Närliggande

12.11 Saxén, Adekvans s. 12 anför träffande att man med en viss överdrift kunde säga, att de flesta av de i teorin uppställda adekvansreglema är godtagbara. »De är nämligen med 210 i form av exempelvis beloppsmässiga begränsningar.12 En mera svårrubbad om än inte undantagslös grundsats har vidare t.ex. varit, att endast den som direkt lider skada har rätt till ersättning. S.k. tredjemans skador ersätts som en huvudregel inte.13 Av särskilt intresse i detta sammanhang är ytterligare att vissa skador på grund av sin typ har ansetts vara sådana att de inte medför en rätt till ersättning. Sålunda har man av tradition i allmänhet förhållit sig restriktivt till tanken om ersättning för s.k. ideella, eller icke-ekonomiska, immateriella skador.14 Den skadeståndsrättsliga utgångspunkten i SkL är att en rätt till ersättning för ideell skada endast erkäns i förhållande till person­ skador och vissa brott (brott mot frihet, ära, hemfrid eller liknande).15 Här är det alltså skadetypen i sig som begränsar ersättningsbarheten, inte exempelvis avståndet mellan det skadeorsakande beteendet och skadan. Och så vidare. Det är emellertid ofta — om inte omöjligt — så åtminstone förenat med stora svårigheter att inordna miljöskadorna i detta system. Skadebilden präglas här inte sällan av olika ideella element som dessutom kan vara av ett närmast allmänt intresse.16 Sådana skador låter sig endast svårligen hanteras av den traditionella, individorienterade skadeståndsrätten, som har anpassats till att skydda enskilda intressen utgående från klassificeringen av skador som per­ sonskador, sakskador och rena förmögenhetsskador.17 Till detta kommer att exempelvis tillvaratagandet av ett allmänt miljöintresse i form av skadebegränsande åtgärder eller reparation av skadan även kan uppfattas som typiska tredjemansskador.18 Det är heller inte ovanligt att särskilt föroreningar kan nödvändighet så vagt formulerade, att de i ett konkret fall kan tas som stöd såväl för ett in­ tagande från skadeståndsansvar som för ett ansvarsåläggande.» 12 Se ovan kap. 4.4.3. vid not 171-175 om beloppsmässiga ansvarsbegränsningar och om kritiken mot dessa. 13 Se utförligt Andersson, Trepartsrelationer, samt härtill t.ex. Eger Mollestad, LoR 2001 s. 490 ff, Hellner, Skadeståndsrätt s. 362 ff., Kleineman s. 180 ff., Lange s. 452 f., Markesinis & Deakin s. 105 ff, Nygaard (5. utg.) s. 358 ff, Saxén, Skadeståndsrätt s. 62 f., Sisula-Tulokas, Sveda s. 229, Vinding kruse, Erstatningsretten s. 290. 14 Se närmare härom nedan kap. 7.4. 15 Se SkL 5 kap. 2, 4a och 6 §. Ersättning för ideell personskada och själsligt lidande har särskilt under senare år varit föremål för tämligen livlig debatt. Diskussionen har i huvudsak gällt själva ersättningsnivån och de s.k. tredjemansskadoma. Se närmare härom Sisula-Tulokas, Sveda, särskilt s. 177 ff. och 227 ff. Se även för exempelvis svensk rätts del t.ex. Ekstedts undersökning om ideellt skadestånd för personskada. Härtill kan hänvisas till den internationella översikten i Oldertz & Tidefelt (eds) s. 91 ff. 16 Se allmänt t.ex. Sandvik, JT 1996-97 s. 394 f. 17 Jfr t.ex. SvHD:s argumentering i NJA 1995 s. 249 (ref. nedan kap. 7.5.2.2.). 18 Se även t.ex. Andersson, Trepartsrelationer s. 244 ff.s. 55