Sambor i relationsrättsligt perspektiv1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1994 s. 61
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1994 s. 61
BibTeX
@misc{nja-1994-s-61,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1994 s. 61}},
year = {1994},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 3 artiklar · 7 stycken/fotnoter
- Att en god man har en sådan vidsträckt behörighet att agera självständigt i förhållande till den som saknar förmåga att själv agera som rättssubjekt illustreras i NJA 1994 s. 61. Frågan i målet var, efter ansökan av god man om förordnande av bodelningsförrättare, om ett samboförhållande hade upphört. Omständigheterna var sådana att den man som den gode mannen företrädde hade levt tillsammans med en kvinna under äktenskapsliknande förhållanden under perioden 1980–1988 och fått två barn födda 1985 och 1988. Efter att mannen ådragit sig en svår hjärnskada i samband med en olycka 1988 hade han bott på vårdinrättning. År 1990 350 förordnandes mannens mor som god man med uppgift att bevaka rätt, förvalta tillgångar och sörja för person.[^1031] Någon månad efter att godmanskapet inrättades kyrkobokfördes mannen på moderns adress. Den gode mannen sökte kvinnan i samboförhållandets medverkan till bodelning med motiveringen att samboförhållandet upphört. Kvinnan ville inte medverka till bodelning eftersom hon inte ansåg att samboförhållandet hade upphört. Både TR:n och HovR:n kom, på olikartade vägar, fram till att samboförhållandet inte kunde anses ha upphört.
- Som tidigare framgått styrs den gode mannens behörighet att rättshandla i den enskildes namn av förordnades utformning. I NJA 1994 s. 61 hade den gode mannen ett så kallat ”fullt”[^1032] förordnande – det omfattade att bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Mot bakgrund av tidigare diskussion i detta kapitel om de svårigheter som uppstår om man går med på den i rättstillämpningen rådande uppfattningen att ”bevaka rätt”, ”förvalta egendom” respektive ”sörja för person” ska uppfattas som separata, sidoordnade och alternativa uppdragsdelar,
- NJA 1994 s. 61 visar tydligt det som ovan anförts om svårigheter som uppstår i praktiken om man försöker sätta upp gränser mellan uppdragsdelarna. Behörighet att begära bodelningsförrättare skulle hypotetiskt kunnat föreligga oavsett vilken av de nämnda uppdragsdelarna som förordnandet omfattade. Och det innebär i sin tur att hela idén med att separera bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person saknar mening. Om en specifik rättshandling kan tolkas som att den faller in under endera av nämnda uppdragsdelar, synes nyttan av att hålla isär dem vara i det närmaste obefintlig. Den rimliga tolkningen av hur ett uppdrag för en legal ställföreträdare ska kunna begränsas, är genom att det i förordnandet specifikt anges vilka faktiska angelägenheter som uppdraget omfattar.
Tolkning av testamente2 hänvisningar
- När det gäller frågan om ett äktenskap eller samboförhållande ska anses ha upphört, kan det vara värt att påminna om att det bör vara testators egen uppfattning om detta som är avgörande. I de allra flesta fall är det naturligtvis inget man behöver tveka om. Om en ansökan om skilsmässa har lämnats in av testator, eller om samborna rent faktiskt har flyttat isär och den ena parten klart har uppgett en avsikt att bryta förhållandet, måste man i allmänhet anse att förhållandet har upphört, och att presumtionen blir tillämplig. Om parterna har flyttat isär men är överens om att förhållandet ska bestå, kan det leda till att samboförhållandet anses ha upphört. När det gäller tillämpningen av de berörda presumtionerna finns det dock normalt ingen anledning att tillämpa de berörda presumtionerna om flytten beror på praktiska omständigheter, såsom arbete på annan ort, sjukdom eller kanske hänsyn till eventuella barn. Det väsentliga för tillämpningen av presumtionen bör ju vara om testator anser att förhållandet har förändrats eller inte, vilket inte behöver vara fallet i sådana situationer. Det finns också exempel på att parterna har flyttat isär eller skiljt sig utan att någon av parterna själv gett uttryck för att vilja det. Sådana situationer kan uppstå om någon av parterna på grund av sjukdom eller senilitet är förhindrad att förklara om han eller hon vill att förhållandet ska bestå. Sannolikt kommer sådana fall att bli vanligare i framtiden, när äldre sambor separerar för att en av dem inte längre klarar att bo hemma. Ett fall ifrån HD, NJA 1994 s 61, kan illustrera problemet. En sambo hade flyttat ifrån det gemensamma hemmet efter en svår olycka som lett till fullständig invaliditet. Sambons gode man ville få till stånd en bodelning enligt sambolagen och ansökte därför om att en bodelningsman skulle tillsättas. Det ovanliga i situationen var att mannen själv på grund av sin invaliditet inte kunde ge uttryck för någon åsikt om samboförhållandet hade upphört. Enligt förarbetena kan samboendet ibland anses kvarstå, trots att man på grund av till exempel sjukdom inte längre bor tillsammans, om inte parterna sagt något annat. Den gode mannen ansågs dock vara behörig att för mannens räkning ge uttryck för att samboförhållandet hade upphört, vilket blev avgörande. Hennes ståndpunkt var inte heller oförenlig med de faktiska förhållandena, och bodelningsförrättare skulle därför tillsättas. I doktrinen har det också diskuterats om god man eller förvaltare på ett liknande sätt kan påverka den enskildes civilstånd genom att ansöka om äktenskapsskillnad. Om en god man eller förvaltare förordnats för den sjuke försöker man utforma uppdraget efter den enskildes behov och inte göra det mer ingripande än som bedöms nödvändigt. Förutom bevakning av ekonomiska intressen kan det också omfatta hjälp rörande den enskildes personliga förhållanden. Den närmare begränsningen av de åtgärder som här kan komma ifråga är något oklar. Tottie menar dock att det till exempel vore möjligt för en förmyndare, god man eller förvaltare att ansöka om äktenskapsskillnad för sin huvudmans räkning. Det etiska i ett sådant förfarande kan naturligtvis diskuteras. Därutöver kan man också ifrågasätta vilken effekt en äktenskapsskillnad åstadkommen på ett sådant sätt bör ges, liksom vilken effekt det bör få om ett samboförhållande upphör på initiativ av en god man. Att en tidigare make skulle förlora sin arvsrätt tycks vara klart, se ÄB 3:10. Däremot bör en äktenskapsskillnad eller ett upphört samboförhållande som initierats av någon annan än testator eller dennes partner enligt min mening inte leda till att förutsättningarna för att tillämpa presumtionsreglerna i FAL och ÄB anses uppfyllda. Om äktenskapsskillnaden eller samboförhållandets upphörande har åstadkommits utan testators eller försäkringstagarens medverkan, föreligger nämligen normalt inte själva grunden för presumtionsregelns tillämpning.
- NJA 1992 s 758 ..... 94, 124, 207, 283 Publicerade avgöranden NJA 1993 s 341 ............................. 54 RH 1981:103 ............................... 137 NJA 1994 s 61 ............................. 242 RH 1983:11 ........................... 78, 202 NJA 1994 s 145 ............................. 54 RH 1992:42 ......................... 118, 290 NJA 1994 s 256 ........................... 242 RH 1994:67 .......................... 149,157 NJA 1995 s 303 ................... 183, 263 RH 1999:16 ......................... 165, 167 NJA 1997 s 645 ........................... 109 RH 1997:98 ................................. 243 NJA 1999 s 117 ...... 28, 73, 119, 234, 237, 239 Opublicerade avgöranden NJA 2001 s 685 ..................... 14, 292 Svea HovR T 1391/93 ................. 246 NJA 2001 s 865 ..................... 34, 290 Svea HovR T 14236/91 ............... 161 Svea HovR T 1510/90 ....... 8, 28, 237 Svea HovR T 593/94 ................... 240