Stycket

6.I NJA 1993 s. 137 torde HD emellertid ha tillåtit sig att gå något längre än att bara, genom en omställning av omständigheterna, förlägga själva händelseförloppet till Sverige. Rättsfallet kan kortfattat beskrivas enligt 144 följande. Förbundsrepubliken Tyskland hade begärt utlämning av en jugoslavisk medborgare bl.a. för att denne vittnat falskt. Enligt tysk rätt, till skillnad från svensk rätt, behöver den som hörs som vittne vid dom­ stol inte avlägga ed under förutsättning att såväl åklagarmyndigheten som den tilltalade och dennes försvarare avstår från att kräva ed. I det aktuella fallet hade den individ som begärdes utlämnad inte avlagt ed. HD ansåg emellertid inte att kravet på dubbel straffbarhet hindrade en utlämning utan anförde att ”det är tillräckligt att själva gärningstypen är kriminali­ serad i Sverige” samt att ”åtminstone då, såsom i förevarande fall, ed skulle ha avlagts under motsvarande förhållanden i Sverige får emeller­ tid gärningstypen anses vara densamma.” HD har således inte enbart för­ flyttat händelseförloppet till Sverige utan även lagt till den omständighe­ ten att individen i fråga skulle ha varit tvungen att avlägga ed i Sverige samt vidare utgått ifrån att denne därefter alltjämt skulle ha vittnat falskt. Man kan fråga sig hur HD:s slutsats stämmer med det skäl som jag anser ligger bakom kravet på dubbel straffbarhet, nämligen frågan om det är lämpligt att ett ingrepp företas i individens frihet för att assistera ett annat land i dess straffrättsskipning. I den mån en edsavläggelse är en regelmässigt integrerad del av rättegångsprocessen i det ena landet men inte i det andra trots att bägge länderna bestraffar den som ljuger inför rätten (och det klandervärda är att ljuga inför rätten och inte att ljuga inför rätten sedan man avgett ett löfte) torde en sådan slutsats som HD kommit fram till i och för sig inte möta betänkligheter. Situationen skulle tvärtom vara en annan om ed varken avlagts i Tyskland eller i Sverige under motsvarande förhållanden och Tyskland begärt utlämning för mened men den svenska avsaknaden av edsavläggelse i det specifika fal­ let skulle ha berott på en större förståelse för vittnets svåra situation att hålla sig till sanningen t.ex. då vittnet är närstående till den tilltalade. I NJA 2000 s. 73 synes HD ytterligare ha utvecklat kravet på dubbel straffbarhet på ett sätt som inte är ”troget” gentemot själva brottsbegreppet. I ärendet begärde USA utlämning av en man för att denne skulle kunna ställas inför rätta och senare avtjäna straff i landet. USA hänvisade i sin utlämningsbegäran till ett häktningsbeslut av vilket det framgick dels att den eftersökte mannen i sin besittning innehaft motorfordon som efter det att de stulits passerat delstatsgränsen (åtalspunkterna 3 och 5) och att mannen försökt exportera två av dessa fordon från USA (åtals­ punkt 4) samt att han exporterat ytterligare fyra stulna motorfordon från USA (åtalspunkten 2), dels påståenden om att mannen skulle ha gjort sig skyldig till stämpling till nämnda brott genom olika förberedande hand­ lingar (åtalspunkt 1). HD konstaterade att gärningarna enligt åtalspunk­ terna 2-5 enligt svensk lag var att bedöma som grovt häleri. Åtalspunk­ terna 3 och 4 gällde samma fordon och de gärningar som avsågs utgjordes. 17