1.4.3.2.1. Tillämpningen vid culpaansvar Enligt SkL 6 kap. 1 § kan skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt om den skadelidande har varit medvållande till skadan, eller om »annan om ständig, som ej hörde till den skadevållande handlingen, även bidragit till skadans uppkomst» (kurs. här). En regel som uttryckligen medger jämkning pga »annan medverkande omständighet» saknas inte bara i de övriga nordiska ländernas skadeståndslagar utan till synes i stort även internationellt i övrigt. För finsk rätts del motiverades regeln med att tidigare även 1889 års strafflag innehöll en motsvarande bestämmelse i 9 kap. 1 § 2 mom.83 Samma materiella resultat torde emellertid även kunna uppnås genom att falla tillbaka på allmänna principer om adekvat kausalitet och konkurrerande skadeorsaker.84s. 195
2.82 [1991] J. T. 66 (C.A., Leige, 31 October 1990); European L. Dig. 1991 s. 214.s. 195
3.83 Regeln upptogs i SkL genom LagberSkL 1970:3 (§ 16). Se om 1889 års SL 9 kap. 1 § 2 mom. t.ex. FörslSL 1875 s. 194 f. och från litteraturen t.ex. Forsman s. 263 ff, Grotenfelt s. 252 ff., Hakulinen s. 332 f., Kivivuori s. 246.s. 195
4.84 Se även t.ex. LaggrSkL 1971:3 s. 26 där det anförs att annan medverkande orsak även utan ett uttryckligt stadgande härom i SkL kunde beaktas inom ramen för adekvansbedömningen. Jfr t.ex. Routamo & Hoppu s. 282. Jfr även från övrig nordisk rätt t.ex. Agell, Festskrift P. O. Ekelöf s. 1 ff., särskilt s. 22 ff., Andenens, TfR 1941 s. 241 ff., Andersson, Skyddsändamål s. 409 ff, Eyben & Norgaard & Vagner s. 279 ff., Hellner, Skadeståndsrätt s. 202 ff, Hult s. 90 ff, Lundqvist, JT 1998-99 s. 90 ff., Lyngso s. 57 f., Nygaard s. 300 ff., Peczenik, Causes s. 250 ff, 267 ff, Finding Kruse, Erstatningsretten s. 145 ff. Jfr även från utomnordisk rätt t.ex. diskussionen i Fenyves & Weyers (Hrsg.), samt t.ex. Honoré para. 7-141 ff, Lange s. 105 ff, McGregor para. 136 ff., samt Prosser & Keeton s. 291 f.s. 195
5.71 Sisula- Tulokas menar därför att skillnaderna mellan finsk och t.ex. svensk rätt i detta avseende blir mera formella än reella.85s. 195
6.Tolkningen av denna speciella jämkningsbestämmelse har dock från böljan karaktäriserats som oviss.86 Varje medverkan av en »annan omständighet» bör dock givetvis inte föranleda att skadeståndet jämkas. Regeln har ansetts aktu aliseras i synnerhet då tvekan råder om skadan över huvud taget är adekvat. Exceptionell mottaglighet för skada87 eller medverkan av kasuella händelser (casus mixtus cum culpa),88 brukar ofta anföras som typiska situationer där regeln kan komma att tillämpas.89 90s. 196
7.Saxén menar härtill att denna jämkningsregel även kan tillämpas i falls. 196
8.där annan ansvarig person har medverkat till skadan™ Enligt t.ex.s. 196
9.Hakulinen skulle så inte vara fallet.91 Men åtminstone i fall där dens. 196
10.medverkande personens identitet förblir okänd synes jämkning enligts. 196
11.SkL 6 kap. 1 § möjligt.921 övriga fall ligger det antagligen närmare tills. 196
12.hands att för någon ansvarigs del grunda en eventuell nedsättning avs. 196
13.skadeståndet på den allmänna jämkningsregeln i 2 kap. 1 §. Bådas. 196
14.reglerna kan emellertid leda fram till samma resultat. Det bör vara fråga om omständigheter av den art att man normalt inte behöver räkna med dem.93 Skälighetsöverväganden blir av stor betydelse.94s. 196
15.85 Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 196 f.s. 196
16.86 Se särskilt Hakulinen s. 332. Jfr även t.ex. Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 196.s. 196
17.87 Se även från rättspraxis t.ex. HD 1964 II 52: A misshandlade B genom att med knytnäven utdela flera slag mot B:s huvud. Efter misshandeln begav sig B ut på sjön i en båt. Som en följd av misshandeln drabbades B av en hjärnblödning, varpå han föll i sjön och drunknade. Det skadestånd som A skulle utge för begravningskostnaderna jämkades till hälften, eftersom till skadan bl.a. hade medverkat de sjukliga förändringar som hade existerat i B:s hjäma redan före misshandeln. Se även t.ex. HD 1963 II 93 (nedan not 98).s. 196
18.88 Se även från rättspraxis t.ex. HD 1995:129 (ref. ovan kap. 4.3.1.2. i not 63).s. 196
19.89 Se t.ex. Arti s. 357 ff., Hakulinen s. 322, Kaivola, JFT 1989 s. 203 ff., Saarnilehto s. 219 f., Saxén, Skadeståndsrätt s. 158, idem, Tillägg s. 412, idem, TfR 1987 s. 338.s. 196
20.90 Saxén, Skadeståndsrätt s. 158, idem, Tillägg s. 412, idem, TfR. 1987 s. 338.s. 196
21.91 Hakulinen s. 332 f. som även menar att tillämpningen av regeln utesluts vid fall av uppsåtligt handlande. Se dock även t.ex. HD 1964 II 52 (ovan not 87).s. 196
22.92 Jfr från äldre rättspraxis HD 1945 II 260: Det skadestånd som skulle utges vid skada pga vårdslöst framförande av bil jämkades eftersom en kvinna, som hade förblivit okänd, medverkat till skadan genom att vårdslöst passera över vägen.s. 196
23.93 Jfr även t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 158. Enligt Hakulinen s. 332 kan förutsebarhetsrekvisitet inte avse annat än skadans beskaffenhet eller storlek.s. 196
24.94 Jfr t.ex. 1889 års strafflag 9 kap. 1 § 2 mom., som motiverades med att det stundom vore oskäligt att ålägga en person att ersätta hela skadan om även en anna orsak än hans brott medverkat till skadan. Se FörslSL 1875 s. 194 f. 72 4.3.2.2. Tillämpningen vid strikt ansvar I litteraturen har man intagit delvis olika ståndpunkter om förutsättningarna att tillämpa den allmänna jämkningsregeln i SkL 2 kap. 1 § 2 mom. på strikt skadeståndsansvar. I allmänhet har man dock ansett att denna regel kan til lämpas också på strikt ansvar, om än med diskrepanser vad gäller de närmare tillämpningsförutsättningama.951 förhållande till SkL 6 kap. 1 § har däremot t.ex. Saxén anfört att den speciella regeln om jämkning av skadeståndet pga »annan medverkande omständighet» inte kan tillämpas på strikt ansvar. Detta eftersom man enligt honom vid strikt ansvar »inte gärna kan lägga vikt vid omständigheter som skadeorsakaren inte bort förutse».96s. 196
25.Till synes inget hindrar emellertid att man även vid strikt ansvar kan tillämpa den kausalitetsprincip som SkL 6 kap. 1 § ger uttryck för.97 Se även t.ex. HD 1963 II 93 (exceptionell mottaglighet för sakskada vid strikt ansvars. 197
26.95 Tolkningssvårighetema härvid bottnar närmast i SkL 1 kap. 1 §. Enligt detta stadgande tillämpas SkL bl.a. »icke, om i denna lag eller annan lag ej annorlunda stadgas, på ... i annan lag stadgat skadeståndsansvar». Enligt t.ex. Hemmo, Sovittelu, innebär SkL 1 kap. 1 § för det första att jämkning enligt SkL inte utesluts vid strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag (s. 173 not 399). I övrigt förutsätter han en uttrycklig hänvisning till SkL (s. 173). Vid bedömningen av möjligheterna att tillämpa SkL: s jämkningsregler på lagreglerat strikt ansvar måste man dock dessutom beakta det specialreglerade områdets särdrag (s. 174 ff.). Konklusionen blir dock att en tillämpning av SkL:s jämkningsbestämmelser i princip är möjlig i de flesta fall av lagstadgat strikt ansvar. Undantag far göras för vissa få särreglerade områden (t.ex. det konventionsbaserade atomskade- och oljeskadeansvaret) på grund av dessa områdens särdrag (s. 177). T.ex. Wetterstein, Nöjesbåtsägarens, betonar åter mot bakgrunden av SkL:s karaktär av en ramlag att dess 1 kap. 1 § bör ges en extensiv snarare än en restriktiv tolkning (s. 88). Enligt honom torde SkL som regel därför även utan en uttrycklig hänvisning härom kunna tillämpas subsidiärt inom ramen för ett särreglerat ansvarsområde. Detta dock under förutsättning att tillämpningen av SkL varken strider mot explicita bestämmelser om ansvarets omfattning eller kränker de rättspolitiska skäl som ligger till grund för specialregleringen (s. 88 ff.). Men då SkL:s allmän na jämkningsregler enligt honom förutsätter culpa som ansvarsgrund skulle detta innebära, att dessa regler inte är direkt tillämpliga på strikt ansvar (s. 90). In casu skulle dock en til lämpning via analogislut vara möjlig (s. 90 f.). Jfr även Wetterstein i t.ex. Globalbegräns ning s. 200 ff.s. 197
27.Se även vidare från den övriga litteraturen kring tolkningen av SkL 1 kap. 1 § och möjligheterna att på basen av detta stadgande tillämpa SkL 2 kap. 1 § 2 mom. på strikt ansvar t.ex. Kaivola, LM 1988 s. 527 ff., Routamo & Hoppu s. 303, Saxén, Skadeståndsrätt s. 215, idem, Tillägg s. 385 f., Ådahl s. 16 ff.s. 197
28.96 Saxén, Skadeståndsrätt s. 158; jfr s. 218.s. 197
29.97 Se även Routamo & Ståhlberg s. 297. Jfr f.ö. även ett senare uttalande av Saxén i TfR. 1987 s. 338 f. med hänvisning till HD 1963 II 93 (se vid följande not).s. 197
30.73 utan direkt lagstöd)98 och HD 1981II2 (VL 11 kap. 2 § 1 mom.; regnfallet).99 För MskL:s del gäller dessutom i 2 § 5 mom. en uttrycklig hänvisning till SkL. I motiven till MskL förklaras härom att exemplvis »skadeståndslagens stadganden (kurs, här) om jämkning ... också tillämpas i fråga om ersättning för miljöskador».100 — Också regeln om jämkning pga »annan medverkande omständighet» förefaller m.a.o. vara tillämplig enligt MskL 2 § 5 mom.s. 197
31.Har således vid sidan om ansvarsgrundande förhållanden på verksamhet ens sida t.ex. force majeure medverkat till endast en del av totalskadan, är en nedsättning av skadeståndet i proportion härtill naturlig.101 På motsvarande vis bör även en jämkning av skadeståndet enligt skälighet kunna ske där det exempelvis råder tvekan om huruvida en inträffad kasuell händelse har varit så svårförutsebar och exceptionell att den över huvud taget bör klassificeras som ansvarsbefriande force majeure (inadekvat skada). För klarhetens skull kan här även betonas att varje kasuell händelse (vanliga regn, stormar och liknande händelser) givetvis inte konstituerar force majeure.102 Och en jämk ning av skadeståndet kan i tveksamma fall framstå som en mera rimlig och ändamålsenlig riskfördelning in casu än ett försök att inpassa avgörandet i termer av ansvarsbeffielse pga force majeure.s. 198
32.Jfr även motiven till den norska ForL 8 kap.: »Utvalget har ... sasrskilts. 198
33.vurdert om det ... er behov for ytterligere lempingsregler i force-s. 198
34.majeure tilfeller og som skal komme i tillegg til den alminnelige lemp-s. 198
35.ingsregel ... Utvalget föreslår ingen regler om ansvarsfritak i force-s. 198
36.majeure tilfeller idet en finner absolutte regler om dette uheldig.103s. 198
37.Dessuten antar man at den alminnelige lempingsregel også i slikes. 198
38.tilfeller vil kunne danne grunnlag for en rimelig lösning.»104 Härmed inte sagt att man vid strikt ansvar kan tillämpa SkL 6 kap. 1 § i omo difierad form. Av intresse är här att ElsäkerhetsL (410/1996) i 38 § föreskrivers. 198
39.98 Ett hus som var beläget på ett avstånd om närmare två hundra meter från en sprängningsplats hade skadats av sprängsten. Skadeståndet jämkades till hälften då husets svaga konstruktion hade medverkat till skadan. Jfr från svensk praxis NJA 1992 s. 896.s. 198
40.99 Se ovan kap. 4.3.1.2. vid not 63-64.s. 198
41.100 Se Reg.prop. 1992:165 s. 22.s. 198
42.101 Se även t.ex. HD 1981 II 2 (ovan kap. 4.3.1.2. vid not 63-64). Låt vara att det regn som här motiverade en nedsättning av ansvaret enligt min mening inte konstituerade force majeure. Se även t.ex. Wilhelmsson & Rudanko s. 156 f. om det strikta ansvaret enligt ProdAnsvL och jämkning enligt SkL 6 kap. 1 § på grund av medverkande force majeure.s. 198
43.102 Se vidare även t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 216, som gör en åtskillnad mellan »vanlig våda och intensivare våda av typen force majeure».s. 198
44.103 Se dock även ovan kap. 4.3.1.1. vid not 49.s. 198
45.104 Otprp nr 33 (1988-89) s. 81. 74 ett strikt skadeståndsansvar. Liksom MskL stadgar inte heller ElsäkerhetsL om explicita grunder för ansvarsbefrielse.105 En jämkning av skadeståndet pga »annan medverkande omständighet» medges dock i 40 §.106 Stadgande lyder:s. 198
46.»Har den skadelidande medverkat till skadan eller har någon annans. 199
47.omständighet som inte har samband med elmaterielen eller ans. 199
48.läggningen eller med användningen av dem (kurs, här) även varit orsaks. 199
49.till skadan, kan skadeståndet enligt vad som är skäligt jämkas.» ElsäkerhetsL talar i 40 § om omständigheter som inte har samband med verk samheten medan det i SkL talas om omständigheter som »ej hörde till den skadevållande handlingen». I motiven till ElsäkerhetsL motiveras denna dis krepans med att det här är fråga om ett strikt skadeståndsansvar.107 Uppenbart är även att man i förhållande till det strikta ansvaret i MskL måste göra den bedömningen, att SkL 6 kap. 1 § bör tolkas i analogi med ElsäkerhetsL 40 §. Den närmare tillämpningen av regeln vid strikt ansvar förblir emellertid alltjämt delvis oklar. I förhållande till det strikta ansvaret i MskL skulle jag visserligen närmast luta mot att utdöma fullt skadestånd vid skador orsakade av regn motsvarande nederbördsmängdema i HD 1980 II 20 och HD 1963 II 88 (ovan kap. 4.3.1.2.108). De knapphändiga domskälen gör det dock delvis svårt att ge helt klara och entydiga besked. Men med hänsyn till skaderiskernas karaktär och de rättspolitiska skäl som ligger till grund för ett strikt ansvar torde man allmänt kunna förorda en tolkning, enligt vilken jämkning pga »annan medverkande omständighet» här borde företas med större försiktighet än vid ett culpaansvar. Detta gäller i synnerhet medverkan av kasuella händel ser. Däremot förefaller ansvarsgrunden vara av mera underordnad betydelse beträffande särskild mottaglighet för skada.109 Antag emellertid att man i HD-fallen 1980 II 20 och 1963 II 88 trots allt hade stannat för att jämka skadeståndet pga det kraftiga regnet. Frågan är dås. 199
50.105 Däremot innehöll 1928 års lag angående elektriska anläggningar ill § ett undantag för force majeure. Se om bakgrunden t.ex. Kom.miet. 1924:4 s. 37. Se även t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 220 f. med rikliga hänvisningar till rättspraxis, samt t.ex. Ek s. 57 ff., Nybergh, LM 1949 s. 246 ff.s. 199
51.106 Jfr den tidigare ellagen (319/1979) 40 och 42 §.s. 199
52.107 Se Reg.prop. 1996:4 s. 20 f. med hänvisning till motsvarande reglering i den tidigare ellagen 42 § (se härom ovan i föregående not). I motiven till ellagen anförs endast att man vid utformningen av 42 § har »beaktat den omständighet, att ansvar för elskada kan uppkomma oberoende av vållande». Se Reg.prop. 1977:21 s. 16. Någon ytterligare vägled ning ges inte.s. 199
53.108 Se även om dessa fall ovan kap. 4.3.1.1. vid not 39-40.s. 199
54.109 Se även Sandvik, JFT 1998 s. 567 ff.s. 199
55.75 hur man i en motsvarande situation skall ställa sig till jämkningsmöjlighe ten där culpa kan konstateras i en med strikt ansvar belagd verksamheten; jfr regnfallet HD 1981 II 2.110 Skall i ett sådant fall den culpöse skadegöraren kunna åtnjuta en lika förmånlig bedömning av möjligheterna att jämka skade ståndet med avseende på det kraftiga regnet som en icke culpös skadegörare?s. 199
56.Mycket talar enligt min uppfattning för att så inte bör vara fallet. I princip kan man här tänka sig flera olika lösningar.s. 200
57.Antag sålunda att man i HD 1980II20 och HD 1963 II 88 — där culpas. 200
58.inte konstaterades — hade stannat för att jämka skadeståndet meds. 200
59.hälften pga det kraftiga regnet, vilket vid ett strikt ansvar möjligens. 200
60.skulle ligga nära till hands.1'11 HD 1981 II2 — där culpa dock konstas. 200
61.terades — motiverade likväl kausalitetshänsyn att skadeståndet jämkas. 200
62.des med hela två tredjedelar med avseende på det kraftiga regnet. Dens. 200
63.culpöse skadegöraren skulle sålunda kunna komma att bedömas t.o.m.s. 200
64.mildare än en icke culpös skadegörare, vilket inte förefaller motiverat.s. 200
65.En möjlig lösning kunde härvid vara att försöka motverka dennas. 200
66.inkonsekvens genom att jämka ansvaret mindre vid fall av culpa; t.ex.s. 200
67.med endast en tredjedel i ett fall som HD 1981 II 2. Eventuellt skalls. 200
68.man inte helt bortse från denna möjlighet. Men mången gång blev dens. 200
69.i praktiken nog alltför godtycklig. Och den skulle bl.a. innebära att mans. 200
70.i motsats till ration bakom SkL 6 kap. 1 § blev tvungen att motiveras. 200
71.jämkningsgraden med huvudsakligen andra argument än kausalitetss. 200
72.hänsyn. Mot kritiken bör å andra sidan erkännas att också orsakssams. 200
73.banden i här avsedda fall ofta måste fastställas enligt tämligen sköns-s. 200
74.mässiga måttstockar.112 För egen del menar jag att regeln om jämkning pga »annan medverkande om ständighet» vid strikt ansvar bör anses innebära, att man i sin helhet får svara för en skada orsakad av casus mixtus cum culpa. Och man kan här knappast kräva mera än att det culpösa beteendet har varit en medverkande orsak. För att jämkningsmöjligheten skall uteslutas är det till fyllest att vållandet har bidragit till den inträffade skadan. Däremot bör även nu en möjlighet att nedsätta skadeståndet vara förbehållen de fall där den kasuella händelse som har medverkat till skadan antar karaktären av ostridig force majeure.113 I förhållande härtill har emellertid HD enligt min mening i HD 1981 II2 anlagt en gentemot den för skadan ansvarige alltför generös tolkning av det striktas. 200
75.110 Se ovan kap. 4.3.1.2. vid not 63-64.s. 200
76.111 Jfr t.ex. HD 1963 II 93. Se om detta rättsfall ovan vid not 98.s. 200
77.112 Jfr t.ex. HD 1995:129. Se om detta rättsfall ovan kap. 4.3.1.2. i not 63.s. 200
78.113 Se även ovan vid not 102 om skillnaden mellan vanliga kasuella händelser och intensivare kasuella händelser av typen force majeure. 76 ansvaret i VL 11 kap. 2 § 1 mom. Det sagda utesluter inte att det in casu kan finnas behov av skälighetsprövning och mera nyanserade lösningar även i fall där culpa kan konstateras i den med strikt ansvar belagda verksamheten. Man kan härvid knappast heller bortse från att tillämpningsområdet för MskL och dess strikta ansvar är tämligen omfattande, varför ett ansvar som gäller fullt ut för casus mixtus stundom kunde te sig oskäligt. I all händelse kan dock även den allmänna jämkningsregeln i SkL 2 kap. 1 § 2 mom. utgöra en ytterligare säkerhetsventil.s. 200