1.separat stadgande som behandlar humanitära skäl. Därav kan man dock inte dra slutsatsen att humanitära skäl aldrig skulle kunna beaktas i ett nordiskt utlämningsärende. NordL bygger som bekant på tanken att varje stat har en fri prövningsrätt när det gäller överlämnade utlämningsansökningar. Denna fria prövningsrätt skall i och för sig tillämpas restriktivt, men det torde inte vara uteslutet att också omständigheter av humanitär karaktär skulle kunna få betydelse vid utövandet av prövningsrätten.s. 72
Skäl för regleringen
1.En nyhet, i jämförelse med 1913 års lag, var att humanitära skäl infördes i AllmL som en vägransgrund. Av förarbetena kan man utläsa följande. Utlämning är ofta en i hög grad ingripande åtgärd för den person som avses, speciellt om den utlämningsansökande staten inte är personens hemland. Departementschefen påpekade att om den eftersökte personen är underårig eller om det är fråga om en gammal eller sjuk person kan det framstå som föga rimligt att bevilja utlämning med anledning av ett brott som visserligen formellt kan möjliggöra utlämning men kanske är av förhållandevis mindre allvarlig natur eller ligger långt tillbaka i tiden. Särskilt poängterade departementschefen att Sverige inte bör sända en underårig person till ett främmande land som inte är hans eller henness. 72
2.199 hemland. När det gäller länder med vilka Sverige inte har utlämningsavtal kan, vilket departementschefen påpekade, utlämning alltid vägras med hänvisning till den fria prövningsrätten. Gentemot länder med vilka Sve rige har utlämningsavtal, och där AllmL:s villkor är en utgångspunkt för avtalens utformning, ansågs det emellertid vara betydelsefullt att skapa utrymme också för humanitära överväganden. Därför infördes humanitära skäl som en vägransgrund i AllmL.652s. 72
Tolkning av regleringen
1.När det gäller tolkningen av begreppet humanitära skäl i 8 § AllmL uttala de Lagrådet att införandet av en sådan prövning kunde sägas ge uttryck för att man också i internationellt straffrättsliga frågor beaktar den syn punkt som brukar gå under benämningen ordre public. Lagrådet poäng terade att svenska värderingar avseende straffrättsskipningen inte kunde tillerkännas obetingat företräde framför den åskådning som gäller i andra länder. Det är, fortsatte Lagrådet, endast om vissa grundläggande princi per träds för när som den egna rättsordningen måste få slå igenom. När det gäller tillämpningen påpekade Lagrådet att sådana omständigheter som skulle kunna beaktas var att personen i fråga var mycket ung eller svårt sjuk samt att personliga förhållanden i övrigt måste vara av alldeles särskilt kvalificerad grad för att hindra utlämning.653s. 73
2.Också själva lagstadgandet andas denna restriktivitet. Av 8 § AllmL framgår det nämligen att utlämning inte får beviljas, om den i ett särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller per sonliga förhållanden i övrigt med beaktande jämväl av gärningens be skaffenhet och den främmande statens intresse, anses uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Förutom förhållandena ”personens ungdom” och ”hälsotillstånd” som särskilt anges i lagtexten så kan även ”personliga förhållanden i övrigt” beaktas. Frågan blir vad som kan rymmas under denna beteckning. Ett specifikt förhållande som departementschefen näm ner, men som inte anges särskilt i lagtexten, är det förhållandet att den eftersökte personen har en hög ålder.654 Inte sällan torde det väl också vara så att en hög ålder manifesteras i en ökad benägenhet till dålig hälsa i största allmänhet och denna omständighet ligger kanske därmed särskilt nära omständigheten dålig hälsa som explicit anges i lagtexten. Men även andra omständigheter bör kunna hänföras till begreppet ”personliga för hållanden i övrigt”. En sådan omständighet torde kunna vara personens 200 anknytning till Sverige, vilket för övrigt också är ett flitigt åberopat skäl mot utlämning.655 Med begreppet ”personliga förhållanden” kan man göra gällande att de omständigheter som kan beaktas är sådana som typiskt hänför sig till den individ som begärs utlämnad och inte till hela kollektivet av individer som kan tänkas bli föremål för utlämning. Man skulle då kunna hävda att en persons dåliga allmäntillstånd eller ålder kan utgöra hinder mot utlämning enligt 8 § AllmL men inte sådan generell kritik som kan riktas mot det ansökande landets rättsapparat. Rättsfallet NJA 1993 s. 242 tycks tala i en sådan riktning. I fallet begärde Ryska federationen att ett ryskt par skulle utlämnas eftersom de var miss tänkta för flygplanskapning. Paret motsatte sig en utlämning bl.a. med hänsyn till de allmänna förhållandena som rådde inom den ryska rätts skipningen och fängelsena. HD uttalade att detta var omständigheter som inte kunde beaktas inom ramen för den prövning som skall göras av 8 § AllmL, vilken behandlar förhållanden som rör den eftersökte individen personligen. Mot en sådan tolkning skulle man kunna hävda följande. I vart fall när det gäller det lidande som individen utsätts för genom utlämningsförfarandet är det svårt att se någon skillnad mellan situationen att en psy kiskt sjuk individ kommer att lida orimligt då denne förs till ett land där fängelseförhållandena inte är anpassade efter personens sjukdom och det lidande som en utlämning innebär för vilken människa som helst p.g.a. att denne kommer att föras till ett land där fängelseförhållandena är upp rörande i största allmänhet. Om man enbart granskar den humanitära aspekten kan man påstå att det självklart kan finnas förhållanden som är sådana att det skulle vara uppenbart oförenligt med humanitetens krav att utlämna en person, oavsett vem denne är, exempelvis då personen i fråga skulle riskera att utsättas för tortyr i det ansökande landet eller att bli föremål för en partisk domstolsförhandling i detta land. Men det kan också finnas förhållanden i den ansökande staten som, i det specifika ärendet, med beaktande av just den eftersökte personen, men kanske intes. 73
3.201 för varje tänkbar individ, leder till att en utlämning anses vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Trots att 8 § AllmL endast talar om personliga förhållanden bör det, enligt min mening, naturligtvis vara så att dessa måste ses i relation till de objektiva generella förhållandena i den ansökande staten. En rimlig tolkning är naturligtvis att de subjektiva och objektiva förhållandena samverkar med varandra.656s. 74
4.Det finns också exempel från praxis där man har tillåtit sig en vidare tolkning av 8 § AllmL än den som företagits i NJA 1993 s. 242. I NJA 1992 s. 621 ansågs bl.a. ett, i jämförelse med svenska förhållanden oerhört strängt straff och det faktum att gärningen, enligt svensk strafflag, snart skulle vara preskriberad, leda till att HD inte beviljade utlämning. Ett strängt straff torde på samma sätt som det ansökande landets straffrätts skipning vara en sådana omständigheter som faller utanför den tolkning av 8 § AllmL som HD förordat i NJA 1993 s. 242.s. 75
5.I NJA 2000 s. 128 har domstolen också delvis beaktat omständigheter som även om de är knutna till den eftersökte individen i och för sig torde falla utanför en snäv tolkning av begreppet personliga förhållanden. HD beaktade som humanitära skäl vilka talar emot en utlämning (även om personen ändå utlämnades) förutom att gärningsmannen enbart var 16 år vid gämingstillfället, sådana förhållanden som att gärningen tycktes ha varit en engångsföreteelse och att den eftersökte personen redan varit häk tad en tid i Ryssland.s. 75
6.För det fall man använder sig av en snäv tolkning av 8 § AllmL och anser att straffrättsskipningen och rättegångsförfarandet i det ansökande landet faller utanför den humanitära prövningen torde detta i vissa fall kunna komma i konflikt med Sveriges åtaganden på området för mänsk liga fri- och rättigheter. För att undvika en sådan konflikt har HD i ett ny ligen avgjort mål tagit hänsyn till humanitära skäl i ett vidare perspektiv och vid sidan av 8 § AllmL också beaktat EKMR. I mål Ö 3765/02 som behandlar en utlämningsansökan från Moldavien gjorde den eftersökte mannen, med hänvisning till 7, 8 §§ AllmL gällande att han varit aktiv ledare för en mindre grupp som sympatiserade med ett opositionsparti. Om han återfördes till Moldavien skulle han tas emot av säkerhetspoli sen och behandlas som en landsförrädare. Han skulle bli misshandlad och tvingad att erkänna sig skyldig till brott. Mannen uppgav vidare att fängelseförhållandena i Moldavien var sådana att de intagna sakta tyna de bort av köld, hunger och kroniska sjukdomar. Mannen gjorde också gällande att tortyr förekom i de moldaviska fängelsena. Sedan HD ansett 202 att det saknades tillräcklig grund för att anta att mannen p.g.a. sin politis ka verksamhet skulle riskera att utsättas för förföljelse prövades målet med hänsyn till 8 § AllmL. Inte heller 8 § AllmL ansågs utgöra hinder mot utlämning. HD gick därför vidare och prövade vid sidan av 8 § AllmL också ärendet utifrån EKMR, närmare bestämt utifrån dess art. 3. HD erinrade om att EKMR numera är svensk lag och att det av denna följer att en stat inte får utlämna en person för lagföring för brott i annat land, om det är sannolikt att personen i fråga löper en allvarlig risk att i det landet utsättas för behandling i strid mot EKMR art. 3.1 det specifika målet fann HD emellertid inte att utredningen gav underlag för bedöm ningen att det skulle föreligga hinder mot utlämning enligt EKMR art. 3. Om man uppehåller sig vid 8 § AllmL och dess överensstämmelse med EKMR kan man, förutom att formuleringen ”personliga förhållan den” skulle kunna leda till en för snäv tolkning också anmärka följande. Den avvägning som anges i 8 § AllmL mellan å ena sidan de humanitära skälen och å andra sidan den ansökande statens intresse stämmer mindre väl överens med EKMR. När det gäller den ovan nämnda EKMR art. 3 är det skydd som artikeln ger individen undantagslöst och någon avväg ning tillåts inte mellan individens och statens eller staters intressen.657 1 det sistnämnda fallet (dvs. om EKMR art. 3 aktualiseras) skall självfallet utlämning alltid vägras, och detta oavsett hur allvarlig brottslighet indi viden har gjort sig skyldig till. Det intresse den ansökande staten presen terar kan aldrig tillåtas att väga tyngre än individens intresse av att i en sådan situation inte bli utlämnad. Detta innebär att en utlämning vägras utan att ha föregåtts av någon avvägning mellan individens och statens intressen. De humanitära skälen kan förvisso vara av vitt skilda slag och spänna över ett brett spektrum, som innehåller allt ifrån att den berörde indivi den har stark anknytning till Sverige och därför inte bör utlämnas till att individen skulle riskera att utsättas för tortyr i den ansökande staten. Med utgångspunkt i att humanitära skäl kan vara av vitt skilda slag kan det emellertid finnas ett annat sätt att närma sig problematiken. Detta skulle innebära att man behåller den nuvarande avvägningsproceduren, men med följande förbehåll. Närhelst fundamentala intressen (utlämning innebär brott mot EKMR) för individen aktualiseras, skall dessa alltid ges en större tyngd än de in tressen, vilka dessa än kan tänkas vara, som den ansökande staten förmår presentera.658s. 75
7.203s. 76
8.Vidare kan det finnas humanitära intressen som inte är av den beskrivna digniteten, men som ändå är så pass viktiga att dessa vid en avvägning gentemot den ansökande staters intressen prima facie bör tillerkännas större vikt.s. 77
9.Slutligen torde det finnas en hel rad humanitära intressen, som t.ex. in dividens anknytning till Sverige, vilka i sig bör kunna vägas mot staters intressen av utlämning utan att tilldelas något försprång vid avvägnings proceduren.s. 77
10.Med allt detta sagt kan man fråga sig om det ändå inte vore lämpligare att söka ge 8 § AllmL en utformning som bättre stämmer överens med Sveriges konventionsåtaganden avseende mänskliga fri- och rättigheter.s. 77
11.Slutligen vill jag göra en allmänna anmärkning när det gäller tolkningen av 8 § AllmL.s. 77
12.En rad omständigheter som talar i en för individen förmånlig riktning vid den inhemska påfölj dsbestämningen och straffmätningen (inte tidi gare begått brott, lång tid sedan brottstillfället etc.) har i praxis disku terats i anslutning till 8 § AllmL. Det man, enligt min mening, inte får glömma bort är att medan sådana omständigheter i den inhemska straff rätten nästan undantagslöst enbart leder till ett lindrigare straff skulle sådana omständigheter leda till att personen blev ostraffad om de gavs stor vikt vid tolkningen av 8 § AllmL. En särställning kan man dock möj ligen ge den omständigheten att gärningen begåtts för länge sedan. Denna omständighet ligger också nära det absoluta utlämningsförbudet i 10 § 2 st. AllmL (preskriptionskravet).659s. 77
13.Det finns en mängd rättsfall där frågan om humanitära skäl har väckts. Just humanitära skäl tycks vara en av de i särklass vanligaste invänd ningarna i utomnordiska utlämningsärenden.s. 77
14.Den som granskar HD:s avgöranden rörande humanitära skäl finner att det ofta är mer än en humanitär omständighet som åberopas i varje en skilt ärende. I de fall HD inte har någon invändning mot utlämning torde man kunna sluta sig till att varje humanitär omständighet tagen för sig eller sammantagna inte är av den digniteten att de/den skulle hindra ut lämning. Här torde man dock få lägga till i det aktuella fallet. Eftersom de humanitära skälen alltid vägs gentemot den ansökande statens intres se av utlämning i det specifika fallet kan det naturligtvis i vart fall teore tiskt vara så att ett och samma humanitära skäl kan leda till avslag i ett ärende men beviljande i ett annat ärende beroende på hur tyngden av den ansökande statens intresse av utlämning bedöms i relation till de åbero pade humanitära skälen.s. 77
15.I den situationen att HD avslår en utlämningsbegäran och ett antal olika humanitära skäl har åberopats kan det vara svårt att av rättsfallen 204 utläsa värdet av vart och ett av dessa. Är det sammantagna eller vart och ett för sig eller i själva verket endast ett av de åberopade humanitära skä len som har lett till ett avslag? Också i de situationer när en utlämningsframställan vägras är bedömningen naturligtvis beroende av vilket intres se av utlämning som tillskrivs den ansökande staten. Vidare är det inte alltid helt enkelt att utifrån rättsfallen sluta sig till om HD anser att en invändning saknar grund (X påstår att ett framtida fängelsestraff skulle avtjänas under svåra förhållanden i land A. X ljuger. Vi vet, eller har mycket goda skäl för att tro, att förhållandena i land A:s fångvårdsanstaler är godtagbara) eller om en materiell prövning har gjorts av den anförda humanitära omständigheten (att X kan tänkas att avtjäna ett fängelsestraff under svåra förhållanden i land A är inte en så tungt vägande omständighet att utlämning bör vägras) eller om HD anser att omständigheten faller utanför 8 § AllmL:s prövning. I den mån rättsfallen behandlar situationen i ett visst land är en sådan bedömning naturligtvis väldigt tidsbunden och rättsfallen kan självfallet inte tas till intäkt för att land A alltid skall bedömas si eller så. När det gäller frågan om humanitära skäl kommer denna naturligtvis också att spegla samhällsutvecklingen i övrigt.660 I takt med att påföljder bedöms som förlegade och inhumana eller standarden på de inhemska fängelserna höjs liksom att skyddet för den tilltalade i brottmålsprocessen stärks blir kontrasten gentemot de länder som inte följer samma utveckling natur ligtvis större. Också avgöranden från Europadomstolen kan naturligtvis komma att påverka frågan om humanitära skäl. Nedan följer en redogörelse för rättsfall där 8 § AllmL har behandlats. Eftersom mer än en omständighet kan ha åberopats i varje enskilt ärende kommer vissa rättsfall att omtalas på flera ställen (närmare bestämt NJA 1990 s. 484 III, NJA 1992 s. 621, NJA 1993 s. 760 och NJA 2000 s. 128). 2.83.1 Personens ungdom eller hälsotillstånd I 8 § AllmL finns två omständigheter som särskilt har angetts när det gäl ler humanitära skäl. Den ena omständigheten är personens ungdom och den andra omständigheten är personens hälsotillstånd. När det gäller per sonens ungdom finns det en del rättsfall som bl.a. behandlar utlämning av unga personer. Innan dessa rättsfall refereras kan en inledande fråga ställas. Vad avses med begreppet ”ungdom”? För att få svar på frågan torde man kunna snegla på de särbestämmelser som finns i den inhemskas. 77
16.205 straffrätten där en 21-årsgräns ställs upp på så sätt att den gärningsman som var under 21 år vid gämingstillfället behandlas lindrigare i påföljdshänseende med hänvisning till sin ungdom. Även inom utlämningssamarbetet torde den som åldersmässigt är under 21 år omfattas av begreppet ungdom. För de personer som är något äldre torde, enligt min mening, det vara lämpligare att tänka på ungdomsbegreppet i form av en trappa än i form av ett stup, dvs. den som har passerat 21-årsstrecket men exempel vis inte fyllt 25 år kan ändå i viss mån göra gällande sin ungdom som en omständighet som talar mot utlämning. När det gäller riktigt unga lag överträdare, t.ex. sådana som faller under den svenska straffbarhetsåldem, torde de humanitära skälen för att vägra utlämning väga särskilt tungt.661s. 78
17.I sammanhanget är tre rättsfall från 1990 av intresse. Samtliga rättsfall behandlar unga flygplanskapare som tog sig till Sverige från Sovjetunio nen.6613 Det första av dessa fall kom att behandlas i NJA 1990 s. 484 1.1 rättsfallet begärde Sovjetunionen att en sovjetisk medborgare, född 1973, skulle utlämnas misstänkt för i huvudsak kapning av luftfartyg. Yngling en gjorde gällande att han utfört kapningen p.g.a. en impuls. Han hade lämnat hemmet efter ett gräl med sin fader. Han bar med sig en handgra nat för att skydda sig mot gaturån och det var med hjälp av handgranaten som han lyckades förmå besättningen på ett sovjetiskt inrikesflygplan att föra detta till Arlanda. Den unge mannen gjorde angående sin hälsa gäl lande att han skulle få svårt att klara av det långa fängelsestraff som man kunde räkna med att han skulle ådömas i Sovjetunionen. Hans fysiska hälsa var bräcklig. Han var deprimerad och psykiskt instabil. Den brottsliga gärningen begicks i psykiskt undantagstillstånd. Något särskilt läkarintyg inhämtades inte avseende den unge mannen såvitt framgår av referatet. HD yttrade att även om han bara var sjutton år, kan vad som framkommit om hans hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt inte anses utgöra sådana speciella förhållanden som innebar att utlämning skulle vägras med hänsyn till 8 § AllmL.s. 79
18.I nästa rättsfall, NJA 1990 s. 484, II begärde Sovjetunionen att en sov jetisk medborgare, född 1971, skulle utlämnas misstänkt för i huvudsak kapning av luftfartyg. Den unge mannen gjorde bl.a. gällande att en ut 206 lämning av honom skulle strida mot 8 § AllmL. Ynglingen anförde att han ville lämna Sovjetunionen eftersom han inte ville göra militärtjänst i landet. Den enda möjligheten till att undslippa tjänstgöringen var som han såg det att kapa ett flygplan och bege sig från landet. Han köpte en biljett på ett inrikesflyg och kapade detta i luften genom att hota planets personal med en handgranat som inte var försedd med sprängsats och därför i själva verket var helt ofarlig. När det gäller humanitära skäl gjor de den unge mannen gällande att Sovjetunionen inte var en rättsstat och att han därför inte skulle kunna utgå ifrån att han skulle få en rättvis be handling i landet. Det väntade frihetsstraffet som han skulle ådömas i Sovjetunionen skulle komma att verkställas under så svåra och inhuma na förhållanden att det skulle föreligga fara för hans liv. HD fann, med beaktande av brottets allvarlighet, att varken mannens ålder eller vad han i övrigt anfört rörande sina personliga förhållanden, kunde utgöra ett så dant hinder mot utlämning som avses i 8 § AllmL. I NJA 1990 s. 484 III begärde Sovjetunionen att ytterligare en sovje tisk medborgare, född 1971, skulle utlämnas eftersom han var misstänkt för, i huvudsak, kapning av luftfartyg. Av handlingarna i ärendet fram kom att ynglingen ombord på ett sovjetiskt inrikesplan under hot om att spränga detta förmått personalen att ändra kurs och att föra planet till Arlanda. Han hade överlämnat en skriven lapp till flygplanspersonalen på vilken det stod att han skulle spränga planet om det inte flögs till Stock holm samt att han hade en medhjälpare med sig i planet. I själva verket hade han varken sprängdeg eller medhjälpare. Den omedelbara anled ningen till att den unge mannen ville lämna Sovjetunionen var att han inte kunde tänka sig att inställa sig till militärtjänstgöring i landet. Han gjorde bl.a. gällande att en utlämning av honom skulle strida mot 8 § AllmL, med beaktande av hans ungdom och hälsotillstånd samt med hän syn till att han skulle riskera att utsättas för grym, omänsklig eller förned rande behandling i Sovjetunionen under straffverkställigheten. En sådan behandling skulle strida inte bara mot 8 § AllmL utan också mot EKMR. Beträffande frågan om humanitära skäl förelåg som skulle innebära att en utlämning inte kunde beviljas konstaterade HD att ynglingen innan förhandlingen skurit sig i armarna, något som enligt honom själv var ett självmordsförsök - en reaktion på att han hört att en annan sovjetisk flyg planskapare utlämnats. HD förordnade att en läkarundersökning enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål m.m. skulle före tas. Av läkarutlåtandet framgick sammanfattningsvis att den unge man nen inte visade tecken på psykos men att man personlighetsmässigt fann vissa narcissistiska drag samt en viss omognad och naivitet hos honom. Personlighetsdragen utgjorde inte störningar av den art eller grad att de motiverar rättslig särställning eller att en rättspsykiatrisk undersöknings. 79
19.207 skulle vara nödvändig. Mannens personlighetsstruktur gjorde honom dock extremt sårbar i vissa sociala miljöer, framför allt sådana som utmärks av strikta regler och opersonlig rigiditet. Det bedömdes som ytterst osanno likt att han skulle klara av ett långvarigt fängelsestraff utan en allvarlig och bestående försämring av hans psykiska hälsa även om ett sådant skulle verkställas under relativt humana former. Ur psykiatrisk synvinkel, avslutade den undersökande läkaren, är alltså prognosen ytterst pessimis tisk om mannen utlämnas. Vid förhandlingen i HD hördes läkaren, var vid han lade till att den unge mannen led av en allvarlig personlighets störning samt att risken för fortsatta suicidalhandlingar var stor. Läkaren ansåg att mannens personlighet skulle brytas ned under ett traditionellt fängelsestraff, han skulle riskera att få allvarliga och bestående psykiska handikapp. Vid en kriminalvård i Sverige fanns det däremot möjlighet att anpassa behandlingen till den unge mannens speciella läggning. HD an förde att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Vid bedömningen beaktade HD personens ungdom, de särpräglade dragen i hans personlighet och den dokumenterade risken för självmords försök. Visserligen var brottet allvarligt men med beaktande av att en lagföring kunde genomföras i Sverige ansågs det vara uppenbart oförenligt med humanitetens krav att utlämna ynglingen.s. 80
20.Efter en genomgång av de tre rättsfallen kan man konstatera att den eftersökte personens ungdom taget för sig inte har varit en sådan omstän dighet som inneburit att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. I två av fallen beviljades utlämning. I det tredje fallet, det enda fall där utlämning vägrades, torde detta i stället kunna för klaras med hänsyn till den ryske flygkaparens mycket speciella person lighetsdrag, däri innefattande en påtaglig självmordsbenägenhet.s. 81
21.En omständighet som man inte får bortse ifrån är naturligtvis att det i samtliga fall var den eftersökte individens hemland som begärde utläm ning. En utlämning av en ung person till ett annat land än hemlandet, särskilt om personen saknar närmare anknytning till landet, kan däremot vara särskilt diskutabel ur ett humanitärt perspektiv.662 Att befinna sig i ett främmande land långt ifrån anhöriga och kanske utan möjlighet att kunna kommunicera med omgivningen kan naturligtvis slå speciellt hårt mot en ung person.s. 81
22.Men personens ungdom bör naturligtvis också kunna leda till avslag på en utlämningsbegäran gentemot hemlandet. I den mån den ansökande staten, oavsett om denna är hemlandet eller inte, har en straffverkställig208 hetsapparat som starkt kan kritiseras kan det naturligtvis vara alldeles särskilt olämpligt att utlämna en ung person som genom sin ringa ålder får anses vara särskilt sårbar i en sådan miljö. Ett ytterligare rättsfall som avser en utlämningsansökan från en ung persons hemland är NJA 2000 s. 128. Till skillnad från de tidigare rätts fallen hade den eftersökte ynglingen stadigvarande vistats en tid i Sve rige då ansökan om utlämning överlämnades. I rättsfallet begärde Ryska Federationen att en av deras medborgare, född 1979, skulle utlämnas misstänkt för misshandelsbrott förövade 1995. Tillsammans med en kamrat skulle den eftersökte ynglingen i berusat tillstånd ha misshandlat två personer. Misshandelsbrotten bedömdes som sannolikt oprovocerade. Ynglingens kamrat hade använt kniv medan ynglingen för egen del bl.a. skulle ha sparkat en liggande person vilket fick till följd att denne förlo rade medvetandet. Den unge mannen gjorde gällande att 8 § AllmL inte tillät en utlämning av honom. Han hade kommit till Sverige 1995, till sammans med sin moder och syster, men återvänt en kortare tid till hem landet för att slutföra sin utbildning. Det var också vid detta tillfälle som misshandeln skulle ha ägt rum. Ynglingen hade inte tidigare gjort sig skyldig till brott i Ryska Federationen och var inte antecknad i det svens ka kriminalregistret. Han ansåg sig inte ha missbruksproblem. Vid för handlingen i HD uppgav ynglingen att han endast missbrukat heroin en gång, nämligen den dag han greps i utlämningsärendet. Vid TR:s förhand ling i häktningsfrågan hade han uppgett ett något mer omfattande bruk av heroin, 4—6 gånger, under 1998. Han studerade i Sverige och hade planer på att läsa in en svensk gymnasieexamen. HD anförde att mot en utläm ning talade att personen i fråga endast var 16 år vid gärningstillfället och att den företagna misshandeln synes ha varit en engångsföreteelse. Han hade redan varit häktad i Ryssland under fyra månader med anledning av den aktuella brottsligheten. Förhållandevis lång tid hade förflutit från gärningstillfället, vilket dock till stor del, enligt HD, berodde på att yng lingen avvikit från Ryska Federationen. Av ärendet framgick det vidare att tidsåtgången också kunde förklaras dels med att ryska myndigheter dröjt med att inkomma med kompletterande handlingar, dels med att ynglingen ingett ett förfalskat intyg om att lagföringen avskrivits i det forna hemlandet. HD anmärkte vidare att mannens anpassning till det svenska samhället framstod som oklar samt, vilket enligt min mening får anses ha varit av central betydelse i ärendet, att den aktuella utlämnings begäran faktiskt kom från ynglingens forna hemland där han hade både far och övrig släkt. HD ansåg, med en dissident, att hinder mot utlämning enligt 8 § AllmL inte förelåg. Dissidenten beaktade att brotten begåtts då ynglingen befann sig i en utsatt livssituation, att han redan tillbringat fyra månader i ryskt häkte under svåra förhållanden, att den brottsliga hands. 81
23.209 lingen snarare var uttryck för ungdomlig vilsenhet än för grov kriminalitet samt att ryska myndigheter dröjt med att komplettera ärendet vilket, trots gärningarnas allvarlighet, fick anses tala för att utlämningsärendet inte hade hög prioritet.663 664s. 82
24.När det gäller personens hälsotillstånd^ är det framför allt tre rätts fall, nämligen NJA 1990 s. 484 III, NJA 1991 s. 572 och NJA 1993 s. 760, som kan vara av intresse när man skall säga något om humanitära skäl som vägransgrund.665 Ett av dessa, NJA 1990 s. 484 III, har redan behand lats ovan i detta avsnitt. Det som sammanfattningsvis beaktats i detta rättsfall, såvitt avsåg den utlämningsbegärde personens hälsotillstånd, och vilket ledde till ett avslag av utlämningsbegäran, var att mannen, en ligt ett utlåtande av läkare, led av en personlighetsstörning och hade en psykisk känslighet som skulle göra det svårt att klara av ett sovjetiskt fängelsestraff samt att mannens psykiska tillstånd innebar en överhäng ande risk för självmordsförsök vid en beviljad utlämning.s. 83
25.Risken för självmordsförsök, liksom såväl fysisk som psykisk ohälsa, har också behandlats i NJA 1993 s. 760. USA begärde att en amerikansk medborgare skulle utlämnas. Till stöd för sin begäran hänvisade USA till en amerikansk dom avseende 13 års fängelse för våldtäkt, misshandel och olaga hot. Ärendet kom bl.a. att beröra mannen psykiska och fysiska ohälsa. Angående denna framkom i huvudsak att frihetsberövandet i ut lämningsärendet och själva begäran om utlämning hade medfört en djup depression hos mannen, som matstrejkat och tidvis även vätskestrejkat under häktningstiden. Mannens hälsa var mycket sviktande vid tidpunk ten för HD:s avgörande. Mannen hade själv uttalat att hans avsikt var att inte låta sig levande utlämnas till hemlandet. Under häktningstiden hade en läkare undersökt mannen och därvid kommit fram till att han befann sig i ett typiskt insufficienstillstånd med stor suicidrisk. Därefter remitte rades mannen till en annan läkare som inte var knuten till kriminalvården. Också denna läkare konstaterade att mannen klart uttryckt att han skulle ta livet av sig vid en utlämning och att han befann sig i ett traumatiskt stresstillstånd med en successivt fördjupande depression med störd sömn, viktnedgång samt aktiva suicidplaner. Den sistnämnda läkaren hördes även i domstolen varvid hon angav att mannen inte led av någon person lighetsstörning utan hade en klar självkänsla och var säker på sin identi 210 tet och sin könsroll och att det för närvarande inte fanns några tecken på att mannen skulle gå in i en psykos, men att en alltför stor stress skulle kunna leda till detta för vem som helst. I ärendet begärde HD att en läkarundersökning avseende mannen en ligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. skulle företas. Av läkarutlåtandet, som författats av en tredje läkare, fram gick sammanfattningsvis att mannens sinnesstämning var depressiv och påtagligt präglad av den aktuella situationen. Man kunde skönja en viss hysteroid komponent i hans personlighetsstruktur, men några psykoso matiska symptom som hallucinationer, vanföreställningar och bristande anknytning till verkligheten framkom inte. Det ansågs svårbedömt om han för närvarande led av en allvarlig psykisk störning. En överhängande suicidrisk förelåg och mannen ansågs vara i behov av mer kvalificerad psykiatriskvård. HD, som beaktade USA:s betydande intresse av utläm ning med tanke på brottets allvarliga karaktär och straffets längd, gjorde följande bedömning avseende mannens hälsotillstånd. Mannens fysiska hälsa bedömdes för närvarande som svag. Det ansågs utrett att han inte led av någon personlighetsstörning eller några psykotiska symtom men att han befann sig i ett psykiskt insufficienstillstånd i samband med en livssituation med en klar suicidrisk. Den uteslutande orsaken till hans svåra tillstånd ansågs vara hotet om utlämning. Det ansågs vidare att man nens tillstånd hade att göra med ett medvetet förhållningssätt från hans sida för att omintetgöra en utlämning. Någon brist i mannens psykiska eller fysiska tillstånd som inte var föranlett av den nuvarande utlämnings begäran ansågs inte föreligga, varför HD bedömde att något hinder mot utlämning inte förelåg. Utlämningsansökan beviljades. När det gäller allvarlig psykisk ohälsa kan NJA 1991 s. 572 också vara av intresse. Ärendet behandlar en turkisk utlämningsbegäran avseende en turkisk medborgare (kurd). Till stöd för framställningen presenterade Turkiet ett häktningsbeslut av vilket det framgick att den eftersökte man nen var misstänkt för mord på sin hustru sommaren 1976. I ärendet be rördes bl.a. frågan om humanitära skäl förelåg med hänsyn till mannens hälsotillstånd. Mannen hade gett in läkarintyg till domstolen. Av ett av dessa intyg framgick sammanfattningsvis att mannen sedan 1979 vid upprepade tillfällen hade vårdats i Sverige under diagnosen schizofreni. Vidare hänvisades till gamla joumalanteckningar av vilka man kunde utläsa att mannen troligen haft hörselhallucinationer allt sedan 1975 och att det inte fanns något i sjukhistorien som talade emot det faktum att hans sjukdom mycket väl kunde ha debuterat redan 1975. När det gällde mannens vistelse i Sverige framgick det att han inte hade klarat av något arbete sedan början av 1982 och att han haft sjukbidrag sedan 1985. I läkarintyget slogs det fast att mannen hade en kronisk psykisk sjukdom,s. 83
26.211 vars art och grad var av den naturen att han hade ett oundgängligt behov av regelbunden kvalificerad psykiatrisk kontakt och behandling.s. 84
27.Vidare hade HD begärt in ett läkarintyg enligt dåvarande 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål m.m. I detta intyg angavs avslutningsvis att sjukdomstillståndet var en kronisk schizofren psykos som krävde omfattande medicinering. Den undersökande läkaren anför de att för det fall man hade gjort en vanlig rättspsykiatrisk undersökning med anledning av det aktuella brottet skulle man utan tvekan ha kommit fram till att gärningen begåtts under inflytande av sinnessjukdom och att det fanns ett oundgängligt behov av sluten rättspsykiatrisk vård.s. 85
28.Vid sin bedömning av ärendet påpekade HD att mer än 15 år förflutit från gärningstillfället och att mannens psykiska ohälsa fick anses väga så tungt att en utlämning av mannen skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Ett justitieråd anmälde skiljaktig mening och ville bevilja utlämning.s. 85
29.I ett folkrättsligt perspektiv torde i rent exceptionella fall en utlämning av en allvarligt sjuk person kunna leda till sådant lidande att den anmoda de staten genom åtgärden bryter mot EKMR art. 3.666 6 S6å7 är exempelvis fallet om adekvat sjukvård inte kan ges i mottagarlandet. Detta framgår av fallet D mot Storbritannien661 som visserligen berör utvisning men ändå får anses vara relevant för utlämningsfrågan. Av fallet framgår det att D avtjänade ett fängelsestraff i Storbritannien och att han efter straffverksställigheten skulle utvisas till St Christopher och Nevis. Under anstaltsvistelsen hade D, som var HIV-positiv, utvecklat AIDS. D gjorde gällande att en utvisning skulle strida mot EKMR art. 3 eftersom han inte skulle kunna åtnjuta livsuppehållande sjukvård i sitt foma hemland. Kommissionen och Europadomstolen gav D rätt och slog fast att ett brott mot art. 3 kan uppkomma inte bara genom avsiktligt vållande handlingar utan också som ett resultat av faktorer som varken aktualiserar offentliga myndigheters ansvar eller tagna för sig i och för sig behöver innebära ett brott mot art. 3.s. 85
30.Fallet kan jämföras med ett senare fall, Bensaid mot Storbritannien. Klaganden, en algerisk medborgare, ansåg att Storbritannien skulle kom 212 ma att bryta mot EKMR art. 3 om han inte tilläts stanna i landet, där han för övrigt befunnit sig i ungefär åtta år innan det beslutades att han inte skulle få fortsatt uppehållstillstånd. Bensaid uppgav att han led av en psykisk sjukdom och gjorde gällande att han inte kunde få den vård han behövde i Algeriet och att hans sjukdom därför skulle förvärras om han tvingades återvända till det forna hemlandet. Förhållandena var dess utom så oroliga i den delen av Algeriet som han kom ifrån; det förekom våld i stor utsträckning i regionen att även detta skulle kunna begränsa hans vårdmöjligheter. Europadomstolen konstaterade att de läkemedel som Bansaid använde fanns tillgängliga i Algeriet och att den vård han var i behov av kunde tillhandahållas i landet. Att hans levnadsförhållan den däremot inte skulle bli lika goda som i Storbritannien fick inte, enligt domstolen, vara avgörande vid bedömningen. Det faktum att Storbritan nien beslutat att han inte längre fick stanna i landet ansågs inte strida mot EKMR art. 3.668 2.8.32 Anknytning till Sverige En relativt vanlig invändning i de utomnordiska utlämningsärendena är att det skulle strida mot humanitära skäl att utlämna en icke svensk med borgare om denne har mycket stark anknytning till Sverige.669 I så gott som samtliga utomnordiska ärenden där denna omständighet åberopats har dock HD inte ansett att 8 § AllmL innebär något hinder mot utläm ning.670 Nedan följer en kortfattad genomgång av de aktuella i NJA refe rerade rättsfallen för att illustrera hurudana omständigheterna varit i vart och ett av dessa.s. 85