3.4 · Formkravets betydelse vid tolkning av testamente

1.3.4.1 Allmänt om formkravets betydelse vid tolkning av testamente I detta avsnitt behandlas frågan om vilken anknytningspunkt en viss tolkning måste ha i förordnandet för att kunna godtas med tanke på formkravet, eller med andra ord vilken gräns formkravet uppställer för tolkningen. Frågeställningen exemplifieras med några fall ur rättspraxis, men med tyngdvikten lagd vid det rättsfall, NJA 1991 s 152, där frågan kan sägas ha ställts på sin spets. I nästkommande avsnitt, 3.4.2, behandlas en närbesläktad fråga, nämligen hur man bör se på möjligheten att tolka in testators hypotetiska vilja. HD:s domskäl i 1991 års fall antyder nämligen att man bör ställa högre krav på att tolkningen ska ha en anknytningspunkt i förordnandet i de fall när det gäller testators hypotetiska vilja än när det gäller hans faktiska vilja. Tolkningen av testamente ska vara subjektiv, dess syfte är enligt ÄB 11:1 att fastställa vad testator avsåg med sitt förordnade. Om ett förordnande kan tolkas på flera olika sätt, ska man naturligtvis välja den tolkning som testator kan antas ha avsett. Men vid denna tolkning är man samtidigt enligt lagberedningen tvungen att beakta att viljan måste ha kommit till uttryck i en viss form för att bli gällande. Tolkningens föremål är enligt lagberedningen den i laga form avgivna viljeförklaringen. Tolkningen måste alltså vara anknuten till testamentets lydelse. Om tolkningen skulle vara så fri att det inte krävdes någon anknytningspunkt i förordnandet, skulle man motverka de syften som formkravet avsåg att uppfylla. Men formbundenheten innebär inte att testamentet bara kan verkställas i enlighet med ordalydelsen i förordnandet. Om testator har gjort ett misstag i sitt förordnande kan misstaget rättas till utan att formkravet ställer hinder i vägen, se 3.4.3. Att ett förordnande är otydligt behöver inte heller alltid innebära att det uppkommer en konflikt mellan formkravet och tolkningen. Ett exempel på detta är NJA 1940 s 615. Testator hade förordnat att den eller de personer som skötte om honom till hans död skulle tilldelas ett legat. Genom vittnesbevisning framkom att testators avsikt varit att legatet skulle tillfalla ett par makar, vilket också skedde. Visserligen innebar inte formuleringen något tydligt utpekande av vem som avsågs, men det var ingen tvekan om att testators vilja hade en anknytningspunkt i förordnandet. Vem testator hade avsett var egentligen bara en fråga om bevisning. Ibland kan tolkningen av ett förordnande innebära att det ges ett innehåll som i ganska hög grad skiljer sig ifrån det innehåll som förordnandet tycks ha enligt sin ordalydelse. Testator kan till exempel, utan att direkt ha begått något misstag, ha lagt in en helt annan betydelse i en formulering än den normalt har. Om testator kallar sitt handeldvapen för ”Gamla Bettan” är det alltså ingen tvekan om att begreppet Bettan – trots testators högst personligt ordval – kan utgöra en anknytningspunkt för förordnandet om vapnet. Tveksamhet om det finns tillräcklig anknytning i texten kan också uppstå om testator har utgått ifrån felaktiga förutsättningar när han upprättade sitt förordnande. Inte heller sådana fall behöver alltid innebära någon konflikt mellan tolkningen och formkravet, även om det naturligtvis kan göra det. Ett krav på anknytning finns i princip även här. Den centrala frågan när det gäller formkrav och tolkning är dock i vilken mån man kan tolka in testators vilja, när det är tveksamt om det finns någon anknytningspunkt i förordnandet. Även om ett förordnande är otydligt eller rentav tyst i en viss fråga, kan det ju finnas stark bevisning för att testator haft en viss uppfattning i frågan. En tolkning i strid med testators uttryckliga förordnande kan knappast godtas trots stark bevisning om testators vilja, och inte heller en tolkning som är helt oberoende av förordnandet. Men hur stark måste anknytningen mellan testators vilja och förordnandet då vara? Det har hävdats att formkravet i allt mindre utsträckning innebär någon inskränkning av det möjliga tolkningsresultatet och att kravet på att det ska vara förankrat i det skriftliga – eller muntliga – förordnandet numera är minimalt. HD har i ett antal fall prövat var gränsen mellan tillåtna tolkningar och otillåtna tillägg går, varav vissa kommenteras här. Ett äldre exempel på att man godtagit att egendom tilldelats en person som inte omnämnts i förordnandet finns i NJA 1942 s 135. Två makar hade förordnat till förmån för sina två fosterbarn. Fosterfadern avled först, därefter fosterdottern, som dock efterlämnade sin dotter Anna. Vid fostermoderns senare död ansågs Anna, trots att hon aldrig hade träffat testatorerna, ha rätt till den andel som i de tillförordnat hennes mor. Betydelsen av fallet är svår att bedöma, eftersom det är något oklart om utgången i fallet verkligen kan sägas ha baserat sig på en tolkning av testators vilja. Omständigheterna liknade ju i hög grad förutsättningarna som gällde för presumtionen i ÄB 11:6. Den enda skillnaden var att testamentstagarna inte var biologisk släkt med testatorerna, utan deras fosterbarn. Bland annat tycks HD i sin motivering i fallet NJA 1991 s 152 möjligen ha menat att det rörde sig om en analog tillämpning av presumtionsregeln i ÄB 11:6. Men det finns också de som menat att utgången baserade sig på en tolkning av förordnandet. Om man menar att utgången var resultatet av en tolkning av förordnandet snarare än en analog tillämpning av presumtionen, så verkar det ändå sannolikt att presumtionen hade en viss betydelse. Genom presumtionen hade lagstiftaren redan klargjort att formkravet inte utgjorde något hinder för att fylla ut ett förordnande med istadarätt för testamentstagarens bröstarvingar om de var arvsberättigade efter testator. Det kan därför ha tett sig lättare för domstolen i 1942 års fall att komma fram till att dottern hade istadarätt. Sammanfattningsvis innebar fallet att det var möjligt att tolka in istadarätt för testamentstagarens barn, trots att testamentet inte innehöll något förordnande detta, och trots att barnet över huvud taget inte omnämnts i förordnandet. En förutsättning var dock sannolikt att testatorerna och testamentstagaren stod i ett så nära förhållande till varandra att det kunde liknas vid ett förhållande mellan föräldrar och barn. I ett liknande fall, NJA 1942 s 265, ansågs testators vilja däremot inte ha någon tillräcklig anknytningspunkt i förordnandet för testators vilja. Även här gällde det möjligheten att ge en andel av kvarlåtenskapen till en person som inte var omnämnd i förordnandet. Testator hade upprättat ett förordnande till förmån för Birgit, som hon inte var släkt med. Sedan Birgit avlidit hade testator i en annan, icke formenligt handling i stället förklarat att arvet skulle tillfalla Birgits änkeman och Birgits syster Gudrun, som i ett tillägg kallades ”min fosterdotterdotter”. Förordnandet till mannen ströks senare eftersom han hade gift om sig. Frågan var om man i det första formenliga förordnandet kunde tolka in en rätt för Gudrun att träda i den bortgångna systerns ställe. Enligt HD kunde varken innehållet i det formlösa förordnandet eller övriga omständigheter medföra att testamentet skulle tolkas så att, om Birgit avled före testator, och dennas änkeman skulle ingå nytt äktenskap, kvarlåtenskapen skulle tillfalla Gudrun. Det tycks i fallet ha varit klart att testator verkligen velat att Gudrun skulle få egendomen, och att hon trott att den valda formen var tillräcklig för att så skulle bli fallet. Domstolarna bedömde dock att ”förordnandet” till Gudrun var att se som ett tillägg, som därför borde ha upprättats i enlighet med formkraven. En dissident ville dock godkänna förordnandet till Gudrun. Enligt honom var det klart att testator betraktat testamentet som gällande. Dessutom hade framkommit att testator velat utesluta sin närmaste släktarvinge från arv. På grund av detta, och då testator betraktat Gudruns mor som sin fosterdotter, skulle testamentet enligt dissidenten tolkas så att testator velat tillgodose fosterdotterns familj före arvingarna och att, sedan hennes äldsta barn avlidit, kvarlåtenskapen skulle tillfalla hennes arvingar, det vill säga Gudrun. Bortsett från dissidenten tycks domstolarna ha ansett att det inte fanns någon tillräcklig anknytningspunkt i förordnandet för att tolka in testators vilja. Formkravet utgjorde alltså ett hinder för tolkning i enlighet med testators vilja. I ett annat rättsfall, NJA 1948 s 768, hade testator förordnat om att hans kvarlåtenskap skulle delas lika mellan ett barnsjukhus och en förening. Sedan förordnandet till barnsjukhuset återkallats uppstod frågan om återkallelsen kunde innebära att sjukhusets andel i kvarlåtenskapen skulle tillfalla den andre universella testamentstagaren, nämligen föreningen. RR menade att en sådan ändring av kvotdelarna för övriga testamentstagare inte kunde göras utan ett formenligt testamente och att barnsjukhusets andel därför skulle tillfalla de legala arvingarna. HD ansåg däremot att den ledigblivna lotten skulle tillfalla föreningen. Domstolen ansåg det visat att testator avsett att föreningen skulle tilldelas lotten, och dessutom trott att det inte behövdes något nytt förordnande. Även omständigheterna i detta fall liknade förutsättningarna i en presumtion, nämligen ÄB 11:7. Det har också hävdats att domstolen har sökt stöd i presumtionen, eller i vart fall i grunderna för den. Domstolens motivering tycks dock tyda på att slutet beror på en tolkning av testators vilja. Möjligen har likheten med presumtionen även här underlättat bedömningen att viljan hade tillräcklig anknytning i förordnandet – en bedömning som nog får anses ha varit tämligen generös. Vad domstolen kom fram till var ju att testators förordnande om att föreningen skulle ha halva kvarlåtenskapen var en tillräcklig anknytningspunkt för testators vilja att föreningen, efter en partiell återkallelse av förordnandet, skulle tilldelas hela kvarlåtenskapen. Det mest centrala rättsfallet rörande frågan om tolkning och formkrav är dock NJA 1991 s 152, eftersom det är det exempel där den subjektiva tolkningen har drivits längst, och därmed kravet på tolkningens anknytning till förordnandet ställts på sin spets. Förordnandet till förmån för en testamentstagare utvidgades till att gälla dennas släktingar, trots att dessa varken var legala arvingar efter testator eller avkomlingar till testamentstagaren, och presumtionsregeln i ÄB 11:6 därför inte var tillämplig. Bakgrunden i målet var ovanlig, och i viss mån kan förordnandet sägas ha haft både onerösa och benefika inslag. Omständigheterna var följande: Den som ägnat fallet mest uppmärksamhet är Göran Lind, som i en rättsfallskommentar har gjort en grundlig och kritisk genomgång av domen. Lind börjar med att ifrågasätta om HD har tolkat testamentet eller gjort en extensiv tillämpning av presumtionsregeln i ÄB 11:6. Den första delen av HD:s resonemang tyder på att man velat tillämpa presumtionen. Bland annat talas i anslutning till presentationen av presumtionsregeln om det ovan nämnda rättsfallet, NJA 1942 s 135, där istadarätt tillämpades, trots att varken testamentstagaren eller dennes barn hade arvsrätt efter testator. HD menar att frågan i det aktuella fallet är om man kan gå ett steg längre och tillämpa istadarätten även i de fall när de som gör anspråk på istadarätt varken är avkomlingar till den avlidne testamentstagaren eller släkt med testator. Eftersom HD tillerkänner släktingarna istadarätt kan det tyckas som om domstolen besvarar frågan jakande. Lind drar dock slutsatsen att HD både i 1991 års fall och i NJA 1942 s 135 i själva verket tolkat testamentet. Det är mycket som talar för att Lind har rätt. Om man menar att domstolen tillämpade presumtionen analogt innebär det att man även i andra fall skulle presumera att en testator som förordnat till förmån för en person, som han inte är släkt med, i allmänhet skulle vilja att dennes släktingar fick istadarätt. Men det finns knappast någon grund för en sådan presumtion. Det är svårt att tro att utgången i fallet skulle ha blivit densamma utan den starka bevisningen för att testator velat att Sveas släktingar skulle ha istadarätt. Utgången grundades alltså på en tolkning av testators vilja. Tolkningen baserades, vilket Lind påpekat, på testators muntliga uttalanden, som inte hade direkt stöd i testamentet. Enligt honom är tolkningen långtgående med tanke på formkravet, men bekräftar bara en sedan länge pågående utveckling av praxis. Agell tycks anse att utgången var rimlig. Han hyser inte några större betänkligheter att anse formkravet uppfyllt, eftersom testators verkliga vilja, att sambons släktingar skulle ha istadarätt, kommit till uttryck redan vid testamentets upprättande. Förvisso verkar utgången – trots den långtgående tolkningen – rimlig. Tvisten beskriver enligt min mening på ett bra sätt motsättningen mellan de generella fördelar som finns med ett starkt formkrav och den nackdel det kan innebära att testators vilja åsidosätts. Det är väl ingen tvekan om att tolkningen var långtgående – ett förordnande till en viss person godtogs som anknytningspunkt för ett förordnande till dennes arvingar. Utfallet av tvisten kan nog sägas utgöra ett exempel på att den individuelle testatorns – och för all del också testamentstagarnas – intresse av en fördelning i enlighet med hans vilja fått väga tyngre än det generella intresset av att undvika framtida tvister. Lind skriver också om förhållandet mellan tolkning av testamenten och tillämpning av i lagen uppställda presumtionsregler. Enligt honom är det aktuella fallet ett exempel på hur svag presumtionsregeln i ÄB 11:6 är. Ett annat exempel sägs NJA 1948 s 405 vara, där testators vilja kan sägas ha prövats mot presumtionsregeln i ÄB 11:4. Enligt regeln ska ett förordnande anses vara utan verkan om egendomen inte längre finns i boet vid testators död. I fallet hade testator förordnat att flera fastigheter skulle tillfalla en legatarie, men sålde några år senare fastigheterna. I samband med försäljningen uppgav hon att legatarien nu i stället skulle få köpeskillingen. HD godtog också detta. Lind menar att konsekvenserna av svaga presumtionsregler blir att testatorer får svårt att lita på dem. Man kommer därför oftare att skriva in presumtionsreglerna i förordnanden, för att förvissa sig om att de blir gällande. Jag har svårt att hålla med Lind om denna analys. Visserligen är det riktigt att domstolen i NJA 1948 s 405 valde att bortse från presumtionsregeln i ÄB 11:4. I fallet fanns dock stark bevisning om testators faktiska vilja, bevisning som tycks ha vägt tyngre än bevisvärdet hos försäljningen i sig. I sådana fall finns det knappast någon anledning att tillämpa presumtionen. Som Lind själv skriver ska ju presumtionsreglerna träda in endast i de fall där testators vilja är oklar. Jag menar nog snarare att en tillämpning av presumtionsregeln i detta fall skulle ha riskerat leda till onödig aktivitet hos testatorer. Det skulle med rätta te sig svårt att åstadkomma något annat än den som en tillämpning av presumtionsregeln leder till. När det gäller det andra fallet, NJA 1991 s 152 är uttalandet om en försvagad presumtionsregel ännu mindre träffande. Dels var bevisningen rörande testators vilja mycket stark, dels innebar tolkningen av testamentet en fördelning i samma riktning som presumtionsregeln; HD tycks ju själv ha funderat över möjligheten att tillämpa presumtionsregeln analogt. Möjligen tycks Lind mena att presumtionsreglerna bör tillämpas e contrario för att vara starka, men det är svårt att se någon grund för en sådan uppfattning. Styrkan hos en presumtionsregel hör väl endast ihop med de beviskrav som ställs för att den motsatta uppfattningen ska anses följa av förordnandet. Om det bara finns svag bevisning för testators vilja, men den ändå, i strid med presumtionen, blir styrande för fördelningen, tyder detta förvisso på en svag presumtion. Om det däremot finns mycket stark bevisning för testators vilja, och den, i strid med presumtionen, blir styrande för fördelningen, säger det inte särskilt mycket om presumtionens styrka. I systemet ligger ju att presumtionen endast ska tillämpas om inget annat får anses följa av förordnandet. I 1942 års fall tycks bevisningen för testators vilja ha varit relativt stark, vilket innebär att utgången inte sa så mycket om presumtionens relativa styrka – i vart fall inte i den här förstådda meningen. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det ställs ett krav på att tolkningsresultatet ska ha en anknytningspunkt i förordnandet, och att en tolkning inte kan godtas om den är helt oberoende av förordnandet. Men detta krav är inte särskilt högt ställt. Redan i äldre praxis har man accepterat att en person som inte omnämnts i ett förordnande ändå fått istadarätt då hon varit testamentstagarens avkomling. I ett annat fall har det faktum att en förening utsetts som universell testamentstagare i ett förordnande räckt som anknytningspunkt när testator genom ett senare återkallande av ett annat förordnande velat öka föreningens andel i kvarlåtenskapen. Båda dessa fall utgör exempel på att omständigheterna i stor utsträckning har liknat de omständigheter som redan tidigare varit förutsättningar för tillämpning av två av lagstiftaren uppställda presumtioner. Möjligen har detta haft betydelse – antingen på så sätt att utgången i fallen kan sägas ha varit en effekt av att presumtionerna tillämpats analogt, eller på så sätt att domstolen ansett det vara lättare att motivera en sådan långtgående omtolkning av förordnandet med hänsyn till formkravet. Kronan på verket tycks dock 1991 års rättsfall utgöra. I fallet var det ingen som helst tvekan om vad testator velat. Han ville att testamentstagarens släktingar skulle få egendomen. Att förordnandet till testamentstagaren ansågs utgöra en tillräcklig anknytningspunkt för släktingarnas rätt till egendomen måste dock anses anmärkningsvärt. Det är lätt att sympatisera med domstolens avgörande i sak; Svea tycktes ju en gång i tiden själv ha finansierat köpet genom att uppta ett lån. Men det är lika lätt att förena sig med Linds farhågor om att utgången nog riskerar att leda till en del tolkningstvister. 3.4.2 Tiden, formkravet och den hypotetiska viljan Domstolen fastslog alltså i NJA 1991 s 152 att ett förordnande till en testamentstagare kan vara en tillräcklig anknytningspunkt för testators vilja att testamentstagarens släktingar ska ha istadarätt. Men i domskälen aktualiserades ytterligare en fråga, nämligen skillnaden mellan de uttalanden om sin vilja som testator har gjort vid tiden för upprättandet och sådana som har gjorts vid ett annat tillfälle. Denna skillnad, och den eventuella skillnaden mellan formkravets påverkan på tolkningen när det gäller testators faktiska respektive hypotetiska vilja, kommer att behandlas i detta avsnitt. Domstolen hänvisade i sin motivering till 1991 års fall till utgången i det ovan nämnda fallet NJA 1942 s 265. Det var ett fall där domstolen inte accepterade den subjektiva tolkningen med hänsyn tagen till formkravet. Testator hade i ett formenligt förordnande lämnat sin kvarlåtenskap till Birgit. Sedan Birgit dött upprättades en ny formlös handling där Gudrun uppgavs skola ha istadarätt efter Birgit. Detta godtogs inte av majoriteten i HD. HD tycks i NJA 1991 s 152, vilket också Lind framhåller, ha velat betona skillnaden mellan uttalanden som gjorts vid tiden för upprättandet, och sådana uttalanden som gjorts vid ett senare tillfälle – i 1942 års fall två år senare. HD tycks ha menat att eftersom testator uttalat sig om släktingarnas representationsrätt vid upprättandet, så kunde uttalandena läggas till grund för tolkningen av förordnandet. Lind är själv tveksam till denna distinktion och menar att den avgörande frågan bör vara om uttalandet är ett uttryck för ”testators vilja vid tidpunkten för testamentets upprättande” – inte när uttalandet gjordes. Jag delar denna uppfattning; frågan om när ett uttalande har gjorts bör snarast ses som en fråga som påverkar bevisvärderingen. Men frågan är om inte också en sådan begränsning är problematisk; den tycks nämligen utesluta en tolkning utifrån testators hypotetiska vilja i en liknande situation. Att tolkning utifrån testators hypotetiska vilja är accepterad är klart. Frågan är om HD menade att det bör ställas högre krav på anknytning till ordalagen för testators hypotetiska vilja än för dennes faktiska vilja. Domstolen betonade ju att uttalandena gjorts vid tiden för testamentets upprättande. En sådan skillnad tycks till exempel Agell kunna utläsa av HD:s dom och NJA 1976 s 24, som behandlas nedan. Enligt honom tycks det vara avgörande om testator redan vid upprättandet haft en individuell, verklig vilja. Men om det finns en sådan åtskillnad mellan förutsättningarna för att intolka den faktiska respektive hypotetiska viljan, vad skulle i så fall motivera denna åtskillnad? Problemet kan också beskrivas från en annan vinkel. De fall där testator tydligt i efterhand har angivit vad han har för uppfattning i en viss fördelningsfråga kan förekomma i tre olika situationer. Den första är den då testator helt enkelt uppger vilken uppfattning han faktiskt hade redan vid testamentets upprättande. Dessa fall har redan behandlats, och bör som ovan nämnts vara att likställa med de fall när testator gjort sitt uttalande redan vid upprättandet. Skillnaden är bara en fråga om skillnad i bevisvärde. De andra två situationerna rör uttalanden om en uppfattning som testator har fått efter förordnandets upprättande. Den ena av dessa situationer skiljer sig från situationen i NJA 1991 s 152 på så sätt att viljan inte kan hänföras till tiden för förordnandets upprättande, vare sig som faktisk eller hypotetisk vilja. Om testators senare uttryckta vilja inte aktualiseras på grund av någon oriktig eller ändrad förutsättning, kan den normalt sett inte tolkas in genom en användning av den hypotetiska viljan. I sådana fall, när testator efter testamentets upprättande helt enkelt kommit på andra tankar, kan någon intolkning i efterhand normalt sett inte komma ifråga. Ett exempel på detta tycks NJA 1976 s 24 vara. Fallet rörde visserligen tolkningen av ett förmånstagarförordnande, men principerna är desamma som för tolkning av testamente, och fallet åskådliggör problemet på ett bra sätt. Omständigheterna var följande: HD avvisade alltså möjligheten att låta testators faktiska vilja några år senare påverka tolkningen av försäkringsvillkoret. Här uttalade HD relativt tydligt att man inte ansåg det rimligt att tolka in testators i efterhand uppkomna vilja i ett äldre förordnande. I den andra möjliga situationen har testator i efterhand uttalat vad han skulle ha velat om han redan vid upprättandet funderat på saken, eller känt till en felaktig förutsättning, något som alltså kan uppfattas som testators hypotetiska vilja. Antag att testator har förordnat att A ska tilldelas viss egendom. Någon tid senare, när A dött, säger testator att en viss person, till exempel A:s arvinge, skulle ha fått istadarätt om han tänkt på möjligheten att A skulle dö före honom själv redan vid tidpunkten för upprättandet. Här tycks möjligen, i motsats till fallet i NJA 1991 s 152, kravet på att uttalandet ska göras vid tiden för upprättandet ställa hinder i vägen för en omtolkning av förordnandet. Men finns det verkligen någon anledning för denna skillnad när det gäller att intolka testators faktiska eller hypotetiska vilja i ett förordnande? Jag har svårt att se det. Ett möjligt argument emot att tillåta intolkning av testators hypotetiska vilja på samma grunder som intolkning av dennes faktiska vilja skulle kunna vara att risken för materiellt oriktiga tolkningar är mindre när det gäller den faktiska viljan uttryckt vid testamentets upprättande. Men detta bör kunna hanteras genom det beviskrav som uppställs för att testators hypotetiska vilja ska kunna läggas till grund för fördelningen. Dessutom uppstår ju samma problem vid tolkning av testators hypotetiska vilja även i de fall som inte tangerar gränsen för vad som kan tillåtas med hänsyn till formkravet. Även om man godtar en sådan åtskillnad mellan tolkningsmöjligheterna för faktisk och hypotetisk vilja som ovan nämnts kan det naturligtvis uppstå situationer där testator i efterhand i vart fall bör kunna påverka tolkningen. Ett exempel på ett sådant fall är NJA 1948 s 405. Där uppstod frågan om testator genom att sälja ett antal fastigheter kunde anses ha återkallat ett legat rörande dem. HD ansåg inte att så var fallet, trots att försäljningen i sig enligt presumtionen i ÄB 11:4 ansågs utgöra ett bevis för att testator velat återkalla. Grunden för presumtionen i ÄB 11:4 är att om testator säljer eller ger bort egendom som han tidigare upprättat saklegat om, så uppfattas det som ett återkallande. Men om testator i samband med försäljningen själv uppger att den inte är avsedd att vara en återkallelse, måste detta uttalande vara avgörande – trots att det inte gjorts vid förordnandets upprättande. Den avgörande tidpunkten måste i sådana fall vara tidpunkten för den händelse, till exempel försäljningen, som skulle kunna uppfattas som en återkallelse. Samma resonemang gäller också till exempel en skilsmässa eller en avslutad samborelation. I ett rättfall om tolkning av ett förmånstagarförordnande, NJA 1999 s 117, fann hovrätten anledning att kommentera frågan om när den rättshandlandes vilja skulle finnas för att kunna påverka utgången. Domstolen menade att det är försäkringstagarens vilja vid tiden för förordnandets tillkomst som är utslagsgivande. ”Vad som därefter förekommit kan verka endast i den mån det kastar ljus över försäkringstagarens avsikter vid tillkomsten.” Påståendet stämmer enligt min mening väl när det gäller tolkning i allmänhet. Men när det gäller just denna typ, ett antaget återkallande på grund av bristande förutsättningar, bör utgångspunkten rimligen vara den motsatta. Sammanfattningsvis kan sägas att HD tycks ha förbehållit den långtgående tolkning som domstolen godtog i NJA 1991 s 152 för de fall när tolkningen avser testators faktiska vilja, sådan den förelåg vid upprättandet. Huruvida testators uttalanden om sin vilja verkligen måste göras redan vid upprättandet får dock anses tveksamt. Huvudsaken torde väl, som Lind påpekat, vara om uttalandet rör testators vilja vid upprättandet, inte när uttalandet gjordes. Vid bedömningen av HD:s uttalande bör man hålla i minnet att domstolen ville förhålla sig till domen i NJA 1942 s 265. Sannolikt skulle domstolen ha accepterat den distinktion Lind vill göra, om det hade aktualiserats. Att testator, om han senare har ändrat uppfattning i en fördelningsfråga, utan att direkt kunna åberopa felaktiga förutsättningar, inte kan räkna med att hans nya vilja ska få genomslag om han inte upprättar ett nytt förordnande, tycks också vara klart, jfr NJA 1976 s 24. Men det är tveksamt vilken betydelse HD:s uttalande har beträffande möjligheten att tolka in testators hypotetiska vilja vid felaktiga förutsättningar. Om HD verkligen menat att den långtgående tolkningen bara ska vara möjlig i de fall det rör tolkning av testators faktiska vilja, kan man fråga sig om det verkligen finns något skäl för en sådan begränsning. Men det är naturligtvis möjligt att HD, om man hade haft att avgöra ett fall som handlade om hypotetisk tolkning, skulle ha använt samma generösa tolkningsprincip som i NJA 1991 s 152. 3.4.3 Förklaringsmisstag En gammal fråga som rör testamentes tolkning och formkrav är vad som ska gälla i de fall när testamentet på grund av misstag har fått ett felaktigt innehåll. Testator kan ha gjort ett skrivfel eller haft en felaktig uppfattning om innebörden av ett ord eller uttryck. Om innehållet i förordnandet inte stämmer med testators vilja torde det vara självklart i de flesta rättsordningar att testamentet inte blir gällande i den betydelsen. En annan fråga är om testamentet kan verkställas i enlighet med testators verkliga vilja, trots att den inte framgår av eller till och med motsägs av ordalagen i förordnandet. En sådan verkställighet kan tyckas stå i strid med formkravet. Uppbyggande tolkning vid felaktig beteckning av person och sak har dock länge varit accepterad både i svensk och utländsk rätt. Dessutom godtogs i praxis redan tidigt även andra fall av omtolkning av förordnanden i enlighet med testators vilja. Ett gammalt exempel är ett rättsfall där testator i ett inbördes förordnande hade testamenterat all egendom till sin hustru. I förordnandet angavs dock att de gemensamma barnen skulle ärva enligt lag. En bokstavlig tolkning av förordnandet skulle ha lett till att barnen fick ärva allt. Övrig bevisning visade dock att testator hade avsett att barnen skulle få sin laglott, och att resten skulle tillfalla hustrun. Alla instanser godtog en omtolkning i enlighet med testators vilja, trots förordnandets ordalydelse. Vid införandet av den nya testamentslagen diskuterades frågan av lagberedningen, och dess ledamöter hade en relativt välvillig inställning till frågan om uppbyggande tolkning. Lagberedningen menade att om man accepterade omtolkning vid felaktig beteckning, så måste detsamma gälla för förväxling; någon principiell skillnad mellan dessa fall kunde man inte se. Det ansågs inte heller möjligt att dra en gräns mellan sådana misstag, som kunde rättas till genom tolkning, och övriga fall av misstag. Därför föreslog beredningen en regel som gav möjlighet till uppbyggande tolkning i alla fall av misstag. Enligt regeln i ÄB 11:1 2 st ska således ett testamente som på grund av felskrivning eller annars på grund av misstag har fått ett annat innehåll än testator avsett verkställas enligt testators vilja. En förutsättning är förstås att testators avsedda mening kan utrönas. Om så inte kan ske riskerar förordnandet helt enkelt att bli overksamt. Regeln om förklaringsmisstag skulle kunna ifrågasättas med tanke på formkravet. Beredningen menade dock att testators vilja har en anknytningspunkt i testamentet, trots att viljan råkat få ett felaktigt uttryck. Förordnandet visar visserligen inte testators egentliga vilja, men väl avsikten att göra testamente. Därigenom kunde formkravet anses beaktat, under förutsättning att det visas vad testator egentligen velat. En svårighet med regelns tillämpning är avgränsningen till misstag i bevekelsegrunderna, error in motivis. Skillnaden skulle kunna sägas vara att vid förklaringsmisstag är viljan så att säga riktig, men den har fått ett felaktigt uttryck. Viljan och dess förklaring stämmer inte överens. Vid error in motivis är det däremot ingen skillnad mellan viljan och dess uttryck, viljeförklaringen. Felet ligger då i stället i viljan, som har grundats på felaktiga förutsättningar. Effekterna av error in motivis infördes i kapitlet om ogiltighet, ÄB 13:3. Lagberedningen noterade avgränsningsproblemet mellan förklaringsmisstag och error in motivis, men bedömde inte de praktiska svårigheterna som något hinder. Paragrafens formulering om förklaringsmisstag ansågs vara klar nog. Regeln i ÄB 11:1 har analyserats och jämförts med 32 § avtalslagen av Hjalmar Karlgren. Han menar att båda reglerna förutsätter en tvåstegstolkning för att bli rationella. Huvudregeln för tolkning av testamente innebär att ett förordnande ska tolkas subjektivt, i syfte att fastställa testators vilja. Regeln om förklaringsmisstag behandlar det fall där förordnandets innehåll inte stämmer överens med testators vilja. Det måste betyda att man utgår ifrån något annat än tolkningen av testators vilja. Karlgren menar att lagstiftaren förutsätter att tillämpningen av ett testamente inleds med en prima facie-tolkning. Enligt en sådan tolkning är innehållet det som omedelbart framgår för den som läser förordnandet. Först därefter görs en andra tolkning, som kallas sekundär, och som utreder om man med hänsyn till andra omständigheter kan fastställa en avvikande vilja hos testator. Om den tolkningen leder till att testamentet ges ett nytt materiellt innehåll kallas det omtolkning. Karlgren menar dock att man omtolkat förordnandet även när något nytt materiellt innehåll inte kan fastställas, men man vet att testators vilja inte stämmer överens med prima facie-tolkningen. Utifrån den karlgrenska analysen kan man fråga sig vad syftet med regeln om förklaringsmisstag egentligen är. Den är i sig endast ett specialfall av den generella tolkningsregeln, och omfattas väl av denna. Syftet är sannolikt att tydliggöra godtagandet av det avsteg från formkravet som kan sägas ligga i regeln. Det är väl en rimlig uppfattning som lagberedningen framför, att det felaktiga förordnandet utgör en anknytningspunkt för testators vilja. Icke desto mindre låg det nog i klarhetens intresse, att möjligheten till omtolkning i dessa fall fastställdes. 3.4.4 Muntliga och holografiska testamenten Muntliga testamenten skiljer sig på flera sätt från förordnanden som upprättats i enlighet med de ordinarie formkraven. För det första skiljer sig objektet för tolkningen åt; i det ena fallet har man en skriftlig handling att utgå ifrån vid tolkningen, i det andra en muntlig utsaga. När man ska tolka en muntlig utsaga är det sannolikt svårare att skilja utsagans form från dess materiella innehåll så som vittnena uppfattat det. För det andra kan det faktum att förordnandet upprättats i en nödsituation och ofta under tidspress kanske göra det tveksamt om man bör upprätthålla ett strikt krav på tolkningens anknytning till förordnandet. För att tydliggöra skillnaden mellan tolkning av ett skriftligt och ett muntligt förordnande kan Vahléns tolkningssystematik vara till nytta. Han skiljer mellan fyra led i tolkningsförfarandet. Dessa är bestämmandet av tolkningsunderlaget, urvalet av tolkningsdata, tydningen av dessa, och fastställandet av tolkningens resultat. Vid tolkning av ett skriftligt förordnande är tolkningsunderlaget ofta givet, nämligen det skriftliga dokumentet, och uppgiften att bestämma detta kan lätt skiljas från de andra. Vid tolkning av muntliga förordnanden är det nog ofta svårare att hålla isär de olika leden. Det är naturligtvis möjligt att ett vittne kan lägga på minnet exakt hur testators ord fallit. I ett gammalt rättsfall, NJA 1910 s 115, som avsåg ett muntligt förordnande till förmån för testators hustru, hade ett vittnesförhör hållits strax efter testamentets upprättande. Enligt protokollet skulle makan under sin livstid bli fullkomlig ägare av hela boet. Tjugo år senare uppkom en tvist om huruvida makan fått egendomen med äganderätt eller med nyttjanderätt. Vittnet kallades åter till förhör och han angav då att hans tidigare vittnesmål blivit felaktigt nedskrivet i domboken. Vittnet påstod sig dessutom med bestämdhet minnas att testator sagt om hustruns rätt att ”hon får bruka, så länge hon lever”. Vittnesmålet blev också avgörande för utgången av målet. I de fall där vittnena säger sig minnas exakt hur testators ord fallit, sätter ordalydelsen en gräns för vilka tolkningar som kan anses ha anknytning i förordnandet, precis som vid tolkning av skriftliga förordnanden. Men i många fall är det nog mer sannolikt att vittnet snarare minns det han uppfattar som det materiella innehållet i testators förordnande, än den exakta ordalydelsen. I ett sådant fall kan en sådan väl strukturerad tolkning som Vahlén förespråkar helt enkelt inte äga rum. Vittnet har själv slagit ihop de fyra leden, och presenterar så att säga slutresultatet av sin tolkningsprocess. Detta innebär naturligtvis inte att den som ska tolka förordnandet inte kan ha andra tolkningsdata att tillgå; kanske har det andra vittnet uppfattat saken annorlunda, kanske finns det andra sakförhållanden som tyder på att testator velat ge förordnandet ett visst innehåll. Men icke desto mindre – att hålla isär processen kan praktiskt sett bli omöjligt. Detta innebär att kravet på tolkningens anknytning till förordnandet – i dess muntliga form – inte kan upprätthållas på samma sätt som när det gäller skriftliga förordnanden. När det gäller det faktum att förordnandet upprättats i en nödsituation kan följande sägas. I förarbetena sades i vart fall inte uttryckligt att formkraven för nödtestamente – även i sådana situationer måste ju vissa krav uppfyllas – i sig var avsedda att uppfylla andra syften än de ordinarie kraven. Däremot antyddes att själva nödsituationen, som ju måste bevisas föreligga, innebar att risken för materiellt oriktiga förordnanden på grund av till exempel tvång eller andra obehöriga influenser minskade, och att holografiska förordnanden därför kunde godtas. På liknande sätt motiverades godtagandet av muntliga förordnanden i nödfallssituationer. Visserligen ansåg man att muntliga förordnanden vanligtvis riskerade att leda till att oöverlagda uttalanden felaktigt verkställdes som testamenten och till en osäkerhet om innehållet. Omständigheterna kring ett nödtestamentes tillkomst antogs dock leda till garantier för att testator verkligen funderade igenom situationen och till att vittnena lade hans uttalanden på minnet. Innebär då detta att ett muntligt testamente, som upprättats i en nödsituation, kan tolkas friare och med ett lägre krav på anknytning till förordnandet än ett skriftligt förordnande? Att detta skulle kunna vara motiverat antyddes i RH 1983:11. Tvisten gällde fastställande av arvsskatt och det muntliga nödtestamentet tolkades på ett relativt fritt sätt. Enligt testators förordnande skulle kvarlåtenskapen ärvas av dennes hustru, och efter hennes död tillfalla hustruns systerdotter. Efter mannens död upprättade hustrun ett testamente som innebar att egendomen skulle tillfalla systerdottern eller dennas bröstarvingar. Efter hustruns död avstod systerdottern en del av arvet till förmån för sina barn. Frågan var om arvsavståendet kunde beaktas även rörande efterarvet efter mannen. TR beaktade inte arvsavståendet när det gällde lotten efter mannen, eftersom hans förordnande inte innehållit något förordnande till förmån för systerdotterns barn, och inte heller ÄB 11:6 kunde tillämpas eftersom barnen inte var berättigade till arv efter honom. Hovrätten godtog däremot arvsavståendet med hänsyn bland annat till bevisning om vad testator sagt i andra sammanhang, och anförde: Testator har ”varit förhindrad att upprätta testamente på vederbörligt sätt och i stället mycket kort tid före sitt frånfälle nödgats muntligen förordna om sin kvarlåtenskap”. Med hänsyn till testators ”kritiska tillstånd då han avgav förordnandet, får stor hänsyn tas till övriga omständigheter, som kan vara till ledning för testamentets tolkning”. Hovrätten tycks alltså ha menat att det faktum att testamentet upprättades i en nödsituation innebar att tolkningen kunde göras på ett mindre strikt sätt, genom att stor hänsyn togs till övriga omständigheter, som kunde ha betydelse för tolkningen. Detta borde också indirekt innebära att kravet på koppling till den specifika utformning som förordnandet tagit, kan anses vara mindre strängt. Sammanfattningsvis bör den principiella utgångspunkten vara densamma oavsett om man har att göra med ett muntligt eller ett skriftligt testamente. Formkravet leder till att man vid tolkningen måste ta hänsyn till och begränsas av den utformning som testamentet getts – oavsett om den gjorts muntligen eller skriftligen. Möjligen bör det faktum att ett förordnande är upprättat i en nödsituation leda till ett något mildare krav på tolkningens anknytning till förordnandet. När det gäller den praktiska sidan av problemet kan det dessutom ofta vara svårt att skilja mellan den utformning ett muntligt förordnande fått och det innehåll vittnena uppfattat – vilket sannolikt också leder till att kravet på att tolkningen ska ha en anknytningspunkt i testamentet i praktiken ställs lägre vid muntliga än vid skriftliga förordnanden. 3.4.5 Har det materiella innehållet någon betydelse för vilken anknytningspunkt som krävs – betydelsen av en partiell återkallelse Bör det materiella innehållet i det man försöker tolka in i ett förordnande påverka vilken grad av anknytning till förordnandet som krävs? Som nedan kommer att diskuteras finns det en del som talar för att en tillämpning av en presumtionsregel innebär en lättnad från formkravet. Detta innebär samtidigt att om testator har uttryckt en vilja som stämmer överens med innehållet i en presumtionsregel, utan att det kommit till uttryck i förordnandet, så bör det rimligen kunna tolkas in utan hinder av formkravet. Denna fråga ska dock inte behandlas under detta avsnitt. På liknande sätt bör testators vilja lättare kunna tolkas in i ett förordnande, om den har potential för att utvecklas till en presumtion, det vill säga om den överensstämmer med den bedömning av den allmänna rättsuppfattningen som domstolen kommer fram till. En sådan intolkning skulle dock sannolikt ske genom att domstolen uppställer en presumtion, som också tillämpas på fallet. Men inte heller detta är huvudfrågan för avsnittet. Frågan är i stället om det finns någon anledning till att vissa förordnanden skulle vara lättare att tolka in än andra, utan att det har med den eventuella kopplingen till en presumtionsregel att göra. En utgångspunkt för den bedömningen kan vara det faktum att en återkallelse av ett förordnande kan göras formlöst. Det enda som krävs är att testator på ett entydigt sätt har gjort klart att han vill återkalla förordnandet. Detta innebär att alla ändringar och tillägg som kan klassas som en hel eller partiell återkallelse bör kunna göras utan hänsyn tagen till formkravet. Ibland kan det dock vara svårt att avgöra vilka förändringar som består av en återkallelse, och vilka som kan sägas vara en återkallelse kombinerad med ett nytt förordnande. Nedan kommer fyra typer av förändringar att diskuteras, nämligen frågan om med vilken rätt en person ska få viss egendom, vem som ska tilldelas egendomen, vilken egendom det rör, och till sist om det finns några villkor kopplade till förordnandet. En central fråga rör den rätt med vilken en testamentstagare fått viss egendom; frågan har aktualiserats i praxis åtskilliga gånger särskilt när det gäller tolkningen av inbördes testamenten. Testator har möjlighet att när som helst återkalla sitt förordnande, så länge det bara görs på ett för omgivningen tydligt sätt. Om testator i sitt förordnande har tillskrivit en testamentstagare äganderätt, bör rätten att återkalla ett förordnande innebära att detta också kan ske delvis. Testator bör alltså till exempel kunna ändra förordnandet till att bara avse nyttjanderätt till egendomen; rätten att i övrigt förfoga över egendomen skulle då vara återkallad. Formkravet kan inte anses hindra en sådan omtolkning av förordnandet, eftersom förordnandet om äganderätt bör anses vara anknytning nog och återkallelsen får göras formlöst. Det finns många andra möjliga exempel på inskränkande förändringar; i princip bör varje inskränkning i testamentstagarens rätt vara tillåten med hänsyn till formkravet. I den motsatta situationen, där testator vill utöka testamentstagarens rätt till viss egendom, bör förändringen snarast ses som ett nytt förordnande, som kräver att formkravet uppfylls. Om testator har föreskrivit att viss egendom ska tillfalla testamentstagaren med nyttjanderätt, men senare anger att denne i stället ska få egendomen med äganderätt, är det alltså inte på samma sätt självklart att förordnandet kan verkställas med den innebörden – med hänsyn tagen just till formkravet. En annan fråga berör vem som ska tilldelas egendomen. Även här kan testator genom återkallelse av ett förordnande till förmån för en viss person åstadkomma att en annan person tilldelas egendomen, och återkallelsen kan naturligtvis ske formlöst. Men frågan är om det är återkallelsen i sig som leder till att en sådan förändring kan genomföras utan att kravet på anknytningspunkt ställer hinder i vägen. Min uppfattning är att så inte är fallet. En återkallelse av förordnandet till en viss person innebär visserligen att egendomen i stället kommer att tillfalla någon annan. Ibland innebär det att de legala arvingarnas lotter ökas. Men i sådana fall tillfaller accrescensen inte arvingarna på grund av förordnandet, utan på grund av frånvaron av ett förordnande varigenom den legala arvsordningen träder in. Frågan om formkravet blir då helt irrelevant. I andra fall kommer de universella testamentstagarna att få dela accrescensen, i enlighet med presumtionen i ÄB 11:7. Men inte heller i dessa fall kan man hävda att återkallelsen i sig innebär att man kan bortse från formkravet. Presumtionen bör antingen ses som ett sätt att kunna bortse från formkravet, eller som något som baserar sig på en vid presumtionens uppställande bedömning av att regeln är förenlig med formkravet. Inte heller i övrigt bör en återkallelse av ett förordnande till en viss person kunna innebära att någon annan kan sättas i dennes ställe utan krav på att en anknytningspunkt ska finnas i förordnandet. Även om en ganska vid omtolkning skulle anses tillåten, jfr till exempel NJA 1991 s 152, finns det inget som talar för att en sådan omtolkning skulle kunna göras utan hänsyn till formkravet. Även frågan om vilken egendom en testamentstagare ska mottaga kan naturligtvis ändras genom en återkallelse. Om testator bara vill minska omfattningen av den egendom som ska fördelas till en viss testamentstagare kan detta göras utan krav på viss form, eftersom det kan ses som en partiell återkallelse. Om testator däremot vill ersätta viss egendom med annan, eller utöka den egendom som ska tillfalla testamentstagaren, bör detta nog normalt ses som ett nytt förordnande, vilket innebär att formkraven måste uppfyllas. Slutligen kan testator av någon anledning vilja ställa upp villkor för testamentstagarens rätt att få eller behålla egendomen. Sådana villkor är i princip tillåtna, eftersom det ju är testators vilja som ska styra kvarlåtenskapens fördelning. Om testator vill uppställa sådana villkor i efterhand, det vill säga sedan förordnandet upprättas, bör detta kunna ske utan krav på anknytningspunkt i förordnandet. Villkoren bör nämligen oftast kunna betecknas som partiella återkallelser, och därför kunna uppställas formlöst. Det motsatta bör däremot gälla om testator i efterhand vill återkalla ett inskränkande villkor. En sådan förändring bör inte kunna göras utan hänsyn till formkravet, eftersom det bör ses som ett upprättande av ett nytt, mer generöst förordnande. Sammanfattningsvis kan sägas att om det nya innehåll som testator vill åstadkomma kan beskrivas som en partiell eller hel återkallelse av det formbundna förordnandet – då innebär inte formkravet något hinder. Det nya innehållet kan då accepteras utan att någon hänsyn behöver tas till kravet på anknytningspunkt. I vart fall när testator vill inskränka testamentstagarens rätt till egendomen, minska den egendom som förordnandet omfattar eller uppställa villkor för att testamentstagaren ska få eller få behålla egendomen, bör detta vara fallet.s. 4