Inledning
1.Vid prospektupprättande anlitar som ovan konstaterats bolaget ett eller flera emissionsinstitut som praktiskt ansvarig/a för utformning av prospektet. Dessutom anlitas ofta ytterligare konsulter i varierande antal. Konsulten engageras av emittentbeolaget alternativt av emissionsinstitutet beroende på det avtal som träffats mellan parterna. Sålunda kan en jurist eller advokatbyrå anlitas för att göra en legal genomgång av bolaget, och en revisionsbyrå för att utföra den finansiella genomgången. I vissa fall engageras experter för utlåtanden i olika tekniska eller andra specifika frågor. Konsulternas rapporter ligger sedan till grund för delar av den information prospektet innehåller. Konsulterna omfattas inte av tillståndsplikt på samma sätt som är fallet beträffande emissionsinstitutet. Tillståndsplikten tar sikte på företag som genom sin medverkan i emissioner och andra erbjudanden utåt framstår som garanter för att de till allmänheten riktade erbjudanden är utformade i enlighet med gällande normer. Den gransknings och rådgivningsverksamhet som revisorer och advokater bedriver gentemot sina klienter är normalt av en annan typ. När ett bolag som skall upprätta ett prospekt anlitar en advokat eller revisor, uppträder denne som konsult på företagets sida, inte som en oberoende mellanhand i förhållande till allmänheten. I det fall konsultens sålunda lämnade uppgifter innehållit felaktigheter vilka lett till att investor lidit skada uppstår frågan huruvida skadelidande aktietecknare kan rikta sina anspråk på skadestånd mot konsulten. Mellan konsulten och uppdragsgivaren har träffats ett avtal. Relationen mellan konsulten och uppdragsgivaren är följaktligen av inomobligatorisk natur. Detta leder till att uppdragsgivaren kan kräva en felande konsult på ersättning för det belopp uppdragsgivaren blivit skyldig betala skadelidande part. Har bolaget eller bolagets styrelse blivit ersättningsskyldiga gentemot aktieägare kan de således regressvis kräva konsulten. Frågan är om ett utomobligatoriskt ansvar kan åläggas konsulten gentemot skadelidande investorer med stöd av praxis, såsom det under avsnitt x diskuterade Kone-fallet NJA 1987 s 692. En central fråga är härvid om man skall betrakta prospektet som en helhet, vilket bolaget och/eller emissionsinstitutet ansvarar för, eller om man ser de olika delarna i prospektet som separata ansvarsobjekt, där ansvaret för de uppgifter konsult lämnat sin uppdragsgivare, och som därefter införlivas i prospektet, skall särskiljas. Ett särskilt problem medför situationen där konsulten engagerats av den part som inte är ansvarig för prospektet. Hur skall exempelvis emissionsinstitutets culpa bedömas i de fall emissionsinstitutet ansvarar för utformningen av prospektet, men konsultet anlitats av emittentbolaget?s. 362
Ansvaret mot medkontrahents medkontrahent
1.Huvudregeln i kontraktsförhållanden är enligt svensk rätt att part endast ansvarar mot sin direkte medkontrahent. Skadelidande tredjeman kan enligt denna regel inte vända sig till externa konsulter med sina anspråk på skadestånd enligt principen om förbudet mot talan mot medkontrahenterns medkontrahent. I utomobligatoriska förhållanden kan skadeståndsansvar för självständig medhjälpares vållande endast göras gällande när en preciserad förpliktelse som enligt författning ålegat svaranden eftersatts. Detta innebär att de uppgifter som enligt lag åligger revisor att lämna torde utgöra grund för ansvar gentemot skadelidande investor. I andra fall ”övertar” den part som anlitat konsulten dennes culpa, varvid skadelidande investor inte kan göra ansvar gällande mot konsulten, utan det är uppdragsgivaren som har att svara för de eventuella fel och brister konsulten varit orsak till att prospektet kommit att innehålla. Huvudregeln innebär således att den som ingått avtal om uppdrag inte riskerar att bli utsatt för krav från tredje man. Möjlighet för skadelidande att rikta sina ersättningsanspråk direkt mot uppdragstagare/extern konsult finns således inte, och uppdragstagaren skulle därmed vara fredad från krav från andra än uppdragsgivaren. Uppdragsgivaren kan som nämnts ovan sedan regressvis kräva konsulten enligt sedvanliga inomkontraktuella regler. I fråga om externa inhyrda konsultuppdrag skulle detta innebära att den som utfört uppdraget skulle ansvara endast inför uppdragsgivaren. En advokatbyrå som gjort en genomgång av bolaget inför en börsintroduktion på uppdrag av styrelsen i emittentbolaget skulle således endast vara ansvarig gentemot bolaget/bolagets styrelse. Har rapporten utgjort underlag för uppgifter i emissionsprospektet, och medfört att prospektet innehåller vilseledande information, kan en skadelidande investor rikta sina anspråk mot bolaget/bolagets styrelse, (eller i förekommande fall emissionsinstutet), och inte mot den uppdragstagande advokatbyrån. Argumentationen torde bli likartad i det fall medkontrahenten är kontraktspart av annat slag, dvs har ingått ett avtal med emittentbolaget vilket påverkar värdet på aktierna. Bryter avtalspartnern sålunda avtalet på så sätt att kursen på aktierna sjunker torde reglerna om ansvar för medkontrahents medkontrahent bli tillämpliga.s. 363
Det utvidgade ansvaret
1.Som framgår av avsnitt x finns emellertid en utvidgad ersättningsmöjlighet i vad domstolarna tolkat som kontraktsliknande förhållanden. Domstolen har här gjort undantag från principen om avtalets subjektiva begränsning, och i dessa fall skyddat skadelidande som utan att ha varit avtalsparter har ett närliggande och skyddsvärt intresse av att avtalet fullgörs på riktigt sätt. I praxis har i ett par fall ansvar ålagts konsult gentemot tredje man för uppgifter lämnade i intyg och soliditetsbedömningar. I det viktiga under avsnittx diskuterade Konefallet, NJA 1987 s 692, ålade högsta domstolen en konsult skadeståndsskyldighet mot annan än uppdragsgivaren för av oaktsamhet lämnad felaktig uppgift. Rätten menade att ”övervägande skäl talar för att den som med fog satt sin tillit till ett värderingsintyg inte skall bära följderna av en skada som ytterst beror på att intygsgivaren förfarit vårdslöst.” HD konstaterade i målet att det måste stått klart för värderingsmannen att intyget skulle kunna komma till användning för skilda ändamål och av olika personer, och att skadeståndsansvar i dessa fall borde gälla även mot tredje man. HD uttalar i rättsfallet att det är stor skillnad mellan att ge subjektiva råd och faktabaserade råd, och att det är nödvändigt att acceptera att olika fackmän kan komma till olika slutsatser när det gäller subjektiva råd. I fallet berodde felet dock inte på att värderingsmannen gjorde en felaktig bedömning, utan på att han inte kontrollerat en faktauppgift om en fastighet, vilken var väsentlig för värderingen av fastigheten. Det hade vidare varit relativt enkelt för värderingsmannen att få fram den riktiga uppgiften. Detta sammantaget fick HD att göra bedömningen att konsulten varit oaktsam vid utförandet av uppdraget. Det framgår sålunda klart av praxis att en konsult som vårdslöst lämnat vilseledande uppgifter under vissa betingelser kan bli skadeståndsskyldig även gentemot annan än sin uppdragsgivare. 17.2.1.1 Förutsättningar för ansvar Samuelsson har med ledning av domskälen i Kone-fallet ställ upp fem rekvisit för ansvar vilka i målet var avgörande för HD:s bedömning. De fem rekvisiten är: 1. Konsultens yrkesmässighet 2. Konsultens insikt om intygets användningssätt 3. Den skadelidandes befogade tillit till intyget 4. Konsultens oaktsamhet 5. Intyget skall vara i avsaknad av friskrivning från ansvar Utöver culpa och orsakssamband skall vid bedömning av konsults ansvar gentemot skadeslidande tredje man även transaktionssamband, dvs den skadelidandes tillit till uppgiften, visas. Konsulten skall vidare ha varit medveten om på vilka sätt uppgiften skulle kunna komma att användas. Kleineman föreslår att avgörande för när ansvar skall kunna utkrävas av en rådgivare är den tillit någon fäst vid de lämnade uppgifterna. Vid bedömningen av skadeståndsansvaret görs då en applicering av tillitsbegreppet, vilket innebär en bedömning av huruvida skadelidandes tillit till rådgivaren varit relevant och befogad. Har någon satt sin tillit till den information en professionsutövare förmedlat, och detta kan anses vara befogat, menar Kleineman att det finns skäl att se strängt på professionsutövarens ansvar, förutsatt att professionsutövaren varit medveten om att informationsmottagaren skulle komma att förlita sig på uppgiften. Kleineman hänvisar till NJA 1992 s 243, där HD ansåg ett uppdragsförhållande föreligga till följd av att den skadelidande haft goda skäl att uppfatta informationslämnaren som sin ekonomiske rådgivare, vilket enligt rätten heller inte kunde ha undgått denne. I målet hade en person som var ensam ägare till samtliga aktier i ett aktiebolag inför en överlåtelse av aktierna haft flera kontakter med den auktoriserade revisor som sedan cirka 20 år bl a varit bolagets revisor. Revisorn underlät emellertid att informera aktiesäljaren om de skatterättsliga konsekvenser affären skulle komma att medföra. Aktiesäljaren anförde i rätten att han hade uppfattat revisorn som sin ekonomiske rådgivare, och ansågs av domstolen ha haft goda skäl för sin uppfattning. HD:s inställning var att revisorn måste ha insett detta, varvid ett uppdragsförhållande ansågs ha uppkommit mellan parterna. Domstolen ansåg att revisorn hade brustit i sina skyldigheter som rådgivare vad avser affärens skattekonsekvenser, och ålade revisorn skyldighet att ersätta den skadelidande aktiesäljaren för den förlust han lidit på grund av affären. Kleineman använder benämningen metodansvar som beteckning för ansvaret att göra de undersökningar man skäligen kan kräva av en yrkesutövare av det aktuella slaget i det aktuella fallet, och ställer härvid de krav på yrkesskicklighet och kunskap om marknadens funktionssätt som redogjorts för ovan. Skadeståndsansvar utlöses då inte till följd av en mer eller mindre god subjektiv bedömning av yrkesutövaren, utan vad som är väsentligt är istället om denne har företagit de undersökningar som skäligen kan förväntas av honom. En jämförelse med förmågan att kommunicera risk och bedöma kundens behov kan göras av det av Kleineman förespråkade behovet av en ”pedagogisk plikt.” Av rådgivaren skall då kunna krävas en pedagogisk inlevelseförmåga, innebärande att rådgivaren skall kunna förklara det aktuella problemet för den rådfrågande på ett sätt som kan antas vara begripligt för denne. Rådgivaren har att analysera vad informationsmottagaren kan tillgodogöra sig, och därefter tillhandahålla information på ett sätt som möjliggör att denne kan tillgodogöra sig de aktuella uppgifterna. Ett krav på pedagogisk plikt medför att rådgivaren kan bli skyldig till oaktsamt vilseledande även om han hållit sig till sanningen. I NJA 1994 s 532 ålades sålunda en konsult ansvar trots att culpa ej förelegat vid utförande av uppdraget. Fallet rörde ansvaret för en teknisk konsult, och rätten menade att ”det måste anses åligga den uppdragstagare som mot betalning åtar sig att utföra en tekniskt komplicerad analys att redovisa resultaten av denna analys på ett sätt som tillåter uppdragsgivaren att dra rimliga och korrekta slutsatser av dessa resultat.” Ansvar torde på denna grund kunna åläggas exempelvis advokat som vid förmedlande av resultat av en rättsutredning uttryckt sig på ett sådant sätt att klienten vilseletts, och i anledning av vilseledandet företagit en disposition som medfört skada för honom. Det torde sålunda åligga såväl advokat, revisor som teknisk konsult att presentera sitt resultat på ett sätt som gör det tydligt för uppdragsgivaren. Den plikt som följer av det pedagogiska ansvaret omfattar skyldigheten att informera om och upplysa om risker. Att det är svårt att bedöma och kommunicera risk kan inte medge en reservationslös ansvarsfrihet för rådgivning. I en rad rättsfall rörande rådgivaransvar har den skadelidande investorn framfört att han inte insett risken med sin investering, och därmed saknat insikt om att investeringen var förenad med en risk. I dessa fall väcks frågan huruvida rådgivaren underlåtit att informera investorn om risken, eller om han inte haft förmåga att bedöma och kommunicera risk. Åläggs rådgivaren en pedagogisk plikt kan denne inte nöja sig med att presentera en analys, utan han måste även kontrollera att mottagaren av informationen förstått inebörden av de lämnade upplysningarna. Denna pedagogiska plikt eller ”kompletterande förklaringsbörda” som uppdragstagaren har varierar enligt uttalanden i HD beroende på omständigheterna,[^1000] och domstolen understryker vikten av att information som lämnas till uppdragsgivaren måste utformas med hänsyn till dennes kompetens. I NJA 1992 s 502 uttalar emellertid HD angående aktsamhetsstandarden: ”Man bör däremot vara försiktig med att lägga en rådgivare till last som försumlighet att han inte föreslagit sådana problemlösningar som är komplicerade till sin konstruktion eller svårbedömnda från skatterättslig synpunkt.” HD betonar att det finns en normalkvalitet hos rådgivning som om den uppfylls är tillräcklig för att rådgivaren skall anses ha varit aktsam. Även om det skulle finnas en mer lönsam lösning, men denna varit mer komplicerad och svårförklarad, har rådgivaren inte varit oaktsam om han inte rekommenderat denna utan valt den mer lättförståeliga. Krav på pedagogisk plikt skulle i prospektfallet innebära att konsulten kan åläggas ansvar i det fall han vid sitt uppgiftslämnande varit så otydlig att uppgifterna tolkats felaktigt av mottagaren, dvs den som ansvarat för utformningen av prospektet, och därmed felaktigt återgivits i prospektet. Konsultens yrkesmässighet och aktsamhetsstandarden framtonar som de viktigaste elementen vid bedömningen av konsultens ansvar, tillsammans med frågan om huruvida den skadlidande satt sin befogade tillit till den information konsulten förmedlat, förutsatt att konsulten varit medveten om att informationsmottagaren skulle komma att förlita sig på uppgiften.s. 364
Bankers rådgivaransvar
1.17.2.2.1 Inledning Banker och fondkommissionärer har ett långtgående ansvar för att slutkunderna har tillräcklig information om de risker de utsätter sig för. På grund av detta förhållande skulle man kunna argumentera för att emissionsinstitutets roll vid introduktionen även omfattas av det särskilda rådgivaransvar som utecklats i praxis och doktrin. En bank besitter ett stort förtroendekapital i relationen till sina kunder och andra.[^1001] I kraft av sin traditionella roll som kreditgivare har banken ett stort förtroendeöverskott, vilket den i relationen till investorn kan utnyttja. Även det specifika emissionsinstitut som fått ansvaret för visst bolags börsnotering har betydelse för placerares beslut om att investera i aktien. Vid exempelvis en börsintroduktion får investor ett helt annat förtroende för aktien om en välkänd emissionsbank ”sanktionerar” försäljningen, än en mindre känd bank. En välkänd bank har därmed större möjlighet att intressera investorer för att placera pengar genom att delta i visst erbjudande om försäljning av aktier än en som är mindre välkänd. Möjligen skulle denna starka position som emissionsinstitutet otvivelaktligen har kunna jämföras med en rådgivningssituation. Prospektet skulle kunna jämföras med ett intyg, i vilket emissionsinstitutet rekommenderar investering i aktierna. 17.2.2.2 Banks rådgivaransvar i praxis och doktrin Av senare års praxis från HD kan man skönja en trend där ersättning medges även vid kvalitativa brister i rådgivningen. Ansvar har bl a som i fallet ovan ålagts uppgiftslämnaren i mål rörande skatterådgivning.[^1002] Trenden tycks dock inte gälla vid tvister på de finansiella marknaderna - i fall rörande banks ansvar för finansiell rådgivning har i praxis ansvaret bortfallit eller mildrats. Ett exempel på detta är under avsnitt x nämna rättsfall NJA 1995 s 693. En fondkommissionär lät en kund handla med indexoptioner utan att lämna den information om vilka risker handel med indexoptioner är förknippad med vilken kommissionären enligt Bankinspektionens allmänna råd hade skyldighet att lämna. Kunden förlorade 3 500 000 kronor, men rådgivaren friades från ansvar. HD:s inställning var att eftersom allmänna råd principiellt sett saknar bindande verkan, enbart det förhållandet att de inte har följts i ett visst fall inte kan grunda skadeståndsskyldighet.[^1003] Samuelsson/Pålsson påpekar att domstolarnas syn på finansiella placeringar tycks vara att alla investeringar är riskfyllda, och att avsaknaden av en uttrycklig garanti medför ansvarsfrihet för emittenter och rådgivare.[^1004] Författarna åskådligör sin inställning bl a med ett mål från Stockholms tingsrätt, där frågan var om banks ansvar gentemot en kund som lidit skada i samband med valutaspekulation uttalas exempelvis följande: Fondavdelningen på en bank erbjöd i slutet av maj 1991 sina depåkunder att teckna andelar i ett valutakonsortium. Banken ger i prospektet intrycket av att räntedifferensen mellan Sverige och Schweiz skall bestå, och att valutakurserna inte skall ändras. När räntedifferensen så ökade och kursen på den svenska valutan föll gentemot CHF förlorade investorerna sina pengar. Tingsrätten ansåg inte att banken gjort sig skyldig till vårdslös rådgivning på den grund att banken i sitt erbjudande påpekat att investeringen inte var riskfri: ”Bankens ansvar begränsas av det risktagande som kunden får anses ha givit sig in på genom att satsa kapital i riskpapper. Handel med värdepapper och valutor innebär alltid ett mer eller mindre stort risktagande för dem som deltar. De som gör sådada affärer utsätter sig för risker att göra förluster, även om önskemålet och syftet självfallet är att göra vinst.”[^1005] Förmågan att bedöma kundens vilja och behov har blivit ett framträdande begrepp i bl a engelsk och tysk rätt vid aktsamhetsbedömningen i samband med frågor rörande ansvar för finansiell rådgivning. Kraven på rådgivaren har ökat på så sätt att rådgivaren förväntas sätta sig in i investorns individuella riskpreferens, förväntningar på avkastning etc.[^1006] Svenska domstolar visar emellertid inte någon tendens till att ålägga rådgivare någon del av ansvaret i ifrågavarande situationer. I ett mål i Hovrätten för Övre Norrland, T 84/96, prövades en banks ansvar för förvaltning av en kunddepå.[^1007] En bank gjorde i början av år 1989 ett reklamutskick till sina kunder, vari banken erbjöd sig att biträda vid inköp och förvaltning av aktier. I brevet erbjöds kunderna hjälp med finansiering genom en s k värdepapperskredit. Denna innebar att de förvaltade aktierna fick belånas med mer än 70 procent, att banken skulle hjälpa till med att komponera en ”slagkraftig och bra” portfölj, samt med daglig skötsel av portföljen. Denna service var avgiftsfri under förutsättningen att värdet av portföljen inte understeg 250.000 kronor. Däremot utlovades ingen garanti för resultatet, men ”en helhjärtad arbetsinsats och hjälp av marknadens bästa Aktieanalytiker (enligt mångas mening) på banken.” Jordbrukaren L fann erbjudandet attraktivt, och köpte aktier för 300 000 kronor, vilka helt och hållet finansierades med lån. Säkerheten bestod av de förvaltade aktierna till ett värde av 220 000 kronor, och en in blanco-kredit med L själv som borgensman. Aktierna lades i depå hos banken. Aktievärdet kom så småningom att understiga 220 000 kronor, varför banken infordrade ytterligare säkerhet. L lämnade kompletterande säkerhet, men värdet på depån fortsatte sjunka, och krediten sades upp. Aktievärdet i depån var år 1996 nere i 161 025 kronor. Banken yrkade att L skulle betala hela skulden samt den upplupna räntan. L invände mot betalningsskyldigheten. Som grund angav L att de förpliktelser som följde av pareternas avtal om kredit och pantsättning var oskäliga med hänsyn till omständigheterna vid kreditavtalens tillkomst och därför skulle jämkas enligt 36 § avtalslagen. De omständigheter han därvid anförde var dels det sätt på vilket banken marknadsfört den aktuella värdepapperskrediten och i övrigt informerat om den, dels att banken gjort en vårdslös kreditbedömning när denna beviljat ett topplån på 80 000 kronor. Hovrätten fann att det varken med avseende på hur den aktuella värdepapperskrediten hade marknadsförts från bankens sida eller den information som banken i övrigt lämnat i samband med att parterna slöt kreditavtal framkommit någon omständighet som skulle kunna motivera en jämkning av skuldbeloppet enligt 36 § avtalslagen. Anmärkningsvärt nog har man vare sig i tingsrätten eller i hovrätten över huvud taget tagit ställning till bankens rådgivning, dvs till kvalitén i de tjänster som banken kostnadsfritt erbjudit, och inte heller till hur bankens rådgivare hade förvaltat portföljen. Samuelsson/Pålsson konstaterar att i det fall banken investerat de 300 000 kronorna i en indexportfölj[^1008] värdet av portföljen i december 1995 hade uppgått till 540 000 kronor i stället för, som i målet var fallet, 161 000 kronor.[^1009] Placeringsansvarig tjänsteman på banken har sålunda varit direkt oskicklig. Bankens uttalande att den strategi banken ämnade tillämpa var en framgångsrik strategi, torde kunna uppfattas som att banken lämnat en utfästelse, dvs en garanti, om att avkastningen i vart fall inte skulle understiga den som kunnat uppnås utan stöd av ”marknadens bästa Aktieanalytiker”. Konstateras kan att domstolarna i målet helt bortsett från att ifrågasätta banktjänstemännens yrkesskicklighet. Rätten har heller ej tagit ställning till bankens ansvar för den rådgivning banken lämnat – efter att genom ett reklamutskick ha kontaktat kunden. 17.2.2.3 Förutsättningar för ansvar I det fall emissionsinstitutets ansvar för prospektinnehållet skall kunna omfattas av rådgivaransvaret skall först och främst allmänna skadeståndsrättsliga rekvisit vara uppfylla. Bedömningen av huruvida ansvar skall åläggas skadevållaren går då främst ut på att fastställa om den ekonomiska rådgivningen varit oaktsam eller inte. Samuelsson/ Pålsson har ställt upp ett antal kriterier vilka kan användas vid en aktsamhetsbedömning av bankers ekonomiska rådgivning generellt.[^1010] De fem kriterierna är 1. förmågan att bedöma kundens behov 2. kunskap om marknadens funktionssätt 3. oberoende och självständighet 4. förmågan att kommunicera och bedöma risk 5. upplysningsplikt. Flera av kriterierna är främst tillämpliga då banken uppträder i den inomobligatoriska rollen som personlig rådgivare vid investeringsbeslut. Men vid bedömning av det ansvar som eventuellt kan åläggas banken då den uppträder som emissionsbank är kunskapen om marknadens funktionssätt samt förmågan att bedöma risk av stor betydelse. Att investera i akter innebär en risk, det vet vi av hävd, och det följer också av den mest fundamentala av alla teorier på området för finansiell ekonomi, Capital Asset Pricing Model, CAPM. Enligt denna teori kan en investerare aldrig få en högre avkastning på sikt än om han är beredd att ta en större risk. Vill man tjäna mycket pengar skall man följdaktligen spekulera i att en aktie är lågt prissatt, vilket i sin tur kan innebära att aktien är fel prissatt.[^1011] Av teorin om effektiva marknader följer att rådgivning som utlovar högre avkastning än som motiveras av risktagandet grundas på antingen förmedling av insiderkunskap eller på bristfällig rådgivning.[^1012] En bank kan som framgått ovan förmå kunder att påta sig en risk i en utsträckning de inte är medvetna om i förlitan på bankens omdöme. Emissionsinstitutet har i denna sin roll visserligen inte iklätt sig rollen som personlig rådgivare gentemot investor. Men vid utformning av prospekt måste kunna krävas att emissionsinstitutet kan göra en bedömning av de faktorer som kan komma att utgöra hot mot bolagets verksamhet och förmodade intjäningsförmåga, och därmed en risk för att aktiens värde kan komma att försämras. Adekvat rådgivning skall främst bygga på vetenskaplighet och beprövad erfarenhet.[^1013] Att en emissionsbank ikläder sig rollen som emissionsinstitut vid emission eller introduktion medför att banken iklätt sig ett ansvar för utformning av prospektet, och investor hyser tillit till att emissionsinstitutet gjort en relevant bedömning av de uppgifter som intagits däri, samt till det pris emissionsinstitutet gjort bedömningen att aktien är värd. Emissionsinstitutet måste således kunna förväntas ha dels en hög grad av kunskap om tillämpligt regelverk samt de allmänna krav som ställs på prospektinnehåll och prospektutformning, dels en hög grad av kunskap om marknadens funktionssätt, samt vara väl förtrogen med de ekonomiska teorier som används vid prissättning. Det krav på kunskap om marknadens funktionssätt som skall kunna krävas av emissionsinstitutet är det krav på yrkesskicklighet man normalt kan kräva av någon som åtar sig ett uppdrag som emissionsinstitut. Vid en skadeståndsprocess bör det sålunda gå att rekonstruera hur bedömningen av uppgifterna i prospektet samt prissättning av aktien gjorts, om uppdraget utförts i enlighet med den sedvana som gäller vid prospektutformning samt om prissättning, budgets och prognoser gjorts med beaktande av sedvanliga fundamentala ekonomiska teorier eller inte. Med stöd av detta kan aktsamhetsvärderingen ges en struktur, och i det fall de verktyg som normalt sett kommer till användning inte har utnyttjats på rätt sätt skapa en presumtion om oaktsamhet. Denna presumtion kan av emissionsinstitutet med relativt enkla medel kunna hävas genom lämplig motbevisning.[^1014]s. 368
Culpabedömningen vid konsultansvar
1.Skall ansvar åläggas konsulten gentemot tredje man med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga principer blir frågan huruvida åsidosättandet är så pass allvarligt att avvikelsen skall kunna betraktas som oaktsam eller vårdslös. För många professioner finns fastställda yrkesprinciper, såsom ovan nämnda god revisorssed och god advokatsed.[^1015] Culpabedömningen av en advokats eller teknisk konsults handlande måste få sin utgångspunkt i sedvana, och den som har att göra bedömningen torde vara hänvisad till en fri bedömning,[^1016] kompletterad med regler och prejudikat som avser ansvar för aktuell professionsutövning generellt. Först och främst skall beaktas att konsulten har ett professionsansvar, dvs ett ansvar präglat av de specialistkunskaper en konsult av ifrågavarande slag förväntas ha. Ett sådant ansvar kan antas bedömas betydligt strängare än eljest.[^1017] Är uppdragstagaren advokat skall hänsyn tas till om uppdraget genomförts av en juridiskt kunnig person och att culpabedömningen avser felaktiga bedömningar om gällande rätt. Inledningsvis skall domstolen vid bedömningen av huruvida en konsult agerat culpöst ta hänsyn till en rad omständigheter som är specifika för just detta område. Heuman menar att man inte kan förvänta sig att advokaten skall ha kännedom om innehållet i samtliga rättsregler, men han skall ha kännedom om hur han skall gå tillväga för att finna relevanta regler vilket han skall förväntas göra i varje enskilt fall.[^1018] Kleineman exemplifierar med 41 och 42 §§ i de vägledande reglerna för god advokatsed. Här finns klart uttalade normer som innebär att advokater kan anses ha viss lojalitetsplikt mot t ex klients medkontrahent, och Kleineman menar att ett åsidosättande av denna plikt på goda grunder kan antas utlösa ett skadeståndsansvar mot tredje man.[^1019] Även uppdragsavtalet får givetvis tjäna som underlag vid bedömningen, men eftersom ett avtal av ifrågavarande slag normalt inte har skriftlig form kan sällan några särskilda avtalsvillkor komma ifråga. Ansvaret begränsas dock av de ramar för uppdragsavtalet som anges i den av konsulten lämnade rapporten. Har advokatens uppdrag begränsats till att exempelvis granska avtalen med de tio största kunderna torde ansvaret begränsas till dessa avtal. Andra faktorer som spelar in vid bedömningen är den tid advokaten haft till sitt förfogande för utförandet av sitt uppdrag samt det arvode har erhållit som ersättning för uppdraget. Påpekar advokaten för uppdragsgivaren att han haft för lite tid till sitt förfogande föreligger enligt Kleineman en riskanalys som bör begränsa advokatens/rådgivarens ansvar.[^1020] Därmed kan inte avsikten vara att advokaten kan undgå ansvar på grund av att han arbetat under tidspress. Förhållandet kan dock komma att beakas vid bedömningen av graden av oaktsamhet. Är konsulten en värderingsman eller teknisk specialist skall hänsyn tas till huruvida konsulten handlat med för respektive yrkeskår normal yrkeskunnighet, dvs kunskap om marknadens funktionssätt, samt huruvida han iakttagit erforderlig aktsamhet.[^1021] Vidare skall hänsyn tas till att konsulten varit medveten om att uppgifterna utgjort beslutsunderlag för kommande dispositioner för tredje man. Hänsyn skall även tas till faktorer som i allmänhet är av vikt vid prövning av ansvarsfrågor, exempelvis särskilda avtalsvillkor.s. 373