Rättsfall

NJA 1992 s. 502

Citera

NJA 1992 s. 502

BibTeX

@misc{nja-1992-s-502,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1992 s. 502}},
  year         = {1992},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

15 hänvisningar i 8 artiklar · 15 stycken/fotnoter

Fastighetsmäklaren och marknadsvärdet – skyldigheter och ansvar1 hänvisning

Ola Jingryd · JT 2023 s. 661–693 · 1 ställe

NJA 1991 s. 625, NJA 1992 s. 58, NJA 1992 s. 243, NJA 1992 s. 502, NJA 1994 s. 532, NJA 2018 s. 414, NJA 2019 s. 877, NJA 2022 s. 354; Kleineman, Ren förmögenhetsskada: särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, ak. avh. Stockholm 1987, s. 534 ff.; Korling, Rådgivningsansvar, Stockholm 2010, ak. avh., s. 208, 431; Broström, Fastighetsmäklare – aktsamhetskrav och oaktsamhetsansvar vid fastighetsförmedling, Stockholm 1995, s. 75.fotnot 14 · s. 664

Sammanblandning av bevisfrågor och rättsfrågor vid underlåtenhetsansvar1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2014 s. 357–386 · 1 ställe

Lindell, s. 219 ff. 1 4 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005, s. 453. 15 Diesen, JT 2002–03 s. 227 f. och Wahlgren, Legal Risk Analysis, s. 70 ff. 16 Jfr häremot Lindell, s. 261 och hans uttalande i inledning till avsnittet om erfarenhetssatser och rättssatser om att föreslå en metod för bevisvärdering, vilken innebär att bevisvärderingen blir rättsnormerad. Se beträffande moraliska omdömen och fördomar, Lindell, s. 221 ff. 17 Se Diesen och Strandberg, s. 136 ff. om kritiska synpunkter om användning av ett sannolikhetsbegrepp som utgår från chanslikhet. Här används dock sifferexemplet för att på ett pedagogiskt förenklat sätt klargöra psykologiska faktorers betydelse. 1 8 Kahneman, Tänka, snabbt och långsamt, Bokförlaget Velante 2013, s. 351 ff. 19 Diesen, Bevisprövning i brottmål, Juristförlaget 1994, s. 14 ff. 2 0 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, Åttonde upplagan, Norstedts Juridik 2010, s. 205. 21 Heuman, s. 129 ff. 22 Heuman, s. 166 ff. 23 Heuman, s. 460 ff. 24 Heuman, s. 416. Jfr NJA 2012 s. 391 HD p. 11 och uttalandet om att bevisbördan skulle ha kunnat kastas om av skäl som för tanken till den falska bevisbördan. Man kan ifrågasätta om detta är ett sådant klargörande uttalande som bör läggas till grund för en fortsatt rättsutveckling. 25 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 136 ff. 2 6 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 78 och 83. 27 Se om additionssatsen Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 204 med not 247. 28 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 206 f. 2 9 Lindell, s. 35, Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 84 samt Heuman, s. 370. 30 Se härtill Kohlflaath, Lov og rett 2008, s. 152. 3 1 Lindell, s. 36. 32 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 78. 33 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 84. 34 Schultz, Kausalitet, Jure förlag 2007, s. 36 och Wahlberg, Legal Questions and Scientific Answers, Lund University 2010, s. 86. 3 5 Heuman, s. 79 ff. 36 Jfr härtill Andersson, Gränsproblem i skadeståndsrätten, Iustus förlag 2013, s. 25 f. 37 Schultz, s. 35. 3 8 NJA 1999 s. 715. 3 9 NJA 2001 s. 667. 4 0 Se beträffande begreppen rekvisit och rättsfaktum Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 14 f. med not 12 och 14. Begreppet abstrakt rättsfaktum används inte här, utan uttrycket rekvisit. 4 1 NJA 1992 s. 502. 42 NJA 1976 s. 1. 4 3 NJA 2013 s. 1210 särskilt HD:s dom p. 28. 44 NJA 2013 s. 135 HD:s dom p. 39. 45 HD:s dom p. 40. 46 I HD:s dom p. 48 som, föregår beskrivningen av de båda åberopandena, talar HD om sambandet, vilket utvisar att här avses bl.a. kausalitet. 47 HD:s dom p. 49. 4 8 HD:s dom p. 50. 49 HD:s dom p. 51. 50 Här hänvisar HD till p. 48 varav framgår att det rör sig om en kausalitetsbedömning. HD uttalade i p. 48 bl.a.: ”När det gäller sambandet mellan en sådan möjlig åtgärd och en inträffad skada, bör i allmänhet den skadelidande i en situation som den förevarande ha en viss bevislättnad (jfr p. 41–44).” Här torde framgå att med uttrycket samband avses orsakssamband. 51 Också kostnadsmässiga överväganden kan behöva göras men det förefaller som om dessa ska vägas in vid en proportionalitetsprövning som kanske får anses avse ett särskilt rättsupphävande rättsfaktum. Se härtill HD:s dom p. 46 och 47. 5 2 Se till det sagda HD:s dom p. 55–61. 5 3 NJA 1984 s. 764. 54 Hellner och Radetzki, s. 160 och 457. 5 5 Heuman, s. 79 och 186. 56 Se t.ex. Andersson, s. 28, 32 vid not 31 och 48. 5 7 Schultz, s. 36 f. Se även Anderson, s. 28 och uttalandet om den egentliga kausalitetsbedömningen. I denna uppsats ska inte behandlas frågor om adekvans som kan uppfattas som frågor om sannolikheten för att ett visst handlande medför ökade risker för att den uppkomna skadan inträffat. Wahlberg, s. 85. 5 8 NJA 1991 s. 625. I allmänhet är det inte möjligt att med ledning av erfarenhetssatser och skadans art dra slutsatsen att den förorsakats genom ett handlingssätt som varit vårdslöst. Se härtill beträffande NJA 1975 s. 657 Heuman, s. 437. 59 Schultz, s. 513. Tanken återfinns i grekisk filosofi redan hos Parmenides. 60 Schultz, s. 520. Se även beträffande den skiljedomsrättsliga separabilitetsprincipen Heuman, Skiljemannarätt, Norstedts Juridik 1999, s. 62. Ett uttalande som kan tyckas ge uttryck för ”ingenting” kan vid närmare påseende innebära att det finns ett faktiskt konstaterbart förhållande som kan förorsaka en effekt. Jfr härtill uttalandet om mozzarellan: ”Den smakar ingenting, men är väldig god.” Även om osten inte har några smakämnen kan den ha andra egenskaper (konsistens) som gör att någon tycker att den är god. 6 1 NJA 2013 s. 145. HD uttalade inledningsvis i p. 41: ”Det förhållandet att bedömningsmönstret när det rör sig om en underlåtenhetssituation blir spegelvänt i förhållande till ett aktivt handlande inverkar på bevisbedömningen.” 6 2 Här kan knappast avses att det ska ställas upp ett krav på att skadeverkningarnas omfattning skulle ha reducerats väsentligen om den åberopade faremotverkande åtgärden vidtagits. I domskälen talas nämligen om ”skadan” och inte om skadever kningarna. Vidare måste vid tolkningen beaktas att ordet påtagligt inte betyder detsamma som väsentligen. 63 Se härtill Heuman, Festskrift till Madeleine Leijonhufvud, Norstedts Juridik 2007, s. 103 f. Se vidare vid not 69. 6 4 NJA 2013 s. 145 och HD:s dom p. 58. Ofta anses käranden bevisskyldig för den presumtionsgrundande omständighet som leder till att bevisskyldigheten går över på svaranden. Domen innebär att svaranden åläggas att bevisa att den presumtionsgrundande omständigheten inte föreligger. Se HD:s uttryck ”om det inte framgår”. 65 NJA 2013 s. 842. 66 HD:s dom p. 38. HD uttalade även att graden av presumtionsverkan samverkar såväl med vilka krav som kan ställas på den rättsliga analysen som med hur ofullständiga domskälen är. 6 7 HD:s dom p. 39. 68 HD:s dom p. 30. 69 NJA 1991 s. 625 och 1992 s. 351. Se även NJA 2000 s. 521 där HD:s användning av verbet drabbas och rubrikens användning av verbet uppkomma vad gäller psykiska besvär kan innebära att den av HD uppställda presumtionen gäller inte bara förekomsten av en ersättningsgill ideell skada utan också förekomsten av kausalitet. Se om uppfattningen att presumtionen avser skada Andersson, s. 102, 411 f. och 449. 7 0 Diesen och Strandberg, s. 398.fotnot 13 · s. 359

Ren ekonomisk skada2 hänvisningar

Lena Sisula-Tulokas · 2012, s. 1–2014 · 2 ställen

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Carl Hemström · SvJT 2005 s. 18–81 · 1 ställe

Även NJA 1998 s. 734 (Nordbanken (Gota Bank)/revisorn Jörgen R) (jfr NJA 1992 s. 227 där Högsta domstolen fastställde storleken av viss skada som den i 1998 års mål berörda kreditgivningen medfört) gällde en externrevisors — Jörgens — ansvar mot en bank för åsidosättande av den i ABL föreskrivna skyldigheten att dels i den omfattning god revisionssed bjuder granska några av bolagets årsredovisningar jämte räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning dels i revisionsberättelserna för samma år anmärka på de felaktigheter som faktiskt förekommit. Högsta domstolen — liksom hovrätten — fann att Jörgen inte haft tillräckligt underlag för att som revisor godta de värderingar som under de aktuella åren gjorts av varulagret, och HD ansåg därtill att det inte fanns anledning att utgå från annat än att banken vid kreditgivningen utgått från att de värden som varulagret upptagits till i årsredovisningarna samt de ”rena” revisionsberättelser som Jörgen avgivit. En central fråga återstod emellertid, nämligen om banken varit så oaktsam i sin kreditprövning att Jörgen borde befrias från skadeståndsskyldighet. Generellt bör, säger HD, var och en ha rätt att utgå från att uppgifter i ett aktiebolags balansräkning är riktiga om det uppges att den upprättats enligt enligt tillämplig lag om årsredovisning och därtill har godkänts av en revisor. Inte desto mindre kunde banken anses ha brustit i sin kreditprövning eftersom det aktuella bolaget var verksamt i en relativt riskfylld bransch där stora prisförändringar kan förekomma på kort tid vartill kommer att företagets dominerande tillgång uppgivits vara ett varulager bestående av metaller och banken underlåtit att ställa frågor angående varulagret och eventuellt kräva att inventeringslistor skulle företes. Den oaktsamhet som banken visat bedömdes dock av HD vara av väsentligt lägre grad än den försummelse som Jörgen visat. Eftersom banken av processuella skäl begränsat sin talan till att avse ett belopp som var väsentligt lägre än den reella skadan som den lidit fann HD anledning inte föreligga att på grund av bankens medvållande jämka Jörgens ansvar. Skadeståndet fastställdes därmed till yrkat belopp. 1.5.2.3 Skadestånd enligt grunderna för ABL 15 kap. 1 § Ett mycket speciellt mål är det för vilket redogörelse lämnas i RH 28: 84 (Kema Nobel), jfr NJA 1982 s. 330. Fråga var i detta mål om ett moderbolag som åtagit sig att ombesörja bland annat att anmodan att uppge skiljeman utsändes till minoritetsaktieägarna i det bolag, vars aktier var föremål för inlösen. En av minoritetsaktieägarna fick emellertid ingen anmodan. Skälet till underlåtenheten var att aktieägaren av okänd anledning strukits från den lista som låg till grund för utsändningen. På fråga av aktieägaren uppgav moderbolaget att anmodan sänts till alla kända aktieägare och att den enda tänkbara anledningen till att han inte fått någon anmodan var, att han inte fanns med på listan över aktieägare. Först efter upprepade kontakter med moderbolaget och vissa andra undersökningar fick aktieägaren klarlagt att någon anmodan inte sänts till honom. Han yrkade därför att moderbolaget skulle förpliktas utge ersättning för det arbete och de kostnader som han haft i anledning av det felaktiga beskedet att anmodan sänts till honom. Svea hovrätt konstaterade att 15 kap. 1 § ABL föreskrev att stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadade bolaget skulle ersätta skadan samt att detsamma gällde när skadan vållades aktieägare eller annan genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen. Genom att anmodan att uppge skiljeman i detta fall inte sändes till den aktuelle aktieägaren hade en regel i aktiebolagslagen överträtts. Moderbolaget har åtagit sig att fullgöra en uppgift som enligt lag ålåg styrelsen i det bolag vars aktier var föremål för inlösen. Härav måste anses följa att moderbolaget kommit att bära skadeståndsansvar gentemot aktieägare i dotterbolaget. Genom att lämna aktieägaren ett besked som varit felaktigt fick moderbolaget anses ha förfarit oaktsamt. Bolaget förpliktades därför enligt grunderna för 15 kap. 1 § ABL att ersätta den berörde aktieägaren för det arbete och den kostnad som det felaktiga beskedet föranlett. 1.5.2.4 Skadestånd enligt skadeståndsrättens regler Men vid sidan av det ansvar som kan aktualiseras med stöd av skadeståndsreglerna i aktiebolagslagen kan skadeståndsansvar för revisor även aktualiseras med stöd av allmänna skadeståndsregler — om nämligen revisorn har uppträtt som rådgivare till ägarna av de aktiebolag som han/hon är utsedd att revidera. Tre fall som avgjordes under 1992 gällde frågan om revisors ansvar för felaktig skatterådgivning, nämligen NJA 1992 s. 58, s. 243 och s. 502. Av målen framgår, att en första förutsättning för att ansvar skall uppkomma är att ett uppdrag över huvud kan anses ha uppkommit. Så ansågs inte vara fallet i NJA 1992 s. 502 (Reveko). Av 1992 s. 58 och s. 243 framgår emellertid att om väl ett uppdrag kan anses föreligga revisorn kan ådra sig skadeståndsansvar vid misslyckad rådgivning. Vissa faktorer var gemensamma i de båda målen. Det är sålunda i dem båda fråga om yrkesmässig rådgivning, men i NJA s. 243-fallet utan att för rådgivningen synes ha debiterats bolaget (sic) annat än ett mycket litet belopp. I det förra fallet hänvisade hovrätten därtill till att rådgivningen skett i ett bestående kundförhållande, men det bestående uppdraget var nog företagets och inte de bakomvarande ägarnas — även om det i denna typ av fall kan vara oklart var gränsen går. Men i båda fallen gällde det rådgivning till personer som saknade närmare insikt i de frågeställningar som var av betydelse för deras beslutsfattande medan å andra sidan den som lämnade rådet av dess mottagare uppfattades som expert, vilket denne också insett, sägs det i det första fallet. Detta förhållande ledde till att HD fann uppdraget i det första fallet ha utförts utan att de aktuella ägarnas intressen tagits till vara med tillbörlig omsorg och i det andra fallet till att det ålegat revisorn att belysa affärens skattekonsekvenser och ge korrekt information om gällande regler, vilket han inte gjort. — Dessa tre fall finns behandlade i min uppsats Något om revisorers uppdrag, oberoende och ansvar i Festskrift till Tore Sigeman, 1993, s 157 ff. 1.5.3 Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust är en fråga som har varit ganska aktuell under de senaste både decennierna. ABL 13 kap. 2 § stadgade i början av den nu aktuella perioden att det ålåg styrelsen att ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning — ofta kallad kontrollbalansräkning — så snart det fanns skäl att anta att bolagets kapital understeg en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet och som därefter kom att bestämmas till hälften av det registrerade aktiekapitalet. I den lydelse paragrafens fjärde stycke hade 1982 svarade styrelseledamöterna i ett aktiebolag solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser om styrelsen underlät att fullgöra vad som ålåg den enligt samma paragrafs första stycke. Där föreskrevs att styrelsen skulle, så snart det fanns skäl anta att bolagets eget kapital understeg en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet (den kritiska gränsen), ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning (kontrollbalansräkning) och, om denna visade att bolagets eget kapital underskred den kritiska gränsen, snarast möjligt till bolagsstämma hänskjuta fråga om bolaget skulle träda i likvidation. I NJA 1988 s. 620 (Heléns Rör) uppkom åtskilliga frågor med koppling till detta stadgande. Den första var om bestämmelserna skulle tolkas så att en tillräcklig förutsättning för skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning var att det finns skäl att anta att aktiekapitalet underskridit den kritiska gränsen — bolagets faktiska ställning skulle om detta var korrekt sakna betydelse för uppkomsten av betalningsansvaret. HD delade emellertid inte sistnämnda åsikt — för att ansvar över huvud skulle kunna uppkomma måste bolagets eget kapital faktiskt anses ha underskridit den kritiska gränsen vid den tidpunkt då kontrollbalansräkning skulle ha upprättats. Sedan detta klargjorts återstod åtskilliga andra frågor att besvara, av vilka den första gällde om tillskott eller en utfästelse om tillskott kunde lämnas även av andra än bolagets aktieägare. I denna fråga uttalade HD att medel som villkorslöst tillförts ett aktiebolag måste anses öka bolagets kapital oavsett om tillskottet skett från aktieägare eller annan. Om ett tillskott var förenat med villkor om återbetalning måste å andra sidan ställning tas till vem som var ansvarig för återbetalningen. Är detta bolaget förbättrar tillskottet inte dess ställning — visserligen får bolaget ökade tillgångar men det får även ökade skulder. Är däremot villkoret om återbetalning uppställt inte i förhållande till bolaget utan till dess aktieägare blir en återbetalning beroende av framtida beslut av bolagsstämma. I detta fall uppkommer en återbetalningsförpliktelse för bolaget först då bolagsstämman beslutat om återbetalning eller skuldföring. När därför för ett tillskott uppställts villkoret att återbetalning skall ske ur bolagets disponibla vinstmedel torde det normalt, säger HD, få antas att avsikten är att återbetalning skall ske i enlighet med de regler i aktiebolagslagen som gäller för vinstutdelning. Av detta följer att ett dylikt villkor inte är på förhand bindande för bolaget. Till försvårande av kringgående av reglerna i ABL 13 kap. 2 § måste dock, framhåller HD, höga krav ställas på den bevisning som förebringas till stöd för att uppställt villkor inte binder bolaget på sådant sätt att tillskottet bör behandlas som en försträckning. Härefter uttalas i domen att en bindande utfästelse från den som är betalningsduglig för beloppet bör jämställas med tillskott som faktiskt betalats till bolaget. I domen tas så avslutningsvis upp frågan om möjligheten att vid upprättandet av kontrollbalansräkning justera tidigare gjord avskrivningsprocent på maskiner, inventarier och goodwill samt om justering av lagervärdet. Av domen framgår att HD accepterar justeringar av gjorda avskrivningar som står i överensstämmelse med god redovisningssed. Lagervärdet slutligen kunde skrivas upp med tillämpning av reglerna i ABL 13 kap. 2 § tredje stycket, vilka hade till syfte att förhindra att livskraftiga aktiebolag s.a.s. i onödan tvingades i likvidation.Av NJA 1981 s. 1117 framgår att styrelsekapitlets jävsregel i 1944 års · p. 22 · s. 34

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20043 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 3 ställen

Den avtalsgrundade lojalitetsplikten - en allmän rättsprincip5 hänvisningar

Anders Holm · 2004, s. 1–1499 · 5 ställen

Prospektansvaret - caveat emptor eller caveat venditor?1 hänvisning

Catarina af Sandeberg · 2001, s. 15–470 · 1 ställe

Som framgår av avsnitt x finns emellertid en utvidgad ersättningsmöjlighet i vad domstolarna tolkat som kontraktsliknande förhållanden. Domstolen har här gjort undantag från principen om avtalets subjektiva begränsning, och i dessa fall skyddat skadelidande som utan att ha varit avtalsparter har ett närliggande och skyddsvärt intresse av att avtalet fullgörs på riktigt sätt. I praxis har i ett par fall ansvar ålagts konsult gentemot tredje man för uppgifter lämnade i intyg och soliditetsbedömningar. I det viktiga under avsnittx diskuterade Konefallet, NJA 1987 s 692, ålade högsta domstolen en konsult skadeståndsskyldighet mot annan än uppdragsgivaren för av oaktsamhet lämnad felaktig uppgift. Rätten menade att ”övervägande skäl talar för att den som med fog satt sin tillit till ett värderingsintyg inte skall bära följderna av en skada som ytterst beror på att intygsgivaren förfarit vårdslöst.” HD konstaterade i målet att det måste stått klart för värderingsmannen att intyget skulle kunna komma till användning för skilda ändamål och av olika personer, och att skadeståndsansvar i dessa fall borde gälla även mot tredje man. HD uttalar i rättsfallet att det är stor skillnad mellan att ge subjektiva råd och faktabaserade råd, och att det är nödvändigt att acceptera att olika fackmän kan komma till olika slutsatser när det gäller subjektiva råd. I fallet berodde felet dock inte på att värderingsmannen gjorde en felaktig bedömning, utan på att han inte kontrollerat en faktauppgift om en fastighet, vilken var väsentlig för värderingen av fastigheten. Det hade vidare varit relativt enkelt för värderingsmannen att få fram den riktiga uppgiften. Detta sammantaget fick HD att göra bedömningen att konsulten varit oaktsam vid utförandet av uppdraget. Det framgår sålunda klart av praxis att en konsult som vårdslöst lämnat vilseledande uppgifter under vissa betingelser kan bli skadeståndsskyldig även gentemot annan än sin uppdragsgivare. 17.2.1.1 Förutsättningar för ansvar Samuelsson har med ledning av domskälen i Kone-fallet ställ upp fem rekvisit för ansvar vilka i målet var avgörande för HD:s bedömning. De fem rekvisiten är: 1. Konsultens yrkesmässighet 2. Konsultens insikt om intygets användningssätt 3. Den skadelidandes befogade tillit till intyget 4. Konsultens oaktsamhet 5. Intyget skall vara i avsaknad av friskrivning från ansvar Utöver culpa och orsakssamband skall vid bedömning av konsults ansvar gentemot skadeslidande tredje man även transaktionssamband, dvs den skadelidandes tillit till uppgiften, visas. Konsulten skall vidare ha varit medveten om på vilka sätt uppgiften skulle kunna komma att användas. Kleineman föreslår att avgörande för när ansvar skall kunna utkrävas av en rådgivare är den tillit någon fäst vid de lämnade uppgifterna. Vid bedömningen av skadeståndsansvaret görs då en applicering av tillitsbegreppet, vilket innebär en bedömning av huruvida skadelidandes tillit till rådgivaren varit relevant och befogad. Har någon satt sin tillit till den information en professionsutövare förmedlat, och detta kan anses vara befogat, menar Kleineman att det finns skäl att se strängt på professionsutövarens ansvar, förutsatt att professionsutövaren varit medveten om att informationsmottagaren skulle komma att förlita sig på uppgiften. Kleineman hänvisar till NJA 1992 s 243, där HD ansåg ett uppdragsförhållande föreligga till följd av att den skadelidande haft goda skäl att uppfatta informationslämnaren som sin ekonomiske rådgivare, vilket enligt rätten heller inte kunde ha undgått denne. I målet hade en person som var ensam ägare till samtliga aktier i ett aktiebolag inför en överlåtelse av aktierna haft flera kontakter med den auktoriserade revisor som sedan cirka 20 år bl a varit bolagets revisor. Revisorn underlät emellertid att informera aktiesäljaren om de skatterättsliga konsekvenser affären skulle komma att medföra. Aktiesäljaren anförde i rätten att han hade uppfattat revisorn som sin ekonomiske rådgivare, och ansågs av domstolen ha haft goda skäl för sin uppfattning. HD:s inställning var att revisorn måste ha insett detta, varvid ett uppdragsförhållande ansågs ha uppkommit mellan parterna. Domstolen ansåg att revisorn hade brustit i sina skyldigheter som rådgivare vad avser affärens skattekonsekvenser, och ålade revisorn skyldighet att ersätta den skadelidande aktiesäljaren för den förlust han lidit på grund av affären. Kleineman använder benämningen metodansvar som beteckning för ansvaret att göra de undersökningar man skäligen kan kräva av en yrkesutövare av det aktuella slaget i det aktuella fallet, och ställer härvid de krav på yrkesskicklighet och kunskap om marknadens funktionssätt som redogjorts för ovan. Skadeståndsansvar utlöses då inte till följd av en mer eller mindre god subjektiv bedömning av yrkesutövaren, utan vad som är väsentligt är istället om denne har företagit de undersökningar som skäligen kan förväntas av honom. En jämförelse med förmågan att kommunicera risk och bedöma kundens behov kan göras av det av Kleineman förespråkade behovet av en ”pedagogisk plikt.” Av rådgivaren skall då kunna krävas en pedagogisk inlevelseförmåga, innebärande att rådgivaren skall kunna förklara det aktuella problemet för den rådfrågande på ett sätt som kan antas vara begripligt för denne. Rådgivaren har att analysera vad informationsmottagaren kan tillgodogöra sig, och därefter tillhandahålla information på ett sätt som möjliggör att denne kan tillgodogöra sig de aktuella uppgifterna. Ett krav på pedagogisk plikt medför att rådgivaren kan bli skyldig till oaktsamt vilseledande även om han hållit sig till sanningen. I NJA 1994 s 532 ålades sålunda en konsult ansvar trots att culpa ej förelegat vid utförande av uppdraget. Fallet rörde ansvaret för en teknisk konsult, och rätten menade att ”det måste anses åligga den uppdragstagare som mot betalning åtar sig att utföra en tekniskt komplicerad analys att redovisa resultaten av denna analys på ett sätt som tillåter uppdragsgivaren att dra rimliga och korrekta slutsatser av dessa resultat.” Ansvar torde på denna grund kunna åläggas exempelvis advokat som vid förmedlande av resultat av en rättsutredning uttryckt sig på ett sådant sätt att klienten vilseletts, och i anledning av vilseledandet företagit en disposition som medfört skada för honom. Det torde sålunda åligga såväl advokat, revisor som teknisk konsult att presentera sitt resultat på ett sätt som gör det tydligt för uppdragsgivaren. Den plikt som följer av det pedagogiska ansvaret omfattar skyldigheten att informera om och upplysa om risker. Att det är svårt att bedöma och kommunicera risk kan inte medge en reservationslös ansvarsfrihet för rådgivning. I en rad rättsfall rörande rådgivaransvar har den skadelidande investorn framfört att han inte insett risken med sin investering, och därmed saknat insikt om att investeringen var förenad med en risk. I dessa fall väcks frågan huruvida rådgivaren underlåtit att informera investorn om risken, eller om han inte haft förmåga att bedöma och kommunicera risk. Åläggs rådgivaren en pedagogisk plikt kan denne inte nöja sig med att presentera en analys, utan han måste även kontrollera att mottagaren av informationen förstått inebörden av de lämnade upplysningarna. Denna pedagogiska plikt eller ”kompletterande förklaringsbörda” som uppdragstagaren har varierar enligt uttalanden i HD beroende på omständigheterna,[^1000] och domstolen understryker vikten av att information som lämnas till uppdragsgivaren måste utformas med hänsyn till dennes kompetens. I NJA 1992 s 502 uttalar emellertid HD angående aktsamhetsstandarden: ”Man bör däremot vara försiktig med att lägga en rådgivare till last som försumlighet att han inte föreslagit sådana problemlösningar som är komplicerade till sin konstruktion eller svårbedömnda från skatterättslig synpunkt.” HD betonar att det finns en normalkvalitet hos rådgivning som om den uppfylls är tillräcklig för att rådgivaren skall anses ha varit aktsam. Även om det skulle finnas en mer lönsam lösning, men denna varit mer komplicerad och svårförklarad, har rådgivaren inte varit oaktsam om han inte rekommenderat denna utan valt den mer lättförståeliga. Krav på pedagogisk plikt skulle i prospektfallet innebära att konsulten kan åläggas ansvar i det fall han vid sitt uppgiftslämnande varit så otydlig att uppgifterna tolkats felaktigt av mottagaren, dvs den som ansvarat för utformningen av prospektet, och därmed felaktigt återgivits i prospektet. Konsultens yrkesmässighet och aktsamhetsstandarden framtonar som de viktigaste elementen vid bedömningen av konsultens ansvar, tillsammans med frågan om huruvida den skadlidande satt sin befogade tillit till den information konsulten förmedlat, förutsatt att konsulten varit medveten om att informationsmottagaren skulle komma att förlita sig på uppgiften.Det utvidgade ansvaret · p. 1 · s. 364

Banks ansvar vid placeringsrådgivning1 hänvisning

Johan Lycke · SvJT 2000 s. 507–522 · 1 ställe

För både revisorer och jurister har metodansvarets omfattning således bestämts i enlighet med föreliggande uttryckliga bestämmelser avseende den metod som borde ha använts. När det gäller skatterådgivare har HD dock inte gjort några analogier med juristers ansvar för att göra en erforderlig undersökning av gällande rätt. I rättsfallen avseende skatterådgivares ansvar diskuteras inte uttryckligen dessas ansvar för undersökningar av gällande rätt. I och för sig saknar det i allmänhet betydelse varför skatterådgivarens uppdragsgivare inte har fått korrekt information om gällande skatteregler. Huruvida detta berott på att rådgivaren inte gjort erforderliga undersökningar av gällande rätt eller om han undersökt saken men ändå lämnat felaktig information behöver inte utredas eftersom skatterådgivaren ansvarar redan för att informationen varit felaktig. En prövning av skatterådgivarens metodansvar skedde dock i NJA 1992 s. 502. I fallet fastslog HD att det inte var oaktsamt av skatterådgivaren, en revisor, att inte föreslå en speciell och komplicerad transaktion. Detta kan jämföras med NJA 1981 s. 1091 där en förbundsjurist på Lantbrukarnas Ekonomi-Aktiebolag ansågs oaktsam för att han inte framställt ett visst yrkande för sin klients räkning i en process. I båda fallen var det fråga om underlåtenhet att föreslå eller vidta en åtgärd som på intet sätt framstod som självklar. En ”erforderlig undersökning av gällande rätt” borde dock i fallen ha lett till att skatterådgivaren föreslagit den komplicerade åtgärden och att juristen framställt yrkandet. Skadeståndsansvar för att ha underlåtit att vidta åtgärden åvilade dock endast juristen. Med risk för att måhända dra alltför långtgående slutsatser torde förklaringen till detta vara att metoden — erforderliga undersökningar av gällande rätt — återfanns i regelverket för juristen men inte för skatterådgivaren, en revisor. Möjligen skulle utgången för skatterådgivaren blivit en annan om han hade varit jurist.Metodansvaret · p. 4 · s. 520