Introduktion
1.Den svenska rättsordningen erbjuder vid straffbar handling en i det närmaste obetingad rätt till ersättning för ren förmögenhetsskada genom SkL 2 kap 4 §. Vare sig ABL, LBC eller LHF upptar dock några särskilda straffbestämmelser för det fall styrelsen åsidosätter sin skyldighet att upprätta emissionsprospekt enligt lagens regler. I förarbetena har diskuterats införandet av en straffsanktion vid underlåtenhet att upprätta prospekt. Fondbörsutredningen föreslog att den som av uppsåt eller oaktsamhet i väsentligt hänseende åsidosatte bestämmelserna om emissionsprospekt skulle dömas till böter eller fängelse i högst ett år.[^1124] I propositionen till aktiebolagslagen anförde emellertid föredragande statsrådet att någon sådan straffsanktion inte var erforderlig. Föredraganden erinrade inledningsvis om att vilseledande uppgifter i emissionsprospekt kunde föranleda ansvar enligt bestämmelserna i 9 kap 9 § BrB om svindleri. Han anförde vidare att för att en inbjudan till kapitaltillskott skall få önskad effekt, måste bolaget rimligen lämna den berörda personkretsen sådana upplysningar om bolagets situation att den, till vilken erbjudan riktades, kunde bedöma om ett engagemang vore fördelaktigt eller ej. Upprättande av emissionsprospekt i föreskriven ordning ansågs sålunda ligga i bolagets intresse. Ytterligare ett argument som anfördes mot en straffsanktion var att vid börsnotering emissioner regelmässigt sker under medverkan av bank eller fondkommissionär, som för sin medverkan kan förmodas fordra att prospekt upprättades. På dessa grunder befanns någon straffsanktion för underlåtenhet att upprätta emissionsprospekt inte erfordras.[^1125] Genom svindleristadgandet i 9 kap 9 § BrB ges sålunda ett straffrättsligt ansvar till skydd för investorer vid vilseledande information. Regeln är särskilt utformad för att tillämpas i situationer då felaktiga eller vilseledande uppgifter sprids till allmänheten. I motiven till bestämmelsen påpekades att allmänheten kan av vilseledande information förledas till att vidta starkt förlustbringande transaktioner, och man betonade brottets samhällsfarlighet.[^1126] Även bedrägeribestämmelsen i 9 kap 1 § BrB samt bestämmelserna om osann försäkran och osant intygande 15 kap 10-11 §§ BrB är tillämpliga i fråga om prospektansvar. Bokföringsbrott enligt 11 kap 5 § BrB begår vidare den som lämnar i ett bolags eonomiska rapportering lämnar grovt missvisande uppgifter. Slutligen bör även nämnas de straffsanktioner mot otillbörlig kursdrivning som inom ramen för börslagstiftningen införts i 7 kap 1 § LHF.s. 412
Rekvisit för ansvar vid brott
1.Ansvarsförutsättningarna kan även vid brott vara objektiva respektive subjektiva. De objektiva rekvisiten är bl a de krav på handling, och i vissa fall underlåtenhet att handla, som skall vara uppfyllda för att ett brott skall anses vara begånget. De subjektiva förutsättningarna är uppsåt eller oaktsamhet, vilket ibland beskrivs som ett allmänt krav på skuld. S k strikt straffansvar förekommer i princip inte numera. Detta innebär att endast den som uppsåtligen eller av oaktsamhet handlat så som anges i brottsbekrivningen i en lagregel har begått ett brott. Enligt huvudregeln skall samtliga objektiva förutsättningar vara subjektivt täckta. Oaktsamhetsbedömningen i en domstolsprövning sker i två led. Dels undersöks huruvida någon bestämmelse, föreskrift eller regel blivit åsidosatt, dels vilken möjlighet personen i fråga haft att ha insikt om att han handlat i strid med regeln. Inom straffrätten krävs vidare ett visst minimum av oaktsamhet för att grunda straffansvar.[^1127] Straff kan inte åläggas gärningsmän solidariskt, utan en särskild prövning av ansvaret sker för varje individ.s. 413
Uppsåtsbegreppet
1.I svensk lagstiftning är huvudregeln att brott kräver uppsåtligt handlande såvida annat inte anges särskilt.[^1128] I 1 kap 2 § BrB anges sålunda att en gärning, om inte annat anges, skall anses som brott endast om den begås uppsåtligen. Däremot ges inte någon närmare definition av själva uppsåtsbegreppet. Av de enskilda straffbuden framgår huruvida ett strängare krav på uppsåtsrekvisitet krävs. Vanligen direkt uppsåt, dolus directus. Direkt uppsåt innebär syfte eller avsikt, och är således förknippat med en bestämd viljeinriktning hos gärningsmannen. Svindleristadgandet i 9 kap 9 § st 1 BrB anger exempelvis att ”…den som bland allmänheten sprider vilseledandeuppgiter för att påverka priset…” skall dömas för svindleri. Således skall gärningsmannen ha haft direkt uppsåt att påverka priset. Vid eventuellt uppsåt inser gärningsmannen att konsekvensen av ett handlande är en möjlig följd av hans handlande, men han åsyftar inte primärt denna konsekvens av sin handling. Vid ansvarsbedömningen gör man ett s k hypotetiskt prov, där man undersöker huruvida man mot bakgrund av personens personlighet kan utgå ifrån att han skulle handlat som han gjorde även om han insett konsekvenserna av sitt handlande. Det finns även en mellanform, indirekt uppsåt, som föreligger när gärningsmannen inser att effekten är en nödvändig följd av handlingen, men inte åsyftar den.s. 413
Förmögenhetsbrotten
Svindleri
1.När någon döms för svindleri är grunden för ansvaret i regel att han uppgivit att hans ekonomiska ställning är bättre än den egentligen är. Svindleribestämmelsen tillkom i samband med Kreuger-kraschen på 1930-talet,[^1129] och tar sikte på just det som är målsättningen med aktiemarknadens informationslämning, nämligen att marknaden skall få en riktig och tillräcklig information för att kunna fatta sina beslut rörande investering i aktier. I förarbetena till 1940 års brottsbalk konstaterades att det finns rättspolitiska skäl som motiverar att betydande krav skall ställas på sanningshalten av uppgifter om ett företag som lämnas av personer med särskild anknytning till bolaget. Man anförde att sådant uppgiftslämnande normalt har lättare att vinna tilltro än uppgifter som lämnas av utomstående personer.[^1130] Av detta skäl infördes ett oaktsamhetsbrott knutet till vissa specialsubjekt. Vid kriminaliseringen av svindleri gjordes sålunda en uppdelning mellan fall där uppgifterna lämnats av personer vilka har särskild insikt i bolagets förhållanden, och där så inte är fallet. Svindleribrott föreligger således i två olika fall, dels när uppgifter sprids i avsikt att påverka priset på en vara, dels när de uppgifter som spridits är ägnade att påverka bedömningen av det aktuella bolaget i ekonomiskt hänseende och därigenom orsaka skada. Räckvidden av straffbudet i 9 kap 9 § st 2 framgår vid en jämförelse med första stycket. För ansvar enligt första stycket krävs inte att gärningsmannen tillhör viss personkrets, men det krävs att den vilseledande uppgiften offentliggörs eller sprids bland allmänheten i ett visst syfte, nämligen att påverka priset på en vara, på värdepapper eller på annan egendom. För ansvar krävs vidare uppsåt av vilken form som helst omfattande vad som krävs enligt de objektiva rekvisiten, däribland att uppgiften är vilseledande. Det särskilda svindleristadgandet i andra stycket avser personer som står i förbindelse med bolaget. Ansvar enligt andra stycket avser således personer som på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom om det aktuella bolaget. Ansvar stadgas för var och en som sprider vilseledande uppgift bland allmänheten, men endast under den ytterligare förutsättningen att spridandet är ägnat att påverka priset på värdepapper (aktier) etc. I 9 kap 2 § st 2 anges att en handling är straffbar om den är ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende. Enbart risken för att skada skall uppkomma är alltså tillräcklig för att brottslig handling skall föreligga. För ansvar förutsätts inte uppsåtligt handlande, utan det är tillräckligt att grov oaktsamhet varit för handen för att regeln skall bli tillämplig. Straffrättskommittén menade att väsentligt större krav kan ställas på sanningsenligheten av uppgifter om ett företag som lämnas av personer som har särskild anknytning till detta. Straffbudet i 9 kap 9 § st 2 är tillämpligt på uppgifter i bolagets ekonomiska rapportering samt prospekt och andra handlingar som offentliggörs.[^1131] Ingenting i lagtexten eller förarbetena begränsar ansvaret till skriftligen lämnad information. Detta leder till att företrädare för ett bolag som framträder i massmedia handlar under svindleriansvar.[^1132] Straffskalan är för medelsvårt brott fängelse i högst två år, för ringa brott böter eller fängelse i högst sex månader, och för grovt brott fängelse i högst sex år. 20.3.1.1 Ansvarssubjekt Enligt motiven kan stiftare, styrelseledamöter, verkställande direktörer, revisorer m fl. åläggas ansvar med stöd av bestämmelsen.[^1133] Vidare innefattas sådana personer som genom aktieinnehav utövar ett faktiskt inflytande över företaget. Andra personer än den i paragrafen angivna kretsen omfattas inte av andra stycket, även om de har tillgång till sådan information om bolaget som kan påverka bedömandet av det i ekonomiskt hänseende. Som exempel kan nämnas att anställda i värdepappersbolag inte omfattas av paragrafens andra stycke.[^1134] Avgörande är huruvida en person faktiskt har insynsställning i bolaget eller inte. Personer som inte uppfyller detta närhetsrekvisit kan aldrig, oavsett vilka kunskaper de har om ett bolag, ådra sig ansvar, såvida de inte har det kvalificerade uppsåt som stadgas i 9 kap 9 § 1 st. Eftersom utomstående inte kan dömas till ansvar för svindleri utesluts möjligheten att emissionsinstitut eller revisor kan åläggas sådant ansvar. Vid uppsåtligt handlande kan dock emissionsinstitut eller revisor åläggas ansvar enligt bestämmelsen i första stycket. Utomstående kan vidare dömas till medhjälp eller anstiftan till brott enligt både första och andra stycket.[^1135] 20.3.1.2 Rekvisit för ansvar 20.3.1.2.1 Brottets objektiva sida 20.3.1.2.1.1 Vilseledande En investerare som blivit vilseledd av bristfällig informationsgivning har i allmänhet fått en felaktig uppfattning om vissa sakförhållanden. Uppgiften kan vara vilseledande på grund av att den innehåller en oriktighet eller på grund av att väsentlig omständighet förtigits. Uppgiftslämnaren kan ha distribuerat felaktiga uppgifter, eller underlåtit att distribuera vissa uppgifter. Felaktig information kan avse såväl enskilda uppgifter, som innebära att helhetsintrycket av ett större faktamaterial ger ett felaktigt och därmed vilseledande intryck. Ett prospekt kan således som helhet ge ett vilseledande intryck utan att det innehåller enskilda uppgifter som är direkt felaktiga. Att uppgiften skall ha varit vilseledande utesluter enligt strafflagskommittén inte förtigande av uppgift.[^1136] Däremot är straffbudet utformat så att det endast avser aktivt handlande. I det fall styrelsen underlåtit att över huvud taget offentliggöra ett prospekt i strid med regelverket blir svindleristadgandet inte tillämpligt.[^1137] Vid gränsdragningen mellan ett svikligt och ett tillåtet förtigande av omständigheter kan möjligen göras bedömningen att förtigandet inte får vara ohederligt. Man kan därmed vid bevisvärderingen vara hjälpt av att ställa frågan varför förtigandet skett. I svindlerimål är det inte nödvändigt att styrka att enskild person blivit vilseledd av uppgiften. Ansvar förutsätter snarare att den vilseledande uppgiften framstår som vilseledande utan att det är allmänt känt att den inte är korrekt. Uppgiften måste dock ha varit av viss betydelse för att den skall vara ansvarsframkallande.[^1138] 20.3.1.2.1.2 Spridningskravet De vilseledande uppgifterna skall för att svindleri skall föreligga ha spridits till en obestämd eller vidsträckt krets. Denna krets kan utgöras av allmänheten eller bolagets intressenter. Däremot finns som ovan nämnts ingenting i lagtext eller förarbeten som begränsar ansvaret till skriftlig information. Vid spridande av vilseledande information via radio eller television blir således 9 kap 9 § st 2 tillämplig. Troligen är det tillräckligt för att svindleribrott enligt 9 kap 9 § st 2 skall anses föreligga att vilseledande uppgift spridits till ett bolags intressenter.[^1139] Paragrafen är dock bara tillämplig om de oriktiga uppgifterna är riktade till en obestämd krets. Om uppgifterna riktar sig till bolagets intressenter kan det därför bara bli fråga om svindleri om de är så många att man kan tala om ett spridande bland dem.[^1140] Svindleribrottet är fullgjort i och med att uppgiften är offentligjord. Ett prospekt som registrerats hos Finansinspektionen eller OM Stockholmsbörsen och därmed gjorts tillgängligt för allmänheten är offentliggjort, och uppgift som publicerats i massmedia är därmed offentliggjord.[^1141] 20.3.1.2.1.3 De subjektiva rekvisiten För ansvar enligt svindleristadgandets första stycke krävs att de vilseledande uppgifterna var ämnade att påverka priset på ex aktierna. Här krävs således för straffbarhet att gärningsmannen haft direkt uppsåt att påverka priset. För ansvar enligt andra stycket krävs endast oaktsamhet. Lämnar person som ingår i den ansvariga personkretsen vilseledande uppgifter kan denne fällas till ansvar även utan att uppsåt förelegat, dvs även i de fall han av grov oaktsamhet underlåtit att kontrollera verkliga förhållanden.[^1142] För att någon skall kunna dömas till ansvar krävs heller inte att skada inträffat, utan det är tillräckligt att handlandet inneburit en risk för att skada skulle kunna komma att åsamkas någon. Här krävs följaktligen inte att handlingen utförts uppsåtligen, utan även den som av grov oaktsamhet sprider vilseledande information kan dömas till ansvar. Det subjektiva kravet är därmed av stor betydelse för anvaret. En styrelseledamot kan även om han inte haft, men bort ha, kännedom om att den information han i ett prospekt garanterat är vilseledande åläggs ansvar för svindleri. Vid bedömningen av var gränsen för oaktsamhet skall dras får i brist på andra verktyg sedvanliga etiska värderingar i fråga om god affärseller aktiemarknadssed tas till utgångspunkt. De rekommendationer marknadens aktörer publicerat kan därmed antas påverka aktsamhetsbedömningen. Har en regel som normalt följs av marknadens aktörer överträtts kan oaktsamhet förväntas föreligga, och i vissa fall även grov oaktsamhet.[^1143]s. 414
Svindleriansvaret i praxis
1.Ett fåtal svindlerimål i fråga om aktiemarknadsinformation har hittills förekommit i Sverige.[^1144] Det mest flagranta exemplet på vilseledande information i Sverige är Fermenta-fallet RH 1990:102, i vilket hovrätten fann att bolagets huvudägare uppsåtligen låtit offentliggöra oriktiga och vilseledande uppgifter i avsikt att påverka priset på aktierna i Fermenta AB. Huvudägaren åtalades på 13 punkter, varav åtta rörde svindleri, och dömdes till ansvar för bl a svindleri och bokföringsbrott.[^1145] Fermenta AB var noterat vid Stockholms fondbörs från sommaren 1984 till januari 1987 då beslut om avregistrering fattades av Börsstyrelsen. Bolaget offentliggjorde en rad vilseledande och oriktiga uppgifter rörande bolagets verksamhet, och hovrätten menade att priset på aktierna utan tvekan påverkats av de oriktiga och vilseledande uppgifterna. Fermentas kursutveckling var under en period närmast hisnande. Bolagets ledning offentliggjorde i prospekt avsett för den engelska marknaden, i pressreleaser och i ekonomisk rapportering uppgifter om bolaget som i efterhand visades vara uppsåtligt oriktiga. Hovrätten fann att den uppvisade vinsten, liksom offentliggjorda prognoser samt i övrigt vilseledande uppgifter haft en avgörande betydelse för kursutvecklingen. Beträffande kursutvecklingen visade utredningen bl a följande: Introduktionserbjudandet våren 1984 avsåg bundna B-aktier till en kurs av ca 21 kr per aktie.[^1146] Kursen steg sedan under 1984 och 1985 till drygt 200 kr för att i januari 1986 närma sig 300 kr per aktie. Efter avslöjandet av den s k doktorsbluffen[^1147] i februari 1986 sjönk aktien till ca 100 kr. Kursen varierade sedan inom intervallet 100-200 kr med en nedåtgående trend till slutet av år 1986, då företagets ekonomiska krissituation blev känd. Svindleristadgandet har i rättsfallet NJA 1992 s 691, Leasing Consult, emellertid tolkats relativt snävt. Ett aktiebolags registrerade aktiekapital hade ökats genom apportemission. Ansvar för svindleri yrkades för huvudägaren i ett aktiebolag. I registreringsanmälan till PRV hade huvudägaren underlåtit att redovisa vissa finansiella transaktioner som inneburit att egendom värd 40 miljoner kr genom emissionen tillförts bolaget i realiteten endast ökat bolagets tillgångar med 16 miljoner kronor. En revisor, som avgivit revisionsintyg om tillskott av apportegendomen, åtalades tillsammans med styrelsens ledamöter och VD för svindleri. HD ogillande åtalet med motiveringen att registreringsanmälan inte varit vilseledande i svindleristadgandets mening. En registreringsuppgift om en viss kapitalökning genom nyemission ger endast det beskedet att egendom motsvarande minst kapitalökningen har tillförts bolaget, inte en överblick över bolagets ekonomiska situation: ”Att hänföra det åtalade förfarandet under det åberopade straffstadgandet skulle innebära att man – med avsteg från legalitetsprincipen – skulle ge stadgandet en utvidgad tillämpning som inte kan komma ifråga.”[^1148] Huvudägaren dömdes till ansvar för skattebrott. I Invent-fallet RH 1997:82 fann hovrätten att den tilltalade i halvårsrapport och i delårsrapport lämnat sådana vilseledande uppgifter som avses i 9 kap 9 § andra stycket brottsbalken. Uppgifterna hade offentliggjorts genom att de lämnats till Patent- och registreringsverket. Hovrättens inställning var att den tilltalade med hänsyn till den centrala roll han haft i bolaget måste haft insikt om att uppgifterna var vilseledande.s. 418
Bedrägeri
1.Ytterligare straffbestämmelser är emellertid av betydelse för börsverksamheten. Inom ramen för brottsbalkens regler kan en person som vilselett annan åläggas ansvar för bedrägeri i enlighet med 9 kap 1 och 3 §§ BrB. I bedrägerifallen är oftast fråga om förfalskning, men regeln torde även kunna tillämpas vid fråga om prospektansvar. Om någon genom vilseledande tecknar sig för värdepapper till ett högre pris än det pris värdepappren sedermera, då verkligt förhållande offentliggjorts, kommer att betinga, innebär köpet skada för den vilseledde. I princip kan varje förvrängt faktum läggas till grund för bedrägeriansvar, förutsatt att övriga brottsrekvisit är uppfyllda.[^1149] Till grovt bedrägeri enligt 3 § döms den som vid sin gärning missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen varit av farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Straffet för bedrägeri är fängelse i upp till två år, i fall av grovt bedrägeri är straffet fängelse i upp till sex år. Troligen kan det förekomma fall där det förutom för bedrägeri bör dömas också för svindleri. I NJA 1954 s 393 dömdes i de lägre instanserna till svindleri, men HD utdömde ansvar för bedrägeri. 20.3.3.1 Rekvisit för ansvar 20.3.3.1.1 De objektiva rekvisiten 20.3.3.1.1.1 Vilseledande För att ansvar för bedrägeri skall aktualiseras krävs att det är fråga om ett vilseledande som har lett till handling, alternativt underlåtenhet att handla, samt att en förmögenhetsöverföring har skett. Vilseledande förutsätter en villfarelse hos den vilseledde. Bedrägeriansvar kan inträda även om vilseledandet sker genom att den oriktiga uppfattningen inges andra, och dessa personer i sin tur framför den till någon som i sin tur förleder annan. För ansvar krävs att orsakssamband föreligger mellan vilseledandet och handlingen. Beträffande innehållet i villfarelsen gör lagen inte skillnad mellan å ena sidan uppgifter om förhållande i förfluten tid eller nutid, och å andra sidan uppgifter om framtida förhållande. Sålunda kan även framåtblickande inforamtion vara straffgrundande. Strafflagskommittén framhöll dock beträffande uppgifter angående framtiden, att ”många sådana ter sig såsom blotta antaganden och på den grund inte kan ådra bedrägeriansvar.”[^1150] 20.3.3.1.1.2 Kravet på förmögenhetsöverföring Enligt lagtexten krävs för ansvar att någon medelst vilseledande förmår annan till en disposition, nämligen en handling eller underlåtenhet som innebär en förmögenhetsöverföring. En rättshandling innebär förmögenhetsöverföring i lagens mening även om rättshandlingen blir definitiv först efter en tid eller efter det att nytt förhållande inträffat. Att genom vilseledande förmå annan att avge ett för honom ofördelaktigt anbud anses sålunda som bedrägeri om anbudet sedermera blir antaget. Slutligen skall dispositionen innebära vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Mellan denna skada och gärningsmannens vinning skall föreligga samband. Man behöver här inte avvakta händelseförloppets slutliga utveckling, utan avgörande är förhållandena vid tiden för dispositionen. Redan risken för förlust är därmed att jämställa med skada, varför skaderekvisitet är uppfyllt i och med att handlingen medför att risk för förlust föreligger.[^1151] 20.3.3.1.2 De subjektiva rekvisiten Brott begås genom att gärningsmannen genom vilseledande förmår annan att vidta den ofördelaktiga dispositionen. Gärningen skall sålunda ha skett med en viljeinriktning till vilseledande hos gärningsmannen, dvs uppsåtligen.s. 419
Osann försäkran och vårdslös försäkran
1.I det fall någon i skriftlig utsaga lämnar osann uppgift alternativt utelämnar sanningen och därefter försäkrar riktigheten i innehållet kan denne dömas till ansvar för osann försäkran enligt bestämmelsen i 15 kap 10 § BrB. En förutsättning för ansvar är att utsagan är skriftlig. Vidare skall utsagan avges under edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran. Enligt lagtexten skall utsagan avges jämlikt lag eller författning. Under förarbetena till 1975 års reform yttrade departementschefen med anledning av lokutionen ”lag eller annan författning,” under hänvisning till bestämmelser i 8 kap i regeringsformen, att därmed avsågs av riksdagen, regeringen, förvaltningsmyndighet, kommun eller landstingskommun beslutad generell norm. Detta torde innebära att den försäkran som styrelse respektive revisor i enlighet med FFFS 1995:21 3 kap 6 § skall lämna i prospekten omfattas av regeln.[^1152] Utsagan skall för att paragrafen skall bli tillämplig innehålla osann uppgift eller innebära förtigande av sanningen. Med förtigande avses underlåtenhet att uppge en omständighet. Åtgärden skall vidare innebära fara i bevishänseende, vilket innebär att oriktigheten skall angå något som är väsentligt för utsagan. Enligt första stycket fordras uppsåt att avge oriktig uppgift, medan enligt andra stycket vid grov oaktsamhet ansvar i stället kan ådömas för vårdslös försäkran. Medverkansbestämmelserna är tillämpliga, varvid för ansvar fordras att någon precis som gärningsmannen uppfyller de objektiva rekvisiten för ansvar. Straffet för osann försäkran är böter eller fängelse i högst sex månader, eller, vid grovt brott, till fängelse i högst två år. För vårdslös försäkran är straffet böter eller fängelse i högst sex månader.s. 421
Osant intygande
1.Oriktiga uppgifter i skriftliga handlingar är vidare generellt straffbelagda genom straffbudet om osant intygande i 15 kap 11 § BrB. Osant intygande innefattar bl.a. att någon lämnar oriktig uppgift om annat än egna angelägenheter.[^1153] Straffbudet osant intygande omfattar oriktiga uppgifter i olika skriftliga handlingar, således varje skriftlig handling med vilken ett börsbolag förser börsstyrelse, aktieägare eller allmänhet såsom exempelvis årsredovisning och prospekt. Medverkansbestämmelserna är tillämpliga även på brott enligt denna paragraf. Sålunda kan exempelvis en revisor dömas till ansvar för osant intygande för de uppgifter han lämnat i samband med ett bolags ekonomiska rapportering. Ansvar är uteslutet om uppgiften med hänsyn till omständigheterna vid urkundens upprättande framstår som ett uttalande om ett förhållande som angår uppgiftslämnaren så nära att uttalandet är ett uttalande endast i egen sak. Med egen sak avses troligen endast personliga förhållanden, och inte de som rör affärsverksamhet.[^1154] Straffet för osant intygande är böter eller fängelse i högst sex månader eller i grova fall två år. 15 kap 10 och 11 §§ BrB är att anse som subsidiära i förhållande till mera speciella specialstraffrättsliga bestämmelser. I konkurrens ges svindleri företräde framför osann försäkran och osant intygande.[^1155]s. 422
Bokföringsbrottet
1.I 11 kap 5 § BrB stadgas ansvar för bokföringsbrott. Syftet med denna regel är bl a att skydda marknaden från att den information som ett företag lämnar om sitt ekonomiska resultat är inkorrekt. Om de uppgifter som lämnas i bokföringen inte är tillräckliga för att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning skall kunna bedömas skall ansvar sålunda utdömas enligt bestämmelsen. Brottet är direkt kopplat till bokföringslagen (1999:1078) och straffsanktionerar således bestämmelserna i denna lag om fullgörandet av bokföringsskyldighet. Uppsåtligt bokföringsbrott förutsätter att den åtalade själv handlat på något av de sätt som anges i straffbestämmelsen, dvs har lämnat oriktiga uppgifter i bokföringen etc. Handhar den bokföringsskyldige, i aktiebolaget dess ställföreträdare, inte själv bokföringen, kan han trots detta betraktas som gärningsman i de fall han handlat aktivt för att överträdelse skulle ske. Den person som handhaft bokföringen kan då dömas som medgäringsman eller för medhjälp. Såväl ifråga om gärningsmannaansvar och ansvar för medhjälp till bokföringsbrott är oaktsamhet tillräcklig. För att ansvar skall utdömas skall överträdelsen ha lett till effekt, på så sätt att ”rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen.” Medhjälpsansvaret vid bokföringsbrott är särskilt beaktansvärt för revisorer. Revisors insats är att bedöma på samma sätt som övriga medverkares, och revisorn kan vara att betrakta som gärningsman oavsett om hans uppdrag bestått i att upprätta bokslut eller att vara granskare i efterhand.[^1156] Används bokföringsbrott som medel för t e x svindleri blir i regel det senare brottet ”uppgraderat” till grovt brott, med den strängare straffskalan.[^1157]s. 422
Insiderbrottet
1.I dagligt tal används begreppet insiderinformation om i princip all icke offentliggjord information om ett bolag, särskilt om informationen innehas av bolagets ledande befattningshavare eller styrelseledamöter. Insiderinformation i insiderlagens (1990:1342) mening avser ”kunskap om en icke offentliggjord omständighet som är ägnad att väsentligt påverka kursen på bolagets noterade värdepapper.” Typiskt sett skall det därför inte finnas någon icke offentliggjord potentiellt kurspåverkande information avseende faktiska förhållanden rörande ett aktiemarknadsbolag. Ett aktiemarknadsbolag skall enligt lag, och enligt noteringsavtalet med börsen, omedelbart offentliggöra information när beslut har fattats eller händelse inträffat som ”i icke oväsentlig grad” är ägnad påverka den bild av bolaget som skapats av bolagets senast lämnade information, eller i övrigt kan påverka värderingen av bolagets aktier.[^1158] Förtigande av en uppgift som i icke oväsentlig grad kan komma att påverka bilden av ett bolag torde sålunda kunna utgöra grund för ansvar med stöd av insiderlagens regler. Den som uppsåtligen bryter mot insiderreglerna skall dömas för insiderbrott till böter eller fängelse i högst två år, om gärningen inte är belagd med strängare straff i brottsbalken. En skärpning av lagen är föreslagen.[^1159]s. 423
Kursmanipulation och otillbörlig kurspåverkan
1.20.3.8.1 Bakgrund till bestämmelsen I 7 kap LHF infördes den 1 januari 1997 regler som tar sikte på kursmanipulativa åtgärder vid handel med finansiella instrument. Lagstiftningen mot otillbörlig kurspåverkan initierades nästan tio år tidigare, i samband med Fermenta-fallet. Svindleribrottet var den mest betydelsefulla kursdrivningen från huvudägarens sida, men Refaat El-Sayed laborerade emellertid även med avtal om återköpsrätt med prisfallsgaranti och säljoptioner, vilket påverkade kursen. Vid Stockholms fondbörs tillsattes den s k Fermentautredningen. Utredningen fann att det inte var förbjudet att vilseleda marknaden genom utbudshämmande avtal eller genom bulvanarrangemang, och i utredningen föreslogs att det skulle skapas ett skydd mot kursdrivande åtgärde genom lagstiftning.[^1160] Värdepappersmarknadskommittén föreslog i sitt betänkande Värdepappersmarknaden i framtiden[^1161] att förfarandet skulle kriminaliseras i 9 kap 9a § BrB, dvs i anslutning till straffstadgandet rörande svindleri. Förfarandet var avsett att träffa varje förfarande som medförde att kursen på ett finansiellt instrument inte motsvarade den som skulle gällt om en naturlig marknadsutveckling fått besätmma kursen. Kommitténs förslag intogs i prop 1990/91:42 om insiderhandel. Något förslag lades emellertid inte fram på grund av att det kriminaliserade området inte ansågs vara tillräckligt väl definierat, och risk förelåg därför att en kriminalisering skulle komma att träffa även tillåtna, t ex kursstabiliserande, marknadsoperationer. Ytterligare en utredning tillsattes under tiden vid Stockholms fondbörs i avsikt att undersöka huvudägarens "riggning" av kursen på Gamlestadenaktien efter börsintroduktionen i slutet av 1980-talet. Huvudägaren Erik Penser ansåg sig då ha en skyldighet gentemot marknaden att hålla kursen uppe för att inte investerarna skulle förlora pengar på affären. Utredningen kom fram till att förfarandet ej kunde kritiseras eftersom börsen tillåter kursstabiliserande åtgärder under viss tid. I utredningen konstaterades att gränsen mellan kursvårdande och kursdrivande åtgärder är svår att sätta eftersom även kursvårdande åtgärder är avsedda att påverka kursen.[^1162] Rapporten lämnades till 1993 års insiderutredning, vilken avlämnade ett betänkande med förslag till lagbestämmelse om otillbörslig kurspåverkan,[^1163] vilket därefter intogs i regeringens förslag till lagstiftning. I propositionen föreslogs att ett antal otillbörliga förfaranden vid handel på värdepappersmarknaden skyulle kriminaliseras. Det nya brottet skulle benämnas otillbörlig kurspåverkan.[^1164] 20.3.8.2 Regelns tillämpningsområde Bestämmelsen om otillbörlig kurspåverkan tar sikte på kursmanipulativa åtgärder vid handel med finansiella instrument.[^1165] Straffbestämmelsens huvudsyfte är liksom övrig börsrättslig lagstiftning att skydda marknaden.[^1166] Förbudet omfattar åtgärder som ligger utanför en normal marknadsmässig handel och informationsgivning, och som har det direkta eller indirekta syftet att påverka en aktiekurs. Det ankommer enligt 6 kap 1 § LHF på Finansinspektionen att övervaka att bestämmelserna följs. Att någon genom köp- eller säljorder avser att sätta de naturliga marknadskrafterna ur spel behöver inte innebära att en eventuell kurspåverkan är otillbörlig.[^1167] Exempel på otillbörlig kurspåverkan är när åtgärd företas i syfte att ”rigga” kursen på ett värdepapper, dvs påverka kursen så att den rör sig till en högre, artificiell nivå, vid nyemission eller utförsäljning (i vinningssyfte). Exempel på en sådan handling som omfattas av bestämmelsen är då någon säljer värdepapper till annan över börsen utan att någon egentlig äganderättsövergång mellan parterna är avsedd, utan syftet endast är att påverka kursen. För att straff skall kunna utdömas krävs direkt uppsåt, dvs avsikten skall ha varit att otillbörligt påverka priset.[^1168] Genom denna begränsning utesluts från straffstadgandets tillämpningsområde fullt legitima konsortialavtal och hembudsarrangemang. En annan förutsättning för straffbarhet är att överenskommelser är hemliga. Har bolaget informerat marknaden om att man avser vidta kursstabiliserande åtgärder skall straff ej ådömas den ansvarige. Marknaden kan informeras genom en presskommuniké eller genom en underrättelse till börsen. Reglerna blir bl a tillämpliga i samband med börsnotering och nyemission i börsbolag. Ett exempel är en huvudägare som kan ha ett intresse av att aktien köps till ett överpris, och enligt insiderlagen och flaggningsreglerna skall tillkännage åtgärden. Avtalar han i stället med annan att stå för inköpen av aktierna, och härvid garanterar återköp av aktierna till samma kurs kan åtgärden bedömas som otillbörlig kurspåverkan, eftersom övriga aktieägare kan vilseledas att delta i emission till ett pris som är påverkat av emittenten. Kursvårdande eller kursdrivande åtgärder kan ibland vara positiva för en akties värde, varför all påverkan på kurssättningen inte är otillåten. Huvudsaken är att åtgärderna är kända och inte har ett otillbörligt syfte. Kursstabiliserande åtgärder som vidtas i samband med exempelvis börsnotering är sålunda tillåtna om marknaden informeras om åtgärden. Paragrafens andra stycke avser andra kurspåverkande åtgärder som vilselett köpare och säljare av finansiella instrument. Typsituationen är när en aktör genomför omfattande förvärv av en aktie under en kort tid och därigenom flyttar kursen till en högre, artificiell nivå. Detta kan exempelvis göras inför ett rapporteringstillfälle, såsom ett årseller månadsskifte.[^1169] Åtgärden skall ha påverkat kursen så att kollektivet av investerare fått en felaktig information om kurssättningen. Är avsikten att vilseleda en motpart skall i stället bedrägeriparagrafen i brottsbalken tillämpas.[^1170] Åtgärden skall ha vidtagits i avsikt att otillbörligt påverka priset och inte endast kursen på aktien. Motivet för den kurspåverkande åtgärden måste vidare framstå som otillbörligt, dvs avsikten skall ha varit att ge gärningsmannen eller annan fördel av åtgärden. För straffbarhet krävs inte att gärningsmannen själv ingår avtal eller liknande som har omedelbar påverkan på kursen, utan även de fall där gärningsmannen förmått andra att vidta kurspåverkande åtgärder omfattas av straffansvar enligt paragrafen. Exempel på detta är när en aktör, typiskt sett en fondkommissionär, påverkar vissa investorer till att investera i aktien, varvid tidigare innehavare av aktien kan dra nytta av det påverkade värde investeringarna medfört.[^1171] I propositionen nämns speciellt att detta framför allt kan komma att aktualiseras när placerare genomför en affär genom ett värdepappersinstitut,[^1172] men man gör bedömningen att frågan om medverkaransvar för emissionsinstitut i dessa situationer bör överlämnas till rättstillämpningen att avgöra utifrån vanliga regler och principer om medverkansansvar i brottmål.[^1173] Brottet får anses ha ett relativt högt straffvärde, liksom övriga brott som innebär vilseledande på värdepappersmarknaden. Straffet för brott av normalgraden är böter eller fängelse i högst två år.[^1174] Regeringen har dock i sin översyn av insiderlagstiftningen respektive reglerna rörande otillbörlig kurspåverkan föreslagit att straffet skärps genom att böter utgår ur straffskalan. Bedöms brottet vara grovt är fängelse i upp till fyra år. Kurspåverkande åtgärder kan även vara att bedöma som brott enligt brottsbalkens regler, främst svindleri eller bedrägeri, varvid brottsbalkens bestämmelser ha företräde. Ansvar enligt regeln om otillbörlig kurspåverkan skall inte dömas ut om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller om överträdelsen är ringa. Är däremot insiderlagen samtidigt tillämplig skall dömas för otillbörlig kurspåverkan och insiderbrott i s.k. brottskonkurrens.[^1175] Argumentet för en skärpning av straffet är att det är av stor vikt att förtroendet för marknadens funktionssätt inte skadas.[^1176]s. 424
Rådgivningslagen
1.För emissionsinstitut, revisor respektive advokat kan även lag (1985:354) förbud mot yrkesmässig rådgivning bli tillämplig. Den som i utövningen av rådgivningsverksamhet av grov oaktsamhet främjar en straffbelagd gärning skall enligt 2 § rådgivningslagen dömas för vårdslös rådgivning. I rådgivningslagens definition av begreppet rådgivningsverksamhet används uttrycket råd eller annat biträde. Enligt vad som anges i motiven innefattar detta uttryck inte endast råd i den meningen att rådgivaren rekommenderar ett visst handlingssätt, utan också konkreta åtgärder för att omsätta rådet i praktiken.[^1177] Som typexempel på sådana åtgärder anges bl a upprättandet av avtal, biträde vid bolagsbildning, bokföring och valutatransaktioner.[^1178] Straffstadgandet om vårdslös rådgivnng är konstruerat på ett sådant sätt att det anknyter till de allmänna medverkansregerna i 23 kap BrB. Bedömningen av huruvida en straffbar handling är begången sker därför på ungefär samma sätt som enligt medverkansreglerna. Rådgivningen skall således ha lett till att den som fått rådet utfört vad som objektivt sett utgör en straffbelagd gärning, men det fordras inte att huvudmannen själv kan fällas till ansvar. Straffet för vårdslös rådgivning är böter eller fängelse i upp till två år.s. 428
Tryckfrihetsrättsliga frågor
1.Har en vilseledande uppgift distribuerats i en tryckt skrift uppstår frågan huruvida tryckfrihetsförordningen utgör ett hinder för att de vanliga straffstadgandena skall bli tillämpliga, på så sätt att reglerna om tryckfrihet skulle kunna utgöra ett skydd mot bristfälliga uppgifter exempelvis i årsredovisningar och prospekt. Spridningsproblemet är som framgått ovan en svårbedömd frågeställning, och i anslutning härtill den s k massmediafaktorns effekt på ansvarets omfattning.[^1179] I förarbeten och doktrin har klart uttalats att ansvar för bedrägeri i tryckt skrift kan utdömas utan hinder av TF.[^1180] Den motivering som anförs till stöd för detta resonemang är att den som begår ett förmögenhetsbrott med en tryckt skrift som medel inte därigenom gör bruk av sin frihet att ”i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter…samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.” I förarbetena anges att syftet med i kap 1 § 2 st tryckfrihetsförordningen i första hand är att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Lagen skall således utgöra ett skydd för den politiska, religiösa och kulturella yttrandefriheten. I förarbetena påpekas att användandet av tryckt skrift som medel i enskild näringsverksamhet inte kräver något grundlagsskydd.[^1181] Den som begått förmögenhetsbrott med hjälp av tryckt skrift skall således enligt straffrättskommittén kunna ådömas ansvar för svindleri eller bedrägeri oaktat reglerna i tryckfrihetslagen.[^1182]s. 428