Inledning
1.Som nämnts i avsnitt x skall börsen i enlighet med 5 kap 5a § LBC granska de prospekt som offentliggörs i samband med inregistrering av aktier, och enligt 2 kap 4 § LHF har Finansinspektionen att godkänna emissionsprospekt och erbjudandeprospekt innan dessa kan registreras. Finansinspektionens godkännande omfattar som ovan nämnts ett mindre åtagande än börsens granskningsplikt. Som framgår av avsnitt x respektive x gör Finansinspektionen endast en genomgång av att samtliga uppgifter som skall vara inkluderade i prospektet är medtagna, medan börsens granskning är av mera omfattande karaktär, och även delvis omfattar en materiell granskning av innehållet i prospektet. Även Värdepapperscentralen spelar en viktig roll vid sin registrering av en emission. I de fall Värdepapperscentralen anser att de inlämnade uppgifterna inte uppfyller kraven, eller kompletterande uppgifter är nödvändiga kan registrering av emissionen komma att fördröjas. Värdet på de aktuella värdepappren kan under denna tid komma att påverkas av olika faktorer, såsom en tvär branschspecifik konjunkturförändring, vilket kan komma att medföra förlust (eller vinning) för emittenten. Har härvid Värdepapperscentralens representanter förfarit oaktsamt aktualiseras frågan om ansvar även för denna myndighet. I förarbetena till ny börslagstiftning konstateras att risk föreligger att ett godkännande baserat på en formell granskning kan komma att uppfattas som en statlig kvalitetsprövning av erbjudandets materiella innehåll. Här påpekas att EG:s prospektdirektiv föreskriver att en generell förhandsgranskning skall göras om ett EG-land önskar att prospekt därifrån, utan vidare granskning, skall accepteras i andra EGländer. Departementschefen uttalar att i stället för en obligatorisk förhandsgranskning prospekten bör ges in och registreras hos en myndighet, och att registreringen endast bör föregås av en kontroll av att prospektet innehåller föreskrivna uppgifter.[^1026] Emellertid infördes i 5 kap 5a § LBC en regel som stadgar att börsen skall godkänna prospekt före offentliggörandet. Granskningen och godkännandet skall enligt förarbetena endast avse att prospektet innehåller de uppgifter som krävs, varvid påpekades att ”Det är således inte fråga om att kontrollera huruvida sakuppgifterna är riktiga."[^1027] I en tilläggsproposition konstateras att även om det i prop 1991/92:113 valts att inte karakterisera granskningsförfarandet som en förhandgranskning ”så kan inte bortses från att det i direktivets mening faktiskt är fråga om en sådan.”[^1028] Vidare fastslås i förarbetena att uppenbara felaktigheter skall upptäckas vid granskningen.[^1029] Även i förarbetena till ABL klargjordes att börsstyrelsen inte genom inregistrering kunde åta sig ett ansvar för att fortlöpande garantera att på börslistan förekommande aktier skulle utgöra tillfredsställande placeringsobjekt. Däremot uttalades att registrering vid börsen kan "i stort sett sägas vara en garanti för att allmänheten får en relativt utförlig information om bolagets ekonomiska utveckling och därigenom möjlighet att kontinuerligt bedöma sina investeringar."[^1030] Enligt FFFS 1995:45 3 kap 71 § samt kap 17 § 35 skall prospekt innehålla uppgift om att det godkännande som givits av Börsen respektive Finansinspektionen inte innebär någon garanti för att sakuppgifterna i prospektet är riktiga eller fullständiga. Man kan diskutera i vilken utsträckning en dylik generell ansvarsfriskrivning skall accepteras juridiskt.[^1031] Börsens skyldighet att granska prospekten torde medföra en skyldighet att företa en bedömning av såväl innehåll och kvalitet som rimlighet. Är så fallet torde en generell friskrivning från ansvar få begränsad räckvidd.[^1032] I avsnitt x konstaterades att huvuduppgiften för en fondbörs är att sammanföra emittenter och investorer. En fondbörs utgör därvid en viktig samhällsekonomisk funktion. För att börsen ska kunna uppfylla denna funktion som marknadsplats är det av avgörande betydelse att aktörerna på marknaden kan ha förtroende för börsen. Det kan därför vara av intresse att undersöka huruvida börsen skall kunna åläggas ansvar vid oaktsamhet i samband med utförande av de uppgifter som åligger den i samband med börsnotering av ett bolags aktier, dvs om de förutsättningar för verksamheten som ges i börslagen innebär ett allmänt culpaansvar för fel eller försummelse i samband med dess myndighetsutövning. Enligt 3 kap 2 § SkL gäller att stat och kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande stat och kommun svarar. Någon begränsning av ansvaret till brottsliga handlingar görs inte rörande ansvar för stat och kommun.s. 376
Börsens myndighetsprägel
1.Regeln i 5 kap 5a § LBC grundas på EG:s direktiv 80/390/EEG, där i art 18 (2) stadgas att börsprospekt skall godkännas av berörd myndighet innan det offentliggörs. Enligt art 22 i direktivet skall vidare annonser, tillkännagivanden, affischer och alla handlingar som skall offentliggöras i samband med emissionen på förhand sändas in till den berörda myndigheten, vilken skall avgöra om informationsmaterialet skall underkastas granskning innan det offentliggörs.[^1033] I direktivet benämns den godkännande instansen genomgående myndighet,[^1034] liksom i förarbetena till LBC där det även konstateras att en börs kan utses till behörig myndighet.[^1035] I art 18 p 1 anges att medlemsstat skall utse en eller flera behöriga myndigheter och underrätta kommissionen om detta, samt lämna uppgift om fördelningen av befogenheter dem emellan. I art 18 p 3 st 2 anges vidare att medlemsstaterna skall se till att de behöriga myndigheterna har de befogenheter som de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Till börsen har sålunda av staten delegerats myndighetsutövning vid utförande av de uppgifter som åligger berörd myndighet enligt direktivet. I art 18 p 4 stadgas att ifrågavarande direktiv inte skall inverka på de behöriga myndigheternas ansvarighet, och att denna ”även fortsättningsvis uteslutande skall regleras i nationell lag.” Det åligger således lagstiftaren att inom ramen för vårt nationella regelverk reglera ansvaret för de myndigheter som har att godkänna prospekten. Enligt artikel 24b (1) är en medlemsstat skyldig att godkänna prospekt som godkänts i annan medlemsstat om bolaget söker börsnotering i den senare staten inom tre månader från godkännande i den första staten. En viktig regel är sålunda den kontroll berörd myndighet skall utföra innan prospektet offentliggörs, eftersom denna kontroll kan sägas utövas även å andra staters och myndigheters vägar.s. 378
Inställningen i praxis och doktrin
1.Inställningen till ersättning vid skada förorsakad genom fel eller försumlig myndighetsutövning har från statens sida varit restriktiv, inte minst vid fråga om ersättning för vilseledande information.[^1036] Även Bengtsson motsätter sig att stat och kommun åläggs ansvar, och till och med varnar för att vidga ansvaret vid delegerad myndighetsutövning eftersom ansvaret då skulle komma att bli alltför "svåröverskådligt".[^1037] Emellertid har i ett par rättsfall staten ålagts ersättningsskyldighet vid försumlig myndighetsutövning. Frågan om ansvar för kontrollerande myndighet prövades i det under avsnitt x beskrivna rättsfallet NJA 1991 s 138. Fallet rörde frågan om staten hade att ersätta sakskada som vållats genom försummelse från AB svensk Bilprovnings sida vid kontrollbesiktning av motorfordon. Diskussionen i målet rörde huruvida skadan drabbat ett intresse som skyddas av den handlingsnorm som åsidosatts. Den skadelidande anförde som grund för sin talan att staten har påtagit sig uppgiften att genom obligatoriska besiktningar kontrollera att fordon uppfyller vissa krav när det gäller trafiksäkerhet, samt att i detta fall AB Svensk Bilprovning varit försumlig vid utförandet av sitt uppdrag. HD konstaterade att skadan vållats genom fel eller försummelse från AB Svensk Bilprovnings sida, samt ålade staten ersättningsansvar. I rättsfallet NJA 1989 s 191 ålades staten ansvar för en skada som uppkommit i samband med att ansvaret för utförande av en uppgift som delegerats till ett enskilt rättssubjekt. I fallet hade åklagarmyndigheten vid misstanke om valutabrott beslutat ta föremålet för det misstänkta valutabrottet, en segelbåt, i förvar. Båten placerades i avvaktan på utredning på ett inhängnat område tillhörigt ett skeppsvarv, och belades med kvarstad. När ägaren sedermera hämtade båten visade det sig att denna under tiden för förvar blivit skadad, samt att viss utrustning hade försvunnit. Ägaren krävde ersättning från kronofogdemyndigheten, vilket avvisades av justitiekanslern. I hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, konstaterades att skadeståndslagen visserligen inte tar ställning till statens ansvar för skada på omhändertagen egendom, men att det i viss äldre praxis finns stöd för ett presumtionsansvar för staten.[^1038] I målet aktualiserades även frågan om betydelsen av att vården anförtrotts en självständig medhjälpare. Högsta domstolen menade att eftersom denne, dvs varvet, hade utövat vården för statens räkning och då denna ingått som ett led i statens myndighetsutövning, hade staten att svara för fel och försummelse hos varvet ifråga om vården av båten. Segelbåtsägaren tillerkändes sålunda ersättning. Kleineman påpekar i en grundlig utredning rörande offentliga rättssubjekts skadeståndsansvar att i synnerhet frågan om myndighets ansvar skall utsträckas till all form av verksamhet som staten anförtror privata rättssubjekt är ett svårbedömbart problem. Kleinemans inställning är att det är helt rimligt att staten genom att delegera en exklusiv statlig uppgift till enskilt rättssubjekt inte härigenom kan undandra sig ett ansvar som annars skulle kunna utkrävas.[^1039] Kleineman menar att man dels torde kunna utsträcka det allmännas ansvar för rena förmögenhetsskador på rent privaträttslig grund med stöd av NJA 1987 s 692,[^1040] dels att det förefaller helt rimligt att det allmänna ”– i likhet med privaträttsliga subjekt –” kan ha ett ansvar för rena förmögenhetsskador även i utomobligatoriska förhållanden.[^1041] Kleineman exemplifierar med rättsfallet NJA 1990 s 705. I fallet angav hälsovårdsinspektören i en kommun i en skrivelse till en villaägare felaktigt att dennes fastighet utgjorde en sanitär olägenhet, eftersom den befunnits ha radondotterhalter överstigande visst gränsvärde, samt rekommenderade honom att installera ett värmeåtervinningssystem. Vid förnyade mätningar därefter framkom att radondotterhalten i huset aldrig överstigit gränsvärdet för sanitär olägenhet. Efter stämning yrkade villaägaren att kommunen skulle förpliktas att till honom utge ersättning för den kostnad han haft för installationen av värmeåtervinningssystemet. Han åberopade som grund för yrkandet att kommunen genom försummelse vid myndighetsutövning orsakat honom skada uppgående till det yrkade beloppet, eftersom ventilations- och värmeåtervinningsanläggningen, som han låtit installera till följd av kommunens handläggning av ärendet, varit onödig. I målet var dels fråga om den felaktiga uppgiften lämnats vid myndighetsutövning och, sedan så befunnits vara fallet, om kommunens skadeståndsskyldighet skulle påverkas av att villaägaren haft viss nytta av värmeåtervinningssystemet. HD konstaterade att i målet var ostridigt att uppgiften i skrivelsen om radondotterhalt i fastigheten var felaktig. Rätten konstaterade vidare att uppgiften lämnats vid myndighetsutövning. Kommunen hade gjort gällande att felet likväl inte skulle grunda skadeståndsskyldighet, eftersom det varit ursäktligt. HD menade dock att på en skrivelse från en myndighet med ett sådant bestämt och reservationslöst innehåll som den aktuella höga anspråk på noggrannhet bör ställas. Man ansåg därför att felet i skrivelsen måste anses ha inneburit ett åsidosättande av de krav som skäligen kunde ställas med hänsyn till arten och ändamålet med hälsovårdsnämndens verksamhet. HD ansåg vidare att det saknades anledning anta att villaägaren skulle ha låtit installera systemet om han ej vilseletts av skrivelsen från hälsovårdsinspektören, och att det heller inte var visat att installationen lett till någon bestående ökning av värdet på hans fastighet eller i övrigt medfört någon ekonomisk fördel för honom. HD:s domslut var att kommunen inte borde undgå skadeståndsskyldighet, varvid villaägarens talan bifölls. Kleineman påpekar att det informationsansvar som i domen ålades myndigheten för råd givet i samband med kontakt mellan myndighet och enskild ”som HD redan gjort till sitt genom utgången i NJA 1990 s 705” inte ligger långt från ansvar för innehållet i prospekt.[^1042]s. 379
En rättspolitisk diskussion
1.Frågan om i vilken omfattning ansvar skall kunna åläggas en börs eller kontrollerande myndighet i det fall kontrollorganet vid sin tillsyn varit oaktsam och underlåtit att uppmärksamma bristfällig information i ett prospekt eller ett bolags ekonomiska rapportering är ännu oprövad i Sverige. Den myndighetsprägel som fortfarande är förbunden med börsverksamhet torde dock tillmätas betydelse vid bedömning av myndighetens ansvar. Börsens granskning har hittills inte förväntats avslöja vilseledande information, men möjligen kommer kraven på börserna förändras i och med den marknadsanpassning av ägandet som skett under senare år. Det är inte helt uteslutet att en börs som godkänt ett felaktigt prospekt skulle komma att bli ålagd ansvar.[^1043] Vid bedömningen av börsens respektive Finansinspektionens ansvar måste hänsyn tas till den kvalitetsprägel notering vid en börs samt myndighetens granskning ger. Likheten med näringsdrivande bolag av sanktionerande karaktär, såsom t ex en revisionsbyrå, är stor, och marknadens uppfattning av börsen som rådgivare kan leda till att börsens förtroendekapital minskar. Det torde i vart fall kunna krävas av börsen respektive myndigheten att det görs en rimlighetsbedömning av de rapporter och räkenskaper som ifrågavarande organisation skall granska. I EG:s direktiv 82/121/EEC anges att vid börs inregistrerade bolag till kontrollerande myndighet, dvs börsen, skall inge halvårsrapport. I direktivet ställs vissa minimikrav på rapporteringen. Reglerna hars. 381