Kapitel 6. Skadeorsakernas karaktär

INLEDNING

1.Begreppet »miljöskada» är mångfasetterat. Det kan betyda olika saker i olika sammanhang.11 den allmänna diskussionen används begreppet ofta utan att detta närmare definieras och man har t.o.m. ansett att något behov av en sådan definition inte heller föreligger utifrån rent skadeståndsrättsliga synpunkter.2 Tvärtom kan man emellertid även hävda att betydelsen av en precisering av miljöskadebegreppet accentueras i skadeståndsrätten.s. 378

2.I förhållande till tillämpningsområdet för MskL har man enligt 1 § 1 mom. framförallt att ta fasta på skadeorsakernas karaktär. Stadgandet lyder:s. 378

3.»1 §. Tillämpningsområde. Som miljöskada enligt denna lag ersättss. 378

4.skador som verksamhet på ett bestämt område har orsakat i omgivning­s. 378

5.en genoms. 378

6.1) förorening av vatten, luft eller mark,s. 378

7.2) buller, skakning, strålning, ljus, värme eller lukt, ellers. 378

8.3) någon annan liknande störning.» Centralt i denna legaldefmition är att verksamheten bör ha orsakat en miljö­ förändring som betecknas som en störning och som i sista hand utgör orsaken till att skada uppkommit i omgivningen.3 MskL 1 § 1 mom. och särskilt stad­ gandets enumeringen av störningar brukar även i litteraturen anföras som en definition av miljöskadebegreppet.4s. 378

9.MskL 1 § 1 mom. kan sägas utgå från ett grannerättsligt perspektiv. Hoss. 378

10.1 Se t.ex. genomgången av Larsson s. 121 ff.; jfr idem, Scan. Stud. 1999 s. 155 ff. Jfr även mera allmänt t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 3, Hollo, LM 1984 s. 251, Steiner s. 232.s. 378

11.2 Se t.ex. Eriksson s. 25.s. 378

12.3 Se även Reg.prop. 1992:165 s. 19; Kom.miet. 1990:17 s. 47 (lagförslagets 2 §).s. 378

13.4 Se t.ex. Hollo & Vihervuori s. 25 ff., Kuusiniemi & Kumpula s. 362 och Steiner s. 232 f.s. 378

14.123 oss har sedan tidigare 1920 års GranneL i 21 och 23 § uppställt ett strikt skadeståndsansvar för skada eller men genom i 17 § avsedda immissioner. I GranneL 17 § 1 mom. förbjöds nyttjande av fastighet eller hållande av upplag så att granne, eller annan vars intressen eljest kan beröras därav, »varaktigt lider oskäligt besvär såsom genom gnistor, aska, sot, rök, värme, stank, gaser, ånga, skakning, buller eller dylikt» (immissionsförbudet). Kravet på varaktigt besvär var här utmärkande.5 GranneL 17 § tillkom närmast med den tyska BGB 906 § och 1887 års norska nabolov (numera granneloven 16 juni 1961. Nr. 12) 12 § som förebilder.61 samband med att GranneL reviderades genom L 90/2000 har det i RevGranneL 17 § därefter skett ett närmande till MskL.7s. 378

15.Immissionsbegreppet kan ytterst spåras till romersk klassisk rätt. Här ansågss. 379

16.granne vara tvungen att tåla utsläppande (»emissio») eller insändande (»imissio»)s. 379

17.av vatten, rök eller liknande till dennes fastighet, såvida detta inte skedde i störres. 379

18.omfattning än normalt. Det i praktiken viktigaste rättsskyddsmedlet var förbudsta-s. 379

19.lan actio negatoria. Härtill kunde vid immission talan foras interdiction utis. 379

20.possidetis (talan syftande till att återställa kränkt besittning).8 Om skada uppkom­s. 379

21.mit på grund av t.ex. vattenimmission kunde granne enligt XII tavlans lag (7.8a)s. 379

22.även genom actio aquae pluviae arcendae kräva gottgörelse och avlägsnande avs. 379

23.besväret.9 1 1 P01å basen av Corpus Iuris Civilis' Digest^° (D.8.5.8.5.) kom immissions­s. 379

24.begreppet även att upptas av den tyska 1800-talsrättsvetenskapen, för att fråns. 379

25.Tyskland spridas till bl.a. nordisk rätt."s. 379

26.I t.ex. engelsk rätt avser på motsvarande vis private nuisance olaga hindran­s. 379

27.de av nyttjandet av en fastighet. I praktiken viktigast är annoyance, varmed avsess. 379

28.oskäligt besvär genom störningar såsom »water, fire, smoke, smell, fumes, gas,s. 379

29.noise, heat, electricity, disease, or any other like».12 För ett ansvarsåläggande börs. 379

30.5 Se om tolkningen härav LagberGranneL s. 59 samt t.ex. Kuusiniemi s. 229 ff., Sainio s. 90 ff., Saxén, Skadeståndsrätt s. 229 ff., Vuori, LM 1977 s. 31 ff.s. 379

31.6 Se härom även t.ex. Kuusiniemi s. 10, idem DL 1996 s. 594.s. 379

32.7 Se närmare härom nedan kap. 6.4.s. 379

33.8 Se t.ex. Kaser s. 92, 99 f., Kuusiniemi s. 42 och Ljungman s. 23. Beträffande terminologin kan hänvisas till Bergers Encyclopedic Dictionary of Roman Law.s. 379

34.9 Se Kaser s. 100.s. 379

35.10 Corpus Iuris Civilis tillkom på 530 talet på initiativ av kejsare lustinianus. Verket består av tre delar; institutiones som utgjorde en officiell lärobok i bysantisk juridik, de kejserliga lagarna Codex och Novellae, samt Digesta som består av omfattande tolkningar av den klassiska rätten. Digesta betraktas i regel som den viktigaste delen och den kom i praktiken att fa stor betydelse även som lagbok. Se vidare om Corpus Iuris Civilis t.ex. Kaser s. 5 f., Klami s. 3 f., Ylikangas s. 54 ff.s. 379

36.11 Se även om den romerska rättens inflytande på tysk och därigenom finsk grannerätt t.ex. Kuusiniemi s. 38 ff.s. 379

37.12 Street s. 312. Se närmare om nuisance t.ex. anfört arbete s. 312 ff. och Bowman, Env. Liability 1994 s. 105 ff., Brearley, J. Envtl L. 1995 s. 119 ff., Cross, LQR 1995 s. 445 ff, Dobbs s. 513 ff., Markesinis & Deakin s. 418 ff., särskilt s. 419 f, Pollock s. 302 ff., särskilt s. 307 samt Prosser & Keeton s. 616 ff., särskilt s. 619 ff. 124s. 379

38.störningen i allmänhet vara mera varaktig,13 men skadeståndsansvar förutsätter intes. 380

39.alltid culpa.14 Efter Cambridge Water Company v. Eastern Counties Leather Plc.s. 380

40.begränsas dock — både vid nuisance och 7?y/a«c/s-regeln avseende mera tillfälligas. 380

41.störningar15 — ansvaret alltid av att den inträffade skadan till sin typ bör ha varits. 380

42.förutsebar vid den tidpunkt då förutsättningarna för denna skada uppstod.16 Vids. 380

43.public nuisance är det åter fråga om olaglig åtgärd eller försummelse att iaktaga ens. 380

44.lagstadgad skyldighet, med påföljd att allmänhetens säkerhet eller hälsa etc. hotas,s. 380

45.eller att allmänheten inte kan utöva en den tillkommande rättighet.17 Allmäns. 380

46.åklagare kan här driva förbuds- eller åtgärdstalan. Rätt till skadestånd föreliggers. 380

47.endast för den som jämfört med allmänheten i övrigt har lidit en till både omfat­s. 380

48.tningen och arten särskild skada.18 I Sverige liksom i Danmark har det grannerättsliga immissionsansvaret i allt väsentligt utvecklats genom rättspraxis och i den juridiska litteraturen.19 Här har i rättspraxis inte accepterats någon allmän regel om strikt ansvar motsva­ rande rättsläget enligt t.ex. den finska och norska grannelagstiftningen. Ett lagstadgat strikt ansvar för skada genom Immission infördes dock i Sverige genom stiftandet av SvMiljöskyddsL (miljöskyddslag 1969:387). År 1986 överfördes skadeståndsbestämmelsema i denna lag (30-33 §)20 med 13 Se t.ex. Cunard v. Antifyre Ltd [1933] 1 K.B. 551, 557: »Private nuisances, at least in the vast majority of cases, are interferences for a substantial length of time ...» 14 Se t.ex. Read v. Lyons & Co. Ltd (1947) A.C. 156, 183: »... if a man commits a legal nuisance it is no answer to his injured neighbour that he took the utmost care not to commit it. There the liability is strict...» I t.ex. Goldman v. Hargrave [1967] 1 A.C. 645, 657 uttalas däremot att »the tort of nuisance ... may comprise a wide variety of situations, in some of which negligence plays no part, in others of which it is decisive». 15 Nuisance, trespass, negligence och Rylands-regetn är delvis överlappande. Se närmare t.ex. Markesinis & Deakin s. 453 ff. 16 [1994] 1 All ER 53, 60 ff. Se även om fallet ovan kap. 3.4. vid not 74-77. Se om Rylands-regeln ovan kap. 3.4. not 75, samt ovan kap. 4.3.1.1. vid not 33-35. 17 Se närmare t.ex. t.ex. Markesinis & Deakin s. 419, 448 ff., Pollock s. 303, Prosser 8 Keeton s. 643 ff, samt Street s. 313 f. 18 Jfr även från amerikansk rättspraxis t.ex. In re Exxon Valdez, 1995 AMC 1440 (D. Alaska 1994): »... no recovery is allowable on the basis of special injury from a public nuisance since the Natives' loss, while different in degree, is not different in kind from the public loss ...». Affirmed 104 F.3rd 1196 (9th Cir. 1997). 19 Från svensk litteratur kan här särskilt nämnas Håkanssons Industriella anlägg­ ningars skadeståndsskyldighet i grannskapsförhållanden (1936) samt Ljungmans Om skada och olägenhet från grannfastighet (1943). Bland dansk litteratur kan hänvisas till t.ex. Trolles Risiko og skyld (1969), bl.a. s. 32 f., 368 f., Ussings Skyld og skade (1914), bl.a. s. 84 f., 454 f. och Vinding Kruses Erstatningsretten (1989) s. 248 ff. 20 Se härom Prop. 1969:28 s. 281 ff. Också immissionssakkunnigas betänkande SOU 1966:65 utgör en central rättskälla i förhållande till SvMiljöskyddsL och tolkningen av immissionsbegreppet enligt svensk rätt.s. 380

49.125 måttliga förändringar till SvMskL (miljöskadelag 1986:225).21 Därefter har SvMskL utan förändringar i materiellt hänseende inarbetats i MB 32 kap.22 En motsvarighet till stömingsförteckningen i MskL 1 § 1 mom. finner man här i MB 32 kap. 3 § 1 st. Enligt detta stadgande skall skadestånd betalas för skador som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning »genom 1. förorening av vattenområden, 2. förorening av grundvatten, 3. ändring av grundvattennivån, 4. luftförorening, 5. markförorening, 6. buller, 7. skakning, eller 8. annan liknande störning». Stadgandet motsvarar SvMskL 3 § 1 st., som i sin tur i allt väsentligt byggde på SvMiljöskyddsL 30 §.23s. 380

50.I Norge gäller ForL 8 kap. enligt 53 § visserligen endast plikten att betala ersättning för skada, men eller förlust orsakad av förorening (»forurensningsskade»), vilket kan tyckas tyda på ett mindre omfattande tillämpningsområde. Men begreppet »förorening» definieras extensivt i 6 §, inkluderande »1) tilforsel av fast stoff, vaeske eller gass til luft, vann eller i grunnen, 2) stay og rystelser, 3) lys og annen stråling ,..24, 4) påvirkning av temperaturen», som är eller kan vara till skada eller men för miljön.25 Stömingsförteckningen i DaMskL inkluderar åter »forurening af luft, vand, jord eller undergrund» (1 § 1 stk.) samt »stoj, rystelser eller lignende» (1 § 2 stk.).26s. 381

51.21 De centrala rättskälloma för tolkningen av SvMskL utgörs av Prop. 1985/86:88 och SOU 1983:7. Till den del inga förändringar har skett jämfört med skadeståndsbestämmelsema i SvMiljöskyddsL, är förarbetena till denna reglering (se föregående not) relevanta också för tolkningen av SvMskL.s. 381

52.22 Detta skedde med motiveringen, att miljöskadereglema har nära anknytning till miljörättens ersättningsregler och övriga Sanktionsregler, varför det ansågs vara naturligt att inordna också SvMskL i MB:s regelsystem. Härigenom ansågs MB kunna ge en mera fullständig bild av sanktionsreglema på miljöområdet. St Prop. 1997/98:45, del 1 s. 564.s. 381

53.23 För tolkningen av skadeståndsbestämmelsema i MB 32 kap. har förarbetena till MB betydelse endast i förhållande till vissa särfrågor. Se härvid t.ex. Prop. 1997/98:45, del 1 s. 564-567. I allt väsentligt är dock förarbetena till både SvMskL och SvMiljöskyddsL 30-33 § relevanta även i förhållande till MB 32 kap.s. 381

54.24 6 § inkluderar ljus och strålning endast i den utsträckning föroreningsmyndigheten bestämmer, men oberoende av 6 § betraktas enligt 53 § 2 ledd ljus och annan strålning som förorening i förhållande till 8 kap. Se även t.ex. Stordrange, LoR 1990 s. 132.s. 381

55.25 De centrala rättskälloma för tolkningen av föroreningsdefinitionen i 6 § utgörs av Otprp nr. 11 (1979-80) och NOU 1977:11.1 förhållande till införandet av ForL 8 kap. be­ rörs tolkningen av 6 § även i Otprp nr. 33 (1988-89) s. 20 ff. och NOU 1982:19 s. 42 ff.s. 381

56.26 Enligt Pagh, Miljöansvar s. 297 är 1 § 2 stk. överflödig i förhållande till 1 § 1 stk. I Betcenkning 1992 nr. 1237 s. 168 anförs att dansk lagstiftning saknar en definition av »forurening», men att avsikten med DaMskL 1 § är att uppnå kongruens med tolkningen av föroreningsbegreppet enligt miljobeskyttelsesloven (nr. 85 af 8. marts 1985). Se om miljobeskyttelseslovens föroreningsbegrepp t.ex. Bjerring & Moller, bl.a. s. 52, 73 ff. 126 I förhållande till det skadeståndsrättsliga miljöskadebegreppet är det likväl inte tillräckligt att ta fasta på enbart skadeorsakernas karaktär. För att en mil­ jöskada skall vara relevant i skadeståndsrättslig bemärkelse krävs härtill att man kan peka på en ersättningsbar skada?1 Det samlade miljöskadebegreppet enligt MskL far i enlighet härmed ses som en kombination av 1 § och andra stadganden i MskL, främst 4-6 §, kompletterade med allmänna skadestånds­ rättsliga principer om adekvans och tredjemansskador etc.2 287 Ersättningsgilla miljöskador och utvecklingen av miljöskadebegreppet på basen av skadeståndsrättsligt skyddade intressen upptas till närmare gransk­ ning nedan i kapitel 7. I föreliggande kapitel riktas intresset framförallt mot skadeorsakernas ka­ raktär och kravet på att skadan bör ha orsakats genom en i MskL 1 § 1 mom. avsedd störning (störningsrekvisitet). Centralt är härvid inte minst tolkningen av uttrycket »annan liknande störning». Övriga rekvisit enligt 1 § 1 mom. — verksamhet på ett bestämt område (områdesrekvisitet) och skada i omgivning­ en (omgivningsrekvisitet) — ägnas mindre uppmärksamhet. I anslutning till områdesrekvisitet aktualiseras dock också tolkningen av MskL:s förhållande till annan lagstiftning enligt 2 § 1 mom. I MskL 1 § uppställs närmast vissa krav på skadeorsakernas karaktär i kvalitativt hänseende. Avgörande för det skadeståndsrättsliga miljöskadebegreppet är dock även skadeorsakernas karaktär i kvantitativt hänseende genom skyldigheten att enligt MskL 4 § tåla störning (toleransrekvisitet). Också vissa tolkningsspörsmål i anslutning till 4 § förtjänar därför att uppmärksammas i samband med en analys av 1 §. Vid tolkningen av stömingsrekvisitet enligt MskL 1 § kan vägledning hämtas från GranneL 17 §. Viss försiktighet är dock påkallad. Sedan tillkom­ sten av GranneL har snart ett sekel förflutit och rättspraxis från HD om 17 § är till övervägande del av äldre datum. Tolkningen av stömingsförteckningen i GranneL 17 § kan därför inte nödvändigtvis orubbad överföras till moder­ nare förhållanden.29 Det sagda får antagas gälla såväl i förhållande till MskL 1 § som RevGranneL 17 §. Även till den del äldre avgöranden måste anses ha förlorat sin prejudicerande verkan kan dock dessa naturligtvis fortfarande 27 Jfr t.ex. Pagh, Miljöansvar s. 35 som anför att miljöskadebegreppet enligt DaMskL är »identisk med en begivenhed fremkaldt ved forurening, som er erstatningsbeskyttet». 28 I motiven till MskL 1 § påstås felaktigt, att »i 1 mom. definieras lagens tillämp­ ningsområde och samtidigt definieras vad som avses med en miljöskada som är ersättningsgill enligt lagen» (kurs. här). Se Reg.prop. 1992:165 s. 19. 29 I Reg.prop. 1992:165 s. 15 betonas även att GranneL:s ersättningsstadganden är delvis föråldrade och bristfälliga. Uttalandet torde dock närmast avse toleransrekvisitet.s. 381

57.127 utnyttjas som en intressant tilläggskälla för att illustrera praktiska problemsi­ tuationer. Den övriga nordiska miljöskadelagstiftningen erbjuder givetvis ett intressant material från vilket man kan hämta argument till stöd för (eller mot) tolkningen av MskL 1 §. Också stömingskatalogen i t.ex. den tyska UmweltHG 3 § Abs. 1 uppvisar betydande likheter med MskL 1 § 1 mom.30 Med beaktande av det starka inflytande som tysk rätt av tradition har haft på finsk immissionsrätt,31 kan därför här även tolkningen av UmweltHG 3 § erbjuda värdefulla substantiella tilläggsargument.s. 382

STÖRNINGSREKVISITET

MskL 1 § 1 mom. 1 punkten

1.Förorening av vatten, luft eller mark kan sägas bilda kärnan i stömingsrekvisitet enligt MskL 1 § 1 mom. Vad som skall förstås med »förorening» framgår dock inte av MskL. Gällande lagstiftning omfattar olika föroreningsbegrepp.32 I stort betyder förorening enligt MskL det samma, men med beaktande av bl.a. definitionernas olikheter i fråga om struktur och ändamål anses föroreningsbegreppet i MskL ha självständig betydelse.33 3B4egreppet täcker enligt motiven »menlig kvalitativ förändring av vattnets, luftens eller markens egenskaper»^ (kurs. här). I propositionen till MskL anförs härom vidare:s. 383

2.»Förändringens natur kan vara fysikalisk, kemisk eller biologisk. Ens. 383

3.förorening orsakas i allmänhet av utsläpp av förorenande ämnen ellers. 383

4.energi i miljön, men det kan också vara fråga om någon annans. 383

5.30 UmweltHG tillämpas enligt 1 § på ersättande av skador orsakade »durch eine Umwelteinwirkung, die von einer im Anhang 1 genannten Anlage ausgeht». Vad som skall avses med skada genom miljöpåverkan definieras i UmweltHG 3 § Abs. 1, som lyder: »Ein Schaden ensteht durch eine Umwelteinwirkung wenn er durch Stoffe, Erschütterungen, Geräusche, Druck, Strahlen, Gase, Dämpfe, Wärme, oder sonstige Erscheinungen verur­ sacht wird, die sich in Boden, Luft oder Wasser ausgebreitet haben.»s. 383

6.31 Ovan vid not 6-11.s. 383

7.32 Följande exempel kan nämnas: Förorening av miljön definieras i MiljöskyddsL 3 §, förorening av mark definieras i MiljöskyddsL 7 §,förorening av grundvatten definieras i MiljöskyddsL 8 § och tidigare i VL 1 kap. 22 förorening av vatten definierades tidigare i VL 1 kap. 19 §, havsförorening definieras i havsskyddslagen (1415/1994) 1 förorening av luften definieras i luftvårdslagen (67/1982) 2 §.s. 383

8.33 Se Reg.prop. 1992:165 s. 20. Jfr även t.ex. Hollo & Vihervuori s. 29.s. 383

9.34 Reg.prop. 1992:165 s. 20. Jfr Kom.miet. 1990:17 s. 47. 128s. 383

10.verksamhet, om den t.ex. leder till menlig förändring av vattenkvalite­s. 384

11.ten. Utsläpp kan bestå av oorganiska eller organiska levande substansers. 384

12.(t.ex. mikroorganismer).»35 Till de klara formerna av förorening enligt MskL hör exempelvis utsläpp av organiska substanser i form av avloppsvatten,36 liksom utsläpp av oorganiska ämnen såsom olja,37 gifter eller kemikalier.38 Det är i dessa situationer fråga om utsläpp som ger upphov till biologiska eller kemiska kvalitetsförändringar. Från finsk rättspraxis kan i detta sammanhang särskilt anknytas till HFD 1992 A 98.39 Här hade en grundvattentäkt i Kärkölä kommun förorenats av klorfenol. Föroreningen upptäcktes år 1987. Giftet härstammade från KY-5 träskyddsmedel som hade använts i ett sågverk under åren 1962-1984. HFD fann att klorfenolutsläppen i samband med sågverkets normaldrift hade varit så ringa, att den övre gränsen i medicinalstyrelsens direktiv för klorfenolhalten i hushållsvatten inte hade överskridits enbart på grund av dessa utsläpp. Enligt HFD hade de klorfenolhalter i grundvattnet som översteg tillåtna värd­ en helt uppenbart orsakats av att träskyddsmedlet hade läckt ut i marken och grundvattnet i samband med en brand i sågverket år 1976. Då det inte heller visats att sågverket hade brutit mot VL eller på annat sätt gjort sig skyldig till vårdslöshet, kunde handräckning för sanering inte ges enligt VL 21 kap. 3 §.40 35 Reg.prop. 1992:165 s. 20.1 betänkandet av miljöskadelagskommissionen anförs mera kortfattat att orsaken till en förorening ofta är »pilaavan aineen päästö ympäristöön, mutta kysymys voisi olla myös muusta toiminnasta, jos siitä seuraisi esimerkiksi veden laadun haitallinen muutos». Se Kom.miet. 1990:17 s. 47. 36 Se t.ex. ovan kap. 4.3.1.2. anförd rättspraxis om utsläpp av avloppsvatten. Se även t.ex. VÖD 21.9.1989/164 (ref. ovan kap. 4.3.1.3. i not 76). 37 Se t.ex. HD 1997:51 som gällde jordförorening och risk för grundvattenförorening genom oljeutsläpp från ett aktiebolags fastighet (ref. nedan kap. 7.5.2.2. vid not 416). Jfr även strax nedan om t.ex. HD 1995:108. 38 Se t.ex. HD 1990:47 där ett kommanditbolag ansågs ansvarig på basen av culpa då ett gift som användes i produktion hade läckt ut och förorenat flera brunnar i grannskapet. Jfr t.ex. HD 1954 II 66 där boskap hade förgiftats av lutlösning. I NJA 1981 s. 622 yrkade en fiskodlare skadestånd under påstående att hans fiskar hade förgiftats av fenolutsläpp från industriområde genom kommunens avloppsanläggning. SvHD fann att kommunen på basen av vårdslöshet bar ansvaret för den miljöfarliga verksamhet som utsläppet utgjorde. Fråga var här närmast om bevisningen av orsakssambandet enligt SvMiljöskyddsL 30 §. 39 I HFD 1993 A 56 ansågs skäl inte föreligga för återbrytande av HFD 1992 A 98. Se även om fallet t.ex. Hollo & Vihervuori s. 122, Majamaa, DL 1996 s. 534. 40 Jfr t.ex. HD 1989:135: På en fastighet där ett el-bolag hade impregnerat elstolpar konstaterades att halterna av arsen, krom och koppar i grundvattnet var höga. Till följd härav hade ett vattenförsörjningsbolag avbrutit planeringen och byggandet av en vattentäkt som låg ca 300 meter från fastigheten och flyttat vattentäkten längre bort. El-bolaget vars. 384

13.129s. 384

14.I skadeståndsrättslig rättspraxis har dock särskilt vid olje- och bensinut­ släpp tidigare strikt ansvar stundom ansetts föreligga även utan direkt stöd av stadgande i lag.41 För finsk del kan hänvisas till HD 1995:108.1 detta fall hade en jordförlagd bensintank vid en bensinstation sprungit läck närmast pga materialfel i tanken. HD fann att det bolag som drev bensinstationen var strikt skadeståndsansvarig för de av läckaget förorsakade saneringskostnaderna. Det strikta ansvaret motiverades dels med en analogi till VL 11 kap. 2 §, dels med att fråga var om »farlig» verksamhet.42 En mängd liknande fall kan man finna i övrig nordisk (och i utomnordisk43) rättspraxis.s. 385

15.För svensk del kan hänvisas till NJA 1970 s. 227 och NJA 1983 s. 209:s. 385

16.I NJA 1970 s. 227 hade olja genom en av rost förorsakad läcka i ens. 385

17.jordförlagd oljetank läckt ut i sjön Mälaren. Läckaget konstaterades års. 385

18.1963. Här grundades ansvaret för saneringskostnaderna på vad soms. 385

19.närmast får betecknas som fingerad culpa. SvHD uttalade att tanken vars. 385

20.minst 10-12 år gammal. Tankens ägare borde därför ha beaktat riskens. 385

21.för rost och garderat sig mot denna risk, vilket ägaren ansågs has. 385

22.försummat. — Ägaren hade likväl årligen låtit fackmän rengöra tankens. 385

23.och kontrollera dess skick invändigt; senast några månader innans. 385

24.läckaget uppdagades och utan anmärkningar.s. 385

25.I NJA 1983 s. 209 togs steget fullt ut mot ett strikt ansvar. Fråns. 385

26.en fastighet som var ansluten till Stockholms kommuns allmännas. 385

27.va-anläggning rann år 1975 till följd av fel på ett oljeeldningsaggregats. 385

28.10-15 kubikmeter olja ut i va-anläggningens spill vattennät. Fastig­s. 385

29.hetsägarens ansågs enligt VA-lagen 29 § vara strikt ansvarig för des. 385

30.saneringskostnader som hade åsamkats kommunen. I NJA 1983 s. 209 grundades m.a.o ett strikt ansvar för fastighetsägaren på en extensiv tolkning av VA-lagen 29 §.44 Möjligheterna att tillämpa skadeståndsbestämmelsema i 1969 års SvMiljöskyddsL prövades över huvud taget inte i fallet. Möjligen kunde man dock även ha ansett att oljeutsläppet utgjorde en i SvMiljöskyddsL 1 § avsedd störning, varvid ett strikt ansvar också kunde ha följt direkt av 30 § i denna lag.45 inte skyldig att ersätta flyttningskostnaderna eftersom flyttningen inte hade orsakats av att el-bolaget skulle ha handlat mot VL och inte heller av annat vållande på bolagets sida.s. 385

31.41 Se även till det följande Sandvik, JFT 1998 s. 545 ff.s. 385

32.42 Se även om fallet ovan kap. 4.3.1.1. vid not 37-38.s. 385

33.43 Fån tysk rättspraxis kan hänvisas till t.ex. 142 BGHZ 227 (2000), där fråga var om ett hotells ansvar för grundvattenförorening orsakad av en läckande oljetank. I övrigt kan hänvisas till t.ex. Brown & Hansen, ELQ 1994 s. 643 ff., Breza, J Envtl L. 1995 s. 271 ff.s. 385

34.44 Se om VA-lagen 29 § ovan kap. 4.3.1.2. vid not 66-74.s. 385

35.45 Jfr tolkningen av SvMiljöskyddsL i Prop. 1985/86:83 s. 44 och SOU 1983:7 s. 66. 130 Från dansk Hojesteret-praxis har bl.a. UfR 1991 s. 67446 och UfR 1995 s. 50547 rönt uppmärksamhet. Skäl för strikt ansvar ansågs här inte föreligga:s. 385

36.I UfR 1991 s. 674 var det fråga om överlåtelse av en fastighet som hades. 386

37.förorenats genom läckage från en jordförlagd oljetank. Förvärvarens. 386

38.som vid överlåtelsen varken kände till eller borde ha känt till förore­s. 386

39.ningen ansågs inte heller svara för saneringskostnaderna på basen avs. 386

40.ett strikt ansvar. — I motiven till DaMskL används detta fall för atts. 386

41.illustrera att skadeståndsansvaret för miljöskador tidigare följde culpa-s. 386

42.regeln.48 Det är emellertid inte givet att strikt ansvar bör utsträckas tills. 386

43.förvärvare i god tro. (Jfr för finsk del MskL 7 § 1 mom. 3 punkten).49s. 386

44.UfR 1995 s. 505 gällde brott på en jordförlagd NATO-oljeled-s. 386

45.ning som ägdes av det danska försvaret. Ledningsbrottet hade orsakatss. 386

46.av en arrendator i samband med åkerarbeten (»grubning»). Fråga vars. 386

47.om ansvaret för kommunens saneringskostnader. Hojesteret fann att dets. 386

48.inte förelåg grund »for at pålaegge Forsvarsministeriet objektivt ansvars. 386

49.efter almindelige retsgrundssetninger for en skade, der er forårsaget afs. 386

50.tredjemand under omstaendigheder som de foreliggende». Däremots. 386

51.ansågs att ministeriet ansvarade för skadan på basen av underlåtelse atts. 386

52.informera om ledningens sträckning, vilket tyder på en sträng culpa-s. 386

53.bedömning i linje med övrig liknande rättspraxis.50 5A1tt ministeriets. 386

54.bedömdes strängt framgår även om man beaktar att arrendatom intes. 386

55.ansågs culpös då han — medveten om att oljeledningen existerade —s. 386

56.inte hade informerat sig om dess exakta sträckning. Frågan om utrymmet för strikt milj öskadeansvar utan direkt stöd av stadgande i lag har betydelse även efter tillkomsten av DaMskL. Tillämpningsområdet 46 Se även om fallet t.ex. Basse & Tonnesen & Wiisbye s. 107 ff., von Eyben & Norgaard & Vagner s. 139 f., Pagh, Studier s. 214, 326, Sorensen, UfR B 1992 s. 34 ff. 47 Se även om fallet t.ex. Basse & Tonnesen & Wiisbye s. 109 ff., von Eyben & Norgaard & Vagner s. 140. 48 Se Betcenkning 1992 nr. 1237 s. 33 ff, särskilt s. 55. 49 Se även ovan kap. 4.1., särskilt vid not 2-3 och vid not 14. 50 Se t.ex. UfR 1969 s. 923 (0stre Landsret) som gällde förorening genom olja från en läckande jordförlagd oljetank. Se om fallet Vinding Kruse s. 260 f. Se även t.ex. det s.k. Cheminova-fallet i UfR 1992 s. 575 (Hojesteret) som i princip kan sägas bygga på ett tämligen strängt culpaansvar för kostnader för sanering av mark som hade förorenats gen­ om en kemikalie. Se om fallet t.ex. Pagh, Miljöansvar, bl.a. s. 304 f. Jfr t.ex. UfR 1989 s. 692 (Hojesteret) som gällde grundvattenförorening. Se härom t.ex. Pagh, a.a. s. 302 f. 51 Jfr UfR 1995 s. 149 (Vestre Landsret) där en jordförlagd telekabel hade skadats vid grävningsarbeten. Entreprenören fritogs från ansvar då denne inte på basen av upplysningar eller andra förhållanden hade konkret anledning att förmoda att en kabel var nergrävd på området. I motsvarande finsk och svensk rättspraxis har man däremot ansett att entrepre­ nören har en rätt långtgående undersökningsplikt. Se t.ex. HD 1995:129 (ref. ovan kap. 4.3.1.2. i not 63) och NJA 1998 s. 617. Jfr härmed även UfR 1965 s. 561 (Ostre Landsret).s. 386

57.131 för lagen är förhållandevis begränsat bl.a. vad gäller uppbevaring av olja.52 Bland de områden där dansk rättspraxis tidigare har infört ett strikt ansvar märks dock bl.a. skador orsakade av brott på vatten-53 och gasledninga?4 till följd av tekniska brister i ledningarna (»teknisk svikt»). Det är a fortiori svårt att se varför samma regel i jämförbara fall inte kunde gälla också vid skada orsakad av t.ex. läcka från oljetankar.s. 386

58.Till MskL 1 § 1 mom. 1 punkten hänförs enligt motiven även utsläpp som ger upphov till fysiska kvalitetsförändringar.55 Här avses utsläpp av i och för sig ofarliga ämnen som medför t.ex. grumling eller uppslamning av vatten.56s. 387

59.I t.ex. HFD 1992 A 94 ansågs att torkningsvattnet från en torvtäkt intes. 387

60.uppfyllde huvuddefinitionen på avloppsvatten i VL 10 kap 1 §, mens. 387

61.nog tilläggsdefinitionen i samma lagrum. Trots att vattnet var kärrvatt­s. 387

62.en från naturen förde det med sig jord- och humusmaterial som i för­s. 387

63.hållande till vattendraget där materialet rann ut var ett skadligt ämne.s. 387

64.Jfr HFD 1984 II 105. Se även t.ex. HFD 1984 II 110 och HFD 1973 IIs. 387

65.124 där utsläpp av trädbark i vatten ansågs utgöra vattenförorening. Särskilt i förhållande till fysiska kvalitetsförändringar blir emellertid til­ lämpningen av MskL mera osäker. Någon ytterligare vägledning för tolk­ ningen ges inte i motiven till MskL, trots att detta efterlystes av laggranskningsrådet.57 Man kan här ställas inför tämligen svåra gränsdragningsproblem. Svårigheterna illustreras exempelvis av tolkningsdivergensema i förhållande till skador orsakade av översvämningar.s. 387

66.Hollo & Vihervuori menar att översvämning i sig inte utgör en i MskL 1 § 1 mom. 1 punkten avsedd förorening.58 Som exempel på en sådan situation som inte skall bedömas enligt MskL hänvisar författarna till HD 1988:126, därs. 387

67.52 En jordförlagd oljetank bör rymma minst 6 000 liter för att omfattas av DaMskL (bilagan J.9.), medan oljetankar ovanjord bör ha en volym om minst 10 000 kubikmeter (bilagan C.3.). Även mindre tankar kan dock utgöra betydande miljöhot. Se närmare t.ex. Helsingin Sanomat 9 juni 1998 s. A 5. Se även från dansk rättspraxis t.ex. UfR 1995 s. 255 (Vestre landsret) gällande oljeutsläpp från en 2 500 liters transportabel tank. Jfr t.ex. ovan not 43 om 142 BGHZ 227 (2000).s. 387

68.53 Se UfR 1983 s. 866 (Hojesteret); se även ovan kap. 4.3.1.2. vid not 70.s. 387

69.54 Se UfR 1983 s. 895 (Hojesteret); se även ovan kap. 4.3.1.2. vid not 70.s. 387

70.55 Se ovan vid not 35.s. 387

71.56 Jfr även Prop. 1985/86:83 s. 43 om MB 32 kap. 3 § 1 st. 1 punkten. Jfr även beträffande norsk rätt t.ex. RG 1975 s. 226 (Frostating lagmansrett); ref. nedan vid not 79.s. 387

72.57 Enligt LaggrMskL 1992:2 s. 5 f. vore det skäl att »tarkemmin valaista, missä suhteissa se [MskL:s föroreningsbegrepp] eroaa muista käytössä olevista käsitteistä».s. 387

73.58 Hollo & Vihervuori s. 29. 132 ersättning yrkades för men orsakat av att en åker hade blivit varaktigt vattendränkt då en väg hade byggts över åkern. HD fann att ersättningsanspråket skulle prövas enligt då gällande AllmVägL (L om allmänna vägar 243/1954) 62 § 1 mom. 5 punkten och avgöras vid vägförrättningen.59 polemi­ serar mot denna tolkning av MskL. Genom en tolkningmetod som närmast utgår från störningens faktiska (fysiska) verkningar i omgivningen, kommer han fram till att även dylika skador täcks av MskL:s föroreningsbegrepp.60 MskL tillämpas enligt 12 § visserligen även på ersättande av i MskL avsedda miljöskador i samband med vägförättning och andra tvångsåtgärdsförfaranden.61 Till grund för tolkningen av föroreningsbegreppet enligt MskL 1 § 1 mom 1 punkten får man dock lägga samma principer som uttryckligen anges vara styrande för tolkningen av stömingsrekvisitet i övrigt. Avgörande är härvid inte störningens (fysiska) verkningar utan dess egenskaper.62 I förhållande till 1 § 1 mom 1 punkten får detta anses innebära, att störningen i kvalitativt hänseende bör motsvara det som gällande miljölagstiftning i mot­ svarande situationer avser med begreppet förorening.63 Självständigheten av MskL:s föroreningsbegrepp får då mera än till själva begreppsbestämningen relateras till störningen i kvantitativt hänseende. Exempelvis anses koncession för förorenande verksamhet inte automatiskt medföra att föroreningen bör tålas också enligt toleransrekvisitet i MskL 4 §.64 Det sagda innebär att översvämning eller annan förändring av vattennivån i sig inte utgör någon förorening enligt MskL 1 § 1 mom. 1 punkten.65 Inte heller kan man här tala om någon »annan liknande störning» enligt MskL 1 § 1 mom. 3 punkten.66 Har dock t.ex. i samband med vägarrangemang en fastighet översvämmats av avloppsvatten (jfr situationen i t.ex. HD 1983 II 16), utgör denna översvämning utan tvekan en förorening enligt MskL.67 59 Se om ersättningar vid vägförrättning enligt AllmVägL 62 § enligt dess lydelse innan L 342/1998 t.ex. Hollo, Kiinteistöoikeus s. 265 ff., särskilt s. 276 ff. om 5 punkten. 60 Majamaa, DL 1996 s. 535. Jfr nedan kap. 6.2.3.8. vid not 252. 61 Se närmare Reg.prop. 1992:165 s. 30 f., Hollo & Vihervuori s. 291 ff., Kuusiniemi, Korvattavuus, bl.a. s. 322 ff. Se även HFD 18.3.1998/450 (ref. nedan kap. 6.2.2.1.). 62 Se Reg.prop. 1992:165 s. 21. Se även utförligare nedan kap. 6.2.3.1. 63 Se ovan vid not 32 om förorening enligt gällande lagstiftning. 54 Se även Hollo & Vihervuori s. 29. Också i Reg.prop. 1992:165 s. 20 betonas MskL 4 § i förhållande till skillnaden mellan föroreningar enligt MskL och annan lagstiftning. 65 Se även VL 1 kap. 15 och 18 §; förbud mot ändring av vattendrag och grundvatten. 66 Se även nedan kap. 6.2.3.1. om tolkningen av MskL 1 § 1 mom. 3 punkten. 67 Se även ovan kap. 4.3.1.3 om tillämpningen av MskL enligt VL 11 kap. 2 § 3 mom.s. 387

74.133s. 388

75.I VL omfattas byggande av vattendrag visserligen inte av förbud mot förorening utan av förbud mot ändring.68 Men har i samband med byggandet vattenkvaliteten försämrats genom t.ex. uppslamning eller grumling, torde denna försämring i kvalitativt hänseende vara att betrakta som en förorening.69 7 0 Fråga är då även om en i MskL 1 § 1 mom. avsedd förorening genom annan verksamhet än utsläpp?® Som ett annat exempel härpå kunde anföras sprängningsarbeten som orsakar försämrad brunnsvattenkvalitet (se HD 1988:140).s. 389

76.Som jämförelse är det avslutningsvis intressant att konstatera, att i Sverige MB 32 kap. 3 § 1 st. möjligen ger utrymme för en mera extensiv tolkning än MskL 1 § 1 mom. Av MB 32 kap. 3 § 1 st. 3 punkten framgår att ändring av grundvattennivån täcks.711 förarbetena uttalas vidare att »rena översvämning­ ar till följd av nederbörd» inte faller under 3 § 1 st.72 Detta föranleder lätt slutsatsen att översvämningar i övrigt täcks. Med den allmänna formulering som stömingsrekvisitet har, menar Hellner även att det ligger nära till hands att anse, att rekvisitet också omfattar skada orsakad av att en vattendamm brister. En annan möjlighet vore enligt honom att skadorna i ett sådant gräns­ fall inte ersätts enligt SvMskL, men enligt allmänna principer om strikt ansvar för farlig verksamhet.731 MB 11 kap. 18 § finner man dock numera en ut­ trycklig regel om strikt ansvar för skada pga vattenutströmning vid damm­ haveri. Regeln motiverades med att strikt ansvar annars vore osäkert.74s. 389

77.I t.ex. norsk rätt tycks också tolkningen av ForL 6 § rätt långt motsvara vad som följer av MskL 1 § 1 mom. 1 punkten. I förarbetena till ForL anförs sålunda att en översvämning, beroende på omständigheterna, kan utgöra en i 6 § avsedd förorening.75 Som exempel på en sådan översvämning som täcks av 6 § hänvisas till Rt 1975 s. 1081.1 detta rättsfall ansågs en kommun strikt ansvarig utan direkt stöd av stadgande i lag då en källare hade översvämmats av avloppsvatten på grund av att en kloakledning hade blivit tilltäppt.76 Vidares. 389

78.68 Se VL 1 kap. 15 § samt 2 och 3 kap.s. 389

79.69 Stundom talas härvid om »strukturell förorening». Se t.ex. Reg.prop. 1999:84 s. 40.s. 389

80.70 Se ovan vid not 35 samt t.ex. Hollo & Vihervuori s. 29 f. Se även VL 1 kap. 15 § 3 mom. och härtill Reg.prop. 1999:84 s. 110.s. 389

81.71 Se även NJA 1995 s. 720, kommentarat av Grauers, JT 1995-96 s. 1122 ff.s. 389

82.72 Se Prop. 1985/86:83 s. 44 f. Jfr Eriksson s. 38.s. 389

83.73 Hellner, Skadeståndsrätt s. 342 f., 353.s. 389

84.74 Se Ds 1996:6 s. 22 f., 27 ff.s. 389

85.75 Se NOU 1982:19 s. 43.s. 389

86.76 I Hoyesterett betonades bl.a. att husägare inte har anledning att försäkra sig mot fel i kommunal kloakledning, medan kommun kan täcka sitt ansvar genom ansvarsförsäkring. 134 anförs att torrläggning av vattendrag, myrar eller kärr etc. i sig inte utgör någon förorening. Men om bortledning av vatten medför ökad koncentration av redan existerande föroreningar så att skada härigenom uppkommer, utgör torrläggningen en i 6 § 2 ledd avsedd förorening.77 Samma resonemang synes i och för sig kunna överföras också till MskL 1 § 1 mom. 1 punkten. En annan sak är sedan att man i fråga om själva ersättandet av skadan kan ställas inför svåra kausalitetsproblem.78 På motsvarande vis anses t.ex. att jordskred i sig inte utgör någon förorening enligt ForL 6 §. Däremot är det en förorening om jordmassor från en väg rasar ner i ett vattendrag med följd att vattenkvaliteten försämras så att fisk inte längre kan leva i vattnet.79 På denna punkt hänvisas i motiven till RG 1975 s. 226 (Frostating lagmannsrett). En större mängd jord- och grusmassor som hade använts som vägfyllning hade här till följd av regnväder rasat ner i en nedanför vägen belägen fiskdamm. Raset orsakade en så stark uppslamning av vattnet i dammen att fisken på grund av denna föro­ rening inte längre kunde leva där. Ägaren av fiskdammen erhöll efter omröst­ ning ersättning för fiskeförlusten enligt granneloven 9 § 2 ledd (jfr 2 §). I vidsträckt mening kan begreppet förorening även inkludera bl.a. buller, skakning, strålning, ljus, värme eller lukt.801 MskL 1 § 1 mom. 2 punkten be­ handlas likväl dylika besvär som särskilda störningar vid sidan av förorening­ ar. MskL:s grannerättsliga prägel framträder även tydligast i 1 § 1 mom. 2 punkten. Avsikten med 2 punkten var att »ta upp de vanligaste störningar som av hävd har varit föremål för grannelagrättslig reglering».81s. 389

MskL 1 § 1 mom. 2 punkten

1.6.2.2.1. Buller Med buller avses enligt motiven till MskL 1 § 1 mom. 2 punkten detsamma som i 2 § bullerbekämpningslagen (382/1987).82 Buller omfattar enligt detta 77 Se AW 1982:19 s. 43. 78 Se även resonemanget i Reg.prop. 1992:165 s. 23, 27 ff. 79 SeAW 1982:19 s. 43. 80 Se t.ex. definitionen av »förorening av miljön» i MiljöskyddsL 3 §. I Reg.prop. 1999:84 s. 40 anförs, att enumeringen i MiljöskyddsL 3 § motsvarar den internationella definitionen av förorening. Se härom även nedan kap. 7.5.1. i not 392. Jfr även föroreningsdefinitionen i t.ex. ForL 6 §, samt om DaMskL ovan kap. 6.1. not 26. 81 Reg.prop. 1992:165 s. 21. 82 Anfört arbete s. 21.s. 390

2.135 stadgande menligt »ljud eller därmed jämförbara vibrationer». Verkningstiden kan vara kort- eller långvarig och även ett relativt svagt ljud kan beroende på omständigheterna uppfylla bullerdefinitionen.83 Också infra- och ultraljud som människan inte hör kan utgöra sådant buller som avses i stadgandet.84s. 390

3.Enligt Vuori har det i rättspraxis om GranneL 17 § oftast varit fråga om besvär i form av buller.85 Skadestånd har emellertid endast yrkats i ett fåtal HD-fall. Skadestånd har härvid utdömts t.ex. för olägenhet i form av oväsen vid granitbrytning (HD 1982 II 109),86 men inte för att sömnen har blivit störd av kacklande höns (HD 1936 II 87).87 1 båda fallen var det samtidigt även fråga om annat besvär än buller (damm och skakning respektive lukt).s. 391

4.I övrig rättspraxis har ett ansvar för buller ofta aktualiserats vid skada till följd av att ljudkänsliga djur har störts av ett mer eller mindre plötsligt oväsen:s. 391

5.HD 1932 I 125: Ett halvblodssto blev skrämt då en bil ljudligt tömades. 391

6.mot ett staket i närheten av ett stall. Hästen stegrade sig och förlorades. 391

7.då balansen, med påföljd att den fick en obotlig skada i höftleden ochs. 391

8.måste avlivas. Bilföraren ålades skadeståndsskyldighet.s. 391

9.HD 1976 II 60: Dräktiga minkhonor hade under ett par veckorss. 391

10.tid blivit skrämda av återkommande buller från en fräsmaskin soms. 391

11.användes i ett jordgubbsland i närheten. Följden härav hade varit atts. 391

12.flera honor hade fött sina valpar för tidigt eller bitit ihjäl dem. Jordgub-s. 391

13.bsodlaren som hade varit medveten om den skadliga inverkan ett dylikts. 391

14.buller hade på minkhonomas beteende under deras dräktighetstid,s. 391

15.ålades skadeståndsskyldighet på basen av vållande. — Jfr HD 1952 IIs. 391

16.26 där djuren hade skrämts av buller vid pålningsarbeten.s. 391

17.HD 1982 II 94: Dräktiga mink- och rävhonor hade blivits. 391

18.skrämda av buller och vibrationer från artilleriövningar med skarps. 391

19.ammunition på ett för försvarsmaktens skjutövningar avsett område.s. 391

20.Till följd härav hade flera honor fött sina valpar för tidigt och dödats. 391

21.dem. Av samma orsak hade även endel rävhonor slutat äta och dött.s. 391

22.Staten ålades att oberoende av vållande ersätta de nämnda skadorna.s. 391

23.83 Se Reg.prop. 1986:221 s. 12.s. 391

24.84 Aanfört arbete s. 12. Se närmare om bullerbekämpningslagen Kuusiniemi s. 435 ff. och särskilt s. 436 ff. om dess bullerdefinition. Jfr även t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 44 beträffande MB 32 kap. 3 § 1 st. 6 punkten. Med buller avses här allt olämpligt »icke önskat ljud», inkluderande såväl ultra- som infraljud. Se även Eriksson s. 40.s. 391

25.85 Se Vuori, LM 1977 s. 54 f. med rikliga hänvisningar till rättspraxis.s. 391

26.86 Jfr t.ex. NJA 1940 s. 651 där skadestånd utdömdes för olägenhet genom buller och rök från ett stensågeri och NJA 1947 s. 57 där skadestånd utdömdes för obehag genom buller från en stenkross. Se även t.ex. NJA 1939 s. 634 där skadeståndstalan för obehag genom en bullrande diselmotor i en kvamanläggning bifölls i viss utsträckning.s. 391

27.87 Jfr däremot t.ex. NJA 1947 s. 366 där en fastighetsägare ålades att till granne utge skadestånd för obehag genom oväsen från hundar på den förres fastighet. 136s. 391

28.Också i svensk rättspraxis har strikt ansvar ansetts föreligga dås. 392

29.mink- eller rävhonor på motsvarande vis har skrämts av sprängningars. 392

30.(NJA 1952 s. 141),88 bullrande militärövningar (NJA 1946 s. 758 I ochs. 392

31.II) eller oljud från på låg höjd flygande militärplan (NJA 1945 s. 210).s. 392

32.Jfr även från norsk rättspraxis de skrämda renarna i Rt 1996 s. 1122. Trafikbuller torde i praktiken kunna räknas som en av de vanligaste formerna av buller.89 Vad gäller vägförättning har i finsk rätt sedan tidigare ansetts att AllmVägL 62 § 1 mom. 5 punkten (enligt lydelsen innan L 342/1998) medger ersättning om buller från en väg medför att fastigheter i närheten av vägen minskar i värde.90 Se från rättspraxis t.ex. HD 1979 II 24.1 motiven till MskL betonas i linje härmed att den som håller en allmän väg skall svara för bl.a. de bullerskador som användningen av vägen orsakar.911 HFD 18.3.1998/450 var det fråga om tillämpningen av MskL i ett vägmål. Här krävdes att kostnaderna för installering av bullerdämpande fönster och balkongglas i några bostadshus skulle ersättas. HFD fann att ersättningsanspråket enligt AllmVägL 62 § 1 mom. 5 punkten och MskL 5 §, 6 § 1 mom. 1 punkten samt 12 § skulle avgöras i samband med vägförrättningen. Ersättningsanspråket bifölls dock inte då vägplanen i fråga om bullerbekämpning och även till övriga delar uppfyllde miljökraven enligt AllmVägL 10 §.s. 392

33.Som jämförelse kan från svensk rättspraxis anföras NJA 1977 s. 424. Fem fastighetsägare krävde ersättning för reducerat fastighetsvärde pga buller, ljus och estetisk störning till följd av ett motorvägsbygge i en dessförinnan idyllisk förort till Stockholm. Ersättning utdömdes enligt 55 § väglagen samt 4 kap. 2 § expropriationslagen med jämförelse till 30 § SvMiljöskyddsL. Fastighets­ ägarna ansågs dock böra tåla en minskning med 5 % av fastighetsvärdet, med vilket belopp skadeståndet reducerades.92 Jfr NJA 1999 s. 385 om SvMskL.93 I det motsvarande norska rättsfallet Rt 1969 s. 643 förkastades däremot ersättningstalan för vägbuller och estetisk störning med uppställande av en till synes högre toleransgräns. I Rt 1980 s. 309 ansågs åter att varken granneloven eller ekspropriasjonserstatningsloven medger ersättning för icke-ekonomisk skada; inte heller för bullerbekämpningskostnader i fall där man inte kan visa 88 Se dock även NJA 1951 s. 55 och NJA 1962 s. 567 där mink- och rävhonor hade blivit skrämda av sprängningar och där skadestånd inte utgick pga frånvaro av vållande. 89 Jfr t.ex. Reg.prop. 1986:221 s. 12 f. 90 Se närmare t.ex. Hollo, Kiinteistöoikeus s. 278 f., Kuusiniemi, Korvattavuus s. 201. 91 Se Reg.prop. 1992:165 s. 19. 92 Se närmare t.ex. Larsson s. 284 f. 93 Se närmare nedan kap. 6.2.3.8. om NJA 1999 s. 385.s. 392

34.137 på någon reduktion i fastighetsvärdet eller möjligheterna att utnyttja fastighet­ en i ekonomiskt syfte. Jfr t.ex. flygbullerdomama i Rt 1973 s. 1202 och Rt 1974 s. 524. Avgörandena kritiseras i NOU 1982:19.94 1 Rt 1982 s. 588 har därefter fastighetsägare erhållit ersättning enligt granneloven 2 § för »tap og ulember» till följd av buller från Kjevik flygplats. Själva ersättningsutmålningen var dock här inte föremål för prövning av Hoyesterett.s. 392

35.Från dansk rättspraxis om vägbuller kan man peka på UfR 1988 s. 547 (Hojesteret). Här fastslogs att ersättning för vägbuller inte kan utges till fas­ tighetsägare, som inte omfattas av expropriation, med mindre än att det före­ ligger »ganske saerlig forhold». Att fastigheten var belägen på endast ett fåtal meters avstånd från vägen ansågs i sig inte utgöra ett sådant förhållande. 1 UtR 1993 s. 685 (Hojesteret) fritogs åter trafikministeriet från ansvar för väg­ buller då bullret hade varit förutsebart redan då kärande uppförde sitt hus.95 6.2.2.2. Skakning Också skakningsskador kan ersättas enligt MskL 1 § 1 mom 2 punkten.96 Skakning har sedan tidigare även omfattats av GranneL 17 §,97 men vad gäller skadestånd har ansvar oftast baserats på SkL eller allmänna principer om strikt ansvar utan direkt lagstöd. Av rättsfallsmaterialet kan man utläsa, att skak­ ningsskador typiskt består av sprickbildningar eller sättningar i byggnader. Det är inte ovanligt att dylika skador orsakas av sprängningsarbeten.s. 393

36.HD 1994:122: Ett bostadsaktiebolag hade låtit bygga ett egnahemshuss. 393

37.på sin tomt och anförtrott en självständig företagare utförandet av de avs. 393

38.byggandet förutsatta sprängningsarbetena, som var att anse som farliga.s. 393

39.Bostadsaktiebolaget och den självständiga företagaren ansvarade soli­s. 393

40.dariskt oberoende av vållande då sprängningsarbetet hade förorsakats. 393

41.sprickbildning i en grannfastighet.s. 393

42.94 NOU 1982:19 s. 178 ff. Se däremot även Ot prp nr 33 (1988-89) s. 76 ff.s. 393

43.95 Se om domarna Mogensen, UfR B 1994 s. 403 ff., Pagh, Miljöansvar s. 321 f.s. 393

44.96 Någon närmare förklaring ges inte i motiven till MskL; se t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 21. Jfr t.ex. Betcenkning 1992 nr 1237 s. 170, NOU 1982:19 s. 43, Prop. 1985/86:83 s. 44 f. Inte heller i litteraturen kring miljöskadelagstiftningen i de nordiska länderna har skakningsskadoma rönt någon större uppmärksamhet. Se t.ex. Basse & Tonnesen & Wiisbye s. 42, Bugge s. 220, Eriksson s. 40, Hollo & Vihervuori s. 31, särskilt not 19.s. 393

45.97 Se från rättspraxis t.ex. HD 1982 II 109 (granitbrytningsfallet ovan kap. 6.2.2.1.). Se även om skakningar enligt GranneL 17 § t.ex. Vuori, LM 1977 s. 55 ff. Jfr t.ex. NJA 1934 s. 656 där en fastighet hade skadats genom skakningar i marken vid fabriksdrift. 138s. 393

46.HD 1985 II 170: En stad utförde sprängningsarbeten vilkas. 394

47.hävdades ha orsakat sprickor i ett närbeläget hus. Staden visade att dens. 394

48.vid sprängningsarbetet per gång använda mängden sprängämnen enligts. 394

49.tillgänglig teknisk kunskap om sprängningars vibrationsverkningar ochs. 394

50.enligt praktisk erfarenhet inte orsakar skador på en byggnad pås. 394

51.ifrågavarande avstånd. Staden ålades av dessa skäl därför inte atts. 394

52.ersätta de uppkomna skadorna.s. 394

53.Jfr från svensk praxis t.ex. NJA 1974 s. 188 där strikt ansvar intes. 394

54.ansågs föreligga för sprickbildning i byggnad orsakad av skakning vids. 394

55.sprängning i tjälbunden mark. I NJA 1947 s. 385 ansågs däremots. 394

56.Stockholms stad strikt ansvarig för sprickbildning i byggnader på grunds. 394

57.av sprängningsarbeten vid Bromma flygfält. Jfr även från norsk praxiss. 394

58.t.ex. Rt 1931 s. 513.98 99 I NJA 1992 s. 896 medförde sprickbildning på grund av sprängningsarbeten strikt ansvar ansvar enligt SvMskL. Här hade ett bolag genom sprängningsar­ beten och därav uppkomna skakningar orsakat sprickbildning i fasadputsen på en byggnad, så att en del av fasadputsen senare föll ner från fasaden. Bolaget ansågs enligt SvMskL 1 och 3 § vara ansvarig för skadan oberoende av vållande. Men eftersom till skadans uppkomst även bidragit att putsen hade varit i mindre gott skick, jämkades skadeståndet med hälften." Skakningsskador kan också orsakas av t.ex. pålning, spontning och andra arbeten på eller i marken.100 Se om MskL 1 § 1 mom. 2 punkten HD 2001:61 (se nedan kap. 6.3.1.2.) där skadan hade orsakats av gatuarbeten. Som ett ta­ lande exempel härpå kan även från dansk praxis hänvisas till UfR 1968 s. 84 (Hojesteret). En byggherre ålades här skadeståndsansvar då pålningsarbeten vid en byggnadsplats hade orsakat sprickbildningar i Aalborgs Klosters ca 500 år gamla byggnader på ett avstånd om 100-200 meter från byggplatsen.101 Även t.ex. tung och intensiv vägtrafik kan orsaka skakningsskador på när­ belägna byggnader.102 Ett ansvar för väghållaren som en i MskL 1 § 2 mom. avsedd verksamhetsutövare kan då aktualiseras (se även nedan kap. 6.3.1.2.).s. 394

59.I HD 1981 II 40 hade en byggnad skadats av skakningar från en gata 98 Bugge s. 221 not 682 anför detta avgörande som ett fall som numera skulle bedömas enligt ForL. 99 Jfr från finsk praxis beträffande jämkningen av skadeståndet t.ex. sprängstensfallet HD 1963 II 93 (ovan kap. 4.3.2.2. vid not 98). 100 Se t.ex. HD 1996:59 (pålningsarbeten). Jfr även Prop. 1985/86:83 s. 45 samt från svensk rättspraxis t.ex. NJA 1938 A 367 (pålningsarbeten), NJA 1975 s. 211 (skakningar från en vägvält) och NJA 1974 s. 276 (skakningar från tunga vägmaskiner). 101 Se närmare om detta och andra liknande rättsfall t.ex. Winding Kruse s. 254 ff. 102 Se även Prop. 1985/86:83 s. 45.s. 394

60.139s. 394

61.som för körbanans del i asfalterat skick hade upplåtits för allmän trafiks. 395

62.och som hade varit synnerligen ojämn till följd av is på dess yta och håls. 395

63.i permanentbeläggningen. Staden ansågs emellertid inte vara ansvarigs. 395

64.för skadan då det inte hade visats att staden hade gjort sig skyldig tills. 395

65.vårdslöshet eller ens att ansvaret för gatan under den ifrågavarandes. 395

66.tiden skulle ha åvilat staden.s. 395

67.Jfr från norsk praxis t.ex. RG 1985 s. 368 (Skien og Porsgrunns. 395

68.byrett), där strikt ansvar ansågs föreligga enligt naboloven 2 § (numeras. 395

69.granneloven 2 §) då ett hus hade fatt sättningsskador till följd av tungs. 395

70.och intensiv trafik med timmerbilar. Rätten fann att det förelåg etts. 395

71.orsakssamhang mellan inledandet av timmertrafiken och en del avs. 395

72.sättningsskadoma. Husägaren erhöll ersättning om 100 000 norskas. 395

73.kronor, vilket belopp förutsattes täcka de arbeten som måste vidtagass. 395

74.för att reparera skadorna och säkra huset mot ytterligare sättning. I NJA 1975 s. 155 medförde av vägtrafik orsakade skakningsskador strikt ansvar enligt SvMiljöskyddsL 30 §. Genom skakningar från kraftigt ökad biltrafik på en gata inom ett villaområde i Solna uppkom sprickor på hus belägna vid gatan. Gatan ansågs vara underdimensionerad och felkonstruerad med tanke på det ökade trafikflödet. Invändningen att husen till följd av sättet för deras grundläggande hade varit särskilt känsliga för skakningama ogilla­ des. SvHD uttalade vidare att skakningsskador far bedömas enligt en lägre toleransnivå än trafikimmissioner i form av buller och avgaser. Skadestånd utgick med kostnaderna för reparation.103s. 395

75.Inte bara vägtrafik utan även järnvägstrafik kan givetvis orsaka här avsed­ da skakningsskador. Skador genom t.ex. svall och erosionseffekter orsakade av fartygstrafik far väl närmast ses som en med skakningar liknande störning enligt MskL 1 § 1 mom. 3 punkten.104 Skakningsskador pga flygtrafiken torde däremot vara mera ovanligt, om än inte helt otänkbart.105 6.2.2.3. Strålning, ljus och värme Som störning enligt MskL 1 § 1 mom 2 punkten betraktas även strålning, ljuss. 395

76.103 Se även närmare t.ex. Bengtsson, Miljöbalken s. 226 f., Larsson s. 283 f.s. 395

77.104 Jfr situationen i NJA 1994 s. 751 (ref. nedan kap. 6.3.1.2.). Jfr även Wetterstein, Marius Nr. 253, 1999 s. 28.s. 395

78.105 I NJA 1983 s. 836 ålades staten strikt ansvar då ett hus hade skadats av ljudbang (tryckvåg) till följd av att militärflygplan överskred ljudhastigheten på låg höjd.— Man kan här tala om skakning eller åtminstone en därmed jämförbar störning. En annan sak är givetvis att det i detta fall inte var fråga om någon verksamhet på ett bestämt område. 140 och värme. För svensk del nämns dessa störningar inte särskilt i MB 32 kap. 3 § 1 st., men de torde här höra till kategorin »annan liknande störning».106 Också DaMskL 1 § 2 stk. förefaller leda fram till samma tolkning.107 Begreppet strålning definieras i StrålskyddsL (592/1991) 8 §, och MskL 1 § 1 mom. 2 punkten far i stort sett tolkas på samma vis.108 Strålningen kan i linje härmed vara joniserande eller icke-joniserande.109 *Enligt motiven till MskL följer det dock av 2 § att MskL inte tillämpas på ersättande av sådana strålningsskador som täcks av tillämpningsområdet för AtomAnsvL (atoman­ svarighetslag 484/1972)."° Det närmare förhållandet mellan MskL och annan skadeståndsrättslig lagstiftning kan emellertid betraktas som komplicerat och åtminstone delvis osäkert.111 Klart är dock att MskL kan bli tillämplig i fråga om störningar som inte har samband med de skaderisker som särskilt regleras i AtomAnsvL (se 1 § h och i). I motiven till MB 32 kap. nämns som ett exempel att skadeståndsbestämmelsema i 32 kap. kan tillämpas »om t.ex. ett kylvattenutsläpp från ett kärnkraftverk orsakar skador i omgivningen».112 113 Det citerade exemplet illustrerar samtidigt en i MskL 1 § 1 mom. 2 punkt­ en avsedd skada genom värme.1121 förarbetena till den norska ForL nämns på 106 Se även Prop. 1985/86:83 s. 45 beträffande ljus och värme. 107 Se även Betcenkning 1992 nr 1237 s. 170 beträffande ljus och strålning. 108 Se Reg.prop. 1992:165 s. 21, samt t.ex. Hollo & Vihervuori s. 32. Se även om StrålsäkerhetsL 8 § Reg.prop. 1989:230 s. 18. Se vidare om strålningsbegreppet även t.ex. Ståhlberg s. 23 f. 109 Med joniserande strålning avses enligt StrålskyddsL 8 § strålning som bildar joner i mediet (t.ex. en cell), vilket innebär att elektroner till följd av strålningen slås ut ur atomen. Dylik strålning härstammar enligt Ståhlberg s. 24 alltid från radioaktivt ämne, men strålningen (t.ex. alfa-, beta-, gamma- och neutronstrålning) är i sig inte radioaktiv. Begreppet »radioaktiv strålning» vore därför missvisande. Med icke-joniserande strålning avses i StrålskyddsL 8 § radiofrekvent strålning samt lågfrekventa och statiska elektriska och magnetiska falt. Till skillnad från vad som får anses följa av stömingsenumeringen i MskL 1 § 1 mom. 2 punkten betraktas vidare både ljus (synligt ljus samt ultraviolett- eller infraröd strålning) och ultraljud som icke-joniserande strålning i StrålsäkerhetsL 8 §. "° Se Reg.prop. 1992:165 s. 21. 111 Se närmare nedan kap. 6.3.1.3. 112 Se Prop. 1985/86:83 s. 43. 113 Jfr från rättspraxis t.ex. Marshall v. Consumers Power Co., 65 Mich.App. 237 N.W.2d 266 (1975) som gällde nuisance bl.a. i form av vad som påstods utgöra »dangerous and annoying fog and icing» i närheten av ett planerat kärnkraftverks kylvattenutsläpp. Jfr även State v. Jersey Central Power & Light, 308 A.2d. 671 (N.J. Super. Ct. Law Div. 1973) som gällde skada orsakad av avbruten tillförsel av uppvärmt kylvatten från ett kärnkraftverk. Se närmare om detta rättsfall nedan kap. 6.2.3.5. Se f.ö. även om förhållandet mellan Price-Anderson Act och skadeståndsansvar på deltstatsnivå för skadas. 395

79.141 motsvarande vis utsläpp av uppvärmt kylvatten som medför oönskad algväxt­ lighet (eutrofiering) som ett exempel på en i 6 § avsedd skada genom tempe­ raturförändringar.114 En dylik störning utgör samtidigt en i MskL 1 § 1 mom. 1 punkten avsedd förorening.1151 tysk rätt åter anses även bränder omfattas av »Wärme» enligt UmweltHG 3 § Abs. I.116 Hos oss har dock bränder i regel bedömts som ett spörsmål i förhållande till tolkningen av »annan liknande störning» (se nedan kap. 6.2.3.3.). Värme har sedan tidigare också omfattats av GranneL 17 §,117 men HD-praxis om skadestånd saknas på denna punkt.s. 396

80.Inte heller synes besvär i form av ljus ha givit upphov till skadeståndsan­ språk enligt GranneL 17 §. Från t.ex. svensk rättspraxis kan dock nämnas t.ex. NJA 1977 s. 424 (ref. ovan kap. 6.2.2.1.), som gällde ett motorvägsbygge och skadeståndsanspråk för det störande ljussken som motorvägsbelysningen medförde. Här var det dock samtidigt fråga om också andra störningar än ljussken (buller och estetisk störning).118 Vuori menar att det torde vara ovanligt med så starkt ljussken att detta i sig orsakar annat än psykiskt förtret eller allmänvanligt besvär.119 Uppenbarligen omfattar dock MskL 1 § 1 mom. 2 punkten även annat ljus än synligt ljus; ultraviolett- och infraröd strål­ ning.120 I förhållande till dylikt ljus (strålning) kan man väl tänka sig fall av mera konstaterbar, icke allmänvanlig skada. 6.2.2.4. lukt Enligt MskL 1 § 1 mom. 2 punkten betraktas slutligen också lukt som en störning. Störning i form av lukt nämns inte särskilt i miljöskadelagstiftningen i de övriga nordiska länderna men torde här omfattas av luftföroreningsbegreppet,121 alternativt av »annan liknande störning». genom strålning Silkwood v. Kerr-McGee, 464 U.S. 238 (1984): »Congress did not intend to forbid states from providing tort remedies for injuries caused by nuclear radiation.»s. 397

81.114 Se NOU 1982:19 s. 42.s. 397

82.115 Se ovan kap. 6.2.1. vid not 55-56.s. 397

83.116 Se t.ex. Salje s. 108.s. 397

84.117 Se även härom t.ex. Vuori, LM 1977 s. 55.s. 397

85.118 Jfr från norsk praxis t.ex. RG 1989 s. 326 (Karmsund herredsrett), där skadestånd utdömdes enligt nabolovens 2 § for störande belysning och buller från en anläggning som hade uppförts för utrustande av oljeplattformar. Se härom även Bugge s. 221.s. 397

86.119 Vuori, LM 1977 s. 55 f.s. 397

87.120 Se ovan not 108.s. 397

88.121 För svensk del framgår detta klart i Prop. 1985/86:83 s. 44. 142 Lukt utgör en typisk form av immission. Illaluktande gaser och annan stank från industriella inrättningar — »särskildt den intensiva, vämjeliga stand, hvilken utvecklas vid sulfatcellulosafabrikema» — utgjorde även en starkt bidragande orsak till stiftandet av GranneL 17 §.1221 motiven till 17 § kan man vidare bl.a. läsa, att denna stank »hos en del personer framkallar hufvudvärk, allmänt illamående och uppkastningar samt att vistelsen i sådan luft tvingar personer att ofrivilligt hålla andan och därigenom ej upptaga den luftmängd, som normalt erfordras».123 Den citerade passusen far väl närmast ses som en illustration av dåtida reningsteknik, men lukter torde som immissionstyp ha klar praktisk relevans även under moderna förhållanden. Med tanke på den betydelse som lukter från storindustrin gavs vid tillkomsten av GranneL, är det emellertid kanske något förvånande att man i rättspraxis om 17 § inte finner något avgörande som gäller lukt från större in­ dustrianläggningar. De flesta HD-fall har gällt lukt från djur (från ladugårdar, rävfarmer, svin- och hönshus, etc.).124 Vidare finnar man t.ex. ett fall som berör stinkande os från ett tegelbruk.1251 regel har det samtidigt varit fråga om även annat besvär än lukt (oljud, rök, etc.) och inget avgörande är av färskare datum. I övrig nordisk rättspraxis om grannerättsliga förhållanden har det t.ex. varit fråga om stank från latringropar och gödsel,126 liksom kväljande lukt från reningsverk.127 För finsk del har Vuori slutit sig till att man vid störande lukt snarare tyr sig till hälsovårdslagstiftningen än till GranneL.128 Det förefaller inte troligt att MskL kommer att medföra någon förändring i detta avseende.s. 397

MskL 1 § 1 mom. 3 punkten

1.6.2.3.1. Riktlinjer för tolkningen Även om de ovan nämnda stömingsartema kan sägas utgöra typexempel på 122 Se särskilt Kom.miet 1909:1 (sulfatcellulosakommittén), bl.a. s. 85, 100 f. Se även LagberGranneL, bl.a. s. 19 f. och 55 f. Jfr mera allmänt även t.ex. Vuori, LM 1977 s. 54. 123 LagberGranneL s. 56. 124 Se t.ex. Vuori, LM 1977 s. 54. Jfr Kuusiniemi s. 261 ff, samt idem, Oikeustieto 2/1997 s. 5 ff. (kommentar till ett avgörande av Helsingfors HovR om lukt från häststall). 125 Se HD 1941 II 19 (ref. nedan kap. 6.23.2.). 126 Se t.ex. NJA 1938 s. 479. 127 Se t.ex. NJA 1963 s. 162 och UfR 1995 s. 466 (Hojesteret). 128 Vuori, LM 1977 s. 54.s. 398

2.143 de miljöstörningar som omfattas av MskL, är enumeringen i 1 § 1 mom. inte avsedd att vara uttömmande. Det samma gäller motsvarande bestämmelser i miljöskadelagstiftningen i de övriga nordiska länderna. Det är knappast heller möjligt att i en uttömmande definition ange vilka störningar som skall anses falla under stömingsrekvisitet i MskL utan att definitionen samtidigt görs så allmän att den blir intetsägande. Det är mot denna bakgrund man bör forstå MskL 1 § 1 mom. 3 punkten, som kompletterar enumeringen av störningarna med uttrycket »annan liknande störning». I denna skrivelse ligger likväl inte bara MskL:s styrka i möjligheten till optimala lösningar inom ramen för det givna konceptet, utan även dess svaghet i form av bristande rättssäkerhet.s. 398

3.Hur gränsen skall dras mellan de störningar som omfattas av MskL 1 § 1 mom. 3 punkten och de som inte inryms i detta lagrum — och hur därigenom gränsen för MskL:s tillämpningsområde skall dras — måste i sista hand bli en fråga för rättspraxis att ta ställning till. Hollo & Vihervuori förespråkar dock en restriktiv tolkning.129 Huruvida detta motsvarar syftet med 3 punkten kan likväl betecknas som oklart. Men i vart fall torde det vara berättigat att hävda, att förarbetena till MskL talar mot en extensiv tolkning.130 En vidare analog tillämpning av MskL:s ersättningsregler kan givetvis inte uteslutas.131s. 399

4.Enligt motiven till MskL har 1 § 1 mom. 3 punkten särskild betydelse när en miljöskada inte är följden av en påvisbar förorening av luft, mark eller vatten, utan »miljöskadan visar sig omedelbart som en skada på levande eller död egendom».132 Som exempel nämns att en faktor som skadar skog eller målade ytor kan ha transporterats med luften trots att luften som sådan inte har förorenats. Situationen anses då vara jämförbar med de störningar som avses i 1 och 2 punkterna och enligt motiven skall skadan ersättas såsom orsakad av annan liknande störning.133 Också motiven till miljöskadelagstiftningen i de övriga nordiska länderna ger uttryck för en tolkning som rätt långt torde mot­s. 399

5.129 Hollo & Vihervuori s. 33.s. 399

6.130 Se t.ex. nedan vid not 135 och 143. Se härtill även framställningen nedan kap. 6.2.3.8. vid not 249.s. 399

7.131 I t.ex. NJA 1991 s. 720 (ref. ovan kap. 3.4. vid not 65-68) ansågs en fjärrvärmeanläggning strikt ansvarig bl.a. med hänvisning till att utsläpp av hett vatten och vattenånga företer vissa likheter med stömingsbegreppet i SvMskL.— Larsson s. 309 f. menar dock att SvMskL hade varit direkt tillämplig, eftersom SvMskL enligt SOU 1983:7 s. 66 även gäller i förhållande till rörledningslagen (1978:160). Denna lag gäller likväl endast rörled­ ningar för transport av vätska eller gas som är ägnad att användas som bränsle. Rörled­ ningslagen tillämpas inte på rörledningar för transport av fjärrvärme.s. 399

8.132 Reg.prop. 1992:165 s. 21. Jfr t.ex. Hollo & Vihervuori s. 33 f., Steiner s. 235.s. 399

9.133 Reg.prop. 1992:165 s. 21. 144 svara den ovan avsedda situationen.134 I förarbetena till MskL uttalas vidare att störningen till sina egenskaper bör motsvara de störningar som uttryckligen nämns i 1 § 1 mom. för att situatio­ nen skall anses jämförbar med de störningar som nämns i MskL 1 § 1 mom. 1 och 2 punkterna.135 Man torde därför kunna förorda tolkningen, att den aktuella skadan bör ha orsakats av en störning som så att säga transporteras med vatten, luft eller mark. Denna tolkning ligger i vart fall i linje med att 3 punkten inte förefaller vara avsedd att tolkas extensivt. Från norskt håll har i förhållande till ForL 6 § en liknande tolkning framställts av t.ex. Bugge.136 Som exempel anför han att det knappast är fråga om en förorening om ett fartygsskrov sprutmålas och en burk målfärg härvid faller ner på en utomstå­ ende person. Men om målfårgen däremot driver med vinden och faller ner på t.ex. bilar eller tvätt som hänger på tork, är det enligt Bugge utan tvekan fråga om en förorening i ForL:s bemärkelse.137 Också t.ex. den tyska UmweltHG 3 § förefaller tolkas på ett motsvarande sätt.138 Scmidt-Salzer talar härvid om »Transportwirkung der Umweltmedien»?39 För svensk rätts del kan man däre­ mot inte av t.ex. NJA 1996 s. 634 (ren förmögenhetsskada pga avspärmingsanordningar vid gatuarbeten)140 utläsa någon motsvarande begränsning för tillämpningen av MB 32 kap. 3 § 1 st. 8 punkten. Även i övrigt synes mera allmänt gälla att i Sverige »annan liknande störning» ofta har tolkats mera extensivt än hos oss.141 Exempelvis Larsson menar — om än i tämligen knapphändiga ordalag — att »all other kinds of disturbances are included».142 Man kan dock i förhållande till MskL utgå från att de liknande störningarna bör uppfattas snävare.143 Några i praktiken viktiga situationer — av vilka vissa kan betecknas som kontroversiella — kan ge 134 Se tex. Prop. 1985/86:83 s. 45, Otprp nr. 11 (1979-80) s. 94 f„ samt FT 1993-94, Tillasg A, sp. 4748 och Betcenkning 1992 nr. 1237 s. 170. 135 Reg.prop. 1992:165 s. 21. Jfr Kom.miet. 1990:17 s. LaggrMskL 1992:2 s. 51. 136 Bugge s. 227, som menar att skadan måste komma via vatten, luft eller mark. 137 Anfört arbete s. 227. 138 Se närmare om tolkningen t.ex. Salje s. 39 ff., särskilt s. 109 ff., Schmidt-Salzer s. 213 ff., 451 ff., särskilt schemat s. 454 samt s. 455 ff. 139 Schmidt-Salzer s. 455 ff. Jfr även diskussionen hos Salje s. 109 ff. 140 Ref. nedan kap. 6.2.3.10. 141 Även de svenska motiven synes bygga på en extensiv snarare än en restriktiv tolk­ ning. Se t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 456. Jfr även t.ex. Prop. 1969:28, bl.a. s. 260. 142 Larsson s. 290; jfr även bl.a. s. 297 och 310. 143 I Reg.prop. 1992:165 betonas även uttryckligen att MskL:s stömingsbegrepp är avsett att tolkas mera restriktivt än dess svenska motsvarighet.s. 399

10.145 synpunkter på tolkningen. 6.2.3.2. Sot, aska, gnistor, rök, gaser och ångor etc. I motiven till MskL anförs med hänvisning till GranneL 17 § att sot, aska och gnistor144 kan betraktas som störningar även enligt MskL 1 § 1 mom 3 punk­ ten om 1 punkten inte kan tillämpas.145 Det samma gäller då uppenbarligen också utsläpp av t.ex. i GranneL 17 § nämnda gaser, ångor (jfr UmweltHG 3 §) eller rök som transporteras med luften och därigenom orsakar skada, utan att för den skull samtidigt kan konstateras någon påvisbar luftförorening (se även ovan kap. 6.2.3.1.). I praktiken torde emellertid här i de flesta fall en tillämpning av MskL vara möjlig redan på basen av 1 § 1 mom. 1 punkten.s. 400

11.Tillämpningen av MskL vid här avsedda störningar kan illustreras genom följande fall från nordisk rättspraxis:s. 401

12.HD 1989:7: Ur skorstenen på en värmecentral, i vilken användes tungs. 401

13.brännolja, hade i omgivningen till följd av driftstörningar spritts sots. 401

14.som bl.a. innehöll svavel. Sotet hade genom frätning skadat lackeringens. 401

15.på bilar som stod parkerade på en parkeringsplats i närheten. Bilägarnas. 401

16.yrkade på skadestånd enligt SkL. För att fritas från skyldigheten atts. 401

17.ersätta skadorna hade värmebolaget bort visa att driftstörningarna intes. 401

18.hade berott på att bolaget hade försummat den vederbörliga skötseln avs. 401

19.anläggningen.146 — HD lade m.a.o. här ett presumtionsansvar till grunds. 401

20.för avgörandet.s. 401

21.HD 1962 II 26: Ägaren till ett kol- och koksförråd hade på ens. 401

22.upplagstomt, som han förfogade över på en stads hamnområde, använts. 401

23.144 Ett stadgande som i här avsett hänseende företer viss likhet med GranneL 17 § finner man även i t.ex. VL 1 kap. 25 §, som uppställer ett strikt skadeståndsansvar för bl.a. skador orsakade av gnistor. Se närmare om stadgandet t.ex. Wetterstein, Nöjesbåtsägarens s. 72 ff. Stadgandet torde till denna del närmast ha tillkommit med hänsyn till ångfartygstrafiken, varför det på denna punkt numera antagligen har föga praktisk betydelse. Jfr från äldre svensk rättspraxis t.ex. situationen i NJA 1899 s. 247: Genom gnistor från skorsten­ en på ett ångfartyg uppkom skada på varor som var upplagda på en av ångaren anlöpt lagerplats. Rederiet ålades ersättningsskyldighet på basen av vållande. Jfr även t.ex. den tidigare 1898 års L ang. ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift 1 och 4 §. Se härom t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 217 ff, Routamo & Ståhlberg s. 81 ff. Se från rättspraxis t.ex. HD 1921 d. 159 där skadestånd utdömdes då gnistor från skorstenen på en pumpan­ läggning som var nödvändig för järnvägsdrift orsakade eldsvåda vid en grannfastighet.s. 401

24.145 Reg.prop. 1992:165 s. 21.s. 401

25.146 Jfr från tysk praxis situationen i t.ex. 92 BGHZ 143 (1985), där fråga dock var om grannerättslig talan (se ovan kap. 5.4.2.5. i not 145). 146s. 401

26.en sorteringsanordning för antracit med påföljd att trävaror i upplags-s. 402

27.byggnaden på den angränsande tomten hade nedsotats. Kol- ochs. 402

28.koksförrådets ägare förpliktades att ersätta ägaren av trävaruupplagets. 402

29.åsamkad skada. — Avgörandet grundades här uppenbarligen inte pås. 402

30.GranneL.147 Jfr situationen i t.ex. HD 1959 II 92.s. 402

31.HD 1941II 19: Skadeståndsanspråk för reducerat fastighetsvärdes. 402

32.och minskade hyresintäkter pga bl.a. rök och illaluktande os från en tills. 402

33.fastigheten angränsande tegelfabrik. Fråga ansågs dock inte var oms. 402

34.sådant besvär som granne enligt GranneL inte bör tåla utan ersättning.s. 402

35.— Av domskälen framgår inte närmare vad tolkningen grundades på.s. 402

36.Se från svensk rättspraxis t.ex. NJA 1958 s. 259: Från ett smält­s. 402

37.verk släpptes ut rökgaser som förgiftade en biodlares bin. Skadestånds. 402

38.utdömdes. Jfr även t.ex. NJA 1934 s. 656 där skadestånd utdömdes förs. 402

39.olägenhet genom bl.a. rök från en fabrik, och t.ex. NJA 1911 s. 574 därs. 402

40.skadestånd utdömdes för skada på växtligheten vid en grannfastighets. 402

41.till en kloratfabrik från vilken gaser hade strömmat ut.1s. 402

42.I UfR 1983 s. 895 (Hojesteret) hade en kvinna invalidiserats dås. 402

43.gas strömmade in i huset till följd av brott på en huvudgasledning soms. 402

44.var belägen på ca 50 meters avstånd. Den kommun som ägde gasverkets. 402

45.med tillhörande ledningsnät ansågs svara för skadan på basen av etts. 402

46.strikt ansvar.149 — Vinding Kruse menar att situationen uppvisar klaras. 402

47.likheter med det grannerättsliga ansvaret, där man enligt honom ävens. 402

48.i dansk rätt ser tendenser till strikt ansvar.150 Se från Hajesteret-praxiss. 402

49.om grannerättsligt ansvar för här aktuella störningar t.ex. UfR. 1915 s.s. 402

50.296 (en handelsträdgård skadad av svavelnedfall), och UfR. 1919 s. 780s. 402

51.(skada orsakad av sot från en mejeriskorsten).s. 402

52.Från norsk rättspraxis kan nämnas t.ex. Rt 1972 s. 142, där fleras. 402

53.fastighets- och husägare krävde ersättning enligt granneloven 9 § (jfrs. 402

54.2 §) för skada och olägenhet orsakad av röknedfall från ett järnverk.s. 402

55.Toleransgränsen ansågs dock inte överskriden. Förstvoterande lades. 402

56.härvid bl.a. vikt vid att röken inte hade visats vara hälsoskadlig. 147 Se även Vuori, LM 1977 s. 53. 148 Jfr även från t.ex. tysk praxis 70 BGHZ 102 (1978) som gällde skada på växtlighet genom utsläpp av fluorgas. Enligt Salje s. 108 kunde numera UmweltHG tillämpas. Som ett extremt exempel på skada genom gas kan man även nämna ÄAopaZ-olyckan i Indien år 1984. Ett utsläpp av giftig gas (metyl isosyanit) från en kemisk fabrik, som till majori­ teten ägdes av det amerikanska företaget Union Carbide Corporation, skadade här över 200 000 personer medan över 2 000 miste livet. Skadeståndstalan mot Union Carbide väcktes i USA, men jurisdiktion ansågs inte föreliga på basis av forum non conveniens. Se In re Union Carbide Corporation Gas Plant Disaster at Bhopal, India in December 1984, 809 F.2d 195 (2nd Cir. 1987). 149 Jfr även ovan kap. 4.3.1.2. vid not 70-71 anförd dansk rättspraxis. 150 Vinding Kruse s. 232. Se vidare om det danska grannerättsliga ansvaret t.ex. anfört arbete s. 248 ff., särskilt s. 252 ff, samt Pagh, Miljöansvar s. 315 ff., särskilt s. 319 ff., Trolle s. 32 ff, Ussing, Skyld s. 84 ff.s. 402

57.147 Genom de ovan nämnda stömingstypema leds man även in på brandproble­ matiken. Bränder har vid en skadeståndsrättslig bedömning ofta visat sig vara problematiska.151 Också i förhållande till stömingsrekvisitet i MskL 1 § 1 mom. uppkommer tolkningsproblem: I vilken utsträckning och under vilka förutsättningar kan skada orsakad av brand anses höra till kategorin »annan liknande störning»? Härtill ansluter sig nära spörsmålet om hur man skall förhålla sig till explosioner och sprängningar som störningar enligt MskL. 6.2.3.3. Sprängningar, explosioner och bränder Vid sprängningar och explosioner torde skada genom tryckvåg eller annan tryckverkan kunna anses utgöra »annan liknande störning» enligt MskL 1 § 1 mom. 3 punkten.152 Däremot har skada genom sprängsten eller genom lössprängda föremål hos oss av tradition inte ansetts utgöra immissioner.153 Enligt Hollo &, Vihervuori gäller samma tolkning i förhållande till MskL.154 Jfr att man i MB 32 kap. 4 § finner en särskild regel om strikt ansvar för skada genom sprängsten och lössprängda föremål. Regeln har motiverats med att det i dessa fall inte är fråga om immissioner i vanlig bemärkelse.155 Tillämpningen av denna regel vid annan verksamhet än sprängningsarbeten förutsätter dock att verksamheten medför »särskild fara för explosion». I rättspraxis har lik­ nande överväganden kunnat motivera strikt ansvar även utan direkt lagstöd:156s. 402

58.HD 1957 II 10: Då ett kalkverk företog sprängning av kalksten slung­s. 403

59.ades en sten 400 meter och skadade en person. Då det erfarenhetsmäss-s. 403

60.151 Ett sedan länge omtvistat spörsmål har varit, hur man vid strikt ansvar skall förhålla sig till bränder som force majeure. Se t.ex. Sandvik s. 63 ff., 104. Andra spörsmål har t.ex. varit kommuns rätt till ersättning för dess brandbekämpningskostnader (se HD 1992:131) liksom dess rätt till ersättning vid okynnesalarm (se HD 1999:121). Jfr däremot situationen i HD 1980 II 131 (kostnader för räddningsväsendet i samband med flygkapning). Också t.ex. frågan om kommuns ansvar för skada orsakad som en följd av brandbekämpning har aktualiserats (se HD 1984 II 190; jfr HD 1967 II 95), liksom kommuns ansvar för skada orsakad av dröjsmål med inledande av brandbekämpning (se HD 1970 II 9).s. 403

61.152 Se t.ex. Bengtsson, Fastighetsrätt s. 130 not 49, Eriksson s. 41, Routamo & Ståhlberg, 4 uppl. s. 93. Jfr om »Druck» i UmweltHG 3 § t.ex. Pfennigstorf, Liability s. 138, Salje s. 108, Schmidt-Salzer s. 455. Se dock även för motsatt tolkning av MskL t.ex. Hollo & Vihervuori s. 66.s. 403

62.153 Se t.ex. Sainio s. 78, Vuori, LM 1977 s. 53.s. 403

63.154 Hollo & Vihervuori s. 35, 65 ff.s. 403

64.155 Se närmare Prop. 1985/86:83 s. 48 f. Jfr t.ex. Eriksson s. 42 f.s. 403

65.156 Jfr även ovan kap. 6.2.2.1. och kap. 6.2.2.2. anförd rättspraxis om sprängningar. 148s. 403

66.igt pga verksamhetens natur varit att anse som en beaktansvärd omstän­s. 404

67.dighet att sten kunde slungas 400 meter och orsaka skada, ansågs verk­s. 404

68.et strikt ansvarig for skadan.157 Jfr t.ex. HD 1982 II 70, HD 1994:122.s. 404

69.HD 1969 II 42: Ett tryckeribolag hade i sitt lager förvarat eld­s. 404

70.farlig culloloid som av okänd orsak hade antänts, varvid en explosions. 404

71.inträffade med svåra skador som följd. Bolaget ansågs strikt ansvarigs. 404

72.för de inträffade skadorna. — Miettinen menar att avgörandet gers. 404

73.uttryck för en allmän regel om strikt företagaransvar. Verksamhetens. 404

74.behöver för ett ansvarsåläggande inte i sig vara farlig, men till dennas. 404

75.bör anknyta ett sådant faromoment som enligt allmän erfarenhet intes. 404

76.helt kan behärskas utan i vissa situationer leder till skada.158 Jfr ävens. 404

77.från färskare rättspraxis t.ex. HD 2000:72.s. 404

78.NJA 1966 s. 248: Vid sprängningar skadades en i närhetens. 404

79.belägen fastighet genom kringflygande sprängsten. Entreprenören soms. 404

80.hade utfört sprängningen ansågs strikt ansvarig. — Minoriteten i SvHDs. 404

81.(två JR) ogillade talan med motiveringen att sprängningen inte vars. 404

82.förenad med särskilda risker utan berodde på en oförutsedd omständig­s. 404

83.het; en s.k. släppa i berggrunden.159s. 404

84.Rt 1983 s. 1052: Ett dynamitlager som ägdes av dynamittillver­s. 404

85.karen A exploderade med följd att bl.a. skogen kring dynamitlagret togs. 404

86.svår skada. Explosionen berodde på en brand som hade orsakats av ens. 404

87.sinnesförvirrad funktionär hos det företag B som hade köpt dynamitens. 404

88.och som för tillfallet disponerade över lagret. Hoyesterett fann efters. 404

89.omröstning (3-2) både A och B strikt ansvariga. Majoriteten uttalades. 404

90.att handlingen av den sinnesförvirrade personen »ikke var mere atypisks. 404

91.enn at den burde regnes som en del av den generelle driftsrisiko».s. 404

92.Rt 1964 s. 474: En acetylenflaska exploderade under brand i ens. 404

93.verkstad, varpå ett splitter från flaskan träffade en på 100 meterss. 404

94.avstånd belägen åskådare i huvudet med påföljd att denne avled.s. 404

95.Skadeståndstalan mot verkstaden bifölls inte (omr. 3-2). Majoritetens. 404

96.betonade bl.a. att »ulykken ikke skyldtes bruken av acetylenbeholde-s. 404

97.ren». — Nygaard anför att kärnan i majoritetens resonemang syness. 404

98.vara att risken med att ha acetylenflaskor här var för liten för att grunda 157 I HD 1960 II 121 (två personer träffade av sprängsten) ansågs däremot ansvar inte föreligga då sprängningen hade utförts med sådan metod att fara för omgivningen inte var att vänta. Minoriteten (två JR) ansåg att ansvar förelåg på basen av konstaterad culpa. Se även HD 1988:35 där A vid byggandet av ett egnahemshus hade anförtrott en självständig företagare utförandet av sprängningsarbeten som var att anse som farliga. Då sprängningsarbetet inte anslöt sig till A:s yrkesverksamhet och då han inte hade låtit utföra arbetet på ett sätt som avvek från det sedvanliga, svarade han inte utan egen skuld för den skada som en granne hade lidit av kringflygande sprängsten. 158 Miettinen, LM 1970 s. 76 ff. Jfr Saxén, Skadeståndsrätt s. 236. Se även t.ex. ovan kap. 3.4. vid not 58-64 anförd rättspraxis. 159 Hellner, Skadeståndsrätt s. 178 menar att avgörandet »torde beteckna en viss utvidgning av det rent strikta ansvaret för farlig verksamhet».s. 404

99.149s. 404

100.strikt ansvar.160 Det kan dock i efterhand vara svårt, i vissa fall t.o.m. omöjligt, att utreda vilka skador som har orsakats av tryckvåg (eller t.ex. skakning) och vilka som har orsakats av kringflygande föremål. Skada genom sprängsten och lössprängda föremål torde därför kunna bedömas analogt med skada genom tryckvåg.161 Alternativet är närmast att anse MskL direkt tillämplig (jfr granneloven 5 §).s. 405

101.Beträffande bränder består för finsk rätts del en särskild komplikation av att RäddningsL (L om räddnings väsendet 561/1999) i 77 § förutsätter att SkL skall tillämpas på ersättande av skador förorsakade av i RäddningsL avsedda eldsvådor och olyckor, varvid ansvaret blir beroende av culpa. 77 § bör dock inte ges en tolkning som utesluter strikt ansvar inom ramen för specialreglerade områden. I motiven till RäddningsL betonas även uttryckligen att MskL såsom lex specialis åsidosätter RäddningsL 77 §.162s. 405

102.Jfr även den tidigare BrandL (L om brand- och räddningsväsendet 559/1975), soms. 405

103.i 38 § innehöll en bestämmelse motsvarande RäddningsL 77 §. I litteraturen hars. 405

104.Hollo & Vihervuori anfört att MskL såsom lex posterior åsidosätter BrandL 38 §s. 405

105.om t.ex. vid en eldsvåda giftiga kemikalier frigörs och orsakar skada.163 Också is. 405

106.förhållande till GranneL 17 § har Routamo & Hoppu anfört att BrandL 38 § intes. 405

107.utesluter strikt ansvar om t.ex. vid en torvmosse brand utbryter pga självantändnings. 405

108.och granne därigenom orsakas skada.1641 rättspraxis har BrandL 38 § inte hellers. 405

109.hindrat strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag; se t.ex. HD 1997:48.165s. 405

110.Den äldre brandlagen från år 1960 föreskrev i 49 § strikt ansvar för skadas. 405

111.uppkommen genom löpbränning som jordägare eller -innehavare låter verkställa.s. 405

112.Se även HD 1972 II 31, där jordägare förklarades ansvariga för löpbrand vållad avs. 405

113.en självständig medhjälpare som de hade anlitat. MskL förefaller sålunda vara tillämplig om genom brand i omgivningen fri­ görs sådana störningar som avses i 1 § 1 mom., såsom föroreningar, rök, aska, gaser, gnistor eller värme. Jfr situationen i t.ex. HFD 1992 A 98.166 Beroende på situationen är härvid 1, 2 eller 3 punkten tillämplig.s. 405

114.Mera oklart är däremot om brand kan betraktas som självständig störnings. 405

115.160 Nygaards. 245.s. 405

116.161 Jfr resonemanget hos t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 346.s. 405

117.162 Se Reg.prop. 1998:76 s. 54.s. 405

118.163 Hollo & Vihervuori s. 35 f.; jfr även s. 93.s. 405

119.164 Routamo & Hoppu s. 81 f. Se även härom Hollo & Vihervuori s. 35.1 HD 1997:48 (se nedan vid följande not) baserades dock strikt ansvar inte på GranneL 17 § när eldsvåda under torvupptagning hade utbrutit på en torvmosse och spritt sig till en grannfastighet. Tillämpligheten av GranneL 17 § prövades emellertid här över huvud taget inte.s. 405

120.165 Ref. ovan kap. 3.4. vid not 58-62.s. 405

121.166 Ref. ovan kap. 6.2.1 not 39-40. Jfr ovan kap. 5.3.2. vid not 72 om &mt/oz-olyckan. 150 enligt MskL 1 § 1 mom. 3 punkten, då brand har spritt sig i omgivningen och orsakat skada. Jfr situationen i t.ex. HD 1997:48167 och HD 1971 II 31 (ovan). Enligt Hellner står man här inför ett av de mera diskutabla gränsfallen.168 Skadepotentialet är omfattande vid bränder; också i fråga om mindre riskabel verksamhet. Det är därför kanske inte heller förvånande att man beträffande bränder ofta har velat uppställa vissa särskilda tillämpningsförutsättningar. I betänkandet av den svenska miljöskadeutredningen räknas sålunda gnis­ tor i och för sig som en störning.169 Men i linje med tidigare immissionsrättsliga principer anförs att brand som sprider sig från en fastighet till en annan normalt inte kan anses jämställd med de i SvMskL (MB 32 kap.) 3 § särskilt nämnda immissionsskadoma, »frånset om branden uppkommer genom mera varaktig (kurs, här) gnistbildning exempelvis från en industri».1701 motsats till vad som i övrigt gäller,171 skulle m.a.o. enligt detta synsätt vid bränder verk­ samhetens art bli styrande för tillämpningen.172 För finsk rätts del har en liknande tolkning anlagts av Hollo & Vihervuori som menar att MskL möjligen kan tillämpas i fråga om sådana bränder som tidigare har ansetts omfattas av GranneL 17 §. Som exempel nämns eldsvåda orsakad av att en torvmosse har självantänts.173 Jfr situationen i HD 1997:48 där strikt ansvar påfördes utan direkt stöd av stadgande i lag, dock utan att tillämpligheten av GranneL 17 § prövades.174 Härtill menar Hollo & Vihervuori att det inte heller är ändamålsenligt att utsträcka verksamhetsutövarens strikta ansvar enligt MskL till vilken som helst av brand orsakad störning, utan brandfaran bör ansluta sig till just utövandet av verksamhet (»palovaaran täytyy liittyä juuri toiminnan harjoittamiseen»).175 Uttalandet preciseras inte närmare, men det kan i vart fall sägas öppna vägen för beaktandet av rätt långt liknande hänsyn som ligger till grund 167 Ref. ovan kap. 3.4. vid not 58-62. 168 Hellner, Skadeståndsrätt s. 353 169 SOU 1983:7 s. 250. 170 Anfört arbete s. 251 hänvisande ü\\ Ljungman s. 220 samt SOU 1966:65 s. 301. Det noteras dock att i vissa fall strikt ansvar även kan åläggas utan direkt stöd av stadgande i lag. Detta anges med hänvisning till NJA 1946 s. 734 I och II gälla åtminstone särskilt brandfarliga militärövningar, troligen också om brandorsaken är en explosion i en särskilt farlig anläggning. Jfr t.ex. NJA 1934 s. 679 (brand pga läcka i jordförlagd bensintank). 171 Se t.ex. Prop. 1985/86:83, bl.a. s. 37 och NJA II1969 Nr. 4, bl.a. s. 245. 172 Se även om brand t.ex. Bengtsson, Festskr. Sveriges Advokatsamfund s. 87. 173 Hollo & Vihervuori s. 35 med hänvisning till Routamo & Hoppu s. 81 f. 174 Ref. ovan kap. 3.4. vid not 58-62. 175 Hollo & Vihervuori s. 35.s. 405

122.151 för »explosionsregeln» i MB 32 kap. 4 § och strikt ansvar utan direkt lagstöd för sprängnings- och explosionsskador (se ovan).s. 406

123.När strikt ansvar (genom lagstiftning eller rättspraxis) åläggs med hänsyn till verksamhetens speciella faromoment är det naturligt att detta ansvar endast bör omfatta skador som beror på de särskilda skaderiskema; den för strikt ansvar »typiska faran».176 1L7a7gstiftningstekniken i MskL följer emellertid ett annat mönster: Det strikta ansvaret är här inte verksamhetsbetingat utan knutet till vissa särskilda stömingstyper. Några kvalitativa eller kvantitativa krav uppställs över huvud taget inte på vare sig verksamhetens art, dess risker eller dess utövare}11 frånsett att det bör vara fråga om verksamhet på ett bestämt område. I grunden får man väl därför anse att ansvaret enligt MskL inte heller begränsas på ovan avsedda vis. MskL avviker på denna punkt från det verksamhetsbetingade ansvaret enligt t.ex. DaMskL 3 §.178s. 407

124.Min tolkning är att brand generellt omfattas av 1 § 1 mom. 3 punkten.179 Jfr att i tysk rätt ett ansvar för brand anses följa av »Wärme» enligt UmweltHG 3 § Abs. I,180 vilket i sak synes motsvara rättsläget enligt BGB 906 §.s. 407

125.I nyare rättspraxis om grannerättsligt ansvar enligt BGB 906 § har jags. 407

126.funnit 142 BGHZ 66 (2000): I ett bostadshus utbröt brand på grund avs. 407

127.en defekt i en elektrisk anordning. Branden spred sig till ett i närhetens. 407

128.beläget korsvirkeshus. Branden omfattades av BGB 906 §. BGH:ss. 407

129.domskäl tyder på att ansvar i detta fall hade uteslutits vid brand orsakads. 407

130.av t.ex. blixtnedslag eller tredjeman. Mycket beror dock på hur man i rättspraxis kommer att förhålla sig till ett så omfattande strikt ansvar för bränder. Jag menar att man lagstiftningstekniken till trots inte bör utesluta att i undantagsfall också ansvaret enligt MskL börs. 407

131.176 Se allmänt även t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 174 ff., Häyhä, Oikeustiede-Jurisprudentia 1999 s. 110, Routamo & Ståhlberg, 4 uppl. s. 263.s. 407

132.177 Jfr ovan kap. 4.3.1.1.vid not 44-47 beträffande Ståhlbergs kritik mot MskL på denna punkt. Jfr även de kritiska anmärkningarna av t.ex. Bengtsson, SvJT 1993 s. 381 f.s. 407

133.178 Se även ovan kap. 4.1. vid not 11. Basse & Tonnesen & Wiisbye ger följande exem­ pel (s. 69): »Der kan f.eks. ske en brand i en virksomhed, der er omfattet af listens pkt. J.8., der vedrorer virksomheder, som har tilladelse ... til at udlede spildevand. Det kan taenkes, at der ved branden frigores farlige stoffer fra det isoleringsmateriale, der indgår i virksomhedens bygninger. Derved kan der ske et udslip af giftige stoffer i luften, således at naboer påfores miljoskader. Da virksomhedens drift ikke generelt oger risikoen for miljoskade som folge af luftforurening på den nasvnte måde, men derimod for miljoskade som folge af forurening af overfladvand, er den indtrufne skade ikke adaskvat og forholdet ikke ansvarspådragende efter loven.» Jfr t.ex. Vinding Kruse, Marius 195, 1993 s. 66.s. 407

134.179 Jfr t.ex. Ståhlberg s. 151. Se dock för kritik Hollo & Vihervuori s. 226 not 25.s. 407

135.180 Se ovan kap. 6.2.2.3. vid not 116. Jfr ovan kap. 6.1. vid not 12 om engelsk rätt. 152 kunna begränsas till vad som må anses utgöra »typisk fara». En mera nyan­ serad bedömning kan i särskilda fall tänkas motiveras av mera rättspolitiska överväganden som t.ex. skaderiskemas särdrag, skadegörarens ställning och försäkringsrättsliga eller försäkringstekniska hänsyn. I vart fall är det naturligt att anse att MskL utesluter ansvar vid force majeure-händelser. Möjligheterna att jämka skadeståndet enligt SkL 2 kap. 1 § 2 mom. eller 6 kap. 1 § utgör ytterligare säkerhetsventiler.181 6.2.3.4. Damm- och sandpartiklar etc. Damm-, sand- och andra dylika smärre partiklar som transporteras med luften har av tradition ansetts kunna falla under immissionsbegreppet i GranneL 17 §.182 Det är knappast något som talar for att inta en avvikande hållning i för­ hållande till MskL 1 § 1 mom. 3 punkten.183 Skada pga sanddamm gav emellertid upphov till flera tolkningsskiljaktigheter i HD 1999:124. Här hade vid sandblästring av en sjukhusfasad sand­ damm spridit sig i omgivningen och orsakat A skada. Majoriteten i HD ansåg att fråga var om en i MskL 1 § 1 mom. avsedd störning. Byggnadsföretaget B, som i egenskap av verksamhetsutövare hade utfört sandblästringen, ålades att ersätta skadan oberoende av vållande. Talan mot sjukhusfastighetsägaren C förkastades på grund av avsaknad av vårdslöshet:s. 407

136.A hade övernattat i ett hotell och parkerat sin bil på en för hotellgästers. 408

137.anvisad parkeringsplats som var belägen intill en sjukhusfastighet. Pås. 408

138.morgonen hade byggnadsföretaget B inlett sandblästring av sjukhusfas­s. 408

139.tighetens balkongräcken, varpå damm innehållande sandpartiklar hades. 408

140.spridit sig till hotellets parkeringsplats och även hamnat på A:s bil. As. 408

141.hade därefter använt sin bil på normalt sätt under fem dagars tid,s. 408

142.varefter denne hade sökt läkarvård för de irritations- och inflamma-s. 408

143.tionssymptom i ögonen som hade uppkommit några dagar därinnan.s. 408

144.Samma dag som A uppsökt läkare lät han tvätta bilen och senare hades. 408

145.han låtit rengöra också bilens luftkonditioneringskanaler. Ett par dagars. 408

146.efter hotellövemattningen hade A även drabbats av halsont. Tio dagars. 408

147.efter hotellövemattningen var han under några dagars tid intagen på 181 Se ovan kap. 4.3. 182 Se vidare t.ex. Vuori, LM 1977 s. 52 f. och där redovisade rättsfall. Jfr även t.ex. Kuusiniemi s. 19.1 linje härmed nämns numera även damm uttryckligen i RevGranneL 17 § såsom motsvarande rättspraxis kring stadgandets ursprungliga ordalydelse. Se Reg.prop. 1994:84 s. 129. 183 Jfr även Hoppu & Vihervuori s. 35.s. 408

148.153s. 408

149.sjukhus för akut struplocksinflammation.s. 409

150.A krävde att B och kommunförbundet C — som bedrev sjukhus­s. 409

151.verksamheten — solidariskt skulle utge skadestånd för personskada is. 409

152.form av vårdkostnader samt sveda och värk, för sakskada i form avs. 409

153.kostnaderna för rengöring av bilen och hyra av en ersättande bil, samts. 409

154.för ekonomisk följdförlust på grund av inkomstbortfall.s. 409

155.Majoriteten i HD fann att damm pga sandblästring kan anses soms. 409

156.en i MskL 1 § avsedd störning. A ansågs ha företett sannolik bevisnings. 409

157.över att hans sjukdomssymptom hade orsakats av dammet, vilket vars. 409

158.tillräckligt enligt den sänkta tröskeln för bevisningen av orsakssam­s. 409

159.bandet i MskL 3§.184 HD konstaterade vidare att MskL 7 § uppställers. 409

160.ett strikt ansvar som kanaliseras till den vars verksamhet har orsakats. 409

161.skadan eller den som är därmed jämförbar.185 HD konkluderade att Cs. 409

162.inte kunde anses som en i MskL 7 § avsedd verksamhetsutövare ellers. 409

163.som en därmed jämförbar.186 Och eftersom inte heller något vållandes. 409

164.stannade C till last, förkastades talan mot C i sin helhet. B ålades atts. 409

165.såsom den i 7 § avsedda verksamhetsutövaren ersätta A:s personskadas. 409

166.i sin helhet, medan ersättningen för sakskadan jämkades till hälftens. 409

167.enligt SkL 6 kap. 1 § på grund av A:s medvållande. Skadeståndskravets. 409

168.för den ekonomiska följ dförlusten förkastades som obevisad.s. 409

169.184 Se närmare om stadgandet Reg.prop. 1992:165 s. 22 f., Hollo & Vihervuori s. 120 ff. I litteraturen har stundom betonats att även den allmänna principen om fri bevispröv­ ning kan leda fram till samma resultat, varför det är tveksamt i vilken mån MskL 3 § verkligen förbättrar den skadelidandes rättsskydd. Se t.ex. Wetterstein, SvJT 1993 s. 744, idem, Env. Liability 1995 s. 45, som finner regeln i ForL 59 § om omvänd bevisbörda mera ändamålsenlig. Se även från rättspraxis t.ex. HD 1995:53 (ref. ovan kap. 3.4. vid not 64 och kap. 4.4.2. vid not 147 och 151-153), där en sannolik bevisning av orsakssambandet ansågs tillräckligt. I HD 1997:93 uttalades uttryckligen att en undersökning av en patient med nålkikare sannolikt hade orsakat en inflammation som skulle ersättas som patientska­ da. Jfr även av t.ex. Ståhlberg s. 279 ff. refererad rättspraxis (HD 1990:42; läkemedelsskada, HD 1985 II 170; sprängningsskada, och HD 1992:34; astma som skyldes på arbetet).s. 409

170.I svensk rättspraxis har särskilt ett uttalande av SvHD i NJA 1977 s. 176 (trafikskada) rönt uppmärksamhet. Se om detta fall t.ex. Conradi, Festskr. Bertil Bengtsson s. 76 f., och Peczenik, Vad är rätt? s. 568. I Prop. 1985/86:83 s. 46 anförs att motsvarande svenska regel (MB 32 kap. 3 § 2 st.) i huvudsak bygger på de tankegångar som var avgörande for utgången i NJA 1981 s. 622 (fiskdöd pga utsläpp från kommunal avloppsanläggning) och NJA 1982 s. 421 (läkemedelsskada).s. 409

171.Om ForL 59 §; se t.ex. Otprp nr 33 (1988-89) s. 60 ff., Bugge, s. 574 f., Tyrén s. 167 ff. Jfr från Hoyesterett t.ex. Rt 1999 s. 1473 (omvänd bevisbörda vid whiplash-skada).s. 409

172.185 Se även om MskL 7 § ovan kap. 4.1. vid not 1-3.s. 409

173.185 I stöd av Reg.prop. 1992:165 s. 27 tog HD bl.a. fasta på att sandblästringsdammet hade spridit sig i omgivningen inte som en följd av sjukhusverksamheten utan i anslutning till den av B utförda näringsmässiga renovering av sjukhusfastigheten. Vidare betonades att B var självständig i förhållande till C och att renoveringen av sjukhusfastigheten base­ rade sig på ett normalt entreprenadavtal. Jfr däremot t.ex. HD 1996:59 och HD 1994:122. 154 HD-fallet 1999:124 är intressant från flera olika synvinklar.187 Det illustrerar på ett tydligt sätt inte minst svårigheterna vid tolkningen av stömingsrekvisitet i MskL 1 § 1 mom. Både HovR och en minoritet i HD (JR Tulokas) fann att MskL inte var tillämplig, varför avgörandet fick grundas på SkL. Möjligen grundades denna tolkning på att dammet inte hade orsakat någon nämnvärd luftförorening. Också majoriteten i HD tog vid bedömningen av MskL:s til­ lämplighet fasta på att dammet hade orsakat endast ringa, tillfällig luftförore­ ning. Även detta ansågs emellertid av majoriteten uppfylla stömingsrekvisitet i MskL 1 § 1 mom.188 Enligt 3 punkten krävs å andra sidan över huvud taget inte att skadan har uppkommit som följd av någon påvisbar förorening av luft, mark eller vatten; det är tillräckligt att skadan orsakas av en störning som transporteras med något av dessa element (se även ovan kap. 6.2.3.1.).s. 409

174.HD 1999:124 kan även användas som en illustration av skillnaderna mellan MskL och den svenska MB 32 kap. vad gäller kanaliseringen av det strikta miljöskadeansvaret. Medan MskL 7 § bygger på ett verksamhetsansvar, utgår MB 32 kap. 6 § i allt väsentligt från ett fastighetsägaransvar.189 Detta ansvar kompletteras av en regel om strikt entreprenörsansvar i 32 kap. 7 §. Enligt motiven blir denna regel i praktiken »oftast aktuell vid byggnadsarbe­ ten som utförs på uppdrag av fastighetsägaren».190 Och eftersom 32 kap. 7 §s. 410

175.187 Mähönen, LM 2000 s. 239 ff. har fäst särskild uppmärksamhet vid jämkningen av skadeståndet. Enligt Mähönen vore vid strikt ansvar en regel om »contributory negligence» — innebärande att den skadelidande vid medvållande helt och hållet går miste om skadeståndet — vara att föredra framom regeln om »comparative negligence» i SkL 6 kap. 1 §. Som skäl anförs att contributory negligence bör leda till lägre transaktionskostnader. Vanligen anses dock önskemålet att reducera primärkostnadema (se ovan kap. 3.3.1.) vara styrande för valet mellan de två jämkningsreglema och dessa anses inte vara beroende av ansvarsgrunden. Contributory negligence anses inom rättsekonomin sålunda vara effektiv i fall där den skadelidande till lägsta kostnader kan undvika skadan. Om däremot skade­ göraren bedöms vara »the least-cost avoider» vore contributory negligence inte en effektiv lösning. Se kort t.ex. Stephen s. 139. Se vidare t.ex. Orr, J. Legal Stud. 1991 s. 119 ff., Rubinfeld, J. Legal Stud. 1987 s. 375 ff., Wittman mfl., J Legal Stud. 1997 s. 145 ff. Mot en regel om contributory negligence talar inte minst att ett motiv för strikt ansvar enligt modem uppfattning är att bereda den skadelidande trygghet; också då han själv har varit medvållande till en del av skadan. Se t.ex. Hemmo, Sovittelu s. 172, Saxén, Skadeståndsrätt s. 219. Se även t.ex. NOU 2000:16 s. 37, 293 ff. om skador på grund av tobaksrökning.s. 410

176.188 Majoriteten i HD anförde»: Vaikka hiekkapuhallustyön aiheuttama ilman hiukkaspitoisuuden kasvaminen on ollut vain väliaikaista, se on kuitenkin lain 1 § 1 momentin tarkoittama häiriö. Korvausvelvollisuus pölyn aiheuttamista vahingoista ratkaistaan siten ympäristövahinkolain perusteella.»s. 410

177.189 Se även ovan kap. 4.1. vid not 4-7.s. 410

178.190 Se Prop. 1985/86:83 s. 54.s. 410

179.155 normalt inte befriar fastighetsägaren från sitt ansvar, hade enligt MB 32 kap. 8 § slutresultatet i HD 1999:124 uppenbarligen varit ett solidariskt ansvar för byggnadsföretaget B och sjukhusfastighetsägaren C. 6.2.3.5. Köld, fukt eller torka Eftersom värme uttryckligen nämns i MskL 1 § 1 mom. 2 punkten är det följdriktigt att anse, att generellt temperaturförändringar i omgivningen bör omfattas av stömingsrekvisitet i MskL.191 Påverkning av temperaturen nämns även uttryckligen i ForL 6 §.1921 förarbetena till MB 32 kap. finner man åter en hänvisning till köld vid exemplifieringen av »annan liknande störning» enligt 3 § 1 st. 8 punkten.193s. 410

180.Från rättspraxis kan här anknytas till den tämligen speciella situationen i State v. Jersey Central Power & Light'.194s. 411

181.Ett kärnkraftverk ledde det av reaktorn uppvärmda kylvattnet ut i ens. 411

182.flod, med påföljd att det hade skett en konstant förhöjning av vatten­s. 411

183.temperaturen i floden. Denna förhöjning av vattentemperaturen med­s. 411

184.förde i sin tur att ett fiskbestånd av arten menhaden (en nordamerikansks. 411

185.sillart) — som under vinterperioden normalt migrerar till varmares. 411

186.vatten — kunde stanna kvar i floden året runt. Under vintern skedde etts. 411

187.produktionsavbrott i kärnkraftverket, vilket ledde till att vattentempera­s. 411

188.turen i floden sjönk till under 40 grader Fahrenheit. Som en följd häravs. 411

189.dog menhadbeståndet av kyla. Delstaten New Jersey erhöll skadestånds. 411

190.för fiskens marknadsvärde enligt den s.k. »public trust»-doktrinen.195s. 411

191.(Se även om detta rättsfall nedan kap. 6.2.3.9 in fine.') Situationen i rättsfallet kan betecknas som en motsvarighet till de ovan (kap. 6.2.2.3.) nämnda värmeskadoma på grund av kylvattenutsläpp.196s. 411

192.Som ett ytterligare konkret exempel på en möjlig tillämpning av MskL vid skador genom köld kan man från t.ex. tysk rättspraxis anföra 113 BGHZ 384s. 411

193.191 Jfr Kuusiniemi, DL 1996 s. 598 beträffande tolkningen av GranneL 17 §.s. 411

194.192 Se härom t.ex. Otprp nr 11 (1979-80) s. 93; jfr NOU 1982:19 s. 42 f. Jfr vidare även beträffande grannerättsliga förhållanden t.ex. Laken s. 21.s. 411

195.193 Se Prop. 1985/86:83 s. 21, 45. Jfr även härom t.ex. Eriksson s. 41. Jfr vidare även beträffande grannerättsliga förhållanden t.ex. Ljungman s. 220.s. 411

196.194 308 A.2d 671 (N.J. Super. Ct. Law Div. 1973).s. 411

197.195 Se även om fallet t.ex. Fox, S. Tex. L. Rev. 1993 s. 534 f. Se även närmare om public trust-doktrinen nedan kap. 7.5.3.3.s. 411

198.196 Se ovan kap. 6.2.2.3. vid not 112-115. 156 (1991) . Detta fall gällde grannerättsligt ansvar för en frostskada:s. 411

199.Jord- och stenmassor från ett jämvägstunnelbygge hade här transporte­s. 412

200.rats till en för mellanlagring avsedd lagringsplats som gränsade till ens. 412

201.vingård. De lagrade massorna bildade en 4,5 meter hög, 25 meter bred,s. 412

202.och 200 meter lång barriär som hindrade luftströmningen vid områdets. 412

203.kring vingården. Som följd härav bildades ett område med kalluft (ens. 412

204.»Kaltluftsee») över vingården, vilket orsakade frostskador på närmares. 412

205.1 500 vinrankor. Vingårdsägarens yrkadende på skadestånd bifölls. (Ses. 412

206.även om detta rättsfall nedan kap. 6.2.3.9 in fine). Salje anför detta fall som ett exempel på en störning som numera skulle kom­ ma att omfattas av stömingsrekvisitet i UmweltHG 3 §.197 Man bör väl även anse att i liknande fall också fukt eller torka kan omfat­ tas av MskL 1 § 1 mom. 3 punkten (jfr RevGranneL 17 §). I de norska förarbetena uttalas sålunda att föroreningsdefinitionen i ForL 6 § omfattar fukt som tillförs luften så att det blir svårare att torka hö.198 Som en jämförelse hänvisas till Rt 1979 s. 205. I detta fall hade vattenreglering medfört ökad luftfuktighet. Flera fastighetsägare kring det reglerade vattendraget tillerkän­ des ersättning för skador genom fukt, bl.a. i form av svårigheter med förvaring av livsmedel. Hoyesterett anförde här att granneloven 2 § visserligen inte är direkt tillämplig vid bedömningar enligt vassdragsreguleringsloven 16 §, men att granneloven 2 § kan utgöra stöd för analogislut.s. 412

207.Se även från svensk rättspraxis t.ex. FFR 1940 s. 268 där ett mjölpartis. 412

208.fuktskadades då is lades upp på en angränsande tomt omedelbart intills. 412

209.byggnaden där mjölen förvarades. Skadestånd utdömdes då ägaren avs. 412

210.mjölpartiet inte ansågs ha varit skyldig att tåla att isupplaget anordna­s. 412

211.des i omedelbar närhet av byggnaden. I NJA 1919 A 101 hade åter ge­s. 412

212.nom sprängningsarbeten för en järnvägstunnel vattentillgången minskats. 412

213.i en brunn. Mot Statens Järnvägar förd skadeståndstalan bifölls.199 6.2.3.6. Bakterier, smittoämnen, samt genetiskt modifierade organismer Ovan har framgått att en förorening enligt MskL 1 § 1 mom. 1 punkten kan 197 Salje s. 108 f. 198 NOU 1982:19 s. 42. 199 Jfr även t.ex. NJA 1929 s. 178 där talan dock ogillades, eftersom vattentillgången i brunnen inte ansågs ha minskat genom en verksamhet, dragning av kloakledning, som innefattade något för angränsande fastigheter osedvanligt menligt förfarande. — Grävning utgör dock i sig inte en i MskL 1 § avsedd störning. Se däremot MB 32 kap. 5 §.s. 412

214.157 bestå av både ooarganiska eller organiska, levande substanser.200 1 motiven till MskL anförs i linje härmed att utsläpp av t.ex. mikroorganismer kan betraktas som en störning även enligt 3 punkten, om utsläppet inte utgör en i 1 punkten avsedd förorening.201 Också i förarbetena till MB 32 kap. och ForL 6 § finner man hänvisningar till spridning av bakterier, virus, enzymer och olika smitto­ ämnen som exempel på »annan liknande störning».202 Tolkningen har även allmänt omfattats i litteraturen.203s. 412

215.I rättspraxis har det vid skada på grund av smittospridning ofta varit fråga om köp av smittobärande djur.204 1 praktiken torde därför situationen ofta komma att bedömas utgående från köprättslig ansvarsförutsättningar vid fel i varan.205 Westerlund nämner dock spridning av fisksjukdomar från anlägg­ ningar för fiskodling som ett konkret exempel på en situation där tillämp­ ningen av miljöskadeansvaret kan aktualiseras.206 Från rättspraxis är här t.ex. Rt 1992 s. 453 av intresse. I detta fall hade ett flertal laxodlare drabbats av omfattande ekonomiska förluster då importerade laxyngel bar på en smittosam sjukdom. Den norska staten ålades skadeståndsansvar enligt erstatningsloven (lov om skadeserstatning 13 juni 1969. Nr. 26) 2-1 § på grund av bristande kontroll av importen:207s. 413

216.Landbruksdepartementet hade under åren 1984-1985 beviljat import­s. 413

217.licens för import av laxyngel från Skottland. Kort efter att ynglen hades. 413

218.släppts ut i Norge utbröt sjukdomen furunkulose i 17 av de anlägg­s. 413

219.ningar som hade mottagit ynglena. Sjukdomen spred sig därefter vidares. 413

220.och drabbade ett flertal andra anläggningar för laxodling. Rätten fanns. 413

221.200 Se ovan kap. 6.2.1. vid not 35.s. 413

222.201 Reg.prop. 1992:165 s. 20.s. 413

223.202 Se Prop. 1985/86:83 s. 45 ochWt/ 1982:19 s. 42.s. 413

224.203 Se t.ex. Bugge s. 218, Eriksson s. 41, Hollo & Vihervuori s. 33 f., Westerlund, Miljöskyddslagen s. 54, 56.s. 413

225.204 Se från finsk rättspraxis t.ex. HD 1991:162: Köparen hade rätt att häva ett köp av djur och kräva skadestånd pga fel i varan, då djuren redan vid tiden för köpet varit mer än vanligt mottagliga för en sjukdom i vilken de insjuknat genast efter köpet. Se även t.ex. HD 1988:30 som gällde köp av kvigor som var friska efter medicinering mot lungmask men fortfarande smittobärare, varpå de smittade ner köparens övriga boskap.s. 413

226.205 Se närmare t.ex. Sandvik s. 135 ff. med hänvisningar till rättspraxis och litteratur.s. 413

227.206 Westerlund, Miljöskyddslagen s. 56.s. 413

228.207 Erstatningsloven 2-1 § har i rättspraxis tolkats så att offentlig verksamhet som kan karaktäriseras som »service- og bistandsytelser» omfattas av en mildare culpabedömning. För offentlig verksamhet som går ut på »kontroll eller tilsyn» gäller däremot en normal culpabedömning. Se från nyare rättspraxis t.ex. Rt 1999 s. 1517 (Hoyesterett), särskilt s. 1529 f. Se även t.ex. Nygaard (5. utg.) s. 235 ff., Wetterstein, Marius nr 253, 1999 s. 8 ff. 158s. 413

229.att departementet inte hade gjort sig skyldig till vårdslöshet i sambands. 414

230.med beviljandet av importlicensen. Däremot ansågs att departementets. 414

231.genom vårdslöshet hade underlåtit att följa upp med kontroll av atts. 414

232.licensvillkoren om karantän och smittoprovtagning etc. hade uppföljts.s. 414

233.Staten svarade därför enligt erstatningsloven 2-1 § för de skador soms. 414

234.hade uppkommit genom Landbruksdepartementets vårdslöshet.208 Synbarligen kunde numera ett ansvar för staten baseras direkt på ForL 6 § i kombination med culpaansvaret enligt 55 § 2 ledd för den som bl.a. genom att företa kontroll eller tillsyn måste anses ha indirekt medverkat till föroreningsskadan. I förarbetena motiveras 55 § 2 ledd bl.a. med att behovet av strikt ansvar »ikke gjor seg gjeldende med samma styrke for privat eller offentlig kontrollvirksomhet (kurs, här) eller offentlig myndighetsutövning».209 En annan fråga är huruvida genetiskt modifierade organismer kan räknas som »annan liknande störning». För finsk rätts del ställs dock frågan så att säga mera för ordningens skull, eftersom hos oss GenteknikL (377/1995) 36 § 1 mom. innehåller en uttrycklig hänvisning till MskL. Nämnas kan dock att i litteraturen Hollo & Vihervuori frågar sig om inte GenteknikL 36 § bör uppfattas som en utvidgning av vad som annars skulle följa av stömingsrekvisitet i MskL 1 § 1 mom.210 Majamaa menar för sin del däremot att GenteknikL 36 § helt enkelt utgör en precisering av MskL:s stömingsrekvisit.211s. 414

235.GenteknikL 36 § 1-3 mom. lyder:s. 414

236.»Vid ersättande av skada som åsamkats miljön genom verksamhet enligt denna lags. 414

237.tillämpas lagen om ersättning för miljöskador (737/94).s. 414

238.Vid ersättande av skada som en i denna lag avsedd produkt som innehållers. 414

239.genetiskt modifierade organismer har åsamkat personer eller sådan egendom förs. 414

240.enskilt bruk eller enskild konsumtion som den skadelidande i huvudsak använders. 414

241.för detta ändamål tillämpas produktansvarslagen (694/90).s. 414

242.På ersättande av skada som i denna lag avsedd verksamhet åsamkars. 414

243.tillämpas skadeståndslagen (412/74). Verksamhetsidkaren är skyldig att ersättas. 414

244.sådan skada även om skadan inte har vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet.»s. 414

245.Stadgandet är till sin utformning oklart och svårtolkat. Enligt förarbete­s. 414

246.na till GenteknikL skall dock MskL tillämpas på innesluten användnings. 414

247.av genetiskt modifierade organismer (se GenteknikL 4 kap.) och pås. 414

248.ersättande av skador som förorsakas av forsknings- och utvecklingsför208 Se om fallet t.ex. Krüger, LoR 1992 s. 439 ff., Lodrup (4. utg.) s. 190 f., Nygaard (5. utg.) s. 238 f., Wetterstein, Marius nr 253, 1999 s. 10. Bugge s. 278 f. not 871 anför avgörandet som ett exempel på att utvecklingen har gått i en ansvarsskärpande riktning. 209 Otprp nr 33 (1988-89) s. 34. Se även om stadgandet t.ex. Bugge s. 278 ff. 210 Hollo & Vihervuori s. 38 ff. 211 Majamaa, DL 1996 s. 535.s. 414

249.159s. 414

250.sök (se GenteknikL 5 kap.).212 Tillämpningen av MskL förefaller is. 415

251.dessa fall inte begränsas av områdesrekvisitet i 1 § 1 mom.213 Övrigs. 415

252.verksamhet enligt GenteknikL — d.v.s. utsläppande på marknaden avs. 415

253.produkter som innehåller genetiskt modifierade organismer (se Gen­s. 415

254.teknikL 6 kap.) — kommer att täckas av 36 § 2 mom.214 36 § 3 mom.s. 415

255.täcker övriga situationer, låt vara att det är delvis svårt att se vilka dessas. 415

256.är. Synbarligen är dock enligt 3 mom. SkL avsedd att täcka skador is. 415

257.den s.k. »inre miljön».215 Eftersom ansvaret även nu förutsätts varas. 415

258.strikt kommer emellertid skillnaden jämfört med MskL närmast atts. 415

259.framträda i avsaknaden av en regel om lindrat beviskrav vid bevis­s. 415

260.ningen av orsakssambandet (MskL 3 §). Men inte heller på denna punkts. 415

261.behöver skillnaden bli särskilt stor.216 I t.ex. Sverige innehåller emellertid MB 13 kap. (Genteknik) ingen skadeståndsbestämmelse.217 Genmodifierade organismer torde dock kunna räknas som »annan liknande störning» enligt MB 32 kap. 3 § 1 st. 8 punkten.2181 t.ex. Norge gäller att ForL 3 § 1 ledd undantar genmodifierade organismer från tillämpningsområdet för denna lag. Bugge menar att tolkningen annars hade vållat tvivel.219 Intressant att notera är slutligen även, att genetiskt modifierade organismer täcks av både 1993 års Europarådskonvention220 och direktivför­ slaget om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador.221s. 415

262.212 Reg.prop. 1994:349 s. 36 f.s. 415

263.213 Se även Hollo &. Vihervuori s. 38. Jfr även KOM(2002) 17 slutlig, Bilaga II.s. 415

264.214 Utanför ProdAnsvL:s tillämpningsområde kommer dock köplagen (355/1987) att tillämpas vid »förlust till följd av skada på annan egendom än den sålda varan» (67 § 2 mom. 4 punkten). Köplagen ger härvid ett sämre skydd än GenteknikL 36 § 2-3 mom, eftersom en dylik förlust enligt köplagen 67 § 2 mom. 4 punkten utgör en indirekt förlust vars ersättande förutsätter culpa (eller särskild utfästelse). Se om det köprättsliga produktansaret t.ex. Wilhelmsson, JFT 1994 s. 627 ff. Se även för kritik mot KöpL 67 § t.ex. Sandvik, JFT 1997 s. 256 ff., särskilt s. 259, idem, Scan. Stud. 1999 s. 25 ff., särskilt s. 28.s. 415

265.215 Se vidare om gränsen mellan den inre- och den yttre miljön nedan kap. 6.3.2.s. 415

266.216 Se ovan kap. 6.2.3.4. i not 184.s. 415

267.217 Jfr även den tidigare L (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, som upphävdes genom L (1998:811) om införande av MB.s. 415

268.218 I SOU 1996:103, del 1 s. 629 anförs att för »skador som orsakats av biotekniska produkter kan ibland (kurs här) 3 § första stycket 8 miljöskadelagen tillämpas». Någon närmare preciseringen ges inte. Inte heller ger förarbetena till SvMskL någon vägledning. Se t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 45. Om SvMiljöskyddsL 1 § 1 st. 3 punkten har dock anförts att denna lag är tillämplig på utsättning av genetiskt modifierade organismer. Se Westerlund, Miljöskyddslagen s. 54. Jfr om MB 32 kap. t.ex. SOU 1993:27 kap. 12 och s. 699 f.s. 415

269.219 Bugge s. 218.s. 415

270.220 Se art. 2.1(b), art. 2.3 och art. 6.s. 415

271.221 Se KOM(2002) 17 slutlig, Bilaga II. Jfr även KOM(2QOO) 66 slutlig s. 14. 160 6.2.3.7. Insekter och djur Även djur kan givetvis orsaka i MskL 1 § 1 mom. avsedda störningar i form av t.ex. förorening, oljud eller lukt.222 Ett mera kontroversiellt spörsmål är däremot om insekter och djur i sig kan uppfattas som »annan liknande stör­ ning» genom att de t.ex. tar sig in på en grannes område. Motiven till MskL tar inte direkt ställning till denna fråga. I motiven till MB 32 kap. anförs emellertid att även obehag av insekter, fåglar och djur kan räknas till kategorin »annan liknande störning». Som exempel nämns att grannen till en biodlare »far uppleva att ett par miljoner bin dagligen använder den öppna verandan som inflygningsområde till bikuporna».223 Ett annat exempel kunde då vara massinvasion av råttor som har flytt från en i närheten brinnande eller nyss avstängd avstjälpningsplats.224 I äldre finsk rätt ansåg Sainio att massvisa förekomster av insekter och mindre djur såsom bin, flugor, råttor och möss — som i vissa länder betraktas som immissioner — inte är att anse som i GranneL 17 § avsedda besvär.225 I rättspraxis har dock därefter 17 § ansetts vara tillämplig på insekter, låt vara att skadestånd inte har utdömts då besväret inte ansågs vara oskäligt. Se HD 1966 II 85 som gällde besvär av kringflygande bin från en biodling, samt HD 1982 II 71 där från ett virkeslager barkborre hade spritt sig till en i närheten belägen skog och orsakat vad som av HD bedömdes vara ringa skador på skogsbeståndet.226 Vuori förmodar att den extensiva tolkningslinje som har anammats av HD medför, att GranneL 17 § anses tillämplig också om djur genom att upprepade gånger tränga in på grannes område orsakar denne varaktigt oskäligt besvär.227 222 Se ovan kap. 6.2.2.1. vid not 87 och kap. 6.2.2.4. vid not 124. 223 Prop. 1985/86:83 s. 45. Se även t.ex. Bengtsson, SvJT 1993 s. 380, Eriksson s. 41. Jfr även beträffande SvMiljöskyddsL 1 § 1 st. Westerlund, Miljöskyddslagen s. 54 ff. och beträffande äldre rätt Ljungman s. 225.1 ett i SvJT 1937 s. 56 refererat avgörande ålades en biodlare att på basen av culpa ersätta en granne vars hundar dött av bistick. 224 Exempelvis uppstod en sådan situation efter att avstjälpningsplatsen i Valkela hade stängts och övertäckts. Tusentals råttor flydde från avstjälpningsplatsen pga den genom stängningen och övertäckningen uppkomna utrymmes-, närings- och syrebristen. De flyende råttorna invadera bostadsområden inom en radie av t.o.m. fem kilometer från avstjälpningsplatsen. Se Helsingin Sanomat 13.10.2000 s. A 9 och 9.10.2000 s. A 7. 225 Se Sainio s. 78. 226 I flera fall har även åberopats besvär av bl.a. flugor, dock i kombination med andra besvär (främst lukt), varför dessa fall ger mindre vägledning. Se Vuori, LM 1977 s. 56. 227 Anfört arbete s. 56. Jfr även härom Saxén, Tillägg s. 424.s. 415

272.161s. 416

273.I litteraturen kring MskL har Hollo & Vihervuori slutit sig till att 1 § 1 mom. 3 punkten troligen inte täcker djur eller fåglar, men att man i förhåll­ ande till insekter inte kan utesluta en tillämpning av lagrumet.228 Till stöd här­ för anförs dels HD 1982 II 71 (barkborrefallet ovan), och dels att motiven till MskL 2 § nämner lagen om bekämpning av insekt- och svampskador i skog (263/1991) som en sådan speciallag som utesluter tillämpningen av MskL,229 varför i övriga fall MskL skulle vara tillämplig.230s. 1

274.L 263/1991 13 § bygger emellertid på ett culpaansvar. Det är då svårt att se varför skadeståndsansvaret för andra än i skog förekommande skadeinsek­ ter nödvändigtvis borde vara strikt. Den rättspraxis som har utbildats i anslutning till GranneL 17 § — och som till övervägande del är av äldre datum — är givetvis inte heller styrande för tolkningen av MskL. I vart fall har HD 1982 II 71 förlorat sin prejudicerande verkan efter tillkomsten av L 263/1991. Det är inte heller lätt att betrakta insekter och djur som störningar transporterade med vatten, luft eller mark på så sätt som MskL 1 § 1 mom. 3 punkten enligt den här förfäktade åsikten kräver (se ovan kap. 6.2.3.1.). Lika svårt förefaller det vara att på ett naturligt sätt jämföra insekter och djur med sådana substanser, partiklar o. dyl. som det är fråga om i 1 och 2 punkterna.s. 1

275.För egen del är jag på basen av det ovan anförda benägen att anse, att varken djur, fåglar eller insekter i sig utgör någon »annan liknande störning» enligt MskL 1 § 1 mom. 3 punkten.231 Inte heller är jag benägen att tolka RevGranneL 17 § på ett härmed avvikande sätt. Detta utesluter inte att in casu ett strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag kan vara påkallat.232 6.2.3.8. Estetiska och psykiska störningar Till de mera diskutabla fallen kan även räknas estetiska och psykiska störning­ ar. I förhållande till t.ex. AllmVägL 62 § 1 mom. 5 punkten (enligt lydelsen innan L 342/1998) och marktäktslagen (555/1981) 9 § har ansetts att också dylika störningar bör kunna ersättas om de orsakar reducerat fastighetsvär­s. 1

276.228 Hollo & Vihervuori s. 34.s. 1

277.229 Se Reg.prop. 1992:165 s. 21.s. 1

278.230 Hollo & Vihervuori s. 34.s. 1

279.231 I förhållande till tolkningen av ForL 6 § har samma tolkning uttalats av Bugge s. 218, som dock förmodar att den norska granneloven (som inte innehåller någon stömingskatalog) kan tillämpas på t.ex. bisvärmar och råttor.s. 1

280.232 Se även t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 225 ff. I Norge gäller enligt erstatningsloven 5-1 § i vissa fall strikt ansvar för skada orsakad av djur. 162 de.233 Tolkningen av GranneL 17 § har emellertid på denna punkt varit delvis oklar.234 1 t.ex. HD 1962 II 133 hade lagrat flottningsvirke förfulat utsikten och minskat närbelägna stränders värde som bostads och fritidstomter. HD fann i detta fall att 17 § i och för sig var tillämplig, men skadeståndstalan ogillades då toleransgränsen inte hade överskridits. I HD 1992:19 hade åter landskapet förfulats av en ljudvall vid ett stenbrott. Här konkluderades att 17 § över huvud taget inte är tillämplig på endast estetiskt och psykiskt besvär.235 På basen av detta rättsfall anför Kuusiniemi som tolkningsprognos, att det numera är föga troligt att estetiska och psykiska immissioner anses ersättningsgilla som självständiga besvär enligt GranneL 17 §.236 Som jämförelse kan nämnas att i Sverige estetiska och psykiska störningar har självständig betydelse enligt MB 32 kap 3 § 1 st. 8 punkten; de kan påtalas oberoende av den bakomliggande orsaken till störningarna och även om fysisk påverkan helt saknas.237 Som exempel på tillämpningen nämns förfulning av landskapsbilden genom kalhuggning eller anläggandet av en fabrik i orörd skärgårdsnatur,238 och den oro människor som bor intill en sprängämnesfabrik kan känna på grund av explosionsrisken.239 Från rättspraxis hänvisas ofta till NJA 1988 s. 376, där en högspänningsledning hade dragits fram i närheten av ett hus. Fråga var här om tillämpningen av expropriationslagen 4 kap. 2 §, till vilken ledningsrättslagen hänvisar:s. 1

281.Till följd av att en högspänningsledning hade dragits fram i närheten avs. 2

282.ett bostadshus minskade fastighetens marknadsvärde. Dels pga psykisks. 2

283.störning till följd av oro för påverkan av ledningens elektriska ochs. 2

284.magnetiska fält, dels pga estetisk störning till följd av förfulad omgiv­s. 2

285.ning. Den värdeminskning som härigenom orsakades fastigheten under­s. 2

286.steg emellertid 7,5 procent, varför fastighetsägaren ansågs skyldig att 233 Se t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 21, Kuusiniemi, Korvattavuus, bl.a. s. 113 f., 263 ff., Vihervuori s. 608. 234 Se även nedan not 252. 235 HD hänvisade härvid bl.a. till LagberGranneL s. 59. Se även om tolkningen av de till denna del något oklara motiven t.ex. Sainio s. 81 som konkluderar — dock med viss tvekan — att tillämpningen av GranneL 17 § utesluts. 236 Kuusiniemi, DL 1996 s. 601. 237 Se t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 43,45, SOU 1983:7 s. 250, SOU 1993:27 s. 698, 701 samt t.ex. Bengtsson, SvJT 1993 s. 380 f., idem, Nordiska miljörättsliga uppsatser s. 29 f., Eriksson s. 41, Larsson s. 290 f., Se vidare även t.ex. Westerlund, Miljöskyddslagen s. 58 ff. om den tolkning av SvMiljöskyddsL som MB 32 kap. bygger på. 238 Eriksson s. 41, Westerlund, Miljöskyddslagen s. 56 f. 239 Prop. 1985/86:83 s. 45; jfr s. 48. Se även t.ex. Eriksson s. 41 f., Westerlund, miljö­ skyddslagen s. 58. Jfr beträffande grannerättsliga förhållanden Ljungman s. 67, 227.s. 2

287.163s. 2

288.tåla intrånget utan ersättning. — Enligt Bengtsson kunde man myckets. 3

289.väl ha dömt ut ersättning om ledningen på motsvarande sätt hades. 3

290.dragits genom ett mera vackert och populärt bostads- eller fritidsom­s. 3

291.råde, där fastighetsvärdet hade påverkats mera kännbart.240 Möjligens. 3

292.ligger det i ett sådant fall även nära till hands att uppställa en lägres. 3

293.gräns för den skada som skäligen bör tålas utan ersättning. Jfr t.ex. NJAs. 3

294.1977 s. 424 (ref. ovan kap. 6.2.2.1.) där ansågs att fastighetsägarnas. 3

295.endast böra tåla en minskning med 5 procent av fastighetsvärdet.241 I NJA 1999 s. 385 har därefter ersättning utgått enligt SvMskL för estetisk störning:s. 3

296.Detta fall gällde skadestånd enligt SvMskL 1 § 2 st. för buller ochs. 3

297.estetisk störning genom en väganläggning i en skärgårdsmiljö, ochs. 3

298.huruvida fastighetsägarna skäligen borde tåla dessa störningar såsoms. 3

299.orts- och allmänvanliga enligt 1 § 3 st. SvHD biföll skadeståndstalan.s. 3

300.Bullerstörningarna var enligt SvHD inte onormalt stora, medan skadans. 3

301.på grund av den estetiska störningen antogs vara allvarligare. Vid ens. 3

302.samlad bedömning ansågs fastighetsägarna dock böra tåla en minsk­s. 3

303.ning med 5 procent av fastighetsvärdet, med vilket belopp skadeståndets. 3

304.reducerades. (Jfr även ovan om NJA 1977 s. 424) — Bengtsson menars. 3

305.att NJA 1999 s. 385 »kan sägas innebära ett genombrott för möjlighe­s. 3

306.ten att fa miljöskadeersättning för estetiska olägenheter».242 Också i förhållande till den norska granneloven 2 § har estetiska och psykiska immissioner självständig betydelse. Toleransgränsen torde dock bli hög:s. 3

307.Se t.ex. Rt 1969 s. 643 beträffande vägar. I t.ex. Rt 1965 s. 389 uttalass. 3

308.att högspänningsledningar »der i noen grad berover landskapet detss. 3

309.uberorte preg kan ikke i sig karakteriseres som en usedvanlig ellers. 3

310.upåregnelig ulempe» som medför rätt till ersättning för stugägare is. 3

311.området. På samma linje t.ex. Eidsivating lagmannsrett i RG 1988 s.s. 3

312.349 och RG 1985 s. 631. På motsvarande vis har Eidsivating lag­s. 3

313.mannsrett i RG 1992 s. 11 inte heller utdömt ersättning vid oro för atts. 3

314.elektriska och magnetiska fält från högspänningsledningar utgör ens. 3

315.hälsorisk.243 Däremot har i exempelvis RG 1986 s. 936 (Sunnhordlands. 3

316.herredsrett) fritidsfastighetsägare erhållit skadestånd då en närliggandes. 3

317.strand oväntat hade upplåtits för förtöjning av stora tankfartyg, soms. 3

318.240 Bengtsson, Nordiska miljörättsliga uppsatser s. 30.s. 3

319.241 Jfr härmed ett av Larsson s. 291 f. anfört avgörande av Malmö fastighetsdomstol.s. 3

320.242 Bengtsson, SvJT 2002 s. 34 f.; jfr idem, Återverkningar s. 103 f. Jfr även för finsk rätts del bedömningen i HD 1999:61 (ref. strax nedan).s. 3

321.243 Rätten betonade att en högspänningsledning inte representerar någon fara som överstiger det man eljest dagligen utsätts för och att man även måste lägga vikt vid led­ ningens samhällsnytta. Med beaktande härav ansågs toleransgränsen inte överskriden. Konklusionen vara den samma även om man beaktade också oljudet från ledningen. 164s. 3

322.fullständigt kom att dominera en tidigare helt ostörd vy.244 Däremot anses ForL 6 § inte inrymma enbart estetiska störningar. Endast om landskapsbilden har förfulats av i 6 § avsedda föroreningar är ForL tilläm­ plig.245 På motsvarande vis kan ForL enligt Bugge även tillämpas på psykisk störning i form av t.ex. oro för påverkan av sådan strålning som avses i 6 §.246 Inte heller föroreningsbegreppet enligt den danska miljobeskyttelsesloven (MBL) anses omfatta rent estetiska förhållanden.247 Eftersom avsikten var att DaMskL 1 § skall förstås kongruent med föroreningsbegreppet enligt MBL,248 skulle denna tolkning bli styrande även i förhållande till DaMskL. Övergår man sedan till en granskning av MskL kan konstateras, att lagstif­ taren här inte har haft för avsikt att ge estetiska störningar självständig bety­ delse. Av förarbetena framgår vidare att man även i övrigt har avsett att rätt långt begränsa ersättningsmöjlighetema. För att ersättning skall kunna utgå för estetiska störningar, bör det enligt propositionen till MskL vara fråga om förlust av en ekonomiskt betydande vy på en fastighet som orsakas av en sådan störning som avses i 1 § 1 mom. och som fysiskt påverkar samma fastighet. Som exempel nämns att en och samma fastighet drabbas av skogsförstörelse pga luftförorening med där fördärvad vy som följd.249 Också i den juridiska litteraturen har man i regel ansett att varken estetiska eller psykiska störningar har självständig betydelse enligt MskL.250 1 detta sammanhang kan även nämnas att Bengtsson kritiserar den svenska tolkning­ en såsom en både osäker och onödigt processkapande lösning. Enligt honom är tolkningen i motiven till MskL mera klar och logisk.2511 finsk rätt har däre­ mot Majamaa polemiserat mot nämnda tolkning av MskL, som enligt honom är alltför kasuistisk och restriktiv. Genom att fasta avgörandet vid störningens 244 Ett rederi ingick avtal med några fastighetsägare om upplåtande av dessas strand för uppförande av 15 pullertar för förtöjning av tankfartyg under tiden 1972-1982. Det rörde sig väsentligen om större, ca 300 meter långa fartyg. Fartygen placerades så att de fullständigt dominerade utsikten från två fritidsfastigheter som tidigare hade haft fri utsikt över ijord och fjäll. Ägarna av fritidsfastighetema erhöll skadestånd om skäliga 35 000 kronor vardera. 245 Se Otprp nr 11 (1979-80) s. 94. Se även härom t.ex. Bugge s. 220. 246 Bugges. 221 f. 247 Se Bjerring & Maller s. 76. 248 Se ovan kap. 6.1. not 26. 249 Reg.prop. 1992:165 s. 21. 250 Se t.ex. Hollo & Vihervuori s. 36, 174, 184, Kuusiniemi, Korvattavuus s. 118, 263, idem, DL 1996 s. 600, Routamo & Ståhlberg, 4 uppl. s. 94, Steiner s. 235. 251 Bengtsson, Nordiska miljörättsliga uppsatser s. 30, Marius nr. 195, 1993 s. 5 f.s. 4

323.165 faktiska (ekonomiska) verkningar kommer Majamaa fram till en tolkning som är kongruent med rättsläget enligt MB 32 kap. 3 § 1 st. 8 punkten.252 1 förhål­ lande till GranneL 17 § har också bl.a. Kuusiniemi med liknande argument förespråkat att estetiska och psykiska immissioner de lege ferenda kunde ges betydelse som självständiga besvär.253 Kuusiniemi vill dock inte utsträcka denna tolkning till MskL.254s. 4

324.För egen del vill jag till att börja med gärna understryka att det enligt MskL 1 § 1 mom. är tillräckligt att störningen visar sig »i omgivningen». Den tolkning som hävdas i motiven till MskL — innebärande ett krav på fysisk påverkan av den fastighet där störningen åberopas — uppbärs därigenom knappast av vare sig lagens ordalydelse eller dess objektiva syfte (se även nedan kap. 7.4.3.). Däremot vill jag hålla fast vid den ovan (kap. 6.2.3.1.) uttalade uppfattningen, att inte störningens verkningar utan dess egenskaper är styrande för tolkningen av 1 § 1 mom. 3 punkten. Fäster man avgörandet vid störningens verkningar kunde man t.o.m. komma fram till att tillämp­ ningen av 3 punkten endast begränsas av att den uppkomna skadan bör vara ersättningsgill,255 vilket knappast kan ha varit avsikten med 3 punkten.s. 5

325.MskL 1 § 1 mom. 3 punkten förefaller sålunda vara tillämplig om t.ex. landskapsbilden har förfulats pga förorening eller brand som har spritt sig i omgivningen.256 Om däremot landskapsbilden har förfulats genom exempelvis kalhuggning (jfr t.ex. HD 1987:57),257 vägbyggen (jfr t.ex. HD 1980 II28 och NJA 1977 s. 424 samt NJA 1999 s. 385), dragande av högspänningsledningar (jfr t.ex. NJA 1988 s. 376 och HD 1999:61; se strax nedan), eller uppförande av förfulande byggnadsverk (jfr t.ex. HD 1992:19) är 3 punkten inte tillämp­ lig; det är till egenskaperna här inte fråga om någon »annan liknandes. 5

326.252 Majamaa, DL 1996 s. 535.s. 5

327.253 Kuusiniemi, DL 1996 s. 594 ff., särskilt s. 598, idem, Oikeustieto 5/1996 s. 12 ff., särskilt s. 14 ff. Jfr även t.ex. Vuori, LM 1977 s. 60. Saxén, Skadeståndsrätt s. 230 menar att också »tillfogandet av ett påtagligt estetiskt obehag borde numera ibland kunna påtalas» enligt GranneL 17 §; jfr idem, Tillägg s. 424. Det är emellertid delvis oklart om Saxén genom detta uttalande vill ge estetiska störningar även självständig betydelse.s. 5

328.254 Kuusiniemi, DL 1996 s. 600, idem, Korvattavuus, bl.a. s. 118, 263.s. 5

329.255 Jfr även nedan kap. 6.2.3.10. beträffande NJA 1994 s. 162 och NJA 1996 s. 634.s. 5

330.256 Se om bränder ovan kap. 6.2.3.3.1 dansk rätt menar däremot Theilgaard s. 40 f. att skogsbrand inte utgör en i DaMskL 1 § avsedd störning, även om branden har orsakats av t.ex. explosion i en verksamhet som omfattas av DaMskL. Detta eftersom det är »en rent aestetisk skade» och »ikke udtryk for en forrykkelse af den okologiske balance». Se dock även Pagh, Miljöansvar s. 295 f. for kritik mot denna restriktiva tolkning.s. 5

331.257 Jfr även t.ex. HD 1981 II 10 och HD 1976 II 27. 166 störning». Detta är givetvis inte det samma som att säga att ersättning inte kan utgå för dylika störningar. Se även t.ex. HD 1999:61 om ersättning enligt InlösningsL (L om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter 603/1977) för bl.a. estetisk störning på grund av en kraftledning:s. 5

332.I detta fall var det fråga om ersättning för värdenedgång för sådanas. 6

333.fastigheter som delvis var belägna på eller helt utanför en ledningsgata,s. 6

334.då en 110 kV:s kraftledning utbyttes mot en 400 kV:s ledning. Frågas. 6

335.var om störningar i form av ökat oljud från ledningen, påverkan avs. 6

336.elektromagnetiska fält, samt ökad estetisk olägenhet. Ersättning utgicks. 6

337.enligt InlösningsL 35 och 38 §. Vid bedömningen av värdenedgångens. 6

338.faste HD särskild uppmärksamhet vid den landskapsmässiga förändrings. 6

339.som den nya ledningen hade orsakat (jfr NJA 1999 s. 385 ovan). Mycket talar för att även i övrigt ansvar i motsvarande situationer bör förelig­ ga på expropriationsliknande grund. (Jfr kap. 6.2.3.10 om NJA 1996 s. 634.) Följande fråga är om man enligt MskL 1 § 1 mom. kan kräva att det bör föreligga fysisk påverkan i omgivningen. Mycket talar enligt min uppfattning för att så är fallet. Man kan här framförallt peka på att 1 § 1 mom. inte är avsett att tolkas extensivt.258 Som en »annan liknande störning» bör sålunda inte räknas psykisk störning i form av t.ex. den oro människor som bor intill en kemisk industri känner på grund av risken för att ett större giftutsläpp kan inträffa. Har däremot ett giftutsläpp redan skett och risk finns för att förore­ ningen sprider sig till närbelägna fastigheter, synes oron härför omfattas av 1 § 1 mom. 3 punkten. Också oro för påverkan av t.ex. magnetfält (jfr t.ex. NJA 1988 s. 376 och RG 1992 s. 11) torde i och för sig uppfylla tillämpningsförutsättningama enligt 1 § 1 mom. Magnetfält påverkar ju omgivningen fysiskt samtidigt som magnetism kan hänföras till i 2 punkten avsedd strålning.259 Man märker emellertid att en dylik störning täcks av InlösningsL. I det ovan refererade HD 1999:61 uttalades att hälsoriskerna av elektriska och magnetis­ ka fält från kraftledningar är obevisade i fråga om andra än hj ärtpatienter med pacemaker, men att ersättning trots detta bör kunna utgå om en kraftledning medför att närbelägna fastigheter minskar i värde på grund av oron för hälso­ riskerna.260 Också definitionen av elskada i ElsäkerhetsL täcker skada genom 258 Se ovan kap. 6.2.3.1. vid not 129-130, 135-143. 259 Se om strålningsdefinitionen ovan kap. 6.2.2.3. not 109. Se även Ståhlberg s. 23, som anför att strålning kan vara elektromagnetisk vågrörelse eller partikelrörelse. Jfr t.ex. Bugge s. 221 f. Hollo & Vihervuori s. 32 menar däremot att elektromagnetism inte utgör strålning, men att MskL 1 § 1 mom. 3 punkten kan utsträckas till även dylik störning. 260 Jfr även Kuusiniemi, Korvattavuus s. 134 ff. om rättsläget innan HD 1999:61. Se däremot den strängare bedömningen ovan i RG 1992 s. 11 (Eidsivating lagmannsrett).s. 6

340.167 förmedling av elektriska- och magnetiska fält (se 4 § 6 punkten).s. 6

341.Att MskL i och för sig är tillämplig enligt förutsättningarna härför i 1 § är givetvis inte heller entydigt med att även ersättning skall utgå. Som ovan re­ dan har framgått, kan inte minst betydelsen av toleransrekvisitet i 4 § komma att accentueras i förhållande till estetiska och psykiska störningar. 6.2.3.9. Negativa störningar Ett med estetiska och psykiska störningar nära besläktat spörsmål är hur man skall förhålla sig till negativ Immission som »annan liknande störning». Med negativa immissioner förstås närmast uppförande av hinder eller skapande av insufficiens på en fastighet på ett sådant sätt, att detta försvårar eller förhindrar att grannfastighet kommer i åtnjutande av någon förmån; ljus-, vind-, eller vattentillförsel, tillgång till utsikt, etc.261s. 7

342.Negativa immissioner omfattas hos oss visserligen av det grannerättsliga chikanförbudet,262 men denna tolkning har av tradition inte utsträckts till GranneL 17 §.263 Se även från rättspraxis t.ex. HD 1950 II 376.264 Vad gäller tillgången till grundvatten har dock i äldre litteratur ett strikt ansvar via analo­ gislut förespråkats,265 och i den senare diskussionen har tolkningen av nega­ tiva immissioner enligt 17 § t.o.m. karaktäriserats som oklar.266s. 7

343.I litteraturen kring MskL kan man finna företrädare för olika uppfattningar. Exempelvis är Hollo & Vihervuori inte benägna att uppfatta negativa immis­ sioner som »annan liknande störning»,267 medan t.ex. Routamo 8l Ståhlbergs. 7

344.261 Se även t.ex. Kuusiniemi s. 14, Vuori, LM 1977 s. 60, Sainio s. 83.s. 7

345.262 Se från rättspraxis t.ex. HD 1939 II 519 (ett högt staket som delvis täckte kärandes fönster) och HD 1961 II 50 (ett taggtrådsstängsel som försvårade utövandet av strandrätt).s. 7

346.263 Se Kuusiniemi s. 14, idem, DL 1996 s. 595, Sainio s. 83, Vuori, LM 1977 s. 60.s. 7

347.264 Här ogillades skadeståndstalan för men i form av inträngande rötter och skugga från en sex meter hög granhäck som hade planterats i närheten av rån till kärandes lägenhet. Avgörandet har kritiserats av Vuori, LM 1977 s. 61 som menar att det står i konflikt med att rättspraxis i övrigt har tolkat GranneL 17 § extensivt. Se till detta även HD 1947 II 214, där skadestånd utdömdes då ett skjul hade förmörkat en grannes fönsters. 7

348.265 Se Manner, LM 1953 s. 458 ff.s. 7

349.266 Se Routamo & Hoppu s. 81. Jfr Rotamo & Ståhlberg, 4 uppl. s. 96.s. 7

350.267 Hollo & Vihervuori s. 36 f. anför bl.a.: »Erityisesti on katsottu, ettei NaapL koskisi negatiivisia immissioita ja että siten olisi kyseenalaista, voisiko niiden korvaamista koske­ va vastuu sen nojalla olla ankaraa. Mitään perusteita arvioida asiaa YVL:n nojalla toisin ei ole; kysymys ei ole pilaantumisesta eikä varsinaisesta immissiosta, mutta ei myöskään 168 har intagit en motsatt hållning.268 För egen del har jag svårt att finna något bärande skäl för att helt utesluta negativa immissioner från tillämpningsområdet för MskL 1 § 1 mom. 3 punk­ ten. Även nu bör dock givetvis störningen till sina egenskaper vara jämförbar med de störningar som uppräknas i 1 och 2 punkterna. Man kan här kräva att störningen bör består av hinder för transport med luft, mark eller vatten av en omgivningen mer eller mindre normalt tillkommande förmån såsom ljus, värme o. dyl.269 1 praktiken torde emellertid dylika situationer vara ovanliga; de flesta störningar består av att något tillförs omgivningen. Ovanligt torde också vara att toleransgränsen enligt MskL 4 § överskrids. En annan sak är sedan att gränsdragningen mellan de två immissionsformema kan vara flytan­ de — positiva immissioner kan inte sällan anta ett samtidigt drag av även negativ immission. På detta utgör estetiska störningar ett typexempel och att också dessa, beroende på den bakomliggande orsaken, kan falla inom tillämpningsområdet för MskL har redan framgått av undersökningen ovan. Också i t.ex. tysk rätt har betonats att gränsen mellan positiva- och negativaimmissioner är flytande och att även vissa negativa immissioner bör kunna utgöra »sonstige Erscheinungen» enligt UmweltHG 3 §.270 Se även ovan i kap. 6.2.3.5. anförd rättspraxis. Åtminstone synes situationerna i både 113 BGHZ 384 (1991) (frostskada på vinrankor som orsakades av en barriär för tillström­ ning av varmluft) och det amerikanska fallet State v. Jersey Central Power & Light (fiskdöd pga avbruten tillförsel av uppvärmt kylvatten) kunna betecknas som sådana negativa immissioner som kan medföra ansvar även enligt MskL mistään sellaisesta vaikutuksesta, joka laadullisesti rinnastuisi ensin mainittuihin ja olisi siten YVL 1.1. §:n 3 kohdan nojalla luettavissa YVL:n soveltamisalaan.» 268 Routamo & Ståhlberg s. 92: »YmpVL, jossa korvattavaan vahinkoon johtuva ympäristönmuutos on määritelty väljemmin kuin NaapL:n immissio, näyttäisi koskevan myös negatiivisia immissioita.» Jfr 4 uppl. s. 96. 269 Jfr ovan kap. 6.2.3.1. Jfr även t.ex. Salje s. 108 (cit. nedan följande not). 270 Salje s. 108 anför: »Nach Auffassung von Jarass fallen negative Emission unter den Einwirkungsbegriff des § 3 BImSchG ... Diese Auffassung trifft auch für [UmweltHG] § 3 Abs. 1 zu, wenn auch nicht in dieser generellen Form. So fehlt es an einer Umweltein­ wirkung, wenn nicht Stoffe, Erschütterungen, Geräusche, druck, Strahlen, Gase, Dämpfe oder Wärme beim Geschädigten anlagebedingt auftreten. Eine sonstige Erscheinung ist jedoch zu bejahen, wenn der Betrieb oder Nichtbetrieb der Anlage zur Abweichung von der sonst natürlich vorherrschenden Beschaffenheit des Umweltmediums führt. Verursacht der Betrieb der Anlage so viel Ruß oder Staub, daß das Pflanzenwachstum wegen Beeinträch­ tigung des natürlichen Lichteinfalls gemindert wird, so liegt eine Umweltwirkung nicht nur in Form von Stoffen (Staub oder Ruß), sondern auch eine Negativimmission in Form der Verhinderung des Lichteinfalls vor.»s. 7

351.169 1 § 1 mom. 3 punkten. 6.2.3.10. Några övriga situationer Av undersökningen ovan torde redan ha framgåt att man i svensk rätt synes vara benägna tolka »annan liknande störning» extensivare än i övrig nordisk rätt. Som två ytterligare exempel härpå kan i detta sammanhang avslutnings­ vis anknytas till NJA 1994 s. 162 och NJA 1996 s. 634.s. 8

352.NJA 1994 s. 162 gällde skadeståndsansvar för trampskador i en veteåker. Talan fördes på basen av jordabalken (1971:1209) 3 kap. 1 §, som förutsätter att var och en vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom skall ta skälig hänsyn till omgivningen. SvSkL lades till grund för bedömningen av det skadeståndsrättsliga ansvar som följer med denna plikt att visa skälig hänsyn:s. 1

353.Flygklubben A hade under en längre tid arrenderat ett flygfält av Upp­s. 1

354.sala kommun. A utnyttjade flygfältet bl.a. för tävlingar med modell-s. 1

355.flygplan. A upplät flygfältet till en annan flygklubb B för anordnandets. 1

356.av en tävling med friflygande segelflygplansmodeller, vilka inte kans. 1

357.styras från marken utan styrs av vindar och termik. Efter tävlingens. 1

358.konstaterade en jordbrukare trampskador i en med vårvete besådd åkers. 1

359.som gränsade till flygfältet. Trampskadoma hade uppkommit då del­s. 1

360.tagare i B:s tävling hade hämtat de flygplan som råkat landa på åkern.s. 1

361.Liknande trampskador hade även tidigare förekommit ett flertal gånger.s. 1

362.Jordbrukaren krävde skadestånd av A enligt jordabalken 3 kap. 1 §.s. 1

363.SvHD fann att denna bestämmelse i jordabalken inte innehållers. 1

364.någon särskild skadeståndsregel. Vid bedömningen av det skadestånds-s. 1

365.rättsliga ansvar som följer med plikten att visa skälig hänsyn fick därförs. 1

366.SvSkL och allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser tillämpas. Någots. 1

367.stöd för att anse skadeståndsskyldighet föreligga oberoende av vållandes. 1

368.ansågs härvid inte föreligga. Vid bedömningen av A:s ansvar beaktadess. 1

369.att tävlingen hade utgjort ett led i en verksamhet som vanligen bedrevss. 1

370.på fastigheten, att liknande skador hade inträffat tidigare och att skadans. 1

371.därför var förutsebar. A ansågs ansvarig på basen av underlåtelse atts. 1

372.vidta åtgärder för att förhindra skadorna. I litteraturen har Larsson utnyttjat detta rättsfall för att illustrera tillämpningen av SvMskL. Enligt Larsson kunde ett ansvar för A lika gärna ha grundats på SvMskL (MB 32 kap.) 3 § 1 st. 8 punkten, i kombination med culpaansvaret enligt 6 § 2 st. för den som i annan egenskap än fastighetsägare eller tomträttshavare bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten.2711s. 1

373.271 Larsson s. 297 f. Se även om fallet Bengtsson, Festskr. Ulf K. Nordenson s. 30. 170 SOU 1983:7 anförs på motsvarande vis, att skadestånd kan utgå med stöd av SvMskL 3 § 1 st. 8 punkten vid överskridningar av vad som normalt måste tålas på grund av allemansrätten. Som exempel nämns att »personer från ett turisthotell eller fritidscentrum vållar förslitning eller obehag i en utsträckning som grannarna skäligen inte bör tåla utan ersättning», förutsatt att skadan utgör en mera typisk och förutsebar följd av fastighetens användning.272s. 1

374.I NJA 1996 s. 495 har en arrangör av organiserad forsränning på annans. 2

375.tillhörig fastighet förbjudits vid vite att fortsätta sin verksamhet, dås. 2

376.uppkomna skador och olägenheter klart överstigit vad fastighetsägarens. 2

377.måste tåla på grund av allemansrätten. Här var det visserligen endasts. 2

378.fråga om förbudstalan. Av både TR:s och HovR:s motiveringar framgårs. 2

379.dock — bl.a. med hänvisning till SOU 1983:7 — att även skadestånds. 2

380.kan utdömas om störningen överskrider vad som skäligen bör tålas.273 »Annan liknande störning» förefaller härvid tolkas mera mot bakgrund av störningens verkningar än dess egenskaper. Det torde redan klart ha framgått (ovan kap. 6.2.3.1.), att jag för finsk rätts del vill tolka MskL 1 § 1 mom. 3 punkten med vägledning av störningens egenskaper. Situationen i NJA 1994 s. 162 utgör då inte någon störning i MskL:s bemärkelse. Man bör väl även akta sig för att i NJA 1994 s. 162 läsa in alltför mycket om tillämpningen av SvMskL (MB 32 kap.) 3 § 1 st. 8 punkten. Att SvHD faktiskt har tolkat »annan liknande störning» extensivt framgår dock tydligt av NJA 1996 s. 634:s. 2

381.En entreprenör hade på uppdrag av en kommun utfört gatuarbeten vids. 2

382.ett torg. Innehavaren av en kiosk vid torget krävde skadestånd avs. 2

383.kommunen på grund av att den av gatuarbetena föranledda avspärr­s. 2

384.ningen hade medfört inkomstbortfall genom att tillträdet till kioskens. 2

385.försvårades för kunderna. Till stöd för yrkandet åberopade kioskägarens. 2

386.SvMskL 3 § 1 st. 8 punkten. I TR ogillades käromålet, medan HovRs. 2

387.fann 3 § 1 st. 8 punkten tillämplig på fallet och återförvisade målet tills. 2

388.TR. Med godtagande av HovR:s motiveringar fastställdes HovR:s doms. 2

389.av SvHD.s. 2

390.HovR konstaterade att motiven till 3 § 1 st. 8 punkten nämner etts. 2

391.brett spektrum av störningar, men att försvårat tillträde till affärslokal 272 SOU 1983:7 s. 251. Nämnas kan dock att något motsvarande exempel inte ingår i Prop. 1985/86:83. Även tex. Eriksson s. 41 anför att inte bara i motiven nämnda insekter, fåglar och djur (se ovan kap. 6.2.3.7. vid not 223) utan även människor kan utgöra »annan liknande störning», t. ex. när i samband med en orienteringstävling ett mycket stort antal människor samlas på en eller flera fastigheter. Jfr t.ex. Bengtsson, SvJT 1985 s. 431 f., 435. 273 Fallet har kommenterats av Ebbesson, JT 1996-97 s. 1000 ff. Se även om fallet t.ex. Bjornvik, TfR 1999 s. 224 f.s. 2

392.171s. 2

393.inte uttryckligen nämns som »annan liknande störning».274 2 2 2 2H77775678ovR note­s. 3

394.rade dock att i några äldre rättsfall — NJA 1936 s. 552, NJA 1940 s.s. 3

395.508 och NJA 1943 s. 461 — rätt till ersättning har ansetts föreligga is. 3

396.liknande situationer. I litteraturen har vissa författare anfört fallen soms. 3

397.exempel på ansvar på expropriationsrättslig grund,115 medan andras. 3

398.författare har valt att analysera fallen ur grannerättslig synvinkel.116s. 3

399.HovR pekade på att de två först nämnda fallen ovan även uppmärksam­s. 3

400.mas i förarbetena till SvMiljöskyddsL 30 §, varvid lagrådet funnit atts. 3

401.det »kunde knappast anföras något skäl varför inte skador av denna typs. 3

402.i fortsättningen borde bedömas som immissionsskador» och prövass. 3

403.enligt 30 §. 7 HovR fann inget skäl för att tolka SvMskL 3 § 1 st. 8s. 3

404.punkten på annat sätt. NJA 1996 s. 634 har kommenterats av Hellner11* som menar att avgörandet bygger på en kedja av svaga argument. Han karaktäriserar avgörandet som ett extremt exempel på lagtolkning genom förarbeten kombinerat med argument e silento och utan visat intresse för principdiskussion.279 Rättspraxis från tiden före SvMiljöskyddsL ger enligt honom visserligen stöd för att ersättning skall utgå under de omständigheter som förelåg i NJA 1996 s. 634, men inte för att ersättning skall utgå enligt SvMskL.s. 3

405.Detta resonemang synes i så fall kunna utsträckas till även NJA 1994s. 3

406.s. 162 och NJA 1996 s. 495 ovan. Nämnas kan att i motsvarande norsks. 3

407.rättspraxis skadeståndsansvar har ansetts föreligga på kvasikontraktuells. 3

408.grund.280 1 t.ex. engelsk rättspraxis har åter liknande situationer kunnats. 3

409.medföra ett strikt skadeståndsansvar enligt Äy/aWv-regeln.281s. 3

410.274 Se dock Prop. 1985/86:83 s. 48 beträffande den särskilda sprängningsregeln i 4 § (se härom ovan kap. 6.2.3.3.). Här anförs att om vid sprängningsarbeten skada orsakas av annat än sprängsten, såsom genom damm, buller eller andra immissioner, ansvaret bedöms enligt 3 §. Som exempel anförs att om »en restaurangägare begär ersättning därför att antalet gäster har varit litet under en tid då sprängningar har bedrivits i närheten, skall hans rätt till ersättning således i regel bedömas enligt 3 §». Jfr s. 50 om den särskilda grävningsregeln i 5 §. Jfr beträffande MskL Reg.prop. 1992:165 s. 25.s. 3

411.275 Se Alexanderson, JFT 1944 s. 104, Karlgren, 5 uppl. s. 178. Jfr till detta även SOU 1983:7 s. 126.s. 3

412.276 Se Ljungman s. 212, 215, 259. Se även t.ex. Gomard, SvJT 1959 s. 338 f., Saxén, Skadeståndsrätt s. 232.s. 3

413.277 HovR på s. 637 i rättsfallet med hänvisning till Prop. 1969:28 s. 242. (Jfr NJA II 1969 Nr. 4 s. 308, 313.) På samma linje t.ex. Agell, NFT 1973 s. 115.s. 3

414.278 Hellner, JT 1997-98 s. 197 ff.s. 3

415.279 Anfört arbete s. 200.s. 3

416.280 Se närmare t.ex. Nygaard (5 uppl.) s. 65 och av honom anförd norsk rättspraxis.s. 3

417.281 I t.ex. Attorney General v. Corke [1933] Ch 89 hade en markägare tillåtit en grupp kringresande att vistas på dennes mark. Markägaren ansågs här strikt skadeståndsansvarig 172 Som Hellner betonar hade i NJA 1936 s. 552 och NJA 1940 s. 508 (vilka nämns i SvMiljöskyddsL:s förarbeten282) arbetena medfört även buller, damm, stank etc. fysiska obehag och inte bara förlust genom avspärrning. NJA 1943 s. 461 gällde däremot på samma sätt som NJA 1996 s. 634 inkomstförlust genom endast avspärrning. Hellner menar dock att också i sist nämnda situ­ ation skadeståndsansvar föreligger, men på expropriationsliknande grund.283 Någon »annan liknande störning» var det enligt honom inte fråga om. I finsk rätt har exempelvis Saxén till synes varit benägen att bedöma mot­ svarande situationer ur grannerättslig synvinkel,284 varför enligt detta betrak­ telsesätt ett ansvar numera kunde följa av MskL. För egen del är jag dock benägen att också för finsk rätts del i allt väsentligt omfatta Hellners kritik mot NJA 1966 s. 634. Från finsk rättspraxis kan man här även peka på HD 1980 II 12:s. 3

418.En livsmedelsaffär som på grund av hyresavtal hade varit verksam pås. 4

419.en fastighet hade åsamkats minskning av affärsinkomstema, sedans. 4

420.kundernas möjligheter att besöka affären hade försvårats till följd avs. 4

421.avspärrning under ett pågående vägarbete. Affärsidkaren hade med stöds. 4

422.av AllmVägL rätt till ersättning för denna skada, som av HD uppskatta­s. 4

423.des till 5 000 mk. — Kuusiniemi anför avgörandet som ett exempel pås. 4

424.att praxis om utdömande av ersättning vid vägförättning har lösgjort sigs. 4

425.från inlösningsrelationen; rätten till ersättning är inte så starkt förknip­s. 4

426.pad med överlåtelse av område som man tidigare tolkade.285 Se numeras. 4

427.även AllmVägL 9 kap. (L 15.5.1998/342) 68 §, samt InlösningsL 38 §s. 4

428.och från rättspraxis härom t.ex. HD 1999:61 (ref. ovan kap. 6.2.3.8.). Inte heller i t.ex. norsk rätt förefaller man ha ansett att i dylika situationer ansvaret bör grundas på den grannerättsliga regleringen.286 enligt Rylands-regeln för de störningar (interferences) som denna vistelse hade orsakat på en intilliggande fastighet. Se även om denna extensiva tillämpning av Rylands-regeln t.ex. McGregor para 25-03.1 t.ex. rättsfallet Smith v. Scott [1972] 3 All ER 645 fastslogs åter att en markägare inte kan hållas skadeståndsansvarig för störningar som »undesirable tenants» orsakar en granne, eftersom dessa befinner sig utanför markägarens kontroll. 282 Se ovan vid not 276. 283 Hellner, JT 1997-98 s. 199 f. 284 Saxén, Skadeståndsrätt s. 232. 285 Kuusiniemi, Korvattavuus s. 184 f. 286 Se från rättspraxis t.ex. Rt 1960 s. 620: På grund av ett husbygge avspärrades en gata, varigenom trafiken försvårades till en i närheten av byggplatsen belägen affär. Bygg­ herren och entreprenören som inte hade varit culpösa ansågs inte heller strikt ansvariga enligt naboloven för affärsinnehavarens inkomstförlust. — Rättsfallet har även uppmärk­ sammats av Saxén, Skadeståndsrätt s. 232.s. 4

429.173s. 4

Störningsrekvisitet — sammanfattande kommentar

1.Som ovan (kap. 6.1.) framgått, har störningsrekvisitet erhållit en likartad utformning i de nordiska länderna. Den svenska MB 32 kap 3 § 1 st. är dock till sin ordalydelse mest omfattande, vartill mera väsentligen kommer att »an­ nan liknande störning» i svensk rätt ofta förefaller tolkas extensivt med väg­ ledning av störningens verkningar. MskL 1 § 1 mom., DaMskL 1 § och ForL 6 § i kombination med att »annan liknande störning» här i regel tolkas mera snävt utgående från störningens egenskaper, synes däremot leda fram till ett mera jämförbart (men knappast enhetligt) stömingsbegrepp. Också den tyska UmweltHG 3 § Abs. 1 förefaller i det stora hela tolkas på ett härmed jäm­ förbart sätt.s. 5

2.Särskilt i Sverige har dock störningsrekvisitet utsatts för polemik.287 Den rådande tolkningen har kritiserats såsom alltför extensiv i förhållande till bl.a. estetiska och psykiska störningar,288 samt avspärrningen i NJA 1996 s. 634.289 Å andra sidan kan man också finna exempel på att miljöskadereglema här har tillämpats mera restriktivt än vad förarbetena i och för sig ger stöd för. Jag tänker härvid inte minst på NJA 1994 s. 162.290s. 5

3.I övrigt gäller att störningsrekvisitet är mera svårtolkat än vad man vid en första anblick måhända kunde tro. Tolkningsdivergenser kan man bl.a. finna i förhållande till översvämningar,291 sprängningar, explosioner och bränder,292 insekter och djur,293 estetiska och psykiska störningar,294 samt i förhållande till negativa miljöstörningar.295 De närmare tillämpningsförutsättningama kan med tiden komma att utkristalliseras i rättspraxis. Klart är dock att stömingsrekvisitet — också om det inte tolkas extensivt — kommer att omfatta en mängd olika skadeorsaker. I gränsfall kan det bl.a. vara möjligt att ålägga an­ svar genom analogisering med MskL eller genom allmänna principer om strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag.s. 5

4.287 Se för kritik särskilt resonemanget av Bengtsson, SvJT 1993 s. 378 ff.; jfr idem, Marius nr. 195, 1993 s. 18 ff. Se även vidare härom nedan kap. 6.4. vid not 468-469.s. 5

5.288 Kap. 6.2.3.8., särskilt vid not 251.s. 5

6.289 Kap. 6.2.3.10., särskilt vid not 278-283.s. 5

7.290 Kap. 6.2.3.10., särskilt vid not 271-272.s. 5

8.291 Kap. 6.2.1., särskilt vid not 58-67, 71-74.s. 5

9.292 Kap. 6.2.3.3.s. 5

10.293 Kap. 6.2.3.7.s. 5

11.294 Kap. 6.2.3.8.s. 5

12.295 Kap. 6.2.3.9. 174s. 5

ÖVRIGA REKVISIT

Verksamhet på ett bestämt område

1.6.3.1.1. Utgångspunkterna MskL tillämpas enligt 1 § 1 mom. endast om störningen har orsakats av verk­ samhet på ett bestämt område; områdesrekvisitet. Liksom stömingsrekvisitet är även detta rekvisit delvis jämförbart med vad som tidigare har följt av GranneL 17 §.296 1 motsats till GranneL 17 § behöver det dock enligt MskL 1 § 1 mom. inte vara fråga om någon fortgående eller återkommande verksam­ het;297 även mycket kortvarig, t.o.m. tillfällig verksamhet av engångsnatur uppfångas av MskL:s områdesrekvisit.298 Inte heller uppställs i MskL 1 § 1 mom. något krav på fortgående eller återkommande följder av verksamheten, utan lagen gäller också kortvariga störningar av engångstyp 299 En annan sak är att störningens varaktighet utgör en faktor som kan påverka bedömningen enligt toleransrekvisitet i 4 § (jfr RevGranneL 17 § 2 mom.30^.301s. 6

2.Jfr härmed att exempelvis BGB 906 § till sin ordalydelse förutsätter väsentligs. 6

3.störning, men inte uttryckligen att vare sig störningen eller verksamheten bör varas. 6

4.varaktig.302 Den franska Code Civil art. 544 följer samma mönster. 303Inte hellers. 6

5.den norska granneloven uppställer i 2 § något uttryckligt krav på verksamhetenss. 6

6.eller störningens varaktighet (jfr naboloven 12 §).304 För andra immissioner äns. 6

7.vissa föroreningar gällde tidigare enligt SvMiljöskyddsL ett explicit krav på atts. 6

8.»störningen ej är helt tillfällig» (1 § 3 punkten).305 Också vid tolkningen av BGBs. 6

9.906 § har man ofta tagit fasta på störningens varaktighet, dock i kombination meds. 6

10.även övriga faktorer varför något generellt krav på viss varaktighet inte gäller.306 296 Se även t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 19, Hollo & Vihervuori s. 45. 297 Se närmare om varaktighetskravet enligt GranneL 17 § t.ex. LagberGranneL s. 59 och Vuori, LM 1977 s. 41 ff. med rikliga hänvisningar till rättspraxis. 298 Se även t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 19, Hollo & Vihervuori s. 48 299 Se även t.ex. ovan i föregående not anförda arbeten. 300 Se även t.ex. Reg.prop. 1999:84 s. 129. 301 Se även t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 24. 302 Se närmare om tolkningen t.ex. Palandt § 906, Ljungman s. 96 f. 303 Se närmare om tolkningen t.ex. Stark s. 127 f., 136 ff. 304 T. Sandvik, LoR 1962 s. 123 anför att »loven rammer også rene engångsföreteelser som f.eks. en enkeltstående sprengning av stein på en eiendom». Se även närmare om tolkningen t.ex. Brcekhus s. 107, Bugge s. 466 ff., Loken s. 20. 305 Se närmare om tolkningen t.ex. diskussionen i NJA II1969 Nr. 4 s. 233 ff. 306 Se t.ex. ovan i not 302 anförda arbeten, samt från nyare rättspraxis t.ex. brandfallet i 142 BGHZ 66 (2000) (ref. ovan kap. 6.2.3.3. vid not 180).s. 6

11.175s. 6

12.I t.ex. engelsk rätt anses nuisance i allmänhet förutsätta mera varaktig störning.s. 7

13.Betydelsen härav synes dock inte behöva bli stor om man beaktar att även vids. 7

14.tillfälliga störningar ett ansvar kan följa av Äy/ancfe-regeln.307 Enligt motiven till MskL kan det område som avses i 1 § 1 mom. vara litet eller omfatta en stor areal av fastighetsenheter eller delar av sådana och såväl land- som vattenområden inkluderas.308 Områdesrekvisitet i MskL torde där­ med i stort sett motsvara vad som följer av att i Sverige MB 32 kap. enligt 1 § 1 st. endast gäller »verksamhet på en fastighet»309 (fastighetsrekvisitet). Tillämpningen av DaMskL begränsas på ett jämförbart vis.310 Härmed kan även jämföras att i Tyskland UmweltHG endast gäller vid störningar från »ortsfeste Einrichtungen» (3 § Abs. 2).311s. 7

15.Bundenheten till ett bestämt område/fastighet anses framförallt innebära att störningar från enskilda transportmedel — s.k. rörliga störningskällor — utesluts.312 MskL är m.a.o. inte tillämplig om t.ex. en tankbil som framförs på en väg välter så att tankens innehåll rinner ut och åstadkommer föroreningsskador på intilliggande mark. Jfr situationen i t.ex. HD 1998:34 (ref. nedan kap. 7.5.2.2.).s. 7

16.Av förarbetena till MskL framgår att denna lag över huvud taget intes. 7

17.är avsedd att gälla »enskilda personer som använder en väg, farled ellers. 7

18.en flygstation».313 Själva utformningen av MskL 1 § 1 mom. utesluters. 7

19.likväl inte att också transportörer kunde åläggas ansvar enligt MskL förs. 7

20.miljöskador orsakade i samband med t.ex. lossning eller lastning avs. 7

21.307 Se ovan kap. 6.1. vid not 13-16.s. 7

22.308 Se Reg.prop. 1992:165 s. 19. Se närmare t.ex. Hollo & Vihervuori s. 45 ff.s. 7

23.309 Se även t.ex. Bengtsson, Nordiska miljörättsliga uppsatser s. 24, Wetterstein, SvJT 1993 s. 737. Se även närmare om tolkningen av »verksamhet på en fastighet» t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 14 f., 37 f. och t.ex. Eriksson s. 29 ff.s. 7

24.310 Denna tillämpningsbegränsning framgår i och för sig inte av själva ordalydelsen i DaMskL, men begränsningen följer av lagens bilaga om de verksamheter som omfattas av DaMskL. Se även Betoenkning 1992 nr. 1237 s. 171, samt t.ex. Basse & Tonnesen & Wiisbye s. 40, Vinding Kruse, Marius nr. 195, 1993 s. 65.s. 7

25.311 Se närmare t.ex. Brinkmann, Tul. Mar. L. J. 1998 s. 563, Salje s. 54 ff., samt Schmidt-Salzer s. 461 ff.s. 7

26.312 Se även Reg.prop. 1992:165 s. 19. Jfr härmed även t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 37 f., Betcenkning 1992 nr. 1237 s. 171. Se även från litteraturen t.ex. Basse & Tonnesen & Wiisbye s. 40, Eriksson s. 30, Hollo & Vihervuori s. 46 f., Schmidt-Salzer s. 461 f., Vinding Kruse, Marius nr. 195, 1993 s. 65, Wetterstein, SvJT 1993 s. 737 f, idem, Marius nr. 253, 1999 s. 27. Men se även den extensiva tolkningen av Westerlund, Miljöskydds­ lagen s. 65 f. Jfr det — åtminstone för mig — något oklara uttalandet av Bengtsson, Nordiska miljörättsliga uppsatser s. 24.s. 7

27.313 Reg.prop. 1992:165 s. 19. 176s. 7

28.enskilda transportmedel,314 där dessa arbeten enligt transportavtalets. 8

29.ankommer på transportören. Fråga är utan tvekan om verksamhet på etts. 8

30.bestämt område och något krav på verksamhetens varaktighet uppställss. 8

31.inte i MskL. Avsikten med MskL synes emellertid vara att i dylika falls. 8

32.ett ansvar enligt MskL visserligen skall gälla, men att ansvaret som ens. 8

33.följd av 1 § 2 mom. kanaliseras till den som innehar lastnings- ellers. 8

34.lossningsområdet; inte till den enskilda transportör som har utfört ellers. 8

35.låtit utföra arbetena (se närmare nedan kap. 6.3.1.2.). Man frågar sigs. 8

36.emellertid om en dylik ansvarskanalisering i alla lägen är ändamålsen­s. 8

37.lig eller ens rimlig.315 Motivuttalandena till trots kan man även hävdas. 8

38.att ordalydelsen i MskL 1 § endast innebär, att ett ansvar för enskildas. 8

39.transportörer enligt MskL är uteslutet endast i fråga om sådana miljö­s. 8

40.skador som orsakas under transportsträckor då transportmedlet befinners. 8

41.sig i rörelse {rörlig storningskalki). Man bör dock skilja mellan rörliga stömingskällor och s.k. flyttbara störnings­ källor (asfaltkokare, grävmaskiner, lyftkranar o. dyl.).316 När en flyttbar stör­ ningskälla används i verksamhet på ett bestämt område omfattas den av MskL. Sålunda kan MskL tillämpas vid t.ex. förorening på grund av utsläpp från en transportabel bränsletank som har placerats vid en byggplats för att användas i byggverksamheten. Jfr situationen i t.ex. UfR 1995 s. 255 (Vestre landsret). På liknande vis anses MskL kunna tillämpas på störningar av enskilda transportmedel som används for att utföra ett visst arbete inom ramen för en verksamhet som utövas på ett bestämt område. Som ett exempel hämtat från förarbetena kan nämnas användning av flygplan för spridning av bekäm­ pningsmedel på en skogsfastighet.317 Utan att gå närmare in på detaljer kan man också här tänka sig svåra gränsdragningsproblem.318 314 Som ett extremt exempel på skada orsakad vid lastningsarbeten kan här nämnas The Grandcamp [1961] 1 Lloyd's Rep. 504: Ett lastfartyg som låg i hamn i Texas City fattade eld och exploderade medan det på redarens försorg lastades med ammoniumnitrat. Över 500 personer miste livet medan över 3000 skadades. Också de materiella skadorna var omfattande. Se även t.ex. The Ocean Liberty [1953] 1 Lloyd's Rep. 38. 315 Att påföra t.ex. hamninnehavare ansvar enligt MskL enbart på basen av att denne ställer hamnen till redarens disposition för lastning och lossning — vilket motiven till MskL synes förutsätta — förefaller enligt mig oskäligt. Vore inte ett ansvar för redaren mera välgrundat? Föreligger emellertid ett kausalsamband mellan fel och brister i hamn­ verksamheten och en miljöskada vid lastning eller lösning av ett enskilt transportmedel, förefaller å andra sidan ett solidariskt ansvar påkallat. Jfr nedan kap. 6.3.1.2. vid not 347. 316 Se även Prop. 1985/86:88 s. 38. 317 SzReg.prop. 1992:165 s. 20 och Prop. 1985/86:83 s. 38. 318 I Reg.prop. 1992:165 s. 19 f. nämns också användning av fartyg för dumping av avfall som en verksamhet som omfattas av MskL. Jfr Prop. 1985/86:83 s. 52. Enligt min mening kan i praktiken redan detta många gånger framstå som ett gränsfall. Eriksson s. 38s. 8

42.177 6.3.1.2. Upprätthållande av trafikområden Bedömningen kompliceras ytterligare av MskL 1 § 2 mom. Enligt detta stadgande betraktas som verksamhet enligt 1 mom. »också att hålla väg, järnväg, hamn, eller flygplats samt andra med dessa jämförbara trafikom­ råden», t.ex. gator, tunnelbanor319 och farleder.320 Stadgandet är svårtolkat.s. 8

43.Ett ansvar för miljöstörningar som orsakas vid anläggande eller underhåll av trafikområden (t.ex. asfalteringsarbeten, vägsaltning321) liksom vid andra arbeten på dessa (t.ex. lastnings- och lossningsarbeten i en hamn322) torde i och för sig följa redan av MskL 1 § 1 mom. Situation i dessa fall avviker knappast från andra former av verksamhet på ett bestämt område. Detta behö­ ver emellertid inte betyda att 2 mom. här skulle sakna betydelse. Av motiven till MskL framgår att stadgandet förefaller vara ägnat att styra kanaliseringen av ansvaret.323 Se även från rättspraxis HD 2001:61. MskL 7 § 1 mom. 1 punkten (»den vars verksamhet har orsakat skadan») tolkades vid gatuarbeten här i kombination med 1 § 2 mom., varvid gatuhållaren ansågs ansvarig såsom verksamhetsutövare även om arbetena hade utförts av ett självständigt företag:s. 9

44.Ett självständigt företag hade på uppdrag av Åbo stad utfört grundarbe­s. 9

45.ten för asfaltering av en gata. Arbetena medförde skakningar som orsa­s. 9

46.kade sprickbildningar på ett hus i närheten. Denna störning omfattadess. 9

47.av MskL 1 § 1 mom. 2 punkten. Staden ansågs i egenskap av gatuhålla-s. 9

48.re utgöra den i MskL 7 § 1 mom. avsedda verksamhetsutövaren som är anför som ett ytterligare exempel användning av lastbilar för transport inom ett industriom­ råde. Detta exempel vållar knappast tvivel. I Rt 1993 s. 528 ansågs åter att biltrafik till och från en verksamhet »etter omstendighetene kan ses som forurensning ved virksomheten».s. 9

49.319 Se t.ex. Eriksson s. 33.s. 9

50.320 Se t.ex. Hollo & Vihervuori s. 62, Wetterstein, Marius nr. 253, 1999 s. 27 f.s. 9

51.321 IHFD 1983 II 146 konkluderades att väghållare är skyldig att se till att det inte av vägen förorsakas i VL avsedd förorening av grundvatten. Ett ansvar ansvar för väghållaren enligt MskL bör då även vara möjligt om grundvatten har förorenats genom t.ex. vägsalt.s. 9

52.322 Se Reg.prop. 1992:165 s. 19.s. 9

53.323 Enligt ordalydelsen till den föreslagna 1 § 2 mom. i Reg.prop. 1992:165 skulle »som utövare av verksamhet enligt 1 mom. betraktas även den som håller väg, järnväg, hamn eller flygstation samt andra med dessa jämförbara innehavare av trafikområde». I riksdagsbehandlingen ändrades ordalydelsen till »som verksamhet enligt 1 mom. betraktas också ...». Detta med motiveringen att »tillämpningsområdet bättre kan fastslås genom att verksamheten beskrivs än om de ersättningsskyldiga anges, för en närmare definition av dem ingår ändå i 7 §». Se LagutskBet 1994:10 s. 4. Det är emellertid en överdrift att påstå att »den vars verksamhet har orsakat skadan» eller därmed jämförbara enligt 7 § utgör en närmare definition av de ersättningsskyldiga. 178s. 9

54.ersättningsskyldig oberoende av vållande.324 — HD lade stadens lag­s. 10

55.stadgade skyldigheter som gatuhållare till grund för avgörandet. Dettas. 10

56.resonemang torde vara giltigt för alla upprätthållare av trafikområden. Jämför härmed att i HD 1999:124 (ref. ovan kap. 6.2.3.4.) ansvaret däremot kanaliserades till den självständiga företagare som på uppdrag av fastighets­ ägaren hade utfört sandblästringen av sjukhusfastigheten.s. 10

57.Som redan antytts,325 kan man dock fråga sig om en dylik kanaliserings. 10

58.i alla lägen verkligen är ändamålsenlig. Man märker även att det solida­s. 10

59.riska ansvaret enligt MB 32 kap. 8 § är förmånligare för skadelidan­s. 10

60.de.326 Jfr för finsk del t.ex. HD 1994:122 och HD 1996:59 om strikts. 10

61.ansvar utan direkt lagstöd. På denna punkt utgör MskL en rättsskydds-s. 10

62.försämring, medan syftet med MskL var att förstärka rättsskyddet.327 328 Enligt motiven till MskL innebär 1 § 2 mom. att upprätthållare av trafikområ­ den kan göras ansvarig för skador till följd av störningar från den samlade trafikverksamheten på området.™ Som typiska exempel kan nämnas buller, skakningar och avgaser till följd av tung och intensiv vägtrafik, liksom buller på grund av flygplansstarter och landningar. Även i detta avseende utgör emellertid MskL 1 § 2 mom. närmast ett klargörande av vad som kunde följa redan av 1 mom. Jfr att också grannerättsliga ansvarsregler har ansetts vara tillämpliga i dylika fall.329 Fastighetsrekvisitet i MB 32 kap. 1 § 1st. leder fram till motsvarande tolkning.330 Också ForL 8 kap. följer samma mönster.331 324 Fallet har kommenterats av Kumpula, Oikeustieto 4/2001 s. 8 ff. Se även idem, Oikeustieto 6/2000 s. 8 ff. om hovrättsavgörandet. 325 Se ovan kap. 6.3.1.1. vid not 315. 326 Se även ovan 6.2.3.4. in fine om HD 1999:124 i förhållande till MB 32 kap. 8 §. 327 Se Reg.prop. 1992:165 s. 3. Se även ovan kap. 5.1. vid not 4. 328 Se Reg.prop. 1992:165 s. 19 samt t.ex. Hollo & Vihervuori s. 59 ff. 329 Beträffande flygbuller har Autere, JFT 1967 s. 60 konkluderat att flygplatsinneha­ vare kan bli ansvariga på basen av grannerättsliga regler om buller pga flygplans upp- och nedstigningar medför varaktigt oskäligt besvär vid fastigheter i omgivningen. Jfr Saxén, Skadeståndsrätt s. 223. Se även t.ex. Vuori, LM 1977 s. 38 f. om väghållares ansvar enligt GranneL. Se även ovan kap. 6.2.2.1. anförd norsk rättspraxis om flyg- och vägbuller. 330 Se Prop. 1985/86:83 s. 38, SOU 1983:7 s. 47 f. och t.ex. Bengtsson, Miljöbalken s. 225, Eriksson s. 31, Westerlund, Miljöskyddslagen s. 27.1 Prop. 1969:28 s. 240 anförs att det är skäl att uppställa en särskilt hög toleransgräns vid trafikimmissioner. Jfr om flygbuller SOU 1961:25 s. 148 ff. Bedömningen i rättspraxis har varit mera nyanserad. Se t.ex. NJA 1975 s. 155 (ref. ovan kap. 6.2.2.2.), NJA 1977 s. 424 (ref. ovan kap. 6.2.2.1.). 331 Se närmare t.ex. Ot prp nr 33 (1988-89) s. 21 f., Tyrén s. 32 ff. Se även närmare om tillämpningen av ForL vid föroreningsskador orsakade genom olika former av hamnverksamhet t.ex. Berger, Marius nr. 262, 2000 och Sundet, Marius nr. 268, 2000.s. 10

63.179s. 10

64.Tillämpningen av MskL 1 § 2 mom. vid störningar från en samlad trafik­ verksamhet — och svårigheterna vid gränsdragningen till störningar från en­ skilda transportmedel — illustreras av rättspraxis:s. 11

65.Se om vägbuller ovan i kap. 6.2.2.1. anförda HFD 18.3.1998/450, HDs. 11

66.1979 II 24, NJA 1977 s. 424, Rt 1969 s. 643, Rt 1980 s. 309, UfR 1988s. 11

67.s. 547 (Hojesteret), och UfR 1993 s. 685 (Hojesteret). Beträffande flyg­s. 11

68.buller kan hänvisas till ovan kap. 6.2.2.1. om de tre norska Hoyesterett-s. 11

69.domama Rt 1973 s. 1202, Rt 1974 s. 524, och Rt 1982 s. 588. Beträff­s. 11

70.ande skakningar från tung och intensiv trafik kan hänvisas till de ovans. 11

71.i kap. 6.2.2.2. anförda HD 1981 II 40, NJA 1975 s. 155 och RG 1985s. 11

72.s. 368 (Skien og Porsgrunn byrett). Tillämpningen av MskL vållar härs. 11

73.i sig knappast större svårigheter.s. 11

74.I RFS 1992:2 s. 186 ansågs åter Visby kommun strikt ansvarigs. 11

75.för frätskador som uppkommit på en fritidsbåt genom utsläpp i hamnens. 11

76.av svavelhaltig rök från Gotlandsbolagets färjor. Invändningen om atts. 11

77.störningen varit allmän och därför bort tålas ogillades, då utredningens. 11

78.i målet inte visat att liknande skador uppkommit i andra hamnar. — Is. 11

79.detta fall kunde man likväl klart peka ut just Gotlandsbolaget färjors. 11

80.som orsak till skadan. Var det inte därför egentligen mera fråga om ens. 11

81.skada från enskilda (identifierbara) transportmedel än om en störnings. 11

82.från en samlad trafikverksamhet?332s. 11

83.Även situationen i NJA 1994 s. 751 pekar på tillämpningssvårig-s. 11

84.hetema.333 Här var det bl.a. fråga om skadeståndstalan för störningars. 11

85.vid flera fastigheter i Stockholms skärgård och Stockholm på grund avs. 11

86.den av Viking Line Ab och Silja Line Ab bedrivna färjtrafiken. Talans. 11

87.grundades i huvudsak på SvMiljöskyddsL och SvMskL. Talan fördess. 11

88.mot nämnda rederier och Stockholms Hamn Ab. I rättsfallet var dets. 11

89.endast fråga om huruvida sakägarna giltigt kunde överlåta talerätten tills. 11

90.en stiftelse. Det är dock svårt att se att fastighets-/områdesrekvisitet härs. 11

91.kunde medföra ett ansvar för rederierna eller hamnen i fråga om des. 11

92.störningar som hade uppkommit utanför hamnområdet. Vad gäller des. 11

93.störningar som hade uppkommit inom hamnområdet förefaller ansvars-s. 11

94.situationen däremot vara mera svårbedömd; jfr ovan om Gotlandsbola­s. 11

95.gets färjor. Åtminstone för finsk rätts del vill jag förespråka tolkningen, att det ovan i både NJA 1994 s. 751 och RFS 1992:2 s. 186 snarast var fråga om störningar från enskilda transportmedel. Jfr även att det enligt förarbetena till ForL är fråga om störningar från enskilda transportmedel »også i tilfelle der en enkelt transporter i det vesentlige står for all transport på f eks en mindre veg».334s. 11

96.332 Jfr distinktionen i t.ex. NOU 1982:19 s. 44 (cit. nedan vid not 334).s. 11

97.333 Se även om rättsfallet ovan kap. 6.2.2.2. vid not 104.s. 11

98.334 NOU 1982:19 s. 44. 180 I DaMskL:s bilaga om verksamheter som omfattas av lagen nämns åter »motorbaner og flyvepladser» (punkt H), men däremot inte andra trafikområ­ den. Wetterstein anför att »denna explicita skrivning synes utesluta skador som orsakas vid upprätthållandet av farleder och hamnar» — en distinktion som utifrån reella överväganden (bl.a. en »vaesentlig risiko for forurening») enligt honom kan ifrågasättas.335 1 tysk rätt har t.ex. Salje på liknande grunder riktat skarp kritik mot den motsvarande bilagan till UmweltHG.336 Trafikom­ råden nämns här över huvud taget inte. Bilagans explicita och uttömmande karaktär anses inte heller möjliggöra analogitolkningar.337 Jag har inte sett att man i dansk rätt skulle ha tagit närmare ställning till analogimöjlighetema. En mera genomgripande och svårbedömd fråga i anslutning till MskL 1 § 2 mom. är spörsmålet om hur långt ansvaret som upprätthållare av trafikområ­ den sträcker sig. Kan 1 § 2 mom. medföra ett ansvar även vid skador orsakade av störningar från enskilda transportmedel? Förarbetena är på denna punkt kortfattade och delvis oklara. Å ena sidan uttalas att inte heller enligt 1 § 2 mom. tillämpas lagen på skador som orsakas av ett enskilt fordon. Men å andra sidan anförs även att »lagenprimärt inte (kurs, här) gäller miljöskador som orsakas av enstaka trafikmedel eller användningen av sådana»,338 vilket förefaller kunna tolkas som att tillämpningen av MskL inte helt utesluts. I väntan på vägledande rättspraxis kan man knappast konstatera annat än att det i dessa fall råder osäkerhet om tillämpningen av MskL. Men mycket talar enligt min mening för att 1 § 2 mom. bör kunna medföra ett ansvar också vid skador på grund av störningar från enkilda transportmedel i de fall och till den del man kan peka på ett kausalsamband mellan brister vid upprätthållan­ det av ett trafikområde och störningen.339 Denna tolkning stöds även av att det enligt MskL är tillräckligt att skadan direkt eller indirekt har orsakats av en sådan störning som avses i 1 § 1 mom.340 Har sålunda förorening orsakats t.ex. av att en tankbil har kört av vägen till följd av att vägen inte var i tillfredsstäl­ 335 Wetterstein, Marius nr. 253, 1999 s. 29 med hänvisning till Betcenkning 1992 nr. 1237 s. 170. 336 Salje s. 60 ff. 337 Se anfört arbete s. 93 f.: »Der Anlagenkatalog ist als abgeschlossene Liste aus­ gestaltet ... Aus diesem Grunde verbeitet sich trotz der aufgeföhrten Widersprüchlichkeit­ en, Ungleichbehandlungen und Inkonsistenzen eine analoge Anwendung auf nicht aufgeföhrte Anlagen, selbst wenn sie worn Umweltgefahrdungspotential her in die gleiche Kategorie fielen.» 338 Reg.prop. 1992:165 s. 19. 339 Jfr resonemanget ovan kap. 6.3.1.1. not 317. 340 Reg.prop. 1992:165 s. 20.s. 11

99.181 lande skick, synes för denna förorening ett ansvar för väghållaren kunna grundas på MskL 1 § 2 mom.s. 12

100.Jfr situationen i t.ex. HD 1998:146: En allmän väg på gränsen mellans. 13

101.två vägmästardistrikt, där sandningen upphörde, hade ändrats radikalts. 13

102.och blivit synnerligen hal på ett för bilisterna oförutsebart sätt. Vägver­s. 13

103.ket ansågs ha försummat sin skyldighet enligt AllmVägL 11 § att hållas. 13

104.vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Staten ålades atts. 13

105.ersätta de skador som hade uppkommit på de fordon som hade kört avs. 13

106.vägen.341s. 13

107.Jfr även t.ex. HD 1998:147, där skadan dock inte ansågs ha upp­s. 13

108.kommit genom att vägverket skulle ha försummat sin plikt enligts. 13

109.AllmVägL 11 § att hålla vägen i skick. (Ansvaret enligt MskL är docks. 13

110.givetvis strikt). Se även från äldre rättspraxis t.ex. HD 1949 I 16 (statens. 13

111.ålades att utge ersättning för skada på grund av en grop i vägen), HDs. 13

112.1952 II 9 (staten ålades att utge ersättning då en häst hade trampats. 13

113.genom isen och drunknat vid en med märken utmärkt väg över isen),s. 13

114.och HD 1955 II 132 (staten ålades att utge ersättning för en bil soms. 13

115.hade glidit av en sjöovärdig vägfårja som hade fatt slagsida).s. 13

116.Se även t.ex. HD 1979 II 81 och HD 1974 II 37 om väghållarenss. 13

117.ansvar för skada orsakad av bristfällig vägskyltning. Jfr HD 1949 IIs. 13

118.390 där ansvar ansågs föreligga för en vägskylt som på grund av desss. 13

119.placering var trafikfarlig och hade orsakat skada.s. 13

120.Jfr exempelvis även om banhållarens ansvar enligt L om ansvars. 13

121.i spårtrafik (113/1999) 3 § 3 mom. Hollo & Vihervuori tycks dock vara mindre benägna att i dylika fall grunda ett ansvar för väghållaren på MskL, låt vara att de betonar att tolkningen blir beroende av en bedömning in casu.342 Däremot menar även Wetterstein att ett ansvar för det offentliga torde kunna grundas på MskL »också om ett fartyg grundstöter till följd av myndigheters fel vid upprätthållandet och övervak­ ningen av farlederna och miljöskada uppstår».343 Dylika ansvarsgrundande fel och brister kan utgöras av t.ex. missvisande sjökort, felande fyrar, felaktiga djupuppgifter, liksom brister vid utmärkning av farleder.344 Wetterstein antars. 13

122.341 Avgörandet får närmast ses i linje med att ansvaret för väghållare tycks ha gått i en ansvarsskärpande riktning. Se även från nyare rättspraxis om exempelvis halkningsskador t.ex. HD 1998:28, HD 1997:151, HD 1996:71 och HD 1995:69. Routamo & Ståhlberg (4 uppl.) s. 72 ff. konkluderar (s. 74) att ansvaret är nästan oberoende av vållande och att skadelidandes medvållande inte synes ges betydelse ens i fall där detta kunde anses ha varit motiverat. Jfr om svensk rätt t.ex. Linder s. 97 ff, särskilt s. 118 ff., 121 ff.s. 13

123.342 Se Hollo & Vihervuori s. 62 f.s. 13

124.343 Se Wetterstein, Marius nr. 253, 1999 s. 28.s. 13

125.344 Se bland riklig rättspraxis om dylika fel t.ex. ND 1993 s. 70 (HD), NJA 1983 s. 3 (Tsesis, ref. ovan kap. 2.1.), ND 1977 s. 23 (Hovrätten för Västra Sverige; ej prövningstill­ 182 att denna tolkning kan utsträckas även till MB 32 kap. och ForL 8 kap., om än rättsläget enligt honom är osäkert.345 Till detta kommer, att i Norge ersättningsbestämmelserna i ForL 8 kap. — med avvikelse från den finska, svenska, danska och tyska regleringen346 — över huvud taget inte begränsas till verksamhet på bestämt område/fastighet. Enligt 53 § 4 ledd gäller ForL 8 kap. uttryckligen också föroreningsskador orsakade av enskilda transportmedel. Tanken bakom stadgandet tycks bl.a. vara, att de skadelidande inte bör försättas i olika rättsliga positioner enbart beroende på om en och samma typ av föroreningsskada orsakas av ett enskilt transportmedel (varvid transportören ansvarar), eller av en samlad trafikverk­ samhet (varvid upprätthållaren av trafikområdet ansvarar).347 6.3.1.3. Kort om förhållandet till annan lagstiftning Tillämpningen av MskL på miljöskador orsakade av verksamheter på bestäm­ da områden begränsas (utöver kontraktuella bestämmelser; se 1 § 3 mom.348) av 2 § 1 mom.: »Denna lag gäller inte skador om vilkas ersättning stadgas i någon annan lag.» Stadgandet utgör utan tvekan en av de mera svårtolkade bestämmelserna i MskL. Tolkningsproblemen i anslutning till MskL 2 § 1 mom. är sedan tidigare kända också i förhållande till den motsvarande SkL 1 §.349 Tolkningen av detta stånd i SvHD), ND 1970 s. 82 (Norges Hoyesterett), ND 1966 s. 33 (HD), ND 1960 s. 126 (HD), ND 1958 s. 377 (Norges Hoyesterett), ND 1952 s. 262 (HD), och ND 1935 s. 436 (Norges Hoyesterett). 345 Wetterstein, Marius nr. 253, 1999 s. 28. 346 Se ovan kap. 6.3.1.1. vid not 308-311. 347 Se NOU 1982:19 s. 44 och Otprp nr 33 (1988-89) s. 21 f., 29 f. Se även närmare om tillämpningen av ForL 8 kap. vid föroreningsskador orsakade av enskilda transportme­ del och svårigheterna vad gäller ansvarskanaliseringen t.ex. meningsskiljaktighetema mellan Faikanger, Marius nr. 195, 1993 s. 29 ff. (jfr idem, Festskr. Curt Grönfors s. 147 ff.) och Nygaard, Scan. Stud. 1999 s. 177 ff. Slettemoen, Marius nr. 181, 1991 s. 66 förordar solidariskt ansvar för hamnar och redare för föroreningsskador orsakade vid lastning och lossning. (Jfr mitt resonemang ovan kap. 6.3.1.1. i not 315). Se även kort om 53 § 4 ledd t.ex. Stordrange, LoR 1990 s. 132, Sundet, Marius nr. 268, 2000 s. 10 f. 348 Se närmare om stadgandet t.ex. Hollo & Vihervuori s. 68 ff. 349 Se bland den omfattande litteraturen härom t.ex. Arti s. 27 f., Kivivuori, DL 1975 s. 266 ff., Routamo & Ståhlberg (4 uppl.) s. 24 ff., Saarnilehto s. 13 ff, idem, Turun yliopiston oikeustieteellinen tiedekunta 30 vuotta s. 383 ff., Saxén, Skadeståndsrätt s. 2 ff., idem, Tillägg s. 383 ff. Se även ovan kap. 4.3.2.2. vid not 95.s. 13

126.183 stadgande har aktualiserats i ett flertal fall som berör jämkning av skadestånd. I tidigare HD-praxis ansågs den allmänna jämkningsregeln i SkL 2 kap. 1 § 2 mom. vara subsidiärt tillämplig på särreglerat skadeståndsansvar.350 1 senare rättspraxis har HD däremot jämkat särreglerat skadeståndsansvar med analo­ givis tillämpning av de principer som SkL 2 kap. 1 § 2 mom. bygger på.351 Båda metoderna kan leda fram till samma slutresultat. Som Saarnilehto visar vore likväl en subsidiär tillämpning av SkL både enklare och klarare.352 Detta alternativ förefaller även bättre motsvara det ursprungliga syftet med SkL.s. 14

127.Enligt den ordalydelse till SkL 1 § som föreslogs i propositionen tills. 15

128.SkL, skulle denna lag tillämpas när fråga är om skadestånd »om annats. 15

129.ej föranledes av annan lag» (jfr SvSkL 1 §). I riksdagbehandlingens. 15

130.omformade emellertid lagutskottet stadgandet så att det i SkL 1 §s. 15

131.förklaras, att denna lag inte gäller i förhållande till skadeståndsrättsligs. 15

132.speciallagstiftning såvida annat ej stadgas. Någon förändring i sak vars. 15

133.dock inte avsedd. Lagutskottet motiverade nämligen sagda ändring meds. 15

134.att man tydligare ville ange den avgränsning av SkL:s tillämpningsom­s. 15

135.råde som framgår i bl.a. propositionen till SkL.353 I Propositionens. 15

136.betonas lagens subsidiära natur. Det uttalas uttryckligen att »lagenss. 15

137.stadganden (kurs, här) kompletterar skadeståndsreglerna ... i special­s. 15

138.lagstiftningen».354 Syftet var m.a.o. inte endast en analog tillämpnings. 15

139.av de principer som SkL bygger på.355 Klart är dock att lagutskottetss. 15

140.ändring av den föreslagna ordalydelsen till SkL 1 § var misslyckad förs. 15

141.uttryckandet av detta syfte. Vad gäller MskL 2 § 1 mom. kan konstateras att redan betänkandet av miljöskadelagskommissionen upptog en motsvarande bestämmelse i 1 §.356 Bestäm­ melsen kritiserades emellertid av laggranskningsrådet såsom alltför oklar.357 Rådet konkluderade (förf, övers.):s. 15

142.350 Se HD 1978 II 149 och HD 1979 II 14. Jfr t.ex. HD 1982 II 140.s. 15

143.351 Se HD 1982 II103 och bland senare rättspraxis tex. HD 1998:15 och HD 1997:27. Jfr även t.ex. HD 1985 II 51 (jämkning av kontraktuellt skadeståndsansvar).s. 15

144.352 Se Saarnilehto, Turun yliopiston oikeustieteellinen tiedekunta 30 vuotta s. 383 ff. Jfr även t.ex. Saarnilehto & Hemmo & Kartio s. 470 f.s. 15

145.353 Se LagutskEet \97A\5 s. 2.s. 15

146.354 Reg.prop. 1973:187 s. 11 f., särskilts. 12.s. 15

147.355 Jfr även beträffande den svenska SvSkL 1 § exempelvis Prop. 1972:5 s. 158. Här förklaras att »de allmänna reglerna om skadeståndsansvar ... "ligger i botten", dvs. är til­ lämpliga i den mån inte ... regler i skadeståndsrättslig speciallagstiftning medför modi­ fikationer».s. 15

148.356 Se Kom.miet. 1990:17 s. 44 f., 82.s. 15

149.357 Se LaggrMskL 1992:2 s. 6 ff. Se även om laggranskningsrådets kritik t.ex. Hollo & Vihervuori s. 75 f. 184s. 15

150.»Som helhet kan konstateras, att tillämpningsområdet för miljöskade-s. 16

151.lagen på flera centrala områden skulle bli beroende av tillämpningsom­s. 16

152.rådet för tidigare stadgade speciallagar. Avsikten vid stiftandet av dessas. 16

153.har varit att skapa ersättningsstadganden som går längre än det allmän­s. 16

154.na skadeståndssystemet. I förhållande till miljöskadelagen kunde de is. 16

155.framtiden i flera fall bli ersättningsinskränkande.»358 Laggranskningsrådet ansåg på basen härav att förhållandet mellan MskL och annan skadeståndsrättslig lagstiftning borde utredas grundligare.359 Detta ställ­ ningstagande ansågs dock inte föranleda någon omskrivning av stadgandet. Däremot intogs i propositionen till MskL en något kompletterad — men fort­ sättningsvis tämligen bristfällig — motivering av 2 § 1 mom. Här anförs i fråga om allt väsentligt endast följande:s. 16

156.»Den föreslagna lagen skall inte tillämpas t.ex. i fråga om ersättningars. 16

157.för elskador enligt ellagen, även om skadan är sådan att den motsvarars. 16

158.definitionen av begreppet miljöskada enligt 1 §. Om driften av etts. 16

159.elverk orsakar en skada som kan betraktas som en miljöskada, men soms. 16

160.inte kan anses vara en elskada enligt ellagen, tillämpas den föreslagnas. 16

161.lagen i fråga om ersättning för skadan. Tillämpningsområdet för dens. 16

162.föreslagna lagen blir således beroende av tolkningen av den speciallags. 16

163.som eventuellt gäller i fråga om samma skadehändelse. Emedan dets. 16

164.förekommer betydande skillnader mellan speciallagarna bl.a. i fråga oms. 16

165.ersättningssystemen, är det inte möjligt att i den föreslagna allmännas. 16

166.lagen slå fast någon allmän regel för att närmare definiera förhållandets. 16

167.mellan den föreslagna lagen och speciallagarna.»360 Det närmare förhållandet mellan MskL och skadeståndsrättslig speciallagstift­ ning är alltjämt delvis oklart. Den citerade passusen kunde möjligen tolkas som uteslutande en subsidiär tillämpning av MskL.361 Men även om denna tolkning godtogs, utesluter 2 § 1 mom. i vart fall inte en analog tillämpning av MskL i förhållande till särreglerat skadeståndsansvar; jfr ovan om HD:s rådande tolkning av SkL 1 §. Till detta kommer att det är oklart vilken bety­ delse som kan tillmätas de kortfattade motivuttalandena till 2 § 1 mom.362 1 358 LaggrMskL 1992:2 s. 9. 359 Anfört arbete s. 9. 360 Reg.prop. 1992:165 s. 21 f. 361 Detta synes vara uppfattningen hos Hollo & Vihervuori s. 73 ff.; jfr s. 43. Även Majamaa, DL 1996 s. 536 förefaller uppfatta Hollo & Vihervuoris resonemang på så vis. 362 Skälet för den uttalade (oklara) tolkningen redovisas inte öppet, inte heller konfron­ teras olika alternativ mot varandra. I vissa avseenden kan förarbetena t.o.m. beskyllas för felaktigheter. I Reg.prop. 1992:165 s. 3 anförs sålunda om SkL: »Lagen tillämpas subsidiärt. Den gäller således inte ersättningsansvar som bygger på annan lag eller på avtal.» Jfrs. 16

168.185 vart fall kan man hävda att den formulering som MskL 2 § 1 mom. har fått inte helt utesluter en subsidiär tillämpning av lagen.363 Man märker att det i 2 § 1 mom. talas — inte om »störningar» — utan om »skador om vilkas ersät­ tning stadgas i någon annan lag». Denna skrivning hindrar inte en tillämpning av MskL på en störning som omfattas av både MskL:s stömingsrekvisit och en speciallag, till den del en viss genom störningen orsakad skada inte är er­ sättnings bar enligt särregleringen men kan ersättas enligt MskL. Detta bl.a. förutsatt att tillämpningen av MskL inte strider mot uttryckliga bestämmelser i speciallagen. Härtill kommer att enligt MskL 12 § även andra bestämmelser i MskL (t.ex. bevisande av orsakksambandet enligt 3 §) förefaller vara subsidiärt tillämpliga i förhållande till den särlagstiftning som avses i 12 §.s. 16

169.Som jämförelse kan nämnas att ersättningsbestämmelserna i ForL 8 kap. enligt 53 § 1 ledd är subsidiärt tillämpliga.364 För t.ex. svensk rätts del anför åter Hellner i korthet att »bedömning enligt SvMskL:s [MB:s] principer (kurs, här) kan ske även enligt andra lagar».365 Jag har inte sett att man i svensk rätt skulle ha tagit närmare ställning till huruvida också en subsidiär tillämpning vore möjlig.366 Man märker emellertid att i MB 32 kap. 2 § en tillämpning av 32 kap. i och för sig utesluts vid skada orsakad av bl.a. elektrisk ström från elektriska anläggningar, men endast i fall »då särskilda bestämmelser gäller». I förarbetena till denna bestämmelse anförs att MB 32 kap. kan tillämpas t.ex. i fråga om ersättande av psykiska immissioner från en kraftledning.367 Detta Kom.miet. 1990:17 s. 6. Detta är dock inte en korrekt återgivning av vare sig HD:s rådande tolkning av SkL 1 § (se ovan vid not 351) eller innebörden av en subsidiär tillämpning.s. 17

170.363 Jfr allmänt även Majamaa, DL 1996 s. 536.s. 17

171.364 5 3 § 1 ledd lyder: »Kapitlet her gj elder plikten til å betala erstatning for forurensningsskade, for så vidt ansvarssporsmålet ikke er sasrskilt regulert i annen lovgivning eller i kontrakt». Stadgandet är dock svårtolkat. Se närmare t.ex. Otprp nr 33 (1988-89) s. 99 ff., Bugge s. 262 ff, Nygaard, Scan. Stud. 1999 s. 180 ff, Tyrén s. 151 ff.s. 17

172.365 Hellner, Skadeståndsrätt s. 353, med hänvisning till NJA 1988 s. 376 (ref. ovan kap. 6.2.3.8.). I detta fall var det dock endast fråga om ersättningsförutsättningama enligt expropriationslagen 4 kap. 2 §, till vilken ledningsrättslagen hänvisar. Någon tillämpning av SvMskL:s principer torde det inte ha varit frågan om. Men eftersom regeln i expropria­ tionslagen 4 kap. 2 § är direkt hämtad från SvMiljöskyddsL:s motsvarande regel (som numera återfinns i MB 32 kap. 1 § 3 st.), är det naturligt att SvHD diskuterade rättsfallet med hänvisning till miljöskadeprincipema. Se f.ö. även från övrig rättspraxis t.ex. NJA 1977 s. 424 (ref. ovan kap. 6.2.2.1.).s. 17

173.366 T.ex. Erikssons förklaring s. 26 ff. om SvMskL:s förhållande till annan lagstiftning liknar i allt väsentligt motiven till MskL 2 § 1 mom.s. 17

174.367 Se Prop. 1985/86:83 s. 42 f. Jfr även t.ex. Eriksson s. 28 f. Men se även NJA 1988 s. 376 (ref. ovan kap. 6.2.3.8.) där också störning i form av psykisk Immission bedömdes 186 kan väl sägas utgöra en subsidiär tillämpning som direkt framgår av MB 32 kap. Men det är åtminstone för mig oklart i vilken mån en sådan tillämpning är möjlig också vid andra situationer än de som särskilt regleras i 32 kap. 2 §. En förutsättning för subsidiär tillämpning av MskL är dock givetvis även att tillämpningen inte strider mot det rättspolitiska syftet med ett specialreglerat ansvarsområde. En dylik tillämpningsbegränsning kan accentueras särskilt i förhållande till konventionsbaserat skadeståndsansvar. En subsidiär tillämpning av MskL kunde här komma att strida mot det övergripande harmoniseringssyftet. I DaMskL 8 § stadgas att lagen »gaslder ikke for skade, der er omfattet af lov nr. 332 af 19. juni 1974 om erstatning for atomskader». (Jfr även t.ex. UmweltHG 18 § 2 Abs.) Bakgrunden till denna bestämmelse sägs vara att atomansvarighetslagstiftningen är konventionsbunden.368 Också undantaget enligt MB 32 kap. 2 § för skador orsakade av joniserande strålning uppbärs av samma hänsyn.369 För finsk rätts del har MskL 2 § 1 mom. upp­ enbarligen tolkats på samma sätt i t.ex. propositionen.370 Pariskonvention tillåter emellertid uttryckligen i art. 3(c) att de fördragsslutande staterna kan påföra nationella atomanläggningsinnehavare ett skadeståndsansvar som i fråga om ersättningsgilla skador går längre än vad som följer av konventio­ nens art. 3(a).371 En subsidiär tillämpning av MskL förefaller därför inte vara utesluten ens i förhållande till AtomAnsvL (se vidare nedan kap. 7.2.1.). Men även om det är rimligt att anse att MskL 2 § 1 mom. medger en sub­ sidiär tillämpning av lagen i fråga om ersättningsgilla skador, är det klart att MskL:s begränsning till verksamhet på ett bestämt område enligt 1 § 1 mom. fortfarande måste gälla. — 2 § 1 mom. kan inte ges en tolkning som i strid med 1 § mom. skulle innebära att MskL:s tillämpningsområde utsträcktes till att gälla även miljöskador orsakade av enskilda transportmedel under transporter. Och uppenbarligen måste man anse att här också en analog tillämpning av MskL utesluts av den explicita skrivningen i 1 § 1 mom.372 enligt ledningsrättslagen med hänvisning till expropriationslagen 4 kap. 2 §. 368 Se Betoenkning 1992 nr. 1237 s. 190. Se även Basse & Tannesen & Wiisbye s. 127. 369 Se t.ex. SOU 1993:27 s. 702. 370 Se Reg.prop. 1992:165 s. 21. Se även t.ex. OLJ 1995:2 s. 20. 371 Enligt Boyle, British Year Book of International Law 1989 s. 309 följer de fiesta nationella atomansvarighetslagama inom OECD noga mönstret i Pariskonventionen art. 3(a). Jfr Sandvik & Suikkari s. 61, särskilt not 15. Se närmare nedan kap. 7.2.1. om art. 3 i Pariskonventionen. 372 Jfr härvid att den explicita och uttömmande karaktären av UmweltHG:s bilaga anses utesluta en analog tillämpning av UmweltHG på verksamheter som inte uppräknas i bilagan. Se ovan kap. 6.3.1.2. vid not 336-337.s. 17

175.187s. 32

176.Den ans varsregiering som är tillämplig på miljöskador orsakade under transporter kan dock ofta och särskilt vad gäller ersättningsgilla skador beskrivas som inadekvat i jämförelse med MskL. I trafikförsäkringslagen (279/1959) 2 kap. 6 §, luftfartslagen (281/1995) 9 kap. 66 § och L om ansvar i spårtrafik (113/1999) 12 § hänvisas i fråga om ersättningsgilla skador endast till person- och sakskador enligt SkL. Hur långt ansvaret härvid går är givet­ vis beroende av tolkning; se särskilt HD 1998:34 (ref. nedan kap. 7.5.2.2.) för en extensiv tolkning av trafikförsäkringslagen 2 kap. 6 §. Bl.a. för att tillse att man undviker den inkonsekvens som vid tillkomsten av MskL påtalades av laggranskningsrådet,373 hade dock de lege ferenda även här en subsidiär til­ lämpning av MskL varit att föredra.374 Jfr härvid den norska ForL 53 § 4 ledd i kombination med 53 § 1 ledd. Även så skulle i fråga om ersättningsgilla skador tillämpningen av MskL uppenbarligen uteslutas i förhållande till t.ex. det konventionsbaserade oljeskadeansvaret enligt SjöL 10 kap. Men då SjöL 10 kap. i fråga om ersättningsgilla skador i stort förefaller motsvara MskL, kunde det å andra sidan även hävdas att det är svårt att på just denna punkt se något större behov av en subsidiär tillämpning av MskL. I SjöL 10 kap. och den bakomliggande oljeansvarighetskonventionen (CLC) sägs dock t.ex. inget om vem som kan göra ett ansvar gällande för återställande av den genom oljan förorenade miljön. Frågan har vid tillkomsten av CLC överlämnats till natio­ nell rätt. Enligt min mening bör därför talerätten hos oss kunna bestämmas på basis av MskL (se om talerätten nedan kap. 7.5.3.).375s. 33

Skada i omgivningen

1.För att en i MskL avsedd miljöskada skall föreligga krävs enligt 1 § 1 mom. att störningen ger upphov till skada »i omgivningen»; omgivningsrekvisitet. I den finskspråkiga lagtexten till MskL talas om skada »i miljön» (»vahinko, joka on ympäristössä aiheutunut»), men enligt t.ex. Hollo & Vihervuori leder denna diskrepans inte till någon skillnad i sak.376 Författarna antar vidare att ett krav på att skadan bör visa sig »i miljön» är gemensamt för både MskL ochs. 33

2.373 Se ovan vid not 358.s. 33

3.374 Jfr även Wetterstein i bl.a. DL 1993 s. 310 f. och SvJT 1993 s. 738.s. 33

4.375 Jfr t.ex. Ot prp nr 33 (1988-89) s. 104. Se även från litteraturen t.ex. Nygaard, Scan. Stud. 1999 s. 184.s. 33

5.376 Hollo & Vihervuori s. 42 f. Nämnas kan att det också i Reg.prop. 1992:165 s. 21 talas om skada i miljön och inte om skada i omgivningen. 188 SvMskL.377 1 SvMskL och numera MB 32 kap. 1 § 1 st. förutsätts dock att verksamheten bör ha orsakat skada »i sin omgivning». Syftet med omgivningsrekvisitet enligt både MskL och MB 32 kap. sägs i förarbetena vara, att utesluta tillämpningen av lagarna vid skador i den s.k. inre miljön.378 Detta anses även i norsk rätt följa av att där ForL 6 § förutsätter »miljopåvirkning».379 Jfr kravet på skada »durch eine Umwelteinwirkung» enligt UmweltHG 1 §.380 Också tolkningen av DaMskL följer samma linje.381 Den närmare gränsdragningen mellan omgivningen — den »yttre miljön» — och den inre miljön är emellertid inte helt oproblematisk. Man kan här peka på tolkningsdivergenser. I propositionen till MskL har omgivningsrekvisitet endast motiverats i för­ hållande till störningar enligt 1 § 1 mom. 2 punkten. Här anförs att eftersom »en störning ... skall visa sig i miljön gäller 2 punkten inte buller, lukt eller annan motsvarande störning som uppträder inom samma byggnad, t.ex. mellan lägenheterna i ett bostadshus, eller som i en inrättning som orsakar störningar drabbar inrättningens egna arbetstagare eller besökare».382 Enligt denna tolkning skulle GranneL (numera RevGranneL) 17 § fortfarande tilläm­ pas i fråga om sådana störningar som uppkommer mellan grannar inom en och samma byggnad.383s. 33

6.Rättspraxis om tillämpningen av GranneL 17 § på besvär inom en ochs. 34

7.samma byggnad är tämligen riklig. Som exempel kan nämnas advokat­ 377 Hollo & Vihervuori s. 43. 378 Se för finsk rätts del t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 21 och för svensk rätts del t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 38 f. I förslaget till MskL i Kom.miet. 1990:17 saknades ett omgivningsrekvisit. Enligt den där föreslagna 1 § skulle »miljöskada (kurs, här), som verksamhet på ett bestämt område orsakat, ersättas enligt denna lag». Hollo &. Vihervuori s. 42 menar att även denna skrivning hade föranlett samma tolkning. 379 Se t.ex. NOU 1982:19 s. 42 och från litteraturen t.ex. Bugge s. 227 ff. 380 Se närmare om tolkningen härav t.ex. Salje s. 100 ff. 381 Se Betaenkning 1992 nr. 1237 s. 169 och från litteraturen t.ex. Basse & Tonnesen & Wiisbye s. 31. 382 Reg.prop. 1992:165 s. 21. 383 Se anfört arbete s. 21. Det förtjänar här även att nämnas, att en till ordalydelsen identisk passus även ingick i PropförslMskL 1992 s. 50.1 LaggrMskL 1992:2 s. 5 anförs härom följande: »Lausumalla tarkoitettaneenkin esimerkkitapauksista päätellen lähinnä rakennuksen sisäisen häiriön jäämistä tämän lain ulkopuolelle (esimerkiksi seinän läpi kuuluva melu). Sen sijaan ulkoilman kautta samankin rakennuksen muihin huoneistoihin tuleva häiriö (esimerkiksi haju) kuulunee jo Iain piiriin.» I tillägg till att LaggrMskL:s tolkning bl.a. kan beskyllas för att vara nog så inkonsekvent, är det emellertid svårt att se att man i PropförslMskL verkligen skulle ha åsyftat denna distinktion.s. 34

8.189s. 34

9.byrån vars verksamhet stördes av gråtande barn och köbildning vid ens. 35

10.i samma byggnad belägen tandläkarmottagning (HD 1937 I 29), samts. 35

11.oljud, lukt o. dyl. olägenheter från i källarvåningar belägna plåtslagar-s. 35

12.verkstäder (HD 1954 II 64), skofabriker (HD 1934 II 606), bageriers. 35

13.(HD 1937 II 272), och boktryckerier (HD 1925 II 389). Från norsks. 35

14.rättspraxis kan här även nämnas t.ex Rt 1997 s. 282, där grannelovens. 35

15.tillämpades på förhållandet mellan en biograf och lägenheter i sammas. 35

16.byggnad.384 I förarbetena till MB 32 kap. understryks däremot att med skada »i sin omgiv­ ning» enligt 1 § 1 st. avses omgivningen till verksamheten och inte fastighe­ tens omgivning.385 Som följd härav kan »t.ex. en hyresgäst i en bostadsfastig­ het åberopa lagens regler för att få ersättning för skador som har tillfogats honom genom luftföroreningar från en industriell verksamhet som har bedrivits i en källarlokal i samma fastighet».386 Förarbetena till DaMskL ger uttryck för en liknande tolkning.387 Också för norsk rätts del har Bugge närmast på basen av rimlighetssynpunkter rekommenderat samma tolkning, själv om motiven till ForL enligt honom pekar i en annan riktning.388s. 35

17.I litteraturen kring MskL har exempelvis Hollo & Vihervuori noterat, att man i Sverige har ställt sig positivt till att tillämpa miljöskadereglema också på störningar mellan grannar inom en och samma byggnad.389 Med anförande av motiven till MskL menar de dock att hos oss denna möjlighet torde vara utesluten.390 För egen del vill jag emellertid framhålla att förarbetena även pås. 35

18.384 Tidigare var det i Norge oklart huruvida grannerättsliga regler kan tillämpas på störningar som uppträder inom en och samma byggnad. Se t.ex. Bugge s. 228 not 716.s. 35

19.385 Se Prop. 1985/86:83 s. 15 ff., 38.s. 35

20.386 Anfört arbete s. 38 f. Se även t.ex. Eriksson s. 33 och Hellner, Skadeståndsrätt s. 336. Jfr även om SvMiljöskyddsL t.ex. Westerlund, Miljöskyddslagen s. 63. Hyresgästen torde oberoende av MB 32 kap. i dylika fall även kunna rikta skadeståndstalan mot hyresvärden. Se t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 353 med hänvisning till bl.a. NJA 1934 s. 190 och NJA 1992 s. 326.s. 35

21.387 Betcenkning 1992 nr. 1237 s. 169: »Der vil... efter omstendighedeme vaere mulig for at give erstatning: i tilfaslde, hvor forrykkelsen af den okologiske balance ikke har påvirket "det ydre miljo", men er begreenset til "klimaet indendors", f.eks. til enetagebygning».s. 35

22.388 Bugge s. 229 anför: »Det vil vasre uheldig om man ikke skulle kunne stille krav om stoydemping fra verkstedet av hensyn til leilighetene, med den begrunnelse at stoyen ikke omfattes av definisjonen i forurensningsloven. Alt i alt tror jeg derfor den beste lösningen er å tolke "miljo" slik at det omfatter andre eierenheter innenfor en bygning, selv om forarbeidene kan peke i en noe annen retning.»s. 35

23.389 Hollo & Vihervuori s. 44 med hänvisning till Eriksson s. 33.s. 35

24.390 Hollo & Vihervuori s. 44. Jfr härmed även från den övriga litteraturen exempelvis Kuusiniemi, Korvattavuus s. 324. 190 denna punkt är synnerligen kortfattade och att i dessa olika tolkningsaltemativ inte konfronteras mot varandra. Kravet på skada »i omgivningen» (»ympäristössä») enligt MskL 1 § 1 mom. hindrar inte en tolkning som inkluderar stör­ ningar som uppkommer i den inre miljön mellan grannar inom en och samma byggnad. Till detta kommer mera allmänt att man för finsk rätts del numera t.o.m. kan ifrågasätta om särskilda grannerättsliga skadeståndsregler över huvud taget är påkallade vid sidan om MskL.391 På motsvarande vis bör man anse att det föreligger skada i omgivningen t.ex. om en verksamhet bedrivs på endast en del av en större fastighet och en störning från denna verksamhet drabbar innehavare av grannbyggnader på samma fastighet.392 En annan fråga är hur man skall förhålla sig till skador på den fastighet eller den del av den fastighet på vilken verksamheten bedrivs. Möjligen kunde vid en första anblick kravet på skada i omgivningen här anses utesluta tillämpningen av MskL.393 Som Hellner anför synes dock kravet på att skadan skall drabba omgivningen i första hand ha negativ betydelse, d.v.s. att klargöra att MskL inte är tillämplig »om skadan drabbar någon som är nära associerad med den skadebringande verksamheten».394 Härav följer att t.ex. den som för sin verksamhet hyr en fastighet bör kunna åläggas ett ansvar enligt MskL gentemot fastighetsägaren om fastigheten vid utövandet av verk­ samheten har skadats genom en i MskL avsedd störning (t.ex. förorening).395 I förhållande till tolkningen av »miljopåvirkning» enligt ForL 6 § anför vidare Bugge följande:396s. 35

25.»Innholdet i begreppet "miljoet" er ikke knyttet til miljoets rettslige 391 Se vidare nedan kap. 6.4. 392 Även i LaggrMskL 1992:2 s. 5 antas att så är fallet. Jfr även beträffande tolkningen av omgivningsrekvisitet i MB 32 kap. Prop. 1985/86:83 s. 38 samt t.ex. Eriksson s. 33. Jfr vidare även beträffande SvMiljöskyddsL t.ex. Westerlund, Miljöskyddslagen s. 62 f. 393 Möjligen har omgivningsrekvisitet uppfattats på detta sätt i Prop. 1985/86:83 s. 38 och av t.ex. Eriksson s. 33. 394 Hellner, Skadeståndsrätt s. 336. Se även nedan kap. 6.4. vid not 473-474. 395 Så även enligt Hollo & Vihervuori s. 44 med hänvisning till situationen i HD 1995:108, där läcka från en jordförlagd bensintank vid en bensinstation hade förorenat dels grundvattnet samt vatten och avloppsledningsnätet, dels marken vid den fastighet som hyrts för verksamheten samt marken vid en intilliggande fastighet. — I förhållande till MskL torde omgivningsrekvisit uppfyllas beträffande samtliga nämnda skador. Hollo & Vihervuori s. 175 not 46 anför däremot att förorening som sker inom ett vattenledningsnät inte utgör en miljöskada, eftersom föroreningen då inte sker »i miljön». För egen del kan jag dock inte omfatta denna tolkning. Jfr även t.ex. Tuomainen s. 104. 396 Bugges. 229.s. 36

26.191s. 36

27.status. Det er uten betydning om det miljoelementet som skades, ers. 37

28.underlagt eiendomsrett, er allemansrett eller et kollektivt gode. Og dets. 37

29.er forurensning selv om vedkommende tilforsel medforer skade ellers. 37

30.ulempe bare for den som står for tilforseln. Den som forer skadeliges. 37

31.stoffer ned i grunnen på sin egen eiendom, företar altså en forurensnings. 37

32.selv om tilforselen ikke kan medfore skade eller ulempe for noen andres. 37

33.enn ham selv.» Det förefaller vara riktigt att omgivningsrekvisitet bör vara oavhängigt av miljöns rättsliga status.397 Om en förorening eller annan störning kan medföra skada endast för verksamhetsutövaren — t. ex. på dennes fastighet — kan man dock knappast tala om en skada i omgivningen. Men så fort skadan samtidigt medför t.ex. estetisk eller psykisk störning för en granne,398 eller hotar ett allmänt intresse såsom allmänna vattenområden,399 grundvattentillgångar400 eller djurlivet, torde man kunna anse att omgivningsrekvisitet uppfylls.401 I fråga om allmänna intressen blir tolkningen av betydelse närmast med tanke på awäijnings- och återställningsansvaret enligt MskL 6 § 1 mom. 2 punkten (se även nedan kap. 7.5.1.).s. 37

34.I motsast till vad som framgår av förarbetena till både MskL402 och MB 32 kap.,403 kan man vidare fråga sig om inte även person- och sakskador som drabbar någon utomstående som tillfälligt uppehåller sig inom verksamhets­ området (som besökare eller med stöd av allemansrätten) bör kunna ersättas enligt MskL. Utgör inte även detta skada i verksamhetens omgivning?404 Jfrs. 37

35.397 Se även Otprp nr. 33 (1988-89) s. 20 och t.ex. Westerlund, Miljöskyddslagen s. 62 med hänvisning till Prop. 1969:28 s. 259. Se även framställningen nedan kap. 7.5.1., särskilt vid not 391-394.s. 37

36.398 Se ovan kap. 6.2.3.8., särskilt vid not 255 och 258-259.s. 37

37.399 Jfr t.ex. HD 1990:143 (ref. nedan kap. 7.5.2.2.).s. 37

38.400 Jfr t.ex. HD 1995:108 (ovan not 395) och HD 1997:51 (ovan kap. 6.2.1. not 37).s. 37

39.401 Se även Reg.prop. 1992:165 s. 26. Jfr ett av Bugge s. 231 f. anfört avgörande av Hoyesterett 22. december 1998 (Inr. 86/B/1998, snr 9/1998): Marken vid Statoils oljeraffi­ naderi hade förorenats av fenolhaltig lut som läckt ut ur en ca 70 kubikmeter stor tank. Hoyesterett fastslog: »Forurensningsloven vemer det ytre miljo, jfr § 1. Inn under det faller også selve naturen med dyre- og plantelivet. Forurenseren kan ikke unnskylde seg med at forurensningen bare rammer hans egen eiendom.» — I detta fall hade m.a.o. föroreningen endast skadat sådan egendom som tillhörde förorenaren själv. Kärnan i resonemanget synes dock ligga i att omgivningsrekvisitet enligt ForL uppfylls om samtidigt ett allmänt miljöintresse kan anses ha lederats. Jfr om t.ex. tysk rätt Pfennigstorf, Liability s. 133.s. 37

40.402 Reg.prop. 1992:165 s. 21 (cit. ovan vid not 382).s. 37

41.403 Prop. 1985/86:83 s. 39.s. 37

42.404 I t.ex. SOU 1993:27 s. 698 anförs att det inte föreligger skada i omgivningen om en skogsfastighet besprutas och någon utomstående skadas inom det besprutade området, 192 till detta t.ex. Europarådskonventionen art. 2.7(a)-(b) och Pariskonventionen art. 3(a).405 I övrigt gäller att MskL inte innehåller någon definition av de miljökom­ ponenter som skall anses ingå i omgivningen. Begreppet »miljö» har på andra håll erhållit olika definitioner.406 1 skadeståndsrättsligt hänseende synes dock miljöns innehåll mera komma att bestämmas genom kretsen av ersättningsgilla skador (se nedan kap. 7.) än genom omgivningsrekvisitet.407 Klart är slutligen att omgivningsrekvisitet inte innehåller någon geografisk begräns­ ning. Tillämpningsområdet för MskL bestäms därigenom i sista hand enligt de principer som gäller på den internationella privaträttens område.408s. 37

Skyldigheten att skäligen tåla störning

1.6.3.3.1. Allmänt En i MskL avsedd miljöskada ersätts enligt 4 § 1 mom. »endast om det inte kan anses att störningen skäligen skall tålas»; toleransrekvisitet. Till skillnad från de rekvisit i MskL 1 § som har behandlats i undersökningen ovan, har i vart fall om området är noga avgränsat. Det förefaller dock enligt min mening vara rikti­ gare att även här anse att skadan drabbar omgivningen. Därefter har man att ta ställning till om avgränsningen av området kan föranleda jämkning av skadeståndet på grund av den skadelidandes medvållande. 405 Se om Europarådskonventionen art 2.7(a)-(b) Explanatory Report (15 January 1993) s. 27, samt om Pariskonventionen art. 3(a) nedan kap. 7.2.1. 406 Finsk lagstiftning innehåller ingen närmare definition av vad som skall förstås med »miljön». I olika internationella instrument och i den juridiska litteraturen har begreppet definierats på olika sätt. Se t.ex. den utförliga genomgången av Larsson s. 121 ff.; jfr idem, Scan. Stud. 1999 s. 155 ff. Se även i korthet t.ex. Kuusiniemi s. 21 f. Enligt t.ex. 1993 års Europarådskonvention art. 2.10. inkluderar »miljön» naturresurser, egendom som utgör en del av kulturarvet, samt landskapskaraktäristika. I t.ex. amerikansk miljöskadelagstiftning definieras däremot miljön såsom innefattande enbart naturresurser. Se t.ex. 33 USC § 2701(20) och 42 USC § 9601(16). Se närmare nedan kap. 7.5.1. 407 Jfr även resonemanget hos t.ex. Binger & Copple & Hoffmann, Nw. U. L. Rev. 1995 s. 1107. 408 Se även Reg.prop. 1992:165 s. 22. RevGranneL 17 § förefaller däremot uppställa ett mera begränsat geografiskt tillämpningsområde. Detta eftersom stadgandet endast gäller i förhållande till »grannar eller de som bor eller innehar fastigheter, byggnader eller lägenheter i närheten» (kurs. här). Jfr även om tolkningen av GranneL 17 § t.ex. Hollo & Vihervuori s. 43. Den norska granneloven innehåller däremot ingen geografisk begräns­ ning; lagen »gjelder så langt som det er virkninger». Se härom t.ex. Bugge s. 500 not 1540 med vidare hänvisningar.s. 38

2.193 toleransrekvisitet inget att göra med tillämpningsområdet för MskL. Men eftersom det i 4 § 1 mom. uppställs vissa kvantitativa krav på de i 1 § 1 mom. avsedda störningarna, föreligger det en klar koppling mellan stömingsrekvisitet och toleransrekvisitet. MskL 4 § är delvis besläktad med den skyldighet att tåla besvär som tidigare följde av GranneL 17 § 2 mom.409 En motsvarande skyldighet gäller även i miljöskadelagstiftningen i de övriga nordiska länder­ na, dock med t.o.m. betydande olikheter i fråga om utformning och tillämp­ ning.410 MskL:s toleransrekvisitet har tidigare behandlats tämligen utförligt i den juridiska litteraturen.411 Rekvisitet har även tangerats ett flertal gånger i undersökningen ovan.412 Här skall närmast — utan anspråk på redogörelse i detalj — beröras vissa samlade spörsmål av mera generell bärvidd. 6.3.3.2. Toleransrekvisitet i korthet Vid bedömningen av om en störning skäligen bör tålas skall enligt MskL 4 § 1 mom. hänsyn tas till bl.a. de lokala förhållandena (störningens »ortsvan-s. 38

3.409 Se även Reg.prop. 1992:165 s. 23. Se om toleransgränsen enligt GranneL 17 § 2 mom. t.ex. LagberGranneL 1914:2 s. 59 ff. samt utförligt t.ex. Kuusiniemi, bl.a. s. 180 ff., 229 ff., Sainio, bl.a. s. 90 ff, och Vuori, LM 1977 s. 44 ff. Jfr även från övrig nordisk rätt t.ex. W.E. von Eyben, Naboret s. 284 ff., Ljungman, bl.a. s. 91 ff, T. Sandvik, LoR 1962 s. 122 ff., samt Stavang, särskilt dennes genomgång av rättspraxis i kap. 3.s. 39

4.410 Se för svensk rätts del MB 32 kap. 1 § 3 st. samt härom t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 40 ff, SOU 1983:7 s. 52 ff., 152 ff. och från litteraturen t.ex. Eriksson s. 67 ff., Larsson s. 273 ff. Se för norsk rätts del ForL 56 § 1 ledd med hänvisning till granneloven 2 § 2-4 ledd samt härom t.ex. Otprp nr 33 (1988-89) s. 36 ff, NOU 1982:19 s. 62 ff. och från litteraturen t.ex. Bugge s. 288 ff, särskilt s. 288 f., 386 f., Stavang, särskilt kap. 3, Tyrén s. 160 ff. I DaMskL uppställs inget uttryckligt toleransrekvisit, men även här anses en toleransgräns gälla. Se t.ex. Betcenkning 1992 nr. 1237 s. 169 samt t.ex. Basse & Tonnesen & Wiisbye s. 33 ff. och Pagh, Miljöansvar bl.a. s. 296, 324, 372, 380. Vidare kan nämnas att i t.ex. UmweltHG 5 § toleransgränsen är knuten till ersättandet av sakskador. Se närmare härom t.ex. Salje s. 169 ff., ScmidtSalzer s. 474 ff. I Europarådskonventionen är åter ett undantag för ortsvanliga störningar upptaget i art. 8 bland de traditionella grunderna för ansvarsbefrielse vid strikt ansvar (force majeure etc.). Se närmare härom t.ex. Explanatory Report (15 January 1993) s. 34.s. 39

5.411 Här kan särskilt hänvisas till Kuusiniemi, SYS:n julkaisuja 22 s. 41 ff. samt Hollo & Vihervuori s. 129 ff. Jfr även ovan i not 409 och 410 anförda arbeten.s. 39

6.412 Se t.ex. famställningen ovan kap. 4.1. vid not 5, kap. 6.2.1. vid not 64, kap. 6.2.2.1. vid not 92-95, kap. 6.2.2.2. vid not 103, kap. 6.2.2.3. vid not 119, kap. 6.2.3.7. vid not 225-226, kap. 6.2.3.8. vid not 234-235, 239-243 och in fine, kap. 6.2.3.9. vid not 269, kap. 6.2.3.10. vid not 272-273, kap. 6.3.1.1. vid not 300-307, samt kap. 6.3.1.2. i not 329 och 330. 194 lighet»), samt hur allmänt störningen annars förekommer under jämförliga förhållanden (störningens »allmänvanlighet»).413 Bedömningen är här länkad till inte minst typen av störning. I de svenska förarbetena betonas att vissa typer av störningar sällan eller aldrig torde kunna betraktas som orts- eller allmänvanliga. Som exempel härpå nämns störningar i form av sprängningar samt förorening av mark eller grundvatten, medan det däremot anses att mindre störningar eller skador till följd av t.ex. luft- och vattenförorening lik­ som buller i viss utsträckning får tolereras utan ersättning.414s. 39

7.Se även från rättspraxis distinktionen i t.ex. NJA 1975 s. 155, där det fastslogs atts. 40

8.skakningar pga vägtrafik får bedömmas enligt en lägre toleransnivå än trafikimmis-s. 40

9.sioner i form av buller och avgaser.415 Toleransgränsen torde åtminstone tidigares. 40

10.ha blivit särskilt hög vid estetiska och psykiska störningar. Jämför t.ex. NJA 1988s. 40

11.s. 376,416 som gällde reducerat fastighetsvärde pga psykisk och estetisk störning,s. 40

12.med t.ex. NJA 1977 s. 424417 som gällde reducerat fastighetsvärde pga buller. Mens. 40

13.se även från senare rättspraxis om SvMskL [MB 32 kap.] NJA 1999 s. 385418 4 J1f9rs. 40

14.härmed for finsk rätts del HD 1999:61 (InlösningsL). Se även övrig ovan i kap.s. 40

15.6.2.3.8. anförd nordisk rättspraxis. Det understrycks att rättsläget kan förändras i takt med att de tekniska möjlig­ heterna att förebygga störningar förbättras.420 Jfr för norsk rätts del grannelo­ ven 2 § 2 ledd, som även gäller enligt ForL 56 § 1 ledd.421 Resonemanget torde i stort kunna överföras även till tolkningen av orts- och allmänvanlighetskriteriet enligt MskL 4 § 1 mom. En annan sak är att räckvidden av detta resonemang begränsas av 4 § 2 mom. (se strax nedan). Inom ramen för skälighetsbedömningen enligt MskL 4 § 1 mom. skall dock vidare uttryckligen beaktas också den situation i sin helhet som orsakat störningen. Ett motsvarande kriterium saknas i miljöskadelagstiftningen i de 413 I motiven till MskL 4 § 1 mom. berörs innebörden av orts- och allmänvanlighet endast kortfattat i t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 24. Jfr härmed även Reg.prop. 1999:84 s. 129 om RevGranneL 17 § 2 mom. Se närmare om innebörden t.ex. ovan kap. 6.3.3.1. i not 409-410 anförda arbeten. 414 Prop. 1985/86:83 s. 41. 4,5 Ref. ovan kap. 6.2.2.2. vid not 103. 416 Ref. ovan kap. 6.2.3.8. vid not 240-241. 417 Ref. ovan kap. 6.2.2.1. vid not 92. 418 Ref. ovan kap. 6.2.3.8. vid not 242. 419 Ref. ovan kap. 6.2.3.8. vid not 260. 420 Prop. 1985/86:83 s. 41. 421 Granneloven 2 § 2 ledd tillkom i samband med stiftandet av ForL. Enligt stadgandet »skal det leggjast vekt på kva som er teknisk og okonomisk mogeleg å gjera for å hindre eller avgrensa skaden eller ulempa». Se närmare om detta stadgande t.ex. Otprp nr 33 (1988-89) s. 38 f.s. 40

16.195 övriga nordiska länderna (jfr även t.ex. UmweltHG). Hos oss innehöll inte heller propositionen till MskL något dylikt omnämnande; kriteriet tillkom först under riksdagsbehandlingen av lagförslaget. Tillägget motiverades med att också sådana faktorer som inte är beroende av verksamheten — t.ex. planläggning — bör kunna beaktas i tillräckligt hög grad.422 Skillnaden jäm­ fört med de övriga nordiska länderna synes dock inte bli stor. Även här torde nämligen tolkningen av vad som skäligen bör tålas på basis av orts- och allmänvanligheten bli beroende av en helhetsbedömning in casu.423 Också i propositionen till MskL betonades att skyldigheten att skäligen tåla störning bör avgöras in casu på basen av en helhetsbedömning, där utgångspunkten skall vara »den skadelidandes ställning i det enskilda fallet jämfört med andra motsvarande fall».424s. 40

17.Inom ramen för denna helhetsbedömning kan en mängd faktorer beaktas. Utöver typen av störning (ovan)425 kan även t.ex. dess varaktighet426 och styr­ ka,427 samt den uppkomna skadans ekonomiska kännbarhet för skadelidande428 inverka på bedömningen. Rimlig hänsyn får även tas till förhållandena på verksamhetsutövarens sida.429 Toleransgränsen påverkas dock inte direkt av huruvida störningen beror på en verksamhet som utövas med stöd av tillstånd. Men innehållet i miljötillstånd och motsvarande lösningar (t.ex. gränsvärden för immissioner,430 regler för hälsoskydd431) skall enligt förarbetena till MskLs. 41

18.422 Se LagutskBet 1994:10 s. 5. Se även utförligare härom exempelvis Hollo & Vihervuori s. 139.s. 41

19.423 För norsk rätt del betonas detta uttryckligen i t.ex. Ot prp nr 33 (1988-89) s. 39. För svensk rätts del framgår detta även tydligt av resonemanget i t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 40 ff. Se även för dansk del t.ex. Basse & Tonnes en & Wiisbye s. 33 ff. med vidare hänvisningar och särskilt s. 34 f. om inverkan av planläggning.s. 41

20.424 Reg.prop. 1992:165 s. 24 f. Jfr även Kom.miet. 1990:17 s. 51 ff., särskilt s. 52.s. 41

21.425 Se även Reg.prop. 1992:165 s. 25.s. 41

22.426 Se ovan kap. 6.3.1.1. vid not 300-307.s. 41

23.427 Se Kom.miet. 1990:17 s. 54.s. 41

24.428 Se Prop 1985/86:83 s. 42.s. 41

25.429 Se ovan vid not 420-421 om tekniska och ekonomiska möjligheter att förebygga störningar. Jfr härtill även Kom.miet 1990:17 s. 54 där det anförs att man kan beakta att störningen har berott på sådana svårigheter som är oundvikliga när en viss industriell verksamhet inleds, låt vara att även andra omständigheter såsom störningens styrka bör beaktas. Jfr även Reg.prop. 1992:165 s. 25.s. 41

26.430 I rättspraxis har man vid utdömande av skadestånd för t.ex. buller enligt GranneL stundom beaktat att rekommenderade gränsvärden för buller har överskridits. Se t.ex. HD 1982 II 109 (ovan kap. 6.2.2.1. vid not 86). Vad gäller bedömningen av ersättningsskyldig­ heten i samband med vägförrättning har dylika gränsvärden däremot inte beaktats — 196 beaktas som ett led i den samlade bedömningen av skyldigheten att tåla stör­ ning.44 332 1I t.ex. svensk rätt förefaller man allmänt betona att det är särskilt vik­ tigt att föreskriva ansvar för skadliga följder av just sådan verksamhet som utövas med stöd av tillstånd.433 4 O34ckså den tidsordning i vilken den skadegörande respektive den skadelidande verksamheten har inletts skall beaktas. En­ ligt GranneL 17 § 2 mom. gällde att besväret inte var oskäligt om grannelagsförhållandet hade inträtt först efter besväret och detta inte senare märkligt ökats {»prioritetskriteriet»').™ Bedömningen enligt MskL blir dock mera flexibel; avsikten med MskL är inte att uppställa ett lika ovillkorligt prioritetskriterium.435 Med MskL som modell följer numera också RevGranneL 17 § 2 mom. samma mönster. I motiven till det nya 17 § 2 mom. antas att slopandet av prioritetskriteriet i ovillkorlig form inte i praktiken ändrar rättsläget.436s. 41

27.Prioritetskriteriet har ansetts dels ansluta sig till bedömningen av orts-s. 42

28.vanligheten, dels bygga på tanken att den skadelidande har samtyckt tills. 42

29.skadan om grannelagsförhållandet har inträtt först efter besväret.437s. 42

30.Som Saxén anför borde dock prioritetskriteriet tolkas restriktivt, »bl.a.s. 42

31.med beaktande av att man har skäl att förhålla sig kritiskt till påståendet åtminstone inte uttryckligen — i exempelvis HFD 18.3.1998/450 och HD 1979 II24 (ovan kap. 6.2.2.1. vid not 90-91). Se även för t.ex. norsk del Otprp nr 33 (1988-89) s. 42 f., där det anförs att de riktgivande bullergränser som har fastslagits av Miljovemdepartementet »ikke direkt kan legges til grunn ved fastleggingen av den naborettslige tålegrense», men att de kan tillmätas viss betydelse inom ramen för en helhetsbedömning in casu. Till stöd härför hänvisas från Hoyesterett till Rt 1983 s. 152, som gällde ersättning för buller vid expropriation för anläggande av en motorväg. Hoyesterett fann här »at skjonnet måtte oppheves på grunn av uklare skjonnsgrunner». För svensk del beaktades vid utdömande av ersättning i t.ex. NJA 1977 s. 424 (ref. ovan kap. 6.2.2.1. vid not 92) att rekommendera­ de bullergränser överskreds. 431 Jfr även lösningen i RevGranneL 19 § 2 mom. Se även härom Reg.prop. 1999:84 s. 129 f. 432 Se Reg.prop. 1992:165 s. 15, Kom.miet. 1990:17 s. 53, samt t.ex. Hollo & Viher­ vuori s. 146 ff., Salo & Snellman s. 111. Jfr beträffande ForL t.ex. NOU 1982:19 s. 78 433 Se t.ex. Bengtsson, SvJT 1993 s. 381, idem, Miljörättslig tidskrift 1994 s. 148, Gillbergs. 170 ff., särskilt s. 172. Jfr även beträffande DaMskL tolkningsrekommendationen av t.ex. Pagh, Miljöansvar s. 323 ff. 434 Se närmare härom LagberGranneL 1914:2 s. 60 f. och t.ex. Kuusiniemi s. 654 ff, Saxén, Skadeståndsrätt s. 229 f., Vuori, LM 1977 s. 47 ff. 435 Se Reg.prop. 1992:165 s. 24 f. samt t.ex. Hollo & Vihervuori s. 150 f. Jfr även Reg.prop. 1999:84 s. 129 beträffande tolkningen av RevGranneL 17 § 2 mom. 436 Se Reg.prop. 1999:84 s. 129. 437 Se för finsk rätts del t.ex. LagberGranneL 1914:2 s. 60, samt Hollo & Vihervuori s. 150 f. Jfr även för svensk del t.ex. Prop. 1969:28 s. 243 f, SOU 1983:7 s. 54, samt Eriksson s. 76 f.s. 42

32.197s. 42

33.att den skadelidande samtyckt till skadan».438 1 rättspraxis om GranneLs. 43

34.17 § 2 mom. synes man dock i och för sig ha upprätthållit ett ovillkor­s. 43

35.ligt prioritetskriterium. En annan sak är sedan — som Kuusiniemi hars. 43

36.konkluderat — att kriteriets faktiska tillämpningsområde har givits ens. 43

37.tämligen snäv tolkning.439 Detta torde även motsvara det ursprungligas. 43

38.syftet med GranneL 17 § 2 mom.440 Skälighetsbedömningen är central vid prövningen av skyldigheten att tåla störning enligt MskL 4 § 1 mom. Och eftersom utgångspunkten i MskL är att skadan skall ersättas, är det motiverat att tolka toleransrekvisitet i en för den skadelidande förmånlig riktning.441 Om en störning överskrider den tolerans­ gräns som anges i 4 § 1 mom. är det vidare klart att en därav orsakad skada skall ersättas i dess helhet.442s. 43

39.Jfr däremot för tidigare svensk rätts del t.ex. NJA 1977 s. 424 (ref.s. 43

40.ovan kap. 6.2.2.1.), där vid vissa trafikimmissioner närmast i form avs. 43

41.buller de drabbade fastighetsägarna ansågs skäligen böra tåla en mins­s. 43

42.kning med fem procent av fastighetsvärdet, med vilket belopp skade­s. 43

43.ståndet reducerades. Detta avdrag — i praktiken en självrisk — hars. 43

44.ansetts ha ett visst stöd i lagtexten till den tidigare SvMiljöskyddsL 30s. 43

45.§,443 men avgörandets räckvidd som prejudikat har ifrågasatts. I SOUs. 43

46.1983:7 anförs att »man kan inte utgå från att saken skulle bedömas pås. 43

47.samma vis vid andra typer av störningar».444 Skadan i NJA 1977 s. 424s. 43

48.rubriceras i svensk rätt som ren förmögenhetsskada.445 Utredningens. 43

49.stannade för att motsvarande avdrag bör göras enligt väsentlighetsrek-s. 43

50.visitet i SvMskL 1 § 2 st. vid störningar som är orts- och allmänvanligas. 43

51.438 Saxén, Skadeståndsrätt s. 129 f. med hänvisning till Ljungman s. 103 ff. som även visar att ortsvanlighetskriteriet går före prioritetskriteriet.s. 43

52.439 Se vidare Kuusiniemi s. 654 ff., särskilt s. 673 f.s. 43

53.440 Se t.ex. LagberGranneL 1914:2 s. 60 där det betonas att 17 § inte skyddar ett nytt grannelagsförhållande. Men om besväret efteråt väsentligt tilltagit, kan granne i fråga om denna ökning hävda prioritetsrätt. Vidare anförs att den som förvärvar äganderätt till en lägenhet som besväras av lagstridig immission självfallet inträder i fångesmannens rätt. Och »någon inskränkning i rättigheten att åberopa sig på oskäligt besvär kan slutligen icke heller den vara underkastad, hvilken efter det en industriell inrättning i grannskapet tillkommit, vidtagi . sådan ändring i användningen af sitt område (kurs, här), att han numera lider oskäligt besvär af inrättningen, t.ex. genom att hagmark uppodlas till åker eller trädgård».s. 43

54.441 Jfr t.ex. Eriksson s. 71.s. 43

55.442 Se även dislcussionen hos t.ex. Kuusiniemi, Korvattavuus s. 230 ff.s. 43

56.443 Se t.ex. SOU 1983:7 s. 54, Eriksson s. 77.s. 43

57.444 SOU 1983:7 s. 54. Se även t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt (4. uppl.) s. 148.s. 43

58.445 Hellner, Skadeståndsrätt s. 340 f. anför dock att det kan diskuteras om förlusten i fall som NJA 1977 s. 424 bör betraktas som sakskada eller som ren förmögenhetsskada. 198s. 43

59.men som trots detta inte skäligen bör tålas enligt 1 § 3 st.446 Däremots. 44

60.gäller något motsvarande inte i förhållande till person- och sakskada.s. 44

61.Se även från senare praxis t.ex. NJA 1988 s. 376 (ref. ovan kap.s. 44

62.6.2.3.8.), där tolkningen om avdrag godtogs då fråga var om reducerats. 44

63.fastighetsvärde på grund av estetisk och psykisk störning.447 Se ävens. 44

64.NJA 1999 s. 385 (ref. ovan kap. 6.2.3.8.). Jfr NJA 2000 s. 737 (ref.s. 44

65.nedan kap. 7.4.3.), där avdrag inte gjordes enligt SvMskL 1 § 2 st. dås. 44

66.störningen inte var att anse som orts- eller allmänvanlig enligt 1 § 3 st.s. 44

67.Till detta kommer att det i litteraturen även förefaller råda en visss. 44

68.osäkerhet om den närmare tolkningen av SvMskL (MB 32 kap) 1 § 3s. 44

69.st. Exempelvis tycks Axlund mena att man inte heller i förhållande tills. 44

70.tolkningen av 1 § 3 st. kategoriskt kan utesluta ett avdrag.448 4E4r9ikssons. 44

71.betonar att toleransnivån i 1 § 3 st. i och för sig har knutits till stör­s. 44

72.ningen och inte till skadan. Utgångspunkten bör därför vara att skadans. 44

73.ersätts i dess helhet. Men inte heller han vill utesluta att avdrag kans. 44

74.göras också enligt 1 § 3 st. i fall där det t.ex. är möjligt att göra ens. 44

75.fördelning mellan tolerabla och icke tolerabla stömingsdelar.s. 44

76.I finsk immissionsrätt har man tidigare ansett att alla skador —s. 44

77.också ren förmögenhetsskada — skall ersättas i helhet om störningens. 44

78.är sådan att den inte skäligen bör tålas.450 Då syftet med MskL inte vars. 44

79.att försämra rättsskyddet för de som lider skada,451 är det uppenbart atts. 44

80.samma tolkning måste bli gällande även i förhållande till MskL. I MskL 4 § 2 mom. begränsas i flera avseenden skyldigheten att skäligen tåla störning. Syftet med stadgandet sägs vara att förhindra en inskränkning av det ersättningsansvar som annars kunde följa av bl.a VL 11 kap. 2 §452 och SkL.453 4 54s. 44

81.Enligt MskL 4 § 2 mom. föreligger ingen skyldighet att tåla störning i fråga om skador som har orsakats uppsåtligen eller genom brott, inte heller i fråga om personskador eller sådana sakskador som inte är ringa.*5* 446 SOU 1983:7 s. 151 f. 447 Se även SOU 1983:7 s. 52 med hänvisning till bedömningen av estetiska störningar i de äldre vattenrättsliga avgörandena NJA 1960 s. 726 och NJA 1965 s. 359. 448 Axlund s. 89 ff. 449 Eriksson s. 77 f. 450 Se t.ex. Hyvönen, LM 1984 s. 393 ff., Kuusiniemi, Korvattavuus s. 230. 451 Se Reg.prop. 1992:165 s. 24. 452 Se om VL 11 kap. 2 § ovan kap. 4.3.1.3. 453 Se t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 24. 454 I betänkandet av miljöskadelagskommissionen föreslogs inte något motsvarande stadgande om undantag från skyldigheten att tåla störning. Här ansågs dock skälighetsbe­ dömningen i sig innehålla ett undantag för skador som har orsakats uppsåtligen eller genom brott. Se Kom.miet. 1990:17 s. 54. Under den senare lagberedningen ansågs dock att detta undantag bör skrivas in i lagen, kompletterat med ett undantag för även person­ skador samt sakskador som inte är ringa. Se utförligare t.ex. Hollo & Vihervuori s. 154 ff.s. 44

82.199s. 44

83.Se från rättspraxis om ersättande av personskada enligt MskL t.ex. HDs. 45

84.1999:124 (ref. ovan kap. 6.2.3.4.). Vidare kan hänvisas till t.ex. Östras. 45

85.Finlands HovR 26.11.1996/294.1 detta fall hade A besprutat en jord-s. 45

86.gubbsodling med insektsbekämpningsmedel. Följande dag uppsöktes. 45

87.den fyraårige grannen B läkarvård på grund av att denne hade drabbatss. 45

88.av nässelutslag. Utslagen kvarstod under två veckors tid och i de testers. 45

89.som gjordes framkom inget som tydde på allergi hos B. HovR fann atts. 45

90.ett orsakssamband mellan A:s verksamhet och B:s utslag var sannolikts. 45

91.bevisat enligt MskL 3 §. A förpliktades att till B utge 1 000 mark såsoms. 45

92.skälig ersättning för sveda och värk, samt att ersätta B:s far för denness. 45

93.inkomstförlust och för dennes rese- m.fl. kostnader pga uppsökande avs. 45

94.läkarvård för B.455 Enligt motiven till MB 32 kap. 1 § 3 st. skall åter skadegöraren »inte kunna åberopa orts- eller allmänvanlighet när den skadelidandes hälsa försämras», eller när den skadelidande drabbas av en för denne »ekonomiskt kännbar skada».456 Av motiven till t.ex. ForL 8 kap. framgår däremot att lagstiftaren i Norge har valt att låta spörsmålet om toleransgränsen vid personskada stå öppet.457 För finsk och svensk rätts del återstår det att se vad som kommer att tolkas som ringa sakskada respektive en för den skadelidande ekonomiskt kännbar skada (jfr MskL 5 § 1 mom. beträffande tolkningen av ren förmögenhetsskada som inte är ringa458). Förarbetena till MskL ger ingen närmare vägledning. Också på denna punkt förefaller det dock vara motiverat att utgå från en skadelidarvänlig tolkning. Betydelsen av toleransgränsen i 4 § 1 mom. kunde vid sakskada då inskränkas till närmast bagatellartade skador. Hänsyn far dock även tas till den skadelidandes ekonomiska ställning, liksom dennes egenskap av enskild person eller näringsidkare, etc.459s. 45

95.I t.ex. HD 1999:124 (ref. ovan kap. 6.2.3.4.) — där sakskadan bestods. 45

96.av 2 500 mark för rengöring av den nerdammade bilen och 100 marks. 45

97.för hyra av ersättande bil — aktualiserades tolkningen av toleransrekvi-s. 45

98.sitet över huvud taget inte. I t.ex. HD 2001:61 (ref. ovan kap. 6.3.1.2.),s. 45

99.455 Fallet har kommenterats av Kuusiniemi, Oikeustieto 1/1997 s. 4 ff.s. 45

100.456 Se Prop. 1985/86:83 s. 41 f. Se Prop. 1969:28 s. 377 f. om motsvarande tolkning enligt SvMiljöskyddsL. Jfr även t.ex. Conradi, NFT 1973 s. 123.1 förarbetena betonas att denna tolkning inte hindrar en nedsättning av skadeståndet vid t.ex. exceptionell mottaglig­ het för skada eller vid medverkan av kasuella händelser. Se Prop. 1985/86:83 s. 42, 47.s. 45

101.457 I Otprp nr 33 (1988-89) s. 43 anförs att man »onsker ikke å ta endelig standpunkt til hvorvidt det bor gjelde en tålegrense for skade direkte på person ... [och man] lar derfor spörsmålet stå åpent. så vel når det gjelder personskader etter forurensningsloven som etter granneloven for övrig». Jfr även NOU 1982:19 s. 78 f.s. 45

102.458 Jfr även MB 32 kap. 1 § 2 st. Se närmare nedan kap. 7.3.4.1.s. 45

103.459 Jfr även Prop. 1985/86:83 s. 42. 200s. 45

104.där sakskadan uppgick till 4 000 mk, ansågs dock att störningen intes. 46

105.var sådan att den skäligen borde tålas enligt MskL 4 § 1 mom. Enligts. 46

106.min mening hade det redan här varit riktigare att grunda avgörandets. 46

107.direkt på undantagsregeln i 4 § 2 mom. Jfr minoriteten i HD (två JR). De faktorer som skall tas i beaktande vid fastställandet av skyldigheten att skäligen tåla störning synes uppfattas på ett åtminstone någorlunda likartat sätt i t.ex. de nordiska länderna. Som ovan redan framgått kan man däremot peka på större diskrepanser i fråga om själva tillämpningsområdet för toleransrekvisitet. Enligt den svenska MB gäller över huvud taget ingen skyldighet att tåla störningar i förhållande till culpöst orsakade skador (32 kap. 1 § 3 st.); toleransrekvisitet är här utformat som ett undantag från det strikta ansvaret.460 För finsk rätts del kan det åter betraktas som delvis omtvistat huruvida rätt till ersättning på culpagrund enligt SkL kvarstår i sådana fall där toleransrek­ visitet utesluter skadeståndsansvaret enligt MskL. Enligt t.ex. Hollo & Vihervuori bör det anses vara klart att i dylika fall vägen inte öppnas för att kräva ersättning enligt SkL.461 Man frågar sig likväl om detta verkligen är så klart. I motsatt riktning talar inte minst det faktum, att man genom stiftandet av MskL inte avsåg att försämra de skadelidandes rättsskydd i förhållande till det ansvar som annars kunde följa av bl.a. SkL.462 GranneL 17 § har tidigare inte heller hindrat vare sig ansvar enligt SkL eller strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag för besvär som till sin typ har omfattats av 17 § men som inte har överskridit toleransgränsen (t.ex. på grund av att besväret inte har varit varaktigt utan endast tillfälligt).463 Som jämförelse kan här ytterligare nämnas, att i rättspraxis skadeståndstalan på culpagrund enligt SkL har bifallits då skadelidande har försummat att väcka talan före preskriptionstidens utgång enligt ett särreglerat strikt skadeståndsansvar.464 Enligt min uppfattning är det 460 Se även Prop. 1985/86:83 s. 40, samt t.ex. Eriksson s. 67 f. 461 Hollo & Vihervuori s. 132. 462 Se Reg.prop. 1992:165 s. 24; se även ovan vid not 452-453. 1 t.ex. DaMskL 7 § fastslås uttryckligen, att denna lag inte begränsar skadelidandes tillgång till ersättning enligt annan lagstiftning eller enligt allmänna regler om skadestånd inom eller utom kon­ trakt. Jfr även t.ex. UmweltHG 18 §. Jfr för finsk rätts del t.ex. ProdAnsvL 11 §. 463 Bland den tämligen omfattande rättspraxisen är det tillräckligt att här hänvisa till t.ex. HD 1976 II 60 och HD 1982 II 94 (bullerskador; ref. ovan kap. 6.2.2.1.), HD 1994:122 (skakningsskador; ref. ovan kap. Ö.2.2.2., jfr HD 1996:59) samt HD 1989:7 och HD 1962 II 26 (sot; ref. ovan kap. 6.2.3.2.). Jfr även om norsk rätt nedan vid not 466-467. 464 Se exempelvis HD 1983 II 157 (fastän talan förkastades såsom preskriberad till den del den hade förts med stöd av 1923 års lag om luftfart, utgjorde detta inget hinder för att utdöma ersättningar enligt SkL). Jfr härtill även situationen i t.ex. HD 1950 I 14 (1928 årss. 46

108.201 inget som talar för att göra en avvikande bedömning i förhållande till MskL och dess toleransrekvisit.465 Men eftersom enligt SkL 5 kap. 1 § ren förmögenhetsskada ersätts endast under vissa förutsättningar, och eftersom någon skyldighet att tåla störning enligt MskL 4 § 2 mom. inte förligger i fråga om personskada och mer än ringa sakskada, torde den praktiska betydelsen av SkL sällan bli särskilt stor i detta sammanhang.s. 46

109.I t.ex. Norge uppställer åter ForL 8 kap. 56 § ett toleransrekvisit endast i förhållande till sådan förorening som är tillåten?661 motiven till ForL anförs att toleransgränsen enligt granneloven 2 § i princip gäller både tillåten och otillåten förorening, men »spörsmålet om hvilken betydning tålegrensen får ved akutt forurensning, har så vidt utvalget kjenner til, ikke vsrt oppe i rettspraksis». Enligt motiven har i dylika fall ofta åberopats strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag (»det ulovfestede risikoansvar»). Då toleransrekvisitet sålunda bedömdes ha haft ringa praktisk betydelse i förhållande till skador orsakade genom otillåten förorening, fann man inte heller något bäran­ de skäl för att i ForL uppställa en toleransgräns för dylik förorening.467s. 47

UTVÄRDERING

1.För svensk del har Bengtsson frågat sig vilka störningar som verkligen kan sägas naturligt gå in under en miljöskadelagstiftning. Enligt honom är kärnan i lagstiftningen självfallet föroreningar av olika slag, men det är diskutabelt vad som egentligen bör räknas dit.468 Det är enligt Bengtsson inte givet att exempelvis buller skall behandlas på samma sätt som förorening av t.ex. luft eller vatten. Något liknande gäller enligt honom också strålning, skador orsakade av biotekniska produkter, obehag av djur, skakningar, skador genom sprängsten, och grävningsskador (vilka ju faller under MB 32 kap. 5 § ). Vida­ re menar Bengtsson att det kanske kan vara naturligt att lukt, ljus liksom L angående elektriska anläggningar hindrade inte skadeståndstalan på kontraktuell culpagrund). Se även från litteraturen t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 216, 219, 221, samt t.ex. Routamo & Ståhlberg s. 352.s. 47

2.465 Visst stöd härför förefaller även kunna hämtas från tolkningen av både HovR och JR Tulokas i HD 1599:124 (ref. ovan kap. 6.2.3.4.).s. 47

3.466 Gränsdragningen enligt ForL mellan tillåten och otillåten förorening behandlas utförligt av t.ex. Bugge s. 288 ff.s. 47

4.467 Se NOU 1982:19 s. 78 och Otprp nr 33 (1988-89) s. 34 f.s. 47

5.468 Jfr även ovan kap. 6.2.1., särskilt vid not 32-35 och 80-81. 202 estetiska och psykiska immissioner tas med i en grannerättslig reglering. Men att dra paralleller mellan dylika störningar och föroreningar är enligt hans tycke »knappast motiverat och kan leda till säregna resultat», varför de bör hållas utanför miljöskadelagstiftningen.469 Om man en gång stannar för att ett skadeståndsansvar på grannerättslig grund fortsättningsvis skall existera vid sidan av miljöskadeansvaret kunde det te sig naturligt att först föra en principdiskussion om vilka typer av störningar som skall täckas av respektive ansvarsregim. Någon sådan diskussion fördes emellertid aldrig (åtminstone inte öppet) i samband med tillkomsten av MskL. Tvärtom har det därefter genom L 90/2000 i RevGranneL 17 § 1 mom. skett ett närmande till stömingsförteckningen i MskL. Enligt RevGranneL 17 § 1 mom. gäller att fastighet, byggnad eller lägenhet inte får användas så att grannar »orsakas oskäligt besvär av ämnen som är skadliga för miljön, sot, smuts, damm, lukt, fukt, buller, skakning, strålning, ljus, värme eller annan motsvarande påverkan».470 1 praktiken torde stadgandet komma att täcka sam­ ma störningar som MskL 1 § 1 mom.471 RevGranneL 18 § 1 mom. förutsätter likväl att MskL tillämpas om det är fråga om en miljöskada (jfr GranneL 23a §). Av förarbetena till både RevGranneL och MskL framgår tydligt att omgivningsrekvisitet är avsett att vara styrande för det tilltänkta förhållandet mellan lagarna. Skador i vad som må anses höra till den »inre miljön» skulle enligt denna tolkning komma att bedömas enligt RevGranneL, medan skador i den »yttre miljön» skulle falla inom tillämpningsområdet för MskL.472 469 Bengtsson i t.ex. SvJT 1993 s. 378 ff. Jfr även ovan kap. 6.2.4. vid not 287-289. 470 I Reg.prop. 1999:84 s. 128 f. anförs härom att de uppräcknade typerna av immission motsvarar den tidigare GranneL 17 § och praxis i fråga om tolkningen av den, men att ordalydelsen i paragrafen moderniseras. Se även ovan kap. 6.1. vid not 7. 471 I litteraturen har man dock stundom tolkat GranneL 17 § extensivare än vad som har ansetts kunna följa av stömingsförteckningen i MskL 1 §. Se t.ex. ovan kap. 6.2.3.7. vid not 227-230 om djur och fåglar, samt kap. 6.2.3.8. vid not 253-254 om psykiska och estetiska störningar. Se även t.ex. Routamo och Stahlberg s. 92 som anför att negativ immission inte täcks av GranneL 17 § men nog av stömingsbegreppet i MskL 1 §. Detta eftersom enligt författarna i MskL »korvattavaan vahinkoon johtava ympäristömuutos on määritelty väljemmin» än i GranneL. Jfr även idem, 4 uppl. s. 96 beträffande RevGranneL 17 §. Se även ovan kap. 6.2.3.9. vid not 268. Till största del rör sig de nämnda tolkningsdiskrepansema om störningar i fråga om vilka (de bristfälliga) motiven till GranneL (jfr RevGranneL) 17 § inte ger någon vägledning, men vilka enligt motiven till MskL inte skall betraktas som störning. För egen del har jag emellertid svårt att se att en språklig tolkning av 17 § GranneL och RevGranneL samt MskL 1 § i sig skulle medföra olika resultat. 472 I Reg.prop. 1999:84 s. 129 anförs sålunda följande om förhållandet mellan MskL och den grannerättsliga ansvarsregleringen: »Lagen om ersättning för miljöskador gällers. 47

6.203s. 48

7.Som ovan anförts kunde man dock även på goda grunder hävda att också MskL:s omgivningsrekvisit inkluderar skador i den inre miljön.473 1 vart fall ligger denna tolkning i linje med den ovan uttalade uppfattningen, att omgivningsrekvisitet i första hand synes böra ges negativ betydelse. Dess objektiva ratio är endast att klargöra att MskL inte är tillämplig om skadan drabbar någon som är nära associerad med den skadebringande verksamheten474 (t.ex. verksamhetsutövarens arbetstagare). Enligt denna tolkning kunde m.a.o. skadeståndsbestämmelsema i RevGranneL 17-20 § upphävas såsom överflödiga i förhållande till vad som följer — eller åtminstone kunde följa — redan av MskL.s. 49

8.Och även om man skulle komma fram till en motsatt tolkning har man anledning att fråga sig om det verkligen är motiverat att med tanke på endast skador i den inre miljön upprätthålla en särreglering i RevGranneL. Man märker även att toleransrekvisitet i MskL 4 § medför en för den skadelidande mera förmånlig bedömning än vad som framgår av motsvarande stadgande i RevGranneL. Toleransrekvisitet i RevGranneL 17 § 2 mom. innehåller inget explicit undantag för skador som har orsakats uppsåtligen eller genom brott, inte heller görs här något uttryckligt undantag för personskador och sakskador som inte är ringa. Någon motsvarighet till MskL 3 § om lindrad bevisbörda avseende orsakssambandet finner man härtill inte i RevGranneL. Å andra sidan torde enligt RevGranneL — och i motsats till vad som följer av MskL 5 § 1 mom. (se nedan kap. 7.3.4.1.) — ren förmögenhetsskada kunna ersättas oberoende av vållande även om skadan är ringa.475 De skadelidande kan bl.a. på grund av nämnda diskrepanser komma att försättas i olika positioner enbart beroende på om en och samma störning drabbar vad som må anses höra till miljöskador som orsakas av liknande immission som vad som anges i 17 § i... [RevGran­ neL], men skadorna skall alltid orsakas i miljön [i "omgivningen" enligt den svenskspråki­ ga ordalydelsen i MskL 1 § 1 mom.]. Lagen om ersättning för miljöskador gäller sålunda inte t.ex. immission från en lägenhet till en annan i samma byggnad. Ersättning för dylika skador skall kunna yrkas med stöd av lagen angående vissa grannelagsförhållanden på samma sätt som för närvarande.» Jfr till detta även motsvarande resonemang i Reg.prop. 1992:165 s. 21.s. 49

9.473 Se ovan kap. 6.3.2. vid not 382-391.s. 49

10.474 Se ovan kap. 6.3.2. vid not 394.s. 49

11.475 Avsikten torde ha varit att RevGranneL i fråga om bl.a. ersättningsgilla skador helt skall motsvara vad som tidigare har följt av GranneL. Se Reg.prop. 1999:84 s. 129. Skriv­ ningen »skada och annat men» i GranneL 21 och 23 § har ansetts omfatta också ren förmögenhetsskada. Se allmänt härom t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 16 f., samt Saxén, Skadeståndsrätt s. 230. 204 den inre- eller den yttre miljön.476 Detta förefaller vara inkonsekvent. För egen del har jag som sammanfattning till det ovan anförda svårt att finna något bärande skäl för att i RevGranneL 17-20 § kvarhålla skadeståndsbestämmelser avseende samma slag av störningar som omfattas av MskL 1 § 1 mom., men som drabbar endast den »inre miljön». Mycket talar för att det vore mera konsekvent och ändamålsenligt att tillämpa MskL också i dylika fall. Och enligt min uppfattningen är en sådan tillämpning av MskL möjlig de lege lata genom tolkning av omgivningsrekvisitet i 1 § 1 mom.s. 49

12.Som en mera övergripande iakktagelse kan i detta sammanhang även konstateras att stömingsrekvisitet i MskL onekligen är svårtolkat. Centralt är vad som kan anses omfattas av skrivningen »annan liknande störning» i 1 § 1 mom. 3 punkten. Enligt den skiljelinje som har förespråkats ovan är stör­ ningens egenskaper — inte dess verkningar — avgörande för tolkningen. För att omfattas av 3 punkten bör störningen till sina spridningsegenskaper mot­ svara de slag av störningar som uttryckligen nämns i 1 och 2 punkterna.477 Även så kommer det att finnas en grå zon mellan störningar som omfattas av 1 § 1 mom., och sådana skadeorsaker som faller utanför stömingsrekvisitet. I gränsfall kan det bland annat vara möjligt att ålägga ansvar antingen genom analogisering med MskL eller genom allmänna principer om strikt ansvar.478 De lege ferenda kan man vidare fråga sig om inte MskL i alltför hög grad bygger på grannerättsliga traditioner. Detta gäller inte minst toleransrekvisitet. I förarbetena till MskL redovisas inte öppet skälen vare sig för eller mot införandet av ett toleransrekvisit i 4 §. En skyldighet att skäligen tåla störning kan dock te sig naturlig vid tillåten förorening eller annan störning. Däremot kan vid otillåten störning ett toleransrekvisitet knappast beskrivas som något självklart inslag i en modem skadeståndslagstiftning.479 Tvärtom kunde man numera hävda att rekvisitet här är svårmotiverat.480 Historiskt sett uppställdes i GranneL ett toleransrekvisit närmast som en motvikt till införandet av ett 476 Ett exempel härpå ges nedan kap. 7.3.4.1. i not 262. 477 Se ovan kap. 6.2.3.1., samt resonemanget ovan i kap. 6.2.3.7. vid not 230-231, kap. 6.2.3.8. vid not 252-255, kap. 6.2.3.9. vid not 269, kap. 6.2.3.10. vid not 271 ff., och kap. 6.2.4. 478 Se även ovan kap. 6.2.1. vid not 73, kap. 6.2.3.1. vid not 131, kap. 6.2.3.3. vid not 161, kap. 6.2.3.7. vid not 232. 479 Jfr även från den övriga litteraturen t.ex. Hollo & Vihervuori s. 130, Bengtsson, SvJT 1993 s. 384 f. 480 Se även ovan kap. 6.3.3.2. vid not 466-467 om skälen för lösningen i den norska ForL 8 kap. 56 § 1 ledd.s. 50

13.205 immissionsansvar oberoende av vållande.481 Men med tanke på den senare utvecklingen mot strikt ansvar i lagstiftning och rättspraxis är det emellertid svårt att se, att ett sådant ansvar numera med nödvändighet borde uppvägas av en skyldighet för skadelidandesidan att skäligen tåla vissa störningar.s. 50

14.En tillräcklig begränsning av ansvaret kan vid otillåten störning enligt min uppfattning uppnås redan genom kravet på bevisande av skada och orsaks­ samband, adekvansläran, skyddsändamålshänsyn, liksom möjligheterna att jämka skadeståndet på grund av den skadelidandes medvållande eller dennes särskilda mottaglighet för skada, o.s.v. Vidare kan en faktisk begränsning av ansvaret ske exempelvis genom att man för vissa skadetyper uppställer en lägre gräns för skadans storlek, under vilken gräns ersättningsansvaret inte utlöses. I fråga om ren förmögenhetsskada följer MskL 5 § 1 mom. detta mönster. En annan sak är sedan att också dylika »ersättningströsklar» kan utsättas för kritik.482 Till detta kommer slutligen att tillämpningsområdet för toleransrekvisitet redan har begränsats på flera väsentliga punkter i MskL 4 § 2 mom. I kombination med att MskL 4 § 1 mom. förutsätter en jämfört med GranneL 17 § 2 mom. mera flexibel bedömning av prioritetskriteriet medför detta, att steget för en mera genomgripande omprövning av toleransrekvisitet inte synes bli särskilt stort.s. 51

15.För egen del hade jag på basen av det ovan anförda föredragit en regel i MskL som — liksom den norska ForL 8 kap. 56 § 1 ledd483 — begränsar tillämpningsområdet för toleransrekvisitet i 4 § till endast sådan störning som är tillåten. (Jfr även t.ex. UmweltHG 5 §.) I samma riktning talar den ovan förespråkade tolkningen, att MskL i vart fall inte torde hindra vare sig ansvar enligt SkL eller strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag för störningar som inte överskrider toleransgränsen i 4 §.484s. 51

16.Också då det gäller kravet på att störningen enligt MskL 1 § 1 mom. bör ha orsakats av en verksamhet på ett bestämt område förefaller man kunna ha anledning att ifrågasätta bundenheten till de grannerättsliga traditionerna. Områdesrekvisitet begränsar på ett väsentligt sätt möjligheterna att tillämpa MskL på störningar orsakade av enskilda transportmedel — också om man som ovan hävdar, att ett ansvar för transportörer enligt MskL endast utesluts i fråga om miljöskador orsakade under transportsträckor då transportmedlet befinner sigs. 51

17.481 Se närmare Lex. LagberGranneL 1914:2 s. 56 ff, särskilt s. 58.s. 51

18.482 Se vidare nedan kap. 7.3.4.1.s. 51

19.483 Se härom ovan kap. 6.3.3.2. vid not 466-467.s. 51

20.484 Se ovan kap. 6.3.3.2. vid not 461-465 och vid not 466-467 om norsk rätt. 206 i rörelse.485 Denna begränsning förefaller oändamålsenlig om man beaktar för det första att delar av gällande transporträttsliga ansvarsreglering fortfarande kan karaktäriseras som inadekvat vid miljöskador,486 och för det andra att miljöskadepotentialet utan tvekan är betydande vid transporter av farligt gods.487 En regel om subsidiär tillämpning av MskL på ersättande av skador orsakade under transporter av farligt gods hade enligt min uppfattning därför varit att föredra.488 Jfr härvid lösningen i den norska ForL 53 § 1 och 4 ledd 489 Ytterli­ gare kan nämnas att också EG-kommissionens direktivförslag om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador omfattar skada orsakad under tran­ sporter av farligt gods.490 485 Se ovan kap. 6.3.1.1. vid not 312-318. 486 Se ovan kap. 6.3.1.3. in fine. 487 Som ett exempel kan i detta sammanhang hänvisas till en på uppdrag av Miljömini­ steriet utförd undersökning om i Finland inträffade miljöolyckor under åren 1989-1994. Undersökningsmaterialet omfattade uppgifter om sammanlagt 252 olyckor. Av dessa olyckor inträffade 20 procent vid landsvägs- och järnvägstransporter. Dessa transport­ olyckor utgjorde därmed den näst största olyckskategorin efter industriolyckoma, vilka stod för 47 procent av miljöolyckoma. Se Väätäinen & Seppälä s. 11. 488 Se även ovan kap. 6.3.1.3. in fine. 489 Se närmare om ForL 53 § 1 och 4 ledd ovan kap. 6.3.1.2. vid not 346-347, samt kap. 6.3.1.3. vid not 374-375. 490 Se A6W(2002) 17 slutlig, Bilaga II.s. 51

21.207s. 52