11 stycken/fotnoter
- 7. Mycket kort skulle kunna sägas att utvecklingen som följt på Teixeira de Castro har inneburit en övergång från ett slags skälighetsorienterad och mycket restriktiv inställning (se NJA 1985 s. 544 och NJA 1989 s. 498 där det i det förstnämnda fallet uttalades att grund för strafflindring ”kan tänkas föreligga, om polisen använder sig av metoder som framstår som uppenbart otillbörliga”) till en mer generös och rättighetsbaserad inställning som innebär att förekomsten av brottsprovokation ytterst kan undergräva rätten till en rättvis rättegång (NJA 2007 s. 1037).
- 7. I princip kan man utifrån detta tala om inte mindre än fyra skikt inom ramen för provokationsproblematiken: 1. Provokationer som oåterkalleligen undergräver rätten till en rättvis rättegång — innebär en brist i de materiella straffbarhetsbetingelserna, varvid eventuellt väckt åtal skall ogillas. 2. Provokationer som inte oåterkalleligen undergräver rätten till en rättvis rättegång, men där det ändå finns skäl att, på grund av provokationen, meddela påföljdseftergift — beaktas enligt 29 kap. 6 § (via 29 kap. 5 § 8) brottsbalken. 3. Provokationer som visserligen anses böra påverka den provocerades ansvar, men vilka varken kan anses oåterkalleligen undergräva rätten till en rättvis rättegång eller anses böra leda till påföljdseftergift — beaktas vid straffmätningen enligt 29 kap. 5 § 8 brottsbalken. 4. Provokationer som inte anses böra påverka den provocerades ansvar (typiska bevisprovokationer, provokationer som annars är mycket neutrala) — beaktas ej. Att närmare ange vilka typer av provokationer som hör hemma på de olika nivåerna låter sig knappast göras i detta sammanhang. Det torde emellertid kunna konstateras att det förhållandet att Högsta domstolen fann att den i målet aktuella provokationen var sådan att den (i linje med punkt 1) innebar en brist i de materiella straffbarhetsbetingelserna innebär att utrymmet för att beakta provokationer vid bedömning av den provocerades ansvar har ökat betydligt sedan NJA 1985 s. 544 och NJA 1989 s. 498.
Villkor för utlämning3 hänvisningar
- Se t.ex. NJA 1982 s. 520, NJA 1984 s. 903, NJA 1986 s. 262, NJA 1987 s. 825, NJA 1989 s. 498, NJA 1990 s. 492, NJA 1992 s. 621 och NJA 1993 s. 760 samt avsnitt 2.8.3.2 där rättsfallen behandlas.
- Det centrala vid bedömningen är i stället att identitet föreligger mellan gämingsbeskrivningamas faktiska innehåll. En sådan fråga, dvs. om överensstämmelse föreligger mellan vad den ansökande staten påstår att individen har gjort sig skyldig till och vad som kan rymmas under en svensk brottsbeskrivning, kom bl.a. att prövas i NJA 1989 s. 498. Rätts fallet behandlar en amerikansk utlämningsbegäran av en chilensk med borgare på grund av narkotikabrott (innehav och försäljning av kokain). Den eftersökte mannen hävdade att de gärningar som låg till grund för utlämningsframställan inte utgjorde brott enligt svensk lag eftersom han hade blivit provocerad att begå det ifrågavarande brottet av en inom den amerikanska polisen verksam ”undercover agent.” HD konstaterade in ledningsvis, och på ett generellt plan, att en gärning som provocerats fram av polis för att gärningsmannen skulle röja sin egen eller annan persons brottslighet alltjämt utgjorde brott enligt svensk lag. Därefter granskade HD den påstådda gärningen jämfört med den brottsbeskrivning som finns i svensk narkotikalagstiftning, nämligen 1 § narkotikastrafflagen (1968:64), av vilken det framgår att den som olovligen överlåter narkotika kan dömas för narkotikabrott. HD slog härmed fast att den omständigheten att en säljare överlåter narkotika utan att veta att köparen är polis och den senare således inte tar olovlig befattning med preparatet inte påver kar överlåtelsen som sådan, vilken ändå får anses brottslig. Utlämning beviljades.457
- NJA 1984 s. 903. USA begärde att en kanadensisk medborgare skulle ut lämnas eftersom denne var misstänkt för grov varusmuggling avseende narkotika och grovt narkotikabrott. Mannen skulle tillsammans med sina kumpaner i USA ha importerat och distribuerat cirka 47 ton haschisch under tiden från och med eller i juni 1980 och kontinuerligt därefter fram till dagen för åtal den 17 januari 1984. Den eftersökte mannen gjorde bl.a. gällande att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humani tetens krav. Till grund härför åberopade han sin långa vistelse i Sverige, anknytningen hit genom sin svenska hustru och deras tre barn och att han även i framtiden hade för avsikt att bo i Sverige. Av ärendet framgår inte under hur lång tid mannen vistats i Sverige. HD ansåg inte att hinder mot utlämning med hänsyn till humanitära skäl förelåg. NJA 1986 s. 262. Turkiet begärde utlämning av en turkisk medborgare som var dömd för mord till 20 års fängelse. Personen i fråga hade kommit till Sverige 1979 och hade sedan dess varit bosatt i landet. Hans turkiska hustru kom till Sverige under sommaren 1985. Makamas barn befann sig alltjämt i Turkiet eftersom de inte erhållit tillstånd att lämna landet. Den turkiska hustrun väntade återigen barn med mannen i fråga. Under sin tid i Sverige hade mannen lärt känna en svensk kvinna med vilken han fått två bam. Han umgicks dagligen med dessa barn. HD ansåg att vad man nen anfört om sin anknytning till Sverige inte var så tungt vägande att ut lämning, med beaktande också av gärningens art och Turkiets intresse, kunde anses vara uppenbart oförenligt med humanitetens krav. NJA 1989 s. 498. USA begärde att en chilensk medborgare skulle utläm nas. Mannen var misstänkt för narkotikabrott, närmare bestämt innehav och försäljning av kokain vid tre tillfällen under maj-juni 1987. Mäng den kokain vid de tre tillfällena var 3,55 gram, 28,4 gram respektive 142 gram. Mannen anförde att en utlämning skulle strida mot humanitetens krav och anförde angående sin anknytning till Sverige att han kommit hit i december 1987. Sedan november 1988 sammanlevde han i riket med en chilensk kvinna med vilken han gift sig i juli 1989. Kvinnan hade sedan tidigare sex bam. Dessa betraktade numera mannen som sin far. Två av barnen förklarade i ett brev ställt till domstolen att de hade för avsikt att ta livet av sig om styvfadern utlämnades. HD ansåg att omständigheterna inte var sådana att en utlämning kunde anses vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. NJA 1990 s. 492. Tyskland begärde en libanesisk medborgare utlämnad. Mannen var misstänkt för ett stort antal förfalskningsbrott begångna i
Straffansvar vid brottsprovokation5 hänvisningar
- NJA 1989 s. 498 på s. 499. Här hänvisades till NJA 1960 s. 522, NJA 1985 s. 544, Agge & 1984 s. 87 f, Jareborg 1984 s. 255 samt till Hoflund 1970 s. 159 ff.
- Se t.ex. NJA 1989 s. 498. Jfr Slettan & 0ie 1997 s. 161 rörande norsk rätt, där förekomsten av brottsprovokation under vissa förutsättningar betraktas som en »ulovfestet fri- finnelsegrunn».
- 6.3.3.5 NJA 1989 s. 498 191