2 · Tolkning och utfyllnad av testamente

Testators vilja avgörande

1.Tolkning är ett komplicerat förfarande, som i mycket hög utsträckning styrs av vilken rättshandling som ska tolkas. Tolkningen av testamente ska, till skillnad från vad som gäller de flesta förmögenhetsrättsliga rättshandlingar, vara subjektiv. Det innebär att tolkningens mål är att fastställa testators vilja med förordnandet. Denna helt avgörande princip finns uttryckligen fastlagd i ÄB 11:1, där det framgår att ”åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma med testators vilja”. Det väsentliga är alltså vad testator avsett med testamentet, inte så mycket vilken form detta fått. Det innebär att till exempel felskrivningar i ett förordnande kan rättas till om det kan fastställas vad testator egentligen avsett med sitt förordnande. Fastställandet av testators vilja är i många fall enkel. Det framgår av förordnandet, eventuellt med stöd av testators uttalanden eller annan bevisning, klart hur testator har velat ordna fördelningen av sin kvarlåtenskap. Om det vid tolkningen framgår att testator själv har tagit ställning till den fråga som tolkningen rör, brukar man säga att testators faktiska eller verkliga vilja har fastställts. Det finns många exempel på detta i praxis. I andra fall kan vissa frågor om fördelningen kvarstå obesvarade, sedan man fastställt vad testator faktiskt tagit ställning till. Sådana luckor kan till exempel bero på att testator vid upprättande av sitt förordnande har glömt att ta ställning till en viss fråga eller att det senare har inträffat något som innebär att det ursprungliga förordnandet inte kan – eller rimligen bör – bli tillämpligt. I sådana fall får man i stället genom tolkning söka fastställa testators hypotetiska vilja. Man får då fråga sig hur testator skulle ha ställt sig till frågeställningen om han hade tänkt på eller kunnat förutse den när han upprättade förordnandet. Exempel på att man tagit hänsyn till testators hypotetiska vilja finns i praxis, även om det inte alltid framgår så tydligt. I båda fallen, oavsett om det gäller den faktiska eller hypotetiska viljan, är tolkningen alltså subjektiv, och syftar till att fastställa just denne testators vilja. I många avseenden har skillnaden mellan testators faktiska och hypotetiska vilja ingen betydelse. Begreppet testators vilja används därför oftast i en betydelse som omfattar både den faktiska och hypotetiska viljan. I vissa fall kan det dock finnas skillnader. Det är till exempel något oklart om man ställer samma krav på att testators faktiska vilja respektive hypotetiska vilja ska ha en anknytningspunkt i förordnandet. I de fall där antingen testators faktiska eller hypotetiska vilja avses kommer detta att framgå i den fortsatta framställningen. Den tydliga fokuseringen på testators vilja, denna ”utpräglat viljeteoretisk[a] tolkningsprincip”, kan kallas viljeteorin eller viljeprincipen. Vid tolkning av andra rättshandlingar än testamenten tar man ofta hänsyn till de befogade förväntningar som motparten kan ha på innehållet. Sådana hänsyn utesluts av viljeprincipen. Ett exempel skulle kunna vara att en testamentstagare har känt till ett förordnande till sin förmån. Vid tolkningen av förordnandet vill denne att man ska ta hänsyn till att han inrättat sig efter sin uppfattning om hur förordnandet ska tolkas. Några sådana hänsyn ska dock inte tas enligt viljeteorin, vilket också framhölls av lagberedningen: ”Uppgiften är sålunda att utröna den avlidnes genom testamentet tillkännagivna vilja, icke att utfinna den uppfattning av förordnandet, som från testamentstagarens synpunkt ter sig såsom den normalaste.” Tolkningens föremål är det i laga form givna förordnandet. Det innebär att tolkningen måste vara knuten till testamentet. Om det inte finns tillräcklig anknytning mellan förordnandet och tolkningsresultatet finns det nämligen risk att formkravet inte iakttas. Synen på hur tolkningsprocessen ser ut, och i vilket skede man tar hänsyn till kravet på att tolkningens resultat måste ha en anknytningspunkt i förordnandet, varierar. Tolkningen kan för det första beskrivas så att man i ett första steg söker fastställa testators vilja, och därefter prövar om tolkningsresultatet har tillräcklig anknytning till förordnandet, ett synsätt som kommer att användas i detta arbete. Å andra sidan kan det beskrivas så att frågan om formkravets begränsningar är inbakad i tolkningen, eftersom tolkningens föremål är testamentet, och detta således utgör utgångspunkt för tolkningen. Någon uppdelning mellan fastställande av testators vilja och bedömningen om formkravet tillåter denna tolkning görs i sådana fall inte. Oavsett vilket synsätt man väljer, leder det sannolikt till samma resultat angående vilket innehåll förordnandet med hänsyn tagen till formkravet ska anses ha. Viljeprincipen innebär alltså att tolkningens syfte är att fastställa testators vilja med förordnandet. Detta innebär att tolkningen i stort sett enbart utgörs av bevisvärdering, där bevistemat är testators vilja. Några rättsliga överväganden behöver i princip inte göras under tolkningsprocessen. I andra tolkningssituationer, som inte rör testamente, kan det redan på tolkningsstadiet bli aktuellt med sådana rättsliga överväganden. Bedömningen om testators vilja har tillräcklig anknytning i förordnandet, som ovan nämnts, är dock att anse som en rättslig frågeställning. Motivet till den subjektiva tolkningsprincipen är att ett testamentariskt förordnande är ensidigt och benefikt samt att testator alltid kan välja att återkalla sitt förordnande.s. 4

Tolkning och utfyllnad

1.2.2.1 Individuell tolkning och generell utfyllnad Om tolkningen inte leder till att vare sig testators faktiska eller hypotetiska vilja kan fastställas, blir det ibland aktuellt att komplettera förordnandet genom utfyllnad. Men vad betyder de båda begreppen, och i vilket förhållande står de till varandra? Det är inte alldeles enkelt att besvara dessa frågor, eftersom svaren till stor del beror på hur man uppfattar att fastställandet av ett förordnandes innehåll bör gå till, och hur det faktiskt går till. Det är kanske inte heller avgörande vad man kallar de olika metoderna, utan vad man menar att de faktiskt innebär. Icke desto mindre tror jag att det kan underlätta förståelsen av olika resonemang om man så långt det går försöker klargöra begreppen. Kapitlet inleds därför med en kort beskrivning av hur begreppen tolkning och utfyllnad har uppfattats i doktrinen, både i allmänhet och när det gäller testamente. Dessutom kommer något kortfattat att sägas om behovet att hålla isär dessa metoder. I följande avsnitt görs en beskrivning av de skillnader – men framförallt de likheter – som finns mellan de båda metoderna, och en beskrivning av hur begreppen kommer att användas framöver. Därefter följer avsnitt som rör beviskrav för olika presumtioner samt förhållandet mellan tolkning, utfyllnad och tvingande regler. Begreppet tolkning har två alternativa betydelser. Det används dels som en övergripande term för att beskriva allt det arbete som utförs för att fastställa den rättsliga innebörden hos en rättshandling, dels som ett underordnat begrepp, som omfattar endast en del av detta arbete. Användningen av begreppet tolkning i den mer omfattande bemärkelsen var kanske vanligare förr; begreppet tycks till exempel ha använts på detta sätt av lagberedningen. Men terminologin är fortfarande flitigt i bruk eftersom det är ett både vedertaget och enkelt sätt att beskriva hela processen att fastställa innehållet i en rättshandling. Ibland talas om tolkning i vidsträckt bemärkelse, om det inte direkt framgår av sammanhanget vad som avses. Sådan tolkning i vidsträckt bemärkelse brukar inom förmögenhetsrätten numera också delas upp i tolkning, utfyllnad och tillämpning av tvingande regler, en begreppsbild som jag menar bör kunna användas även inom testamentsrätten. Skiljelinjen mellan tolkning och utfyllnad är dock långt ifrån klar. Med tolkning i denna mer begränsade mening avses enligt Vahléns beskrivning ”det förfarande, varigenom man fastställer den betydelse i varje särskilt fall av en rättshandling eller ett avtal, som ska läggas till grund för fastställandet av rättshandlingens eller avtalets rättsverkningar”. Det har också beskrivits som att tolkning i denna inskränkta betydelse är en tolkning grundad på ”tolkningsdata som direkt eller indirekt kan härledas till” den rättshandlande, och som ett fastställande av ”det individuella förklaringsinnehållet”. Tolkningen kan också beskrivas genom de olika arbetsmetoder som används vid tolkningen. Man använder sig inte bara av en rättslig metod, utan också av språkvetenskap, psykologi och logik. Tolkningen brukar ge svar på många frågor om en rättshandlings verkningar, men långtifrån alla. Det kan då bli nödvändigt att komplettera tolkningen genom att fylla ut tolkningsresultatet med dispositiva regler. Denna verksamhet brukar inom förmögenhetsrätten kallas för utfyllnad, eller utfyllning, och beskrivs ofta som renodlat rättslig. Den logiska skillnaden mellan tolkning och utfyllnad är således att man genom tolkning fastställer det individuella förklaringsinnehållet, medan utfyllnaden kompletterar tolkningen av en ofullständig rättshandling enligt allmänna regler, som ibland kan vara rättsliga men ibland liknar de regler som används vid tolkning. I teorin är denna distinktion mellan tolkning och utfyllnad klar nog; i praktiken kan den dock vara svår att upprätthålla. Enligt Vahlén hamnar man i svårigheter så fort man till exempel har att bedöma vilket innehåll ett avtal bör ges med hänsyn till parternas intressen, allmänna omsättningen och annat. Om tolkningen däremot avser att fastställa innebörden av en rättshandlings ordalydelse eller den rättshandlandes vilja, menar han att det även i praktiken är lätt att dra gränsen mot utfyllnad. Säkert har han delvis rätt. Men någon glasklar skillnad mellan tolkning och utfyllnad finns det inte ens när det gäller ensidiga rättshandlingar som testamenten. I vart fall framstår det vid en närmare granskning av praxis rörande tolkning av testamente ofta som oklart om domstolarna avsett att genom tolkning eller utfyllnad avgöra en fråga om vilka rättsverkningar ett förordnande ska ges. I många fall kan visserligen processen att fastställa rättshandlingens verkningar enkelt kategoriseras som antingen tolkning eller utfyllnad. Men det finns ett naturligt samband mellan de båda verksamheterna som innebär att det kan vara svårt att i det enskilda fallet avgöra om resultatet nåtts genom tolkning eller utfyllnad. Som ett exempel på interaktionen mellan tolkning och utfyllnad kan nämnas rättsfallet NJA 1942 s 147. Ett inbördes testamente hade upprättats mellan två syskon, vari ingick en skrivning om att den övriga kvarlåtenskapen skulle ”delas lika mellan vår avlidne broder Per Nilssons barn och vår broder August Nilssons barn samt vår broder Ernst Nilsson”. Efter syskonens död uppkom frågan om likadelningen skulle innebära att var och en av testamentstagarna skulle få lika stor del av kvarlåtenskapen, eller om den skulle delas upp i tre lika stora delar, en till Per Nilssons barn, en till August Nilssons barn och en till Ernst Nilsson. Häradsrätten, vars dom fastställdes av HD, konstaterade att en rent semantisk tolkning av testamentet inte kunde avgöra frågan. Ändå ansåg man att det låg närmast till hands att tolka det som ett förordnande om likadelning mellan grenarna. Ett ytterligare argument var att det inte fanns något ”klart uttalande av testamentsgivarna” som tydde på att man velat frångå den legala arvsordningen. Med hänsyn till detta antogs testatorerna ha avsett att den legala arvsföljden skulle gälla. Domstolen tycks således i formell mening ha tolkat testamentet, där begreppet likadelning varit det centrala, men har i tolkningen använt sig av den dispositiva rätten som en sorts normallösning. Liknande fall kan tänkas där domstolen inte använder den dispositiva lagen för att tolka rättshandlingen, utan de standarddokument som finns inom området. Hur har man då i doktrinen sett på uppdelningen mellan tolkning och utfyllnad när det gäller testamenten? I förarbetena användes begreppet tolkning som ett övergripande begrepp för allt det arbete som gjordes vid fastställande av ett förordnandes materiella innehåll. De presumtionsregler som man hade föreslagit för att användas, om testators vilja inte kunde fastställas, kallades tolkningsregler. Samma begreppsbild används av till exempel Beckman, Adlercreutz och Agell, som också kallar reglerna i ÄB 11 kap för tolkningspresumtioner. Lind menar dock att begreppet tolkningsregler är missvisande. Vid en tillämpning av presumtionsreglerna handlar det inte längre om att tolka testators viljeförklaring, utan om att tolka lagen. Genom tillämpningen utfylls testamentet med stöd av lag, och reglerna bör därför hellre kallas utfyllnadsregler. Den uppdelning som Lind förordar har framhållits även av de tidigare nämnda författarna, även om de valt en annan begreppsbildning. Jag menar nog också att det finns anledning att vid begreppsanvändningen skilja mellan de fall där man sökt efter testators vilja genom att tolka förordnandet, och de fall där man utfyllt förordnandet med de presumtionsregler som uppställts i lag eller praxis. Begreppsparet tolkning och utfyllnad förtjänar med andra ord sin plats även inom testamentsrätten. Vilken funktion kan då distinktionen mellan tolkning och utfyllnad fylla? Den kan för det första sägas utgöra en viktig teoretisk förklaringsmodell. Genom att använda denna modell får man en bättre utgångspunkt för en rättslig analys på så sätt att det blir möjligt att på ett tydligt sätt beskriva hur rättshandlingens innehåll blivit fastställt, vilket är särskilt viktigt för den som direkt berörs av resultatet. Förståelsen för det rättsliga sammanhanget ökar på så sätt. Dessutom innebär modellen att testatorer i högre grad kan förlita sig på att deras vilja, i den mån den kan fastställas, kommer att respekteras, än om distinktionen inte skulle upprätthållas. För det andra kan ett upprätthållande av distinktionen bidra till utvecklingen av den dispositiva rätten. Om en domstol har svårigheter att genom tolkning fastställa innehållet i en rättshandling rörande en viss fråga, bör detta klargöras i domskälen. De dispositiva regler som i stället används, alternativt uppställs, för att komplettera tolkningsresultatet bör då öppet redovisas. Därigenom kan domstolen bidra till att rättsläget klarnar när det gäller tillämpningen av redan uppställda presumtionsregler, men också uppställandet av nya regler. Om domstolen i stället väljer att motivera slutet genom tolkning i inskränkt betydelse, fastän man egentligen använt sig av eller skapat ny dispositiv rätt, kan det finnas en risk att domslutet får liten eller ingen effekt på rättsutvecklingen. Därtill kan det naturligtvis försvåra för parterna att bedöma utgången och till exempel ta ställning till om domen ska överklagas eller inte. Som senare kommer att framgå menar jag att de resonemang som ligger till grund för tolkning respektive uppställande av presumtioner liknar varandra i mycket hög grad. Av denna anledning finns det också behov av att domstolarna tydligt redovisar vad som ligger till grund för en viss tolkning. Även en sådan redovisning kan nämligen leda till tydlighet rörande rättsläget och utvecklingen av nya presumtioner. 2.2.2 Tolkning och utfyllnad av testamente När det gäller testamente tycks det vara en tillräcklig avgränsning att säga att tolkning syftar till att fastställa testators vilja med förordnandet, faktisk eller hypotetisk. Vid utfyllnad kompletteras tolkningsresultatet med stöd av presumtioner som uppställts i lag eller praxis i de fall där testators vilja inte kunnat fastställas, men det ändå framstår som lämpligast att upprätthålla förordnandet. Denna syn på tolkning och utfyllnad finns också representerad i doktrinen. Men hur kommer då presumtionerna in i bilden? Om man tillämpar en presumtion, innebär det då att man tolkar förordnandet, eller är det tvärtom så att man fyller ut förordnandet med hjälp av presumtionen? För att kunna besvara frågan om presumtionernas förhållande till tolkning och utfyllnad menar jag att man först måste klargöra erfarenhetssatsers betydelse vid tolkning och som grund för presumtionernas uppställande. Dessutom är det av betydelse om man anser att fastställandet av ett förordnandes innehåll ska göras stegvis, först genom att försöka fastställa testators vilja och därefter genom en eventuell tillämpning av presumtionerna, eller om man anser att denna process är integrerad. Frågan om erfarenhetssatsernas betydelse behandlas först. Som exempel används den ganska klara presumtionen om att en försäljning av en viss egendom, som testator har förordnat ska tillfalla en viss person, antas innebära att testator velat återkalla sitt legat, varför förordnandet inte ska ha verkan. Vilken betydelse bör erfarenhetssatser anses ha vid tolkning? Svaret på frågan är beroende av hur man ser på tolkning; grundar den sig på rättsliga eller sakliga bedömningar? I stort sett vill jag hävda att det när det gäller tolkning av testamente inte rör sig om några rättsliga bedömningar. Domstolen har att utifrån den föreliggande bevisningen utröna testators vilja. Det handlar alltså om att göra en bevisvärdering där bevistemat, det vill säga det som ska bevisas, är testators vilja. Vid en sådan syn på tolkningen får erfarenhetssatserna en central betydelse. Vad är då en erfarenhetssats? Kortfattat kan man säga att den beskriver förhållandet mellan ett visst bevisfaktum och bevistemat. Den kan också beskrivas på följande sätt. P(T/a) = x. Formeln kan utläsas som att sannolikheten P för bevistemat T givet ett visst bevisfaktum a har ett visst värde, det vill säga x. Ett exempel på en erfarenhetssats skulle kunna vara följande. Sannolikheten för att en testator som har sålt ett föremål har velat återkalla ett saklegat rörande föremålet är stor. Erfarenhetssatsen kan beskrivas som ”ett påstående om sambandet mellan två företeelser, som gäller generellt för dessa”. Den vanligaste typen av erfarenhetssatser som används vid tolkning är nog grundade på ganska vagt hållna livserfarenheter, men det förekommer också att de grundas på till exempel naturlagar eller statistiska undersökningar. Vilken betydelse kan då en erfarenhetssats få vid tolkning? I den mån som tolkningen är en fråga om bevisvärdering är det också rimligt att ta hänsyn till erfarenhetssatserna. Genom dessa kan man koppla vissa sakförhållanden, till exempel det faktum att testator har sålt ett föremål som han genom ett saklegat tidigare testamenterat om, till bevistemat som är testators vilja. Erfarenhetssatsen anger vilket bevisvärde försäljningen har för bevistemat att testator velat återkalla legatet. En naturlig invändning mot detta resonemang skulle kunna vara att bedömningen av hur testatorer i allmänhet avsett att ett förordnande ska förstås i ett visst läge inte kan ha någon betydelse för hur just denna testator, vars förordnande man har att tolka, hade avsett att det skulle förstås. Bevisrättsligt finns det dock inte någon sådan motsättning. Parten måste förstås visa att ett faktum, i detta exempel försäljningen, föreligger. Vilket bevisvärde försäljningen har för temat testators vilja kan däremot bedömas utifrån en allmän erfarenhet; det vill säga vad testatorer i allmänhet skulle ha avsett med försäljningen. Att denna typ av erfarenhetssatser används vid tolkning av testamente är klart. Ett ovanligt tydligt exempel, där domstolen uttryckligen uttalat sig om en av de erfarenhetssatser den använt sig av, finns i NJA 1951 s 732. Frågan i fallet gällde om den lösningsrätt som tilldelats testatorernas två söner skulle tillkomma testatorernas barnbarn, sedan den äldste sonen dött. Som ett av flera fakta av betydelse angavs att testatorerna var jordägande adel och att förordnandet tillkommit redan 1910. HR, vars dom senare fastställdes av HD, skrev: ”Det måste enligt H.R:ns mening anses ytterst osannolikt att vid den tidpunkt då testamentet skrevs föräldrar tillhörande den jordägande adeln skulle utan alldeles särskilda skäl vilja utesluta sin äldste sons manliga bröstarvingar från lösningsrätt till familjens fasta egendom.” Citatet anger tydligt de fakta som domstolen menade ingick i erfarenhetssatsen, nämligen tiden för upprättandet, det faktum att testatorerna tillhörde gruppen jordägande adel, att lösningsrätten gällde boets fasta egendom samt att den döde var den äldste sonen, och att barnbarnen var manliga. Förutsättningarna var onekligen speciella, och därmed är också erfarenhetssatsens användningsområde begränsat. Men det är ingen tvekan om att domstolen ansåg att erfarenhetssatsen, inom sitt användningsområde, var av stor vikt. Att testatorerna skulle ha velat utesluta lösningsrätt för barnbarnen ansågs enligt erfarenhetssatsen ”ytterst osannolikt”. Av erfarenhetssatsen kan man dra slutsatsen att den part som påstod att testatorerna inte velat att sonsönerna skulle få istadarätt till lösningsrätten hade måst prestera en hel del motbevisning för att göra sitt påstående om testators vilja mer sannolikt än motpartens. Att motbevisning var möjlig är dock alldeles uppenbart, och framgick ju för övrigt också av domstolens uttalande om att den andra parten skulle ha kunnat lägga fram bevisning för att testatorerna hade ”alldeles särskilda skäl” för att barnbarnen inte skulle få lösningsrätt. Det är alltså klart att erfarenhetssatser används vid tolkning av testamente. Men erfarenhetssatser kommer också till användning vid uppställande av presumtioner. De presumtionsregler som används för utfyllnad är, som nedan kommer att framgå, oftast grundade på en föreställning om den allmänna rättsuppfattningen. Dessa föreställningar kan beskrivas som erfarenhetssatser. Satserna påstår något om kopplingen mellan två företeelser, till exempel bevisfaktumet att en testator sålt ett föremål som han tidigare testamenterat bort, och sannolikheten för att han genom försäljningen har avsett att återkalla sitt förordnande. De erfarenhetssatser som utgör grunden för presumtionsreglerna är av samma typ som används vid tolkning av testamente. Den andra frågeställningen av betydelse för frågan hur presumtionsreglernas användning förhåller sig till tolkning och utfyllnad gäller hur man bör se på processen att fastställa innehållet i ett förordnande. Är processen uppdelad i två steg, ett där man försöker fastställa testators vilja och ett där man eventuellt tillämpar en presumtion, eller är tillämpningen av presumtionen en integrerad del av tolkningen? Enligt ÄB 11:1 ska ett testamente tolkas i enlighet med testators vilja, och presumtionsreglerna i kapitlet ska bara komma till användning om inte annat får anses följa av förordnandet med hänsyn till dess syfte och övriga omständigheter. Detta kan tolkas så att man i första hand ska försöka fastställa testators vilja, faktisk eller hypotetisk. Först om detta inte lyckas blir det aktuellt att tillämpa de presumtioner som har uppställts av lagstiftaren eller i praxis. Ett sådant arbetssätt för att fastställa innebörden av ett förordnande, där frågan om tolkning respektive tillämpning av presumtionen ses som två skilda och efter varandra följande steg, kan vi kalla en tvåstegsanalys. I förarbetena utgick man ifrån att presumtionsreglerna skulle komma till användning enligt en sådan tvåstegsanalys, och det är också numera en ganska vanlig uppfattning att lagrummet påbjuder ett sådant arbetssätt. Men vad betyder detta egentligen? Ett exempel kan underlätta förståelsen. Antag att en person i sitt testamente har förordnat att hans hus ska tillfalla en god vän. Något år före sin död säljer testator huset. Efter testators död uppkommer frågan om den gode vännen har rätt att få ersättning för husets värde eller inte. Vid domstolsprövningen har rätten till uppgift att göra en värdering av bevisningen och försöka fastställa testators vilja. De universella testamentstagarna menar att legatet är återkallat och för som sitt viktigaste bevis fram att testator själv har sålt huset före sin död. Legatarien för fram bevisning för sin motsatta ståndpunkt. Vid bevisvärderingen, det vill säga tolkningen, får rätten väga de bevis som anförts för vardera tolkningen. Som en del av bevisningen ingår även försäljningen, och denna försäljning har då – enligt en erfarenhetssats om detta – ett visst bevisvärde för att testator velat återkalla legatet. Om rätten kommer fram till att övervägande bevisning talar för att testator har velat återkalla sitt förordnande, blir detta resultatet av tolkningen. Om man kommer fram till att övervägande bevisning talar för att testator inte har avsett att återkalla sitt förordnande blir detta resultatet av tolkningen. Först om bevisvärderingen slutar i ett jämviktsläge, det vill säga om man inte lyckas fastställa testators vilja, blir det aktuellt att tillämpa presumtionen. En tillämpning av presumtionen blir enligt detta sätt att se det också liktydig med att förordnandet kompletteras genom utfyllnad. Sammanfattningsvis kan följande sägas. Om man ser uppdelningen mellan fastställande av testators vilja och tillämpningen av presumtionsregler som en tvåstegsanalys, så är det också nödvändigt att vid fastställandet av viljan ta hänsyn till det bevisvärde som en försäljning kan sägas ha. Något annat vore vilseledande. Att det uppställts en presumtion kopplad till ett visst bevisfaktum betyder inte att man kan bortse från detta faktums bevisvärde vid tolkningen. Presumtionsregeln blir, som ovan nämnts, med detta synsätt bara tillämplig vid utfyllnad av förordnandet, och kommer därför till användning i ett begränsat antal situationer. Men förhållandet mellan tolkning och tillämpningen av presumtioner kan också beskrivas på ett annat sätt. Fastställandet av ett förordnandes materiella innehåll tar enligt detta synsätt sin utgångspunkt i försäljningen och presumtionen om försäljningens betydelse för legatet. Den som hävdar att presumtionsregeln inte ska bli tillämplig, har att anföra motbevisning av viss tyngd. Om han inte lyckas motbevisa presumtionen blir presumtionsregeln tillämplig och legatet anses återkallat. Om han däremot lyckas motbevisa den, så kommer legatarien att kompenseras för den försålda egendomen. Detta sätt att förhålla sig till presumtionen kan kallas en enstegsanalys. Sannolikt är det i praktiken inte ovanligt att man använder sig av presumtionerna på detta sätt; exempel finns både i praxis och i doktrinen. Vid enstegsanalysen blir presumtionen användbar både vid tolkning och vid utfyllnad. För det första kan man säga att den tillämpas i de fall där testators vilja har fastställts, men visat sig överensstämma med presumtionens innehåll. Presumtionen utgör då en utgångspunkt vid tolkningen, och i sådana fall har inte tillräckligt mycket motbevisning kunnat anföras. Dessutom tillämpas den också vid rena jämviktslägen, det vill säga när bevisningen för och emot en återkallelse väger lika tungt. Men har man i båda dessa fall också utfyllt förordnandet? Nej, enligt den tidigare definitionen så måste man i den första typen av fall sägas ha tolkat förordnandet; testators vilja har ju kunnat fastställas. Endast om presumtionen tillämpats i den andra typen av fall, där bevisningen väger jämt, bör man tala om utfyllnad. Endast i dessa fall har tillämpningen av presumtionen lett till något annat än ett fastställande av testators vilja. Sammanfattningsvis kan sägas att om man tillämpar tvåstegsanalysen kommer presumtionen bara till användning om tolkningen misslyckats, och dess tillämpning innebär alltid att förordnandet utfylls. Om man däremot tillämpar enstegsanalysen så kommer presumtionen att tillämpas i två typer av fall, där det ena fallet bäst definieras som tolkning, och det andra som utfyllnad. Oavsett hur man väljer att beskriva processen så blir dock den materiella utgången av tolkningen i vid bemärkelse densamma. Det förutsätter naturligtvis att man vid användningen av enstegsmetoden inte så att säga nöjer sig med att ha hittat en lämplig presumtion. Övrig bevisning måste bedömas på samma noggranna sätt som vid tvåstegsmetoden, i syfte att fastställa testators vilja. Men om man gör det, så bör slutresultatet bli detsamma med båda arbetssätten. Adlercreutz menar att de kodifierade tolkningsreglerna sannolikt har fått en starkare rättbildande funktion än vanliga tolkningsregler. Enligt honom liknar de mer vanliga dispositiva rättssatser än regler som bara är avsedda att användas vid utfyllnad av testamente. Han menar också att en sådan utveckling knappast är att beklaga; fasta regler om vad felaktiga förutsättningar ska leda till kan sannolikt leda till att en del tvister undviks. Det är möjligt att Adlercreutz har rätt i sin analys, men det bör poängteras att det inte är en sådan användning av presumtionerna som beskrivits i redogörelsen för enstegsanalysen. Med tanke på att slutresultatet blir detsamma med båda de beskrivna metoderna, så är det inte heller så viktigt hur man väljer att beskriva processen. De båda sätten att resonera, tvåstegsanalys eller enstegsanalys, leder till samma resultat. Däremot är det, som tidigare nämnts, väsentligt att skilja mellan tolkning och utfyllnad, i den mån det är möjligt. Det finns ju en teoretisk skiljelinje däremellan, även om den kanske inte är så lätt att upprätthålla i praktiken. Behovet av att skilja mellan tolkning och utfyllnad talar för att man ändå bör hålla fast vid den tvåstegsanalys som lagstiftaren förordat. Enligt denna sammanfaller ju begreppet tolkning med det första steget, nämligen fastställandet av testators vilja. Begreppet utfyllnad motsvarar det andra steget, det vill säga tillämpningen av presumtionsreglerna. Med det ovan beskrivna synsättet blir det dessutom viktigt att på ett tydligt sätt beskriva vad som motiverat en viss tolkning. I de fall där en erfarenhetssats fått avgörande betydelse för tolkningsresultatet blir nämligen skillnaden mellan detta och att tillämpa eller uppställa en presumtion endast en gradskillnad. Även om domstolen kommit till slutsatsen att det var testators vilja som blev avgörande för utgången kan en tydlig beskrivning av tolkningsproceduren ge underlag för bedömningen att erfarenhetssatsen är så central att den i sig utgör en grund för uppställande av en ny presumtionsregel. I den mån presumtionerna uppställs på andra grunder än erfarenhetssatser, det som i kapitel 4 kallas normativa grunder, så blir resonemanget annorlunda. I sådana fall kommer tolkningen att ske utan att grunden för presumtionen alls har någon betydelse. Om tolkningen inte leder till att testators vilja kan fastställas, så tillämpas presumtionen för att komplettera tolkningsresultatet. En tillämpning av presumtionen kan i dessa fall endast sägas innebära att man fyller ut, inte att man tolkar förordnandet. Av denna anledning kan presumtionen inte heller sägas vara kombinerad med något beviskrav; den får endast utslag i rena jämviktssituationer. Presumtioner uppställda på sådana normativa grunder är dock inte särskilt vanliga – men de existerar. 2.2.3 Tolkning, utfyllnad och beviskrav En angränsande fråga är om olika presumtioner och erfarenhetssatser är kopplade till olika beviskrav respektive bevisvärde. Svaret, som är beroende av om man menar att bestämmandet av förordnandets innehåll ska göras i ett eller två steg, framgår väl egentligen av föregående avsnitt. Icke desto mindre förtjänar frågeställningen nog ett förtydligande. Inledningsvis kan sägas att frågan om vilka beviskrav som uppställs och borde uppställas för rättsliga presumtioner har diskuterats inom doktrinen. Ekelöf har hävdat att en bevisbörderegel som inte anger vilket beviskrav som ställs är meningslös, och att normalkravet borde vara styrkt eller visat. Men han anger också exempel på stadganden där det tydligt anges att beviskravet ska vara svagare eller starkare. Som exempel på det förra nämner han regeln i ÄB 11:1 om tolkning av testamente. Något alldeles klart besked i frågan om presumtionernas olika beviskrav erbjuder inte förarbetena, men lagrådet uttalade sig om presumtionsreglernas förhållande till testators vilja. Enligt lagrådet borde beviskravet för testators vilja sättas lågt. Tillämpning av presumtionsreglerna var utesluten, inte bara i de fall där testators vilja klart kunnat fastställas, utan ”även om vid beaktande av förordnandets ändamål och övriga i det särskilda fallet föreliggande omständigheter övervägande skäl befinnas tala för en avvikelse från regeln”. Tolkningsreglerna skulle ha en ”avsevärt svagare giltighet än vanliga dispositiva lagbud och de i förslagets 4 kapitel [nuvarande 12 kapitel] upptagna bestämmelserna”. Lagrådet såg vidare en risk att alltför stor vikt skulle fästas vid tolkningsreglerna, och att domarna skulle tveka att, även om det var befogat, medge undantag från deras tillämpning. Något uttalande om att presumtionerna skulle ha olika styrka gjordes inte i detta sammanhang. Inte heller i lagberedningens specialmotivering framgick att det skulle uppställas särskilda beviskrav för att bryta igenom de nya presumtionerna. Däremot påmindes flera gånger om huvudregeln om subjektiv tolkning. Det sades också att en presumtionsregel skulle vika för ett uttryckligt förordnande, om testamentstolkningen gav något annat för handen, om man kunde anta att testator avsett något annat, liksom om annat framgick tolkningsvis av ett förordnande. Det talades vidare om pietetsfullt utförd testamentstolkning som ett sätt att komma tillrätta med de fall där presumtionsregeln inte stämde med den enskilde testatorns uppfattning. Det är svårt att tro att lagberedningen hade för avsikt att uttala sig om något beviskrav för testators vilja. Snarare tycks man, liksom lagrådet gjorde, ha velat varna för att fästa alltför stor vikt vid presumtionerna. Men frågan är om inte presumtionerna ändå – i någon mening – måste sägas vara förknippade med olika beviskrav, och vara olika starka. När det gäller frågan om beviskravet för de testamentsrättsliga presumtionerna bör man enligt min uppfattning fästa uppmärksamheten på två omständigheter. För det första gäller att olika erfarenhetssatser måste kunna sägas ha olika tyngd. För det andra bör konsekvenserna av detta faktum beskrivas olika beroende på om man vill tillämpa två- eller enstegsanalysen. Frågan om vilken tyngd olika erfarenhetssatser ansågs ha besvarades alltså inte på något tydligt sätt i förarbetena. Lämpligheten av vissa presumtioner, till exempel ÄB 11:3, diskuterades och ifrågasattes dock ganska ordentligt. I ett annat fall uttalade sig lagrådet också uttryckligen om styrkan av den allmänna rättsuppfattningen, det vill säga erfarenhetssatsen. Det gällde den presumtion som innebar att ett testamente som upprättats till förmån för en maka eller fästmö skulle presumeras vara återkallat, och därmed utan verkan, om förhållandet upphörde på annat sätt än genom dödsfall. Lagrådet menade att det här fanns ”en synnerligen stark presumtion”. Det är alltså knappast någon tvekan om att man vid testamentslagens införande faktiskt ansåg att olika presumtioner hade olika tyngd. Detta berodde i sin tur på att de erfarenhetssatser som låg till grund för presumtionerna hade olika tyngd. Vilken betydelse detta hade för tolkningen respektive tillämpningen av presumtionsreglerna beskrevs dock inte. För att förklara effekten av erfarenhetssatsernas olika styrka måste man föra olika resonemang beroende av om man vill göra en tvåstegsanalys eller inte. Om man vill beskriva fastställandet av testamentets innehåll som en tvåstegsanalys är det inte rimligt att tala om att presumtionerna har olika styrka, eftersom de bara kommer till användning i rena jämviktssituationer. Vid sökandet efter testators vilja, alltså vid tolkningen, gör man en samlad bedömning av de bevisfakta som förts fram. Vid bedömningen tas då också hänsyn till de erfarenhetssatser som har legat till grund för eventuella presumtioner, och dessas respektive tyngd. Enligt detta synsätt får alltså erfarenhetssatsernas styrka genomslag redan vid bevisvärderingen. Det bevisfaktum som kopplats till erfarenhetssatsen, i exemplet ovan skilsmässan, bedöms helt enkelt ha ett starkt bevisvärde för att testator har velat återkalla sitt förordnande till den tidigare maken, och påverkar därigenom tolkningen. Om man efter bevisvärderingen konstaterar att ingen part har kunnat göra sin tolkningsversion mer sannolik, blir det aktuellt att tillämpa en eventuell bevisbörderegel, eller presumtion. Denna situation kan beskrivas som att beviskravet för att motbevisa presumtionen är det minsta tänkbara. Anledningen är att man redan vid tolkningen har tagit hänsyn till erfarenhetssatsens tyngd. Om man i stället menar att fastställandet av testamentes innehåll sker enligt en enstegsanalys, så utgår man ifrån en viss presumtion. I sådana fall kommer erfarenhetssatsernas tyngd att avspeglas i det beviskrav som uppställts för att presumtionen ska brytas. Det kan alltså i ett visst fall krävas ganska stark bevisning för att visa att testator velat något annat än som föreskrivs i presumtionsregeln, medan det i andra fall kan räcka med betydligt mindre stark bevisning. Som redan beskrivits i avsnitt 2.2.2 så har valet mellan enstegs- och tvåstegsanalys ingen direkt betydelse för det materiella resultatet vid fastställandet av testamentets innehåll. Detta val påverkar inte heller den inverkan som erfarenhetssatsernas olika vikt får på detta resultat. Enligt det ena synsättet tar man hänsyn till erfarenhetssatsens vikt redan vid bevisvärderingen och enligt det andra synsättet vid uppställandet av beviskravet för bevisbördan. Det väsentliga är att man oavsett val av synsätt faktiskt tar hänsyn till erfarenhetssatsernas vikt, eller rättare sagt ett bevisfaktums tyngd, inte när det sker. 2.2.4 Tolkning, utfyllnad och tvingande regler Innehållet i en rättshandling bestäms således dels genom tolkning, dels genom utfyllnad. Den utfyllnad som hittills omtalats har rört de dispositiva regler som aktualiseras när tolkningen av rättshandlingen inte leder till något svar på en viss fråga. Men det finns inom de flesta områden även tvingande regler som kan påverka en rättshandlings slutliga rättsliga innehåll. Dessa regler kan beskrivas som en ram inom vilken tolkningen kan äga rum men den kan också beskrivas som en del av utfyllnaden av rättshandlingen. Om man väljer det senare betraktelsesättet, så kan utfyllnaden sägas bestå av såväl dispositiva som tvingande regler. Någon principiell skillnad ligger knappast i dessa olika uttryckssätt. Det nämndes tidigare att det kan vara svårt att bedöma vad som utgör tolkning och vad som utgör utfyllnad med dispositiva regler. Detsamma gäller förhållandet mellan tolkning och utfyllnad av tvingande regler. Samverkan mellan tolkning och tillämpning av tvingande regler kan uppstå på i vart fall tre olika sätt. För det första kan man tänka sig att förordnandet inte reglerar den frågeställning som den tvingande regeln behandlar eller i vart fall inte strider mot den. Någon konflikt mellan tolkningsresultatet och den tvingande regeln uppstår då inte. Ett exempel är att testator förordnat till förmån för sina bröstarvingar eller förordnat om så liten del av sin kvarlåtenskap att någon konflikt med bröstarvingarnas rätt till laglott inte uppstår. För det andra kan man tänka sig att förordnandet strider mot en tvingande regel. I sådana fall blir den tvingande regeln gällande, medan testators vilja får vika. Tolkningsresultatet begränsas alltså av den tvingande regleringen, snarare än kompletteras. Ibland beskrivs detta uttryckligen som ett samspel mellan tolkning och tillämpning av tvingande regler, varvid slutresultatet beskrivs som ett resultat av tolkningen. Ett exempel på detta samspel är NJA 1979 s 205, som gällde beskattningen av avkomsträtt. En tolkning utgående enbart ifrån testamentets ordalydelse ansågs leda till olika behandling av de av testator utsedda testamentstagarna. En sådan åtskillnad var inte tillåten eftersom testator förordnat till förmån för ofödda personer. Tolkningen stod alltså i strid med tvingande regler. Enligt HD fick det i detta fall ”antagas närmast motsvara testators vilja att tolka testamentet så, att om förordnandet rörande avkastning skulle leda till en otillåten skillnad mellan syskonen” skulle denna skillnad utjämnas vid den senare fördelningen av äganderätten till kapitalet. Tolkningen ledde alltså, trots den inledande bedömningen om att en tolkning efter ordalydelsen skulle leda till en motsättning med den tvingande regeln, till ett resultat som stämde överens med denna regel. Tolkningsresultatet kan sannolikt något tillspetsat beskrivas som att en tolkning av testators faktiska vilja stred mot regeln, men att en tolkning av dennes hypotetiska vilja ledde till en anpassning till samma regel. En tredje variant av samspel är att de tvingande reglerna inverkar på innehållet i den individuella rättshandlingen redan när denna upprättas. Ett exempel är att testator, som väl känner till rätten till laglott, och dessutom tror sig veta att hans bröstarvingar kommer att åberopa denna rätt, redan i sitt förordnande tar hänsyn till detta. Den tvingande regeln blir då integrerad i testamentet. Tolkningsproblem kan i dessa fall uppstå, särskilt i de fall där regeln ändras, eftersom det kan vara svårt att veta om testator har reglerat i enlighet med regeln för att han förutser dess tillämpning eller om han skulle ha föredragit samma lösning även om regeln inte varit tvingande. Möjligen är det skäl att påminna om att de tvingande reglernas inverkan på det materiella resultatet av tolkning och utfyllnad av förordnandet i princip förutsätter att någon åberopar dem. I många fall där tolkningsresultatet strider mot tvingande regler, kommer de aldrig att åberopas eftersom de berörda arvingarna tycker att förordnandet är i sin ordning. Tolkningsresultatet kommer då ändå att läggas till grund för fördelningen. Vilka är då de tvingande regler som begränsar tolkningen av testamente? I viss mån kan det vara svårt att avgöra vilka regler som är av denna karaktär. Om den döde var gift eller samboende vid sin bortgång, så påverkar ju en rad bodelningsregler möjligheterna att förfoga över egendomen genom testamente. Sådana regler kan begränsa testators möjlighet att förordna över viss andel av sin egendom, men också begränsa rätten att förordna över viss specifik egendom. Här ska bara de viktigaste inskränkningarna omnämnas. Rätten för bröstarvingar att begära jämkning av ett förordnande för att få sin laglott, det vill säga hälften av arvslotten, är den mest ingripande regeln. Regeln fick sitt nuvarande innehåll redan 1857 och kvarstår alltså ännu oförändrad, ÄB 7:1. Den innebär att testators förordnande, alldeles oavsett övrigt innehåll, kan jämkas så att bröstarvingarna får dela hälften av kvarlåtenskapen. Om bröstarvingarna är gemensamma barn till den döde och dennes efterlevande make, har dock den efterlevande maken numera företräde framför barnen, och dessa får vänta på sitt arv efter den först avlidne föräldern till den efterlevande makens död. En liknande regel, införd 1928, finns för äkta makar. Regeln var från början en bodelningsregel och innebar att den efterlevande maken hade rätt att ur det gemensamma boet utfå ett belopp som, med avräkning för makens enskilda egendom, uppgick till 3 000 kronor. Beloppet ändrades 1969 till att omfatta fyra basbelopp. Vid 1987 års familjerättsreform intogs basbeloppsregeln i ÄB och gjordes alltså om till en arvsrättslig regel. De viktigaste förändringar som detta innebar var att den egendom som förvärvats på grund av basbeloppsregeln numera endast innehas med fri förfoganderätt och att även egendom som förvärvats genom testamente ska tas med vid beräkningen av om den efterlevande maken har rätt till ytterligare egendom enligt basbeloppsregeln. Ett testamente som kränker denna rätt blir utan verkan, och någon klandertalan behöver inte föras. Basbeloppsregeln naggar onekligen testamentsfriheten i kanten och kan, till skillnad från laglottsregeln, under förutsättning att det gemensamma boet är litet, helt utesluta testators rätt att bestämma över egendomen mortis causa. Denna effekt hänger ihop med att den inte är kopplad till en viss andel av kvarlåtenskapen, utan till ett visst bestämt belopp. Även för samboende finns en basbeloppsregel. Regeln rör bodelning efter sambo, och är i och för sig dispositiv. Därutöver finns tvingande regler om rätt för efterlevande make och sambo att överta bostad och bohag. Även tillämpningen av denna rätt kan påverka tolkningen och verkställandet av testamente. Utöver dessa regler, som är avsedda att skydda bröstarvingar samt efterlevande make och barn, finns också begränsningar som gäller generellt. Beslutet att förhindra uppkomsten av fideikommiss har, förutom de skyddsregler som redan nämnts, inneburit den viktigaste inskränkningen av testators rätt att själv besluta över det materiella innehållet i sitt förordnande. Ett förordnande till en person får enligt ÄB 9:2 verkan bara om denne antingen är född vid testators död eller då är avlad och senare föds med liv. Undantag kan göras till förmån för en sådan persons avkomlingar, men det förutsätter i så fall att förordnandet inte diskriminerar mellan syskonen. Därutöver anses det finnas ett hinder mot att testamenten tjänar ”som medel för lagstridiga eller osedliga syften”. Detta anses följa av allmänna rättsgrundsatser. Något rättsfall som behandlat denna inskränkning är mig inte bekant. Om det alls förekommer att testamentens innehåll begränsas av denna rättsgrundsats, så torde det i vart fall vara mycket ovanligt. Som en illustration av det stundtals ganska avancerade samspelet mellan tolkning och utfyllnad med dispositiva och tvingande regler kan följande exempel nämnas. Vid 1987 års familjerättsreform kom som ovan nämnts den så kallade basbeloppsregeln att förvandlas från att ha varit en bodelningsregel till att bli en arvsrättslig garantiregel. Regeln innebär att om den efterlevande maken åberopar sin rätt så blir ett eventuellt testamente utan verkan i den mån dess innehåll inkräktar på dennes rätt, ÄB 3:1 3 st. Den efterlevande maken innehar egendomen med fri förfoganderätt, vilket innebär att den vid dennes senare död ska fördelas som ett arv efter den först avlidne. I en debatt har Agell och Eriksson diskuterat frågan om hur detta efterarv ska fördelas. Eriksson har hävdat att den del av kvarlåtenskapen som tilldelats maken enligt basbeloppsregeln ska tillfalla de legala efterarvingarna vid den efterlevande makens död. Testamentet förlorar ju vid tillämpningen av basbeloppsregeln sin verkan. Agell har däremot menat att fördelningen av egendomen bör ske i enlighet med en tolkning av testamentet. Någon lösning på problemet kan väl knappast erhållas genom en semantisk tolkning av stadgandet. Det är inte heller frågeställningen i sig som är av intresse här, utan samspelet mellan de olika metoderna att fastställa fördelningsgrunderna. Enligt Erikssons modell ska, fastän resonemanget är underförstått, fastställandet av fördelningsgrunderna påbörjas genom tolkning. Om det visar sig att testamentets innehåll enligt tolkningens resultat inkräktar på den efterlevandes rätt, och denna rätt dessutom åberopas, så kommer fördelningen i stället att ske med hänvisning till den tvingande regeln. Sedan den tvingande basbeloppsregeln har fyllt sin funktion leder Erikssons metod till att den slutliga fördelningen av arvet sker i enlighet med utfyllnadsregler av dispositiv karaktär, nämligen den legala arvsordningen. En tillämpning av Agells metod skulle i stället leda till att man när efterarvet ska fördelas återgår till att låta tolkning av förordnandet styra fördelningen. Exemplet visar hur komplicerat samspelet mellan de tre metoderna kan te sig.s. 3

Processuella förutsättningar för tolkning och utfyllnad

1.Vid bestämmandet av ett testamentes innehåll söker man i första hand fastställa testators vilja med förordnandet. Om det inte lyckas aktualiseras möjligheten att utfylla förordnandet. Det finns också en ram av tvingande regler som i vissa avseenden begränsar testators vilja, men den centrala frågeställningen tycks ändå vara; vad ville testator eller vad skulle testator ha velat om han tagit ställning till en oreglerad fråga? I viss motsättning till detta sökande efter testators vilja står det faktum att ett mål om ett förordnandes rätta tolkning är dispositivt. Detta innebär för det första att processens ramar uppställs av de yrkanden som parterna framställt. Dom får inte givas över mer eller annat än parterna i behörig ordning har yrkat, RB 17:3. Om en testamentstagare har yrkat att hon med hänsyn till testamentet ska vara berättigad till avkomsträtt till viss egendom, kan inte domstolen besluta att hon ska få äganderätt till densamma – även om detta skulle stämma bättre överens med domstolens uppfattning om testators vilja. Domstolen kan inte heller besluta att en annan person, som inte alls är part i processen, ska anses ha rätt till egendomen. Dessa begränsningar överensstämmer också med dödsbodelägarnas rätt att utan inblandning utifrån upprätta arvskifte. En naturlig följd av att det är parternas yrkanden som styr processen är att domen inte får rättskraft gentemot tredje man. En tredje person kan alltså, sedan dom avkunnats, göra gällande att en riktig tolkning av testamentet skulle leda till att han, snarare än den som domstolen beslutat, är den riktiga testamentstagaren. Om så inte vore fallet skulle två parter, genom en process om tolkning, kunna utesluta en tredje part från del i arvet – trots att det kanske är denne som är berättigad. Denna princip finns inte uttryckt i RB, men anses följa av det faktum att testamentstagarens rätt är skyddad på det civilrättsliga planet. För det andra innebär dispositiviteten att domstolen också är beroende av de rättsfakta, eller de grunder, som parterna åberopat. Enligt RB 17:3 får en dom i ett dispositivt mål inte grundas på andra omständigheter än de som parterna åberopat i målet. Rättsfakta kan betyda två saker, dels de rekvisit som i en rättsregel uppställs för att en viss rättsföljd ska bli tillämplig, dels de faktiska omständigheter som motsvarar dessa rekvisit. Ibland kallas de också abstrakta och konkreta rättsfakta. Det är de konkreta rättsfakta som måste åberopas. I vilken mån dessa måste rättsligt kvalificeras, det vill säga kopplas till ett visst rekvisit och därigenom till en viss rättsregel, tycks det i viss mån finnas olika uppfattningar om. Enligt den gamla sentensen jura novit curia är det ju inte parternas uppgift att bevisa en rättsregels innehåll. Ekelöf menar till exempel att domstolen kan lägga en rättsregel till grund för sitt domslut, utan att parterna åberopat denna. Ramberg-Hultmark menar att den vaga gränsdragningen mellan tolkning och utfyllnad innebär att parterna bör åberopa och bevisa alla relevanta faktiska omständigheter. Därefter är det domstolens uppgift att avgöra om dessa omständigheter bör leda till tolkning av avtalet eller tillämpning av dispositiv rätt. Ramberg – Hultmark tycks alltså inte heller mena att parterna skulle behöva karaktärisera omständigheterna rättsligt, utan att denna uppgift tillkommer domstolen. Resonemanget bör vara giltigt även för testamentsrätten. Vid en tolkningstvist är det testamentet som är grunden för talan, och det måste alltså i vart fall åberopas. Om parterna vill att verkställigheten av testamentet ska grunda sig på en tolkning av förordnandet torde det också räcka med att åberopa förordnandet i sig. Om någon av parterna gör gällande att yrkandet grundar sig på tillämpningen av en viss presumtionsregel utökas kravet. Parten måste då sannolikt också åberopa de faktiska omständigheter som motsvarar de rekvisit som utgör en förutsättning för regelns tillämpning. Dessutom har parten bevisbördan för dessa faktiska omständigheter. För det tredje innebär dispositivitetsprincipen att parterna beslutar om vilken bevisning som ska åberopas. Både när det gäller tolkning och utfyllnad har detta naturligtvis stor betydelse för domstolens möjligheter att komma till ett visst resultat. Sammanfattningsvis framstår vid en tolkningstvist testators vilja som en ledstjärna för både parter och domstol. Men domstolens möjligheter att uttolka testators vilja styrs i vart fall formellt i mycket hög utsträckning av parternas yrkanden, grunder och bevisföring. I vissa ärenden kan myndigheter däremot ha att ta hänsyn till testators vilja, oberoende av dödsbodelägarnas yrkanden. Ett exempel på detta är skattemyndigheten, som vid skattläggningen i ganska hög utsträckning styrs av dödsboets uppfattning om hur ett förordnande bör tolkas. Men skattemyndigheten godtar inte vilken tolkning som helst. Den föreslagna tolkningen måste ligga inom ett normalt tolkningsområde; gör den inte det, läggs den inte heller till grund för beskattningen. När det däremot gäller tolkningstvister som rör fördelningen av testators kvarlåtenskap, har domstolen inte till uppgift att ex officio bevaka att testators vilja verkställs. Inte heller finns det någon annan instans som har detta till sin uppgift. Huruvida testamentet verkställs enligt testators avsikt är helt enkelt beroende av dödsbodelägarnas och testamentstagarnas agerande.s. 3

Oriktiga och bristande förutsättningar