1.När det gäller frågan om ett äktenskap eller samboförhållande ska anses ha upphört, kan det vara värt att påminna om att det bör vara testators egen uppfattning om detta som är avgörande. I de allra flesta fall är det naturligtvis inget man behöver tveka om. Om en ansökan om skilsmässa har lämnats in av testator, eller om samborna rent faktiskt har flyttat isär och den ena parten klart har uppgett en avsikt att bryta förhållandet, måste man i allmänhet anse att förhållandet har upphört, och att presumtionen blir tillämplig. Om parterna har flyttat isär men är överens om att förhållandet ska bestå, kan det leda till att samboförhållandet anses ha upphört. När det gäller tillämpningen av de berörda presumtionerna finns det dock normalt ingen anledning att tillämpa de berörda presumtionerna om flytten beror på praktiska omständigheter, såsom arbete på annan ort, sjukdom eller kanske hänsyn till eventuella barn. Det väsentliga för tillämpningen av presumtionen bör ju vara om testator anser att förhållandet har förändrats eller inte, vilket inte behöver vara fallet i sådana situationer. Det finns också exempel på att parterna har flyttat isär eller skiljt sig utan att någon av parterna själv gett uttryck för att vilja det. Sådana situationer kan uppstå om någon av parterna på grund av sjukdom eller senilitet är förhindrad att förklara om han eller hon vill att förhållandet ska bestå. Sannolikt kommer sådana fall att bli vanligare i framtiden, när äldre sambor separerar för att en av dem inte längre klarar att bo hemma. Ett fall ifrån HD, NJA 1994 s 61, kan illustrera problemet. En sambo hade flyttat ifrån det gemensamma hemmet efter en svår olycka som lett till fullständig invaliditet. Sambons gode man ville få till stånd en bodelning enligt sambolagen och ansökte därför om att en bodelningsman skulle tillsättas. Det ovanliga i situationen var att mannen själv på grund av sin invaliditet inte kunde ge uttryck för någon åsikt om samboförhållandet hade upphört. Enligt förarbetena kan samboendet ibland anses kvarstå, trots att man på grund av till exempel sjukdom inte längre bor tillsammans, om inte parterna sagt något annat. Den gode mannen ansågs dock vara behörig att för mannens räkning ge uttryck för att samboförhållandet hade upphört, vilket blev avgörande. Hennes ståndpunkt var inte heller oförenlig med de faktiska förhållandena, och bodelningsförrättare skulle därför tillsättas. I doktrinen har det också diskuterats om god man eller förvaltare på ett liknande sätt kan påverka den enskildes civilstånd genom att ansöka om äktenskapsskillnad. Om en god man eller förvaltare förordnats för den sjuke försöker man utforma uppdraget efter den enskildes behov och inte göra det mer ingripande än som bedöms nödvändigt. Förutom bevakning av ekonomiska intressen kan det också omfatta hjälp rörande den enskildes personliga förhållanden. Den närmare begränsningen av de åtgärder som här kan komma ifråga är något oklar. Tottie menar dock att det till exempel vore möjligt för en förmyndare, god man eller förvaltare att ansöka om äktenskapsskillnad för sin huvudmans räkning. Det etiska i ett sådant förfarande kan naturligtvis diskuteras. Därutöver kan man också ifrågasätta vilken effekt en äktenskapsskillnad åstadkommen på ett sådant sätt bör ges, liksom vilken effekt det bör få om ett samboförhållande upphör på initiativ av en god man. Att en tidigare make skulle förlora sin arvsrätt tycks vara klart, se ÄB 3:10. Däremot bör en äktenskapsskillnad eller ett upphört samboförhållande som initierats av någon annan än testator eller dennes partner enligt min mening inte leda till att förutsättningarna för att tillämpa presumtionsreglerna i FAL och ÄB anses uppfyllda. Om äktenskapsskillnaden eller samboförhållandets upphörande har åstadkommits utan testators eller försäkringstagarens medverkan, föreligger nämligen normalt inte själva grunden för presumtionsregelns tillämpning.s. 9
Regelns utvidgning
1.9.7.1 Bör presumtionsreglerna tillämpas analogiskt på andra parförhållanden? Enligt ordalydelsen i ÄB 11:8 är presumtionsregeln bara tillämplig på fall där testator varit gift eller sambo med testamentstagaren. Som ovan nämnts är det motiverat att även fortsättningsvis tillämpa presumtionen i ÄB 11:8 analogiskt om ett förordnande upprättats till förmån för en fästman eller fästmö, och förlovningen senare slagits upp. Det bör gälla trots det numera bristande lagstödet, eftersom förlovning är den sortens relation som, när den upphör, motiverar en tillämpning av presumtionen. Presumtionen i FAL 105 § begränsar sig enligt ordalydelsen till fall där försäkringstagaren varit gift med förmånstagaren. Regeln får dock numera i enlighet med praxis sägas vara tillämplig också på förordnanden till förmån för försäkringstagarens sambo. Liksom när det gäller utfyllnad av testamenten finns det därutöver mycket som talar för att detsamma bör gälla när någon har gjort ett förordnande till förmån för sin fästmö eller fästman och förlovningen sedan slagits upp. Man kan också fråga sig om den del av regeln i FAL 105 § som innebär att ett förordnande till efterlevande make presumeras avse den make som den efterlevande var gift med vid sin död bör kunna tillämpas analogiskt på motsvarande situation vid utfyllnad av testamente. Om en person har upprättat ett testamente till förmån för sin make eller sambo men vid sin död är gift eller sambo med en annan person än vid upprättandet, bör då förordnandet anses gälla till förmån för den efterlevande maken eller sambon? Förutsatt att förordnandet är neutralt formulerat utan angivande av namn bör i vart fall inte formkravet innebära något hinder för en sådan tolkning om man kan visa testators vilja. Förordnanden till förmån för ”den som tagit hand om mig på min ålderdom” var tidigare inte ovanliga, och det finns inget hinder för att anse sådana förordnanden giltiga, trots att testamentstagaren är utbytbar. En förutsättning är förstås att man kan fastställa vem testator velat gynna. Grunden för en sådan presumtion när det gäller makar och sambor är dock mer tveksam. Makar har numera sällan anledning att upprätta förordnanden till varandras förmån om de inte har särkullbarn. Om testator har upprättat ett förordnande till förmån för en make, som i viss mån begränsar särkullbarnens arvsrätt, kan man kanske inte dra slutsatsen att testator, efter ett omgifte, skulle göra samma bedömning rörande fördelningen mellan sin nya make och barnen. Ett sådant avvägande baseras rimligen ofta på en bedömning av makens ekonomiska tillgångar, som ju kan variera kraftigt. När det gäller förordnande till förmån för sambo kan man däremot tänka sig fall där presumtionen känns mer motiverad. Antag att testator inte har några nära släktarvingar, men att han vid sin bortgång var samboende. Han efterlämnar ett förordnande till förmån för sin ”sambo”, men förordnandet var upprättat under ett tidigare förhållande. I ett sådant fall kan det finnas starkare skäl att anta att testatorer i allmänhet skulle vilja att kvarlåtenskapen tillföll den efterlevande sambon snarare än allmänna arvsfonden eller en avlägsen släkting. En ännu mer långtgående analogi vore att presumera att ett testamente som upprättats under ett tidigare äktenskap till förmån för ”efterlevande make”, utan namns nämnande, skulle gälla i förhållande till en efterlevande sambo. I någon mån får man nog numera anse att sambor och makar är att likställa med varandra, och därmed utbytbara. Tanken på en sådan tillämpning är kanske därför inte helt orimlig, även om den i förstone ter sig sådan. I allmänna försäkringsvillkor är det numera inte ovanligt att även sambor, jämte make och barn, utses till förmånstagare. Sådana bör i enlighet med ovanstående resonemang och i analogi med FAL 105 § presumeras innebära den sambo som försäkringstagaren levde med vid sin död. Om de allmänna försäkringsvillkoren inte utpekar sambo som förmånstagare, kan det däremot vara svårt för den efterlevande sambon att grunda en rätt till ersättning på ett förordnande som försäkringstagaren gjort till förmån för en tidigare sambo. Ofta krävs nämligen att försäkringstagaren också anger namn på den sambo som utses till förmånstagare, vilket rimligen bör försämra möjligheten att låta förordnandet omfatta den efterlevande sambon om det upprättats till förmån för en tidigare sambo. 9.7.2 Bör presumtionsreglerna tillämpas analogiskt på andras. 9