1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter
Karin Påle · 2003, s. 1–2016 · 1 ställe
- 196 avslås. Ett utlåtande från Migrationsverket är naturligtvis av stor bety delse för domstolen, men som alltid skall denna göra en självständig bedömning. Domstolen kan således inte nöja sig med att hänvisa till ett utlåtande från Migrationsverket vari det uttrycks att flyktingstatus inte föreligger. Ett prov på en självständig hållning visas i rättsfallet NJA 1990 s. 46. HD ansåg till skillnad från den dåvarande beslutande myn digheten, Statens invandrarverk, att risk för förföljelse förelåg i Jugosla vien då den som begärdes utlämnad fungerat som kurir för en internatio nell organisation vars mål var ett självständigt Kosovo. Den eftersökte mannen tillhörde den albanska folkgruppen vilken utsatts för ett flertal övergrepp. Det mordförsök mannen anklagades för hade, enligt honom själv, sin upprinnelse i de upprepade påtryckningar säkerhetstjänsten ut satt honom för. Säkerhetstjänsten hade kontinuerligt försökt få honom att lämna uppgifter om sina landsmäns politiska aktiviteter utomlands. Däremot har HD i NJA 1990 s. 484 II inte ansett att risk för förföljelse förelåg i Sovjetunionen då den som begärdes utlämnad tillhörde den gre kisk-katolska kyrkan, vilken inte var ett erkänt religiöst samfund, var avogt inställd till militärtjänstgöring samt genom möten, demonstationer och plakattillverkning arbetat för Ukrainas självständighet. Sistnämnda verksamhet hade några gånger lett till polisingripanden. I praxis, NJA 1990 s. 484 III, har inte heller risk för förföljelse i Sovjetunionen ansetts föreligga då en person visat ovilja mot att göra militärtjänstgöring samt skrivit och spritt flygblad som var kritiska till det rådande samhällsskick et i landet. Avslutningsvis stadgas i 7 § AllmL att utlämning också skall vägras då den ansökande staten kan tänkas sända individen vidare till ett tredje land där risk för förföljelse föreligger. Av intresse vid denna bedömning torde t.ex. vara den ansökande statens interna flyktinglagstiftning, huru vida staten tillträtt Genévekonventionen den 28 juli 1951 angående flyk tingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll från 1967, huruvida staten är ett annat EU-land och därmed omfattas av EU:s uttalade stånd punkt i flyktingfrågan, samt inte minst statens praxis på området. Frågan om fara för att individen skulle sändas vidare till ett tredje land där denne skulle riskera svår förföljelse aktualiserades i NJA 1990 s. 492 där Tyskland var ansökande stat. Den eftersökte individen, en libanesisk medborgare, gjorde gällande att han skulle riskera att sändas tillbaka till sitt forna hemland efter det att han avtjänat straff i Tyskland. HD bevil jade utlämning och hänvisade till att Tyskland, liksom Sverige, tillträtt Genéve-konventionen angående flyktingars rättsliga ställning. I NJA 1993 s. 242 uppkom samma fråga. Målet rörde ett gift par och frågan om det fanns risk för att Ryska Federationen (den ansökande staten) kunde tänkas vidareutlämna makarna till Azerbajdzjan. Enligt den ryska utläm-Tolkning av regleringen · p. 25 · s. 69