NJA 1999 s 426 på 434.
Hänvisas från p. 3 (s. 273)
1.Som framgått av avsnitt x är inställningen i såväl praxis som doktrin i Danmark att teckning av aktie kan ogiltigförklaras. Gomard framhåller att aktieteckningen är en viljeförklaring, och att teckningen liksom andra viljeförklaringar kan ogiltigförklaras enligt Aftalelovens kap. 3 och andra likande regler och rättsgrundsatser om ogiltighet. Ogiltighetsgrunder kan göras gällande även efter det aktieteckningen registrerats, men bör ”af hensyn til selskabets kreditorer ske hurtigt”. Även Schaumburg Müller pekar på aktietecknares möjlighet att få aktieteckningen ogiltigförklarad i fall av vilseledande prospektinnehåll. I Norge liksom i Sverige har i rättspraxis en restriktiv hållning gjort sig gällande ifråga om bedömningen av möjligheten till ogiltigförklaring av aktieteckning.I portalfallen Rt. 1926 s 512 och Rt. 1932 s 145 fastslogs att oriktiga och missvisande upplysningar i prospektet inte kunde utgöra grund för ogiltigförklaring av aktieteckningen. I ett fall från 1988, Norske Cruise-dommen, som gällde teckning av andelar i ett kommanditbolag, kom dock Højesterett till motsatt slutsats. I fallet biföll domstolen kärandens talan om att få teckningen ogiltigförklarad trots att registrering skett. Domstolens argumentation gick ut på att det är egalt för bolagsborgenärena om den ogiltighetsgrundande händelsen inträffat före eller efter registreringen, eftersom borgenärsintresset endast skadas i de fall bolaget är insolvent. I ett par avgöranden från senare tid har i Norge tidigare gällande rättsläge bekräftats. I Rt 1996 s 1463, Labogas-domen, var visserligen fråga om ogiltighet av andelar i ett kommanditbolag, men Højesterett klargör obiter att rättsläget gäller även i fråga om aktiebolag. I domen slår Højesterett fast att ”…et erstatningskrav må rettes mot personer som eventuelt er ansvarlige for uriktige opplysninger i tegningsgrunnlaget.” Innebörden av uttalandet är att krav på ersättning inte kan riktas mot bolaget, utan mot för de oriktiga uppgifterna ansvariga personer. I norsk praxis har fastslagits att aktieteckning är bindande även om den skett med stöd av felaktiga dokument. Detta har i doktrin tolkats som att även vid vilseledande uppgifter i teckningsinbjudan aktietecknaren är avskuren från möjligheten att få aktieteckningen ogiltigförklarad. Rätt till ogiltigförklaring har däremot givits om ansökan därom gjorts innan registrering skett. Även i norsk doktrin är inställningen att aktieteckningen inte kan ogiltigförklaras efter det att registrering skett. I Tyskland finns till och med en lagstadgad möjlighet för vilseledd aktietecknare att få aktieteckningen ogiltigförklarad. I BörsG § 45 anges sålunda att ..x”…als Gesamtschuldern die Übernahmne der Wertpapiere gegen erstattung des Erwerbspreises…”. I de engelska respektive amerikanska rättssystemen är ogiltighet av aktieteckningen teoretiskt möjlig, men förekommer i princip inte i praxis.s. 271
Skyddet för aktiebolagets kapital
1.Det argument som i 1935 års fall och i doktrinen framhävts mot att tillåta utbetalning av bolagets medel till dess aktieägare i form av skadestånd är skyddet för bolagets borgenärer. Aktiebolaget intar som bolagsform en särställning genom att ägarna inte är personligen ansvariga för bolagets skulder utöver det belopp som är registrerat som aktiekapital. I och med att bolaget inlett sin verksamhet måste enligt 12 kap ABL en viss del av nettoöverskottet för varje räkenskapsår avsättas till en s k reservfond. Vidare avsätts det belopp som betalas för aktien utöver aktiens nominella belopp i en s k överkursfond. Aktiekapitalet, reservfonden och överkursfonden utgör tillsammans stommen i det s k bundna kapitalet.s. 273
2.Balansräkning Tillgångar Skulder Eget kapital: Bundet eget kapital Aktiekapital Reservfond Överkursfond Fritt eget kapitals. 273
3.Vinst Att tillgångarna är bundna innebär att de inte får användas för att utdelas till aktieägarna. Reglerna om det bundna kapitalet syftar till att utgöra den kapitalbas som skall tillgodose skyddet för bolagets borgenärer. De av bolagets överskjutande medel som inte utgör bundet eget kapital är fritt eget kapital. Tillgångar motsvarande det egna fria kapitalet kan i princip fritt delas ut till aktieägarna. Den fråga som här aktualiseras är om bolagets fria egna kapital kan delas ut till aktieägarna i form av skadestånd. För att besvara denna fråga krävs en prövning av huruvida utbetalning av skadestånd är lagligt i enlighet med ABL:s regler om vinstutdelning. Andersson finner att alla transaktioner som inte skett med iakttagande av bestämmelserna i ABL skall prövas mot vinstutdelningsreglerna i ABL 12 kap. Enligt ABL 12 kap 1 § får utbetalning till aktieägarna ske endast enligt aktiebolagslagens regler om vinstutdelning, nedsättning av aktiekapitalet eller reservfond samt utskiftning vid likvidation. I 12 kap 2 § 1 st stadgas att vinstutdelning till aktieägarna inte får överskrida vad som i fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets eller koncernens nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder, beräknat för avdrag för vissa poster. Enligt reglerna kan sålunda det fria kapitalet tas i anspråk för utdelning till aktieägare, men utbetalningen får inte inkräkta på bolagets bundna kapital. Vidare skall hänsyn tas till den s k försiktighetsregeln i 12 kap 2 § 2 st, som anger att utbetalning inte får ske ”med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid mot god affärssed”. Detta leder till att utbetalning av skadestånd som inkräktar på det bunda egna kapitalet skulle kunna komma att betraktas som olovlig utdelning. Reglerna i 12 kap omfattar enligt ordalydelsen endast utbetalning till aktieägare. Emellertid har i doktrinen och i rättspraxis fastställts att reglerna skall anses vara analogt tillämpliga på andra än aktieägare, främst ifråga om personer som som ”haft ägarliknande kopplingar till bolaget”. Detta medför att vinstutdelningsreglerna i ABL 12 kap även skall tillämpas vid utbetalning till investor som avhänt sig sina aktier, och därefter kräver ersättning av bolaget på grund av att han gjort en förlust i anledning av sitt (tidigare) innehav av aktier i bolaget. Slutsatsen blir att utbetalning av skadestånd till skadelidande aktieägare eller förutvarande aktieägare är tillåten enligt vinstutdelningsreglerna i 12 kap i det fall det belopp med vilket bolaget skall utbetala skadestånd ryms inom bolagets fria egna kapital och inte heller strider mot försiktighetsprincipen.s. 273
Inverkan av att en handling sker i strid med legala förbud
1.Utbetalning av skadestånd ur bolagets medel i strid med gällande rätt utgör en överträdelse av ett legalt förbud. Överträdelse av legala förbud leder emellertid inte alltid till att rättshandlingen skall förklaras vara ogiltig. Andersson diskuterar frågan om verkan av legala förbud utifrån huruvida ett avtal eller en annan rättshandling som syftar till att kringgå tvingande lag skall bedömas enligt den tvingande lagstiftningen genom en extensiv tolkning eller laganalogi, alternativt med en tillämpning av 36 § AvtL. Andersson anför att störst betydelse torde möjligheten till en extensiv tolkning få vid tolkning av normer vilka tillgodoser allmänna samhälleliga intressen såsom olika tredjemansskyddsintressen. Enligt Andersson har flera faktorer betydelse för tolkningen: 1. Dels har förbudets juridisk-tekniska konstruktion betydelse. Andersson menar att en skillnad i bedömningen bör göras mellan förbud som enbart tar sikte på en viss typ av avtal eller annan rättshandling, och förbud som tar sikte på effekten av ett visst avtal eller rättshandling. 2. Vidare kan förbudets historiska bakgrund vara av intresse. 3. Även systematiska synpunkter och allmänna principer bör ha betydelse. Saknades sålunda andra lagbestämmelser eller allmänna principer då förbudet infördes finns det mindre anledning att i rättspraxis tillämpa förbudet återhållsamt. 4. Förbudets ändamål och /eller skyddsändamål är av väsentlig betydelse. Andersson finner att ju starkare ändamål förbudet tillgodoser, desto större anledning finns det att tillämpa förbudet analogt. 5. Finns en straffsanktion bör analog tillämpning av förbudet sällan ske. 6. Andersson framför vidare att förbudets civilrättsliga verkningar samt eventuellt godtrosskydd bör tas i beaktande. Han menar att i det fall de civilrättsliga verkningarna är allvarliga för den som får bära konsekvenserna därav, eller om godtrosskydd saknas, analog tillämpning bör tillämpas med försiktighet. 7. Hänsyn bör enligt Andersson även tas till syftet med avtalet eller rättshandlingen. Var syftet att kringgå det legala förbudet bör hänsyn tas till detta. 8. Slutligen anför Andersson omständigheten att avtalet innefattar något otillbörligt eller oskäligt moment eller resultat. Att avtalet strider mot förbudets ändamål eller skyddsändamål bör således tas i beaktande. Finns ett moment som inte är hänförligt till förbudets ändamål eller skyddsändamål bör 36 § AvtL tillämpas. Med stöd av Anderssons argumentation torde i fall där någon som haft bestämmande inflytande i det emitterande bolaget medverkat till en överträdelse av prospektreglerna inte kunna åberopa att de allmänna ogiltighetsreglerna är tillämpliga på aktieteckningen.s. 274
Bolagets skadeståndsansvar
Gällande rätt
1.Aktiebolagskommittén instämmer som ovan nämnts i att NJA 1935 s 270 ger uttryck för principen att ett aktiebolag inte skulle kunna bli skadeståndsskyldigt mot sina aktieägare på kontraktsrättslig grund. Kommittén menar att det är tveksamt om detta avsteg från det aktiebolagsrättsliga x kolla cit regelverket motsvarar en modern syn på prospektansvaret, men kommer till slutsatsen att svensk rätt för närvarande inte ger möjlighet att ens i inomobligatoriska fall ålägga aktiebolag en obegränsad skadeståndsskyldighet mot aktieägare eller aktietecknare. Karlgren diskuterar under i avsnitt x nämnda artikel huruvida svek utövat av bolagets styrelse eller stiftare kan utgöra grund för skadeståndsansvar gentemot ett bolag i det fall bolaget är part, eller huruvida aktiebolagsrättsliga hänsyn även i detta fall skall äga företräde. Karlgren ifrågasätter att ett bolag på individualrättslig grund skall kunna åläggas skadeståndsskyldighet gentemot part som förvärvat sina aktier från bolaget ifråga, och finner att det vore ett slag i luften att inte tillåta ogiltighet vid aktieteckning, men väl skadestånd motsvarande den förlust tecknaren lidit på grund av sitt delägarskap i bolaget. Hans slutsats är följaktligen att aktietecknare inte kan vända sig till bolaget med sina skadeståndsanspråk. Möjligheten att använda bolagets kapital till att ersätta skadlidande aktieägare som vilseletts av bolagets företrädare har även diskuterats i bl a Danmark, Norge och Tyskland. I Danmark intar Schaumburg/Müller och Werlauff ståndpunkten att bolaget inte bör åläggas skadeståndsansvar vid vilseledande prospektinnehåll. Författarna har inställningen att om detta trots allt skall förekomma bör utbetalning i vart fall endast kunna ske med medel ur bolagets fria reserver. Werlauff påpekar att ett bolag som genom en nyemission ökar sitt kapital med 1000 kr per aktie långt efter det att bolaget registrerats skulle komma att riskera att behöva betala detta belopp till aktietecknare eller hans successorer. Ännu mer betänkligt anser Werlauff det vara om bolaget efter ett par år kan riskera att få betala ersättning till en investor på sekundärmarknadens. 276
Den amerikanska modellen
1.I Sverige har Samuelsson förespråkat att emittentbolaget efter amerikansk modell skall kunna åläggas ansvar för skada som uppkommer i anledning av bristfälliga uppgifter på sekundärmarknaden. Samuelsson vill se relationen mellan bolaget och aktieägare som ett löpande avtalsförhållande, och anför till stöd för sitt resonemang att aktieägare i börsnoterade bolag ser sitt innehav av aktier i bolaget som en kapitalplacering, och aktieägarens möjlighet till inflytande i bolaget är sekundär. Detta leder till att ”identiteten mellan aktieägare och börsbolag…ofta är alltför uttunnad för att kunna utgöra ett hinder mot aktieägarens rätt att kunna rikta skadeståndsanspråk mot den juridiska personen,” och Samuelsson anför att reparationshänsyn i detta fall bör väga tyngre. Schaumburg/Müller och Bruun Hansen ställer sig frågande till Samuelsson inställning. Samuelssons diskussion rör skadeståndsansvar vid skador på sekundärmarknaden, men i den undersökta doktrinen görs i övrigt i princip inte någon skillnad mellan möjligheten att ålägga bolaget ersättningsansvar vid primärresepktive sekundärmarknadstransaktioner. Schaumburg-Müller och Bruun Hansen menar att det ur aktiebolagsrättslig synvinkel är betänkligt att låta bolaget betala ersättning, eftersom detta skulle komma att innebära att bolagets kapital utdelas till ett fåtal aktieägare. Enligt dem torde gällande rätt i Danmark vara att ansvaret begränsas till ett culpabaserat ansvar för emissionsinstitut och organledamot (ledelse), utöver aktietecknares möjlighet att få aktieteckningen ogiltigförklarad i fall av vilseledande prospektinnehåll. Werlauff invänder även tillsammans med Schaumburg-Müller mot att bolaget självt åläggs ansvar, och påpekar att det skulle vara synnerligen opraktiskt om bolaget ålades ansvar. Eftersom det är bolagets ledning som genom prospektförklaringen står som ansvarig för prospektinnehållet och genom ansvarsreglerna i aktiebolagslagen kan göras ersättningsskyldig ”synes det mest praktisk at skadevolder søger at gøre et deliktsansvar gaeldende, således at erstatningsansvaret påhviler den personkrets, der på selskabets vegne har gennefört emissionen – og som normalt vil have tegnet behörige forsikringer, der vil kunne daekke selv betydelige tab blandt en større krets af investorer, dog at medvirkende emissionbanker eventulet er ”selvforsikrende.” Artikelförfattarna påpekar att i framtiden kommer emissionsförsäkring krävas för samtliga inblandade aktörer. Lindskog diskuterar frågan om bolagets ansvar gentemot skadelidande aktieköpare för en årsredovisning som är fundamentalt oriktig. Lindskog har inställningen att köp av enstaka noterade aktier omfattas av 17 § köplagen, och menar att de adekvata förväntningar en köpare bygger på den offentliga årsredovisningen i princip är köprättsligt befogade. Han ifrågasätter dock om detta gäller även om hela marknaden vilseletts, och kommer till slutsatsen att köpare förmodligen kan hävda ett felansvar endast om han in casu har byggt sin förväntning på den felaktiga årsredovisningen. Har han däremot litat till marknadens egen värdering torde felansvar inte kunna utkrävas oaktat att marknadens egen värdering bygger på den felaktiga årsredovisningen. Detta torde innebära att Lindskog menar att presumerad tillit inte kan tillämpas vid denna typ av skador, utan att såväl adekvat orsakssamband som tillit skall krävas för att ersättning skall utgå. I såväl Storbritannien, Tyskland och USA finns ett lagstadgat ersättningsansvar för bolaget självt.s. 277