1.att NordL saknar en reglering för frågan om utlämning när individen riske rar svår förföljelse i den ansökande staten. Departementschefen uttalade att om en sådan situation, mot förmodan, skulle uppkomma var det själv klart att Sverige genom sin fria prövningsrätt skulle vägra utlämning.624s. 64
2.191s. 64
Skäl för regleringen
1.En av nymodigheterna med AllmL, jämfört med 1913 års lag, var justs. 65
2.stadgandet som förhindrar utlämning om individen riskerade svår förföls. 65
3.jelse i det ansökande landet. Förbudet mot utlämning vid risk för svårs. 65
4.förföljelse infördes för att man skulle uppnå samstämmighet mellan dens. 65
5.svenska utlännings- och utlämningslagen. Flyktingar som fått asyl i Sves. 65
6.rige skulle inte behöva riskera att de forna hemländerna kunde få dems. 65
7.överförda till sig genom utlämningsförfarandet.625 Det är således ett bes. 65
8.aktande av individens rättsskydd som ligger bakom stadgandet. Ävens. 65
9.om det kom till som en slags garanti för att utlämningsinstitutet inte skalls. 65
10.äventyra det skydd som Sverige ger till asylsökande så kan det naturligts. 65
11.vis i praktiken också innebära ett skydd dels för människor som inte hars. 65
12.för avsikt att begära asyl i Sverige, dels för människor som skulle riskeras. 65
13.sådan förföljelse som avses i stadgandet i ett annat land än hemlandet. Is. 65
14.praktiken kan ett brott ha begåtts i ett land som individen saknar närmares. 65
15.anknytning till, exempelvis under en semesterresa. I de fall extraterritori-s. 65
16.ella jurisdiktionsregler ligger till grund för utlämningsansökan behövers. 65
17.personen i fråga inte ens ha besökt det ansökande landet.s. 65
Tolkning av regleringen
1.Vid införandet av 7 § AllmL sammanföll stadgandet i stort sett med flyks. 65
2.tingdefinitionen i den dåvarande svenska utlänningslagen, 1954 års UtlL.626s. 65
3.Denna lags flyktingdefinition var tänkt att införliva den som fanns i dens. 65
4.av Sverige tillträdda 1951 års Genévekonvention angående flyktingarss. 65
5.rättsliga ställning.627 Därefter har den svenska utlänningslagstiftningenss. 65
6.flyktingstadgande omarbetats gång på gång, framför allt språkligt mens. 65
7.också i viss mån innehållsmässigt, medan inga som helst förändringars. 65
8.har genomförts såvitt avser 7 § AllmL.s. 65
9.Vid en tolkning av 7 § AllmL är det naturligtvis nödvändigt att ocksås. 65
10.beakta utlänningsrätten samt, inte minst det material som utarbetats avs. 65
11.FN:s flyktingkommissariat (UNHCR:s handbok). Här bör man också pås. 65
12.minna om det första steg mot en harmonisering av flyktingpolitiken inoms. 65
13.EU som den av medlemsstaterna, den 4 mars 1996 antagna gemensammas. 65
14.ståndpunkten utgör.628 Denna är tänkt att beaktas av de ansvariga myns. 65
15.digheterna i medlemsstaterna vid den inhemska bedömningen av flyks. 65
16.192 tingfrågan. Det finns inget hinder mot att en medlemsstat tillämpar vidare regler än vad som följer av den gemensamma ståndpunkten. Det kan vara på sin plats att påpeka att tidigare svensk praxis många gånger har varit mer restriktiv än övriga medlemsländers praxis. En utgångspunkt för EU:s gemensamma ståndpunkt är att vägledning vid tolkning av flyk tingkonventionen skall kunna hämtas från UNHCR:s handbok och dess exekutivkommittés konklusioner.629 Nedan följer en tolkning av de olika omständigheter som följer av 7 § AllmL. Dessa kommer att jämföras med nu gällande 3 kap. 2 § 1989 års UtlL eftersom tanken är att AllmL inte skall motverka det skydd för flyk tingar som ställs upp i den inhemska utlänningslagstiftningen. Det första begrepp jag har för avsikt att behandla är den förföljelse som finns angiven i såväl AllmL som i 1989 års UtlL. 17 § AllmL uttrycks det att utlämning inte beviljas om individen löper risk att i främmande land utsättas för förföljelse som riktar sig mot hans liv eller frihet eller annars är av svår beskaffenhet. I 3 kap. 2 § 1989 års UtlL stadgas det att en flykting är den som befinner sig utanför det land, där individen är med borgare, därför att personen i fråga känner välgrundad fruktan för förföl jelse. Vidare klarsgörs att förföljelse anses föreligga oberoende av om denna utgår från landets myndigheter eller dessa inte kan antas bereda trygghet mot förföljelse från enskilda. Något krav på välgrundad fruktan för själva förföljelsen har inte ställts upp i 7 § AllmL. Begreppet ”välgrundad fruktan” blir emellertid av in tresse för frågan om hur en stat skall kunna sluta sig till att förföljelse före ligger i ett enskilt ärende. När det gäller begreppet ”välgrundad fruktan” har det ansetts att detta skall innehålla såväl ett subjektivt som ett objek tivt moment. Från UNHCR :s sida har man betonat att det i första hand är den asylsökandes uppgifter snarare än en bedömning av situationen i sökandens hemland som skall beaktas vid bedömningen av frågan om personen kan anses vara flykting.630 Fokus sätts alltså på det subjektiva momentet. Denna ståndpunkt har kritiserats. I litteraturen har det hävdats att begreppet välgrundad fruktan inte har något att göra med den sökan dens subjektiva upplevelser, vid sidan av de slutsatser som man av hans eller hennes berättelser kan dra i fråga om förhållandena i hemlandet, samt att ”välgrundad fruktan” är en teknisk term som från början haft ett objektivt innehåll.631 Termen ”fruktan” har ansetts syfta till att få till stånds. 65
17.193 en framåtsyftande riskbedömning och inte för att kräva en undersökning av asylsökandens känslomässiga reaktion eller lägga hans eller hennes sinnestillstånd till grund för bedömningen om personen i fråga är flyk ting. Oavsett om förföljelsen redan har ägt rum eller inte, gäller frågan om det finns anledning att tro att den asylsökande behöver skydd mot en väntad förföljelse i hemlandet.632s. 66
18.När det gäller frågan om det subjektiva eller det objektiva momentet skall betonas kan det emellertid också finnas anledning att granska motiv uttalanden till nuvarande 1989 års UtlL liksom EU:s gemensamma stånd punkt i flyktingfrågan. I motivuttalandena understryker departements chefen att vid tolkningen av flyktingkonventionen bör ledning normalt kunna hämtas från UNHCR:s handbok.633 Även EU-statemas gemen samma ståndpunkt, vilken utgår från den nämnda handboken, lägger av sevärd vikt vid den subjektiva faktorn i rekvisitet ”välgrundad fruktan”. Där betonas också att när väl trovärdigheten i den sökandens uttalanden blivit tillräckligt fastslagna är det inte nödvändigt att söka efter en detal jerad bekräftelse av de fakta som åberopats.634 Så långt begreppet ”väl grundad fruktan”. Det individen skall känna välgrundad fruktan för är som bekant förföljelse.s. 67
19.Vad som avses med ”förföljelse” framgår inte av 3 kap. 2§ 1989 års UtlL. När 1989 års UtlL infördes togs den skrivning som alltjämt finns i 7 § AllmL bort, dvs. att åtgärden (förföljelsen) skall rikta sig mot perso nens liv eller frihet eller annars vara av svår beskaffenhet. I motiven till 1989 års UtlL klargörs det emellertid att någon ändring angående vad som avses med förföljelse inte har avsetts och att den tolkning som tidiga re gjorts alltjämt är gällande.635 Motivet bakom utmönstringen av defini tionen i 1989 års UtlL har i stället ansetts vara att man från lagstiftningshåll inte har velat låsa rättsutvecklingen utan tvärtom önskat möjliggöra en anpassning till skiftande förhållanden.636s. 67
20.Två principiella uppfattningar har hävdats när det gäller innebörden av förföljelsebegreppet. Den ena innebär att begreppet endast omfattar åtgärder som riktar sig mot en persons liv eller frihet. Enligt den andra uppfattningen, som blivit den dominerande och vilken också synes över ensstämma med UNHCR:s rekommendationer, anses varje mer allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna utgöra förföljelse. Självfallet 194 gäller detta under förutsättning att skälet för kränkningen är personens politiska uppfattning, religion etc.637 När det gäller de skäl i vilka förföljelsen skall ha sin grund finns dessa uppräknade i såväl 3 kap. 2 § 1989 års UtlL som i 7 § AllmL. I 7 § AllmL talas om härstamning medan det i 3 kap. 2 § 1989 års UtlL talas om ras och nationalitet. Under termen ras respektive härstamning torde man kunna hänföra alla slags etniska grupper som i dagligt tal kallas för raser. Under termen nationalitet respektive härstamning torde man kunna hän föra medborgarskap, för statslösa tidigare vistelseland, etnisk eller språk lig tillhörighet och möjligen även tillhörighet till ett annars kulturellt definierat kollektiv.638 Begreppet tillhörighet till viss samhällsgrupp, som återfinns i båda lagar na, åsyftar vanligen en persons bakgrund eller nuvarande sociala ställning. Hit hänförs exempelvis samhällsklasser som adel, kapitalägare och jord ägare men även särskilda yrkesgrupper och medlemmar i fackföreningar eller andra organisationer. Däremot finns det ett särskilt stadgande som behandlar kön och sexuell läggning i 3 kap. 3 § 1989 års UtlL som ger in dividen skydd om denne i övrigt skulle vara skyddsbehövande. Dessa två omständigheter faller därmed utanför den s.k. flyktingdefinitionen i 3 kap. 2§ 1989 års UtlL. 3 kap.639 När det gäller rekvisitet förföljelse p.g.a. politisk uppfattning kan man konstatera att detta omfattas av båda lagarna. En sådan förföljelse kan t.ex. ha sin grund i att personen tidigare varit politiskt aktiv i det land som är under bedömning eller att individen rent allmänt hyser en annan politisk åsikt än statsmakten i det främmande landet. Det krävs dock att de utländska myndigheterna känner till att personen har en otillåten poli tisk uppfattning eller misstänker honom eller henne för detta eller också att det finns risk för att personens åsikt skulle avslöjas om denne skulle återvända. En ytterligare förutsättning är att det finns anledning att räkna med att personen kommer att utsättas för förföljelse p.g.a. sin åsikt. I des. 67
21.195 flesta fall torde risken för förföljelse av politiska skäl inte enbart bero på personens politiska uppfattning, utan också på att personen aktivt verkat mot regimen och därför hotas av repressalier.640s. 68
22.Vidare kan den förföljelse som stadgandena i 1989 års UtlL och AllmL tar sikte på ha sin grund i personens religion. Exempel kan vara om denne tillhör en annan trosåskådning än den officiellt erkända eller om religionsutövare över huvudtaget utsätts för trakasserier i den aktuella staten.641s. 69
23.En ytterligare omständighet nämligen eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten utsättas för förföljelse finns angiven i 7 § AllmL. Någon motsvarighet finns inte i 3 kap. 2 § 1989 års UtlL. Man kan med anledning av detta fråga sig om den uppräkning av specifika skäl som görs i 7 § AllmL är uttömmande, dvs. om tillägget är överflödigt. Någon kommentar ges inte i förarbetena till AllmL. Efter som formuleringen är hämtad från den vid tidpunkten för AllmL:s infö rande gällande utlänningslagstiftningen, dvs. 1954 års UtlL, kan även dess förarbeten liksom senare förarbeten som förklarar varför formuleringen togs bort, vara av intresse. Vid senare omarbetningar av utlänningslagen har formuleringen betraktats som överflödig och slopats. De fall lagstif taren ursprungligen avsett var då en person riskerade strängt straff för att ha lämnat hemlandet utan tillstånd eller för att inte återvänt inom före skriven tid. Redan det skydd mot förföljelse som har sin grund i politisk uppfattning bedömdes omfatta dessa fall. En person ansågs, genom att bryta mot sitt hemlands reseförbud, ha visat en avvikande politisk åsikt. Det stränga straff som väntade honom ansågs konstituera förföljelse.642 Sådana fall skulle inom utlämningsrätten alltid underkännas genom kra vet på dubbel straffbarhet.643 Något utrymme att vägra utlämning då för följelsen har sin grund i andra skäl än de som specificeras i 7 § AllmL torde utlänningslagens tidiga förarbeten därför inte ge.s. 69
24.Det torde vara av stor vikt att 7 § AllmL tolkas extensivt. Beviljas ut lämning till en stat där risk för förföljelse föreligger blir denna möjlig genom Sveriges försorg. I svårutredda fall torde individen, liksom inom flyktingrätten, få ”the benefit of the doubt”644 och utlämningsansökans. 69
25.196 avslås. Ett utlåtande från Migrationsverket är naturligtvis av stor bety delse för domstolen, men som alltid skall denna göra en självständig bedömning. Domstolen kan således inte nöja sig med att hänvisa till ett utlåtande från Migrationsverket vari det uttrycks att flyktingstatus inte föreligger. Ett prov på en självständig hållning visas i rättsfallet NJA 1990 s. 46. HD ansåg till skillnad från den dåvarande beslutande myn digheten, Statens invandrarverk, att risk för förföljelse förelåg i Jugosla vien då den som begärdes utlämnad fungerat som kurir för en internatio nell organisation vars mål var ett självständigt Kosovo. Den eftersökte mannen tillhörde den albanska folkgruppen vilken utsatts för ett flertal övergrepp. Det mordförsök mannen anklagades för hade, enligt honom själv, sin upprinnelse i de upprepade påtryckningar säkerhetstjänsten ut satt honom för. Säkerhetstjänsten hade kontinuerligt försökt få honom att lämna uppgifter om sina landsmäns politiska aktiviteter utomlands. Däremot har HD i NJA 1990 s. 484 II inte ansett att risk för förföljelse förelåg i Sovjetunionen då den som begärdes utlämnad tillhörde den gre kisk-katolska kyrkan, vilken inte var ett erkänt religiöst samfund, var avogt inställd till militärtjänstgöring samt genom möten, demonstationer och plakattillverkning arbetat för Ukrainas självständighet. Sistnämnda verksamhet hade några gånger lett till polisingripanden. I praxis, NJA 1990 s. 484 III, har inte heller risk för förföljelse i Sovjetunionen ansetts föreligga då en person visat ovilja mot att göra militärtjänstgöring samt skrivit och spritt flygblad som var kritiska till det rådande samhällsskick et i landet. Avslutningsvis stadgas i 7 § AllmL att utlämning också skall vägras då den ansökande staten kan tänkas sända individen vidare till ett tredje land där risk för förföljelse föreligger. Av intresse vid denna bedömning torde t.ex. vara den ansökande statens interna flyktinglagstiftning, huru vida staten tillträtt Genévekonventionen den 28 juli 1951 angående flyk tingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll från 1967, huruvida staten är ett annat EU-land och därmed omfattas av EU:s uttalade stånd punkt i flyktingfrågan, samt inte minst statens praxis på området. Frågan om fara för att individen skulle sändas vidare till ett tredje land där denne skulle riskera svår förföljelse aktualiserades i NJA 1990 s. 492 där Tyskland var ansökande stat. Den eftersökte individen, en libanesisk medborgare, gjorde gällande att han skulle riskera att sändas tillbaka till sitt forna hemland efter det att han avtjänat straff i Tyskland. HD bevil jade utlämning och hänvisade till att Tyskland, liksom Sverige, tillträtt Genéve-konventionen angående flyktingars rättsliga ställning. I NJA 1993 s. 242 uppkom samma fråga. Målet rörde ett gift par och frågan om det fanns risk för att Ryska Federationen (den ansökande staten) kunde tänkas vidareutlämna makarna till Azerbajdzjan. Enligt den ryska utläm-s. 69
26.197 ningsansökan hade makarna gjort sig skyldiga till flygplanskapning. De bestred båda två en utlämning och gjorde gällande följande såvitt avsåg risken för förföljelse. Mannen var muslim och kvinnan var kristen. De uppgav att de var rädda för att Ryska Federationen skulle vidareutlämna dem till Azerbajdzjan där de hade sitt hemvist. Icke-azerbajdzjaner var, enligt det ryska paret, förföljda i Azerbajdzjan. Därtill hävdade mannen att han riskerade förföljelse p.g.a. sina politiska åsikter. Mannen hade nämligen tidigare uttalat sig kritiskt mot regimen i Azerbajdzjan och dess krig mot Armenien. HD som ansåg att det makarna anfört inte kunde utgöra tillräcklig grund för att aktualisera 7 § AllmL beviljade ut lämning.s. 70
27.Från en folkrättslig aspekt kan ett svenskt överlämnande av en flykting till ett annat land där denne riskerar förföljelse innebära att Sverige bryter mot andan i 1951 års Genévekonvention angående flyktingars rättsliga ställning, art. 33 (non-refoulement). Men förföljelsen i det ansökande lan det kan även uppgå till sådan behandling att den skall klassificeras som tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. En utlämning under sådana omständigheter kan strida mot såväl FN:s tortyr konvention och FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som mot EKMR.645s. 71
28.Europadomstolen har bl.a. i ett mål som rörde utvisning, men likväl får anses ha relevans för utlämningsrätten, fallet Jabari mot Turkiet, an sett att en utvisning av en iransk kvinna som enligt UNHCR getts flyk tingstatus skulle innebära att Turkiet bröt mot EKMR art. 3.646s. 71