4.6 · Obehörigt röjande

1.Enligt 7 § skall alla som omfattas av förbudet att handla med utnyttjande av insiderinformation i 2 § inte bara förbjudas att på grundval av insiderinformation föreslå eller föranleda tredje man att förvärva eller överlåta finansiella instrument, utan även förbjudas att röja sådan information till tredje man. Undantag görs då röjandet sker som ett normalt led i fullgörande av tjänst, verksamhet eller åligganden. Bestämmelsen grundas på art. 3 i EG:s insiderdirektiv (89/592), men fanns inte med i insiderlagen. Den som har anställning, uppdrag eller annan befattning, som normalt innebär att han eller hon får kännedom om omständigheter som har betydelse för kursen på finansiella instrument, och som på grund härav fått insiderinformation och som obehörigen röjer sådan information kan därför dömas för obehörigt röjande av insiderinformation. Detsamma gäller den som fått insiderinformation beträffande ett aktiebolag i vilket han eller hon äger aktier och som obehörigen röjer sådan information. Att låta själva röjandet av insiderinformation omfattas av bestämmelserna om insiderbrott, ansågs i förarbetena föra för långt. Förbudet mot obehörigt röjande har tillkommit i avsikt att motverka spridning av insiderinformation. Grundprincipen är att insiderinformation endast skall lämnas till dem som har behov av denna för utövandet av sina arbetsuppgifter. Informationen skall emellertid för att vara brottslig lämnas i syfte att förmå någon annan att handla på grundval av informationen. Att förmedla informationen utan att avsikten är att mottagaren av informationen skall handla är sålunda inte i strid med förbudet. Förbudet är utformat på så sätt att det träffar dem som har störst möjlighet att komma i kontakt med insiderinformation, dvs primära insiders. Detta innebär att endast de som har anställning eller liknande som normalt innebär att de får tillgång till kurspåverkande information och som därigenom får tillgång till insiderinformation omfattas av förbudet. Detsamma gäller de som får tillgång till insiderinformation i egenskap av aktieägare. Den som omfattas av förbudet får således inte röja insideinformation till någon annan, utom i de fall röjandet sker som ett normalt led i fullgörande av tjänst, verksamhet eller åligganden. För straffansvar krävs att röjandet skett obehörigen. Något krav på att röjandet av informationen skall föranleda någon att förvärva eller avyttra finansiella instrument finns följaktligen inte. Sekundära insiders omfattas inte av bestämmelsen och kan därför utan risk för att straffas lämna insiderinformation vidare, utom i de fall den sekundära insidern har för avsikt att föranleda någon annan att handla, eftersom detta omfattas av handelsförbudet. Innebär det obehöriga röjandet att informationen samtidigt blir allmänt känd kan informationslämnaren inte fällas till ansvar. Straffet för obehörigt röjande är böter eller fängelse i högst sex månader. 4.6.1 Obehörigt röjande och meddelarfrihet I vissa fall då det obehöriga röjandet skett till massmedia uppstår en lagkollision med bestämmelsen om meddelarfrihet i 1 kap 1 § tryckfrihetsförordningen, TF. I bestämmelsen föreskrivs att det skall stå var och en fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till bl a skriftens utgivare eller redaktion. En person har således enligt denna bestämmelse rätt att utan att fällas till ansvar lämna uppgifter till exempelvis en dagstidning. Meddelarfriheten kan ses som ett utflöde av tryckfriheten enligt 1 kap 1 § 2 st TF, som har till syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. En grundprincip, som kommit till uttryck i 1 kap 1 § 1 st och 3 § TF, är att ingen skall kunna åtalas och straffas för innehållet i tryckt skrift annat än när innehållet strider mot tydlig lag och utgivandet av skriften utgör tryckfrihetsbrott enligt 7 kap TF. Grundlagarna innehåller den högsta rättsliga regleringen, och äger enligt huvudprincipen företräde framför vanlig lag. Vid konflikt mellan vanlig lag och grundlag viker den vanliga lagen. Det kan emellertid förekomma att en handling visserligen utförs med en tryckt skrift som medel, men har en sådan karaktär att den inte berör de syften som ligger bakom regleringen i TF. En sådan handling kan utan hinder av TF beivras om den är brottslig enligt allmän lag. Exempel på detta är bedrägeri, svindleri eller oredligt förfarande som begås genom meddelanden i tryckt skrift. I förarbetena till insiderstrafflagen anges emellertid något överraskande att i det fall bestämmelsen om obehörigt röjande av insiderinformation kommer i konflikt med meddelarfriheten eller rätten till anonymitet enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen meddelarfriheten respektive rätten till anonymitet skall äga företräde, och den aktuella bestämmelsen bli utan verkan. Den som lämnar meddelandet skall sålunda vara anonymitetsskyddad, och den som emottagit meddelande får ej heller uppge sin källa. Något argument för varför brott mot insiderstrafflagen skall särbehandlas jämfört med exempelvis brott mot svindleristadgandet i 9 kap 9 § BrB framförs dock ej. Det naturliga torde i stället vara att stadgandet i 3 kap 3 § p. 5 kan tillämpas i de fall det kan anses vara av synnerlig vikt att uppgift om indentiten lämnas. Enligt p. 5 skall om domstol finner att synnerliga skäl föreligger av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse anomymitetsskyddet brytas. Tanken på att i varje enskilt fall den som begått ett brott är skyddad mot straffhot i de fall brottet begåtts genom utnyttjande av tryckt skrift är något främmande. Det naturliga torde vara att domstolen tar ställning till huruvida det enskilda fallet omfattas av TF:s syfte eller ej, och därmed huruvida TF skall ge vika eller ej.s. 39