inte något för egen del eller yrkar inte prestation av svaranden

1.När det hävdas att talerättsprövning kan aktualiseras även i disposi­ tiva tvistemål hänvisar man ibland till ”allmänna processuella princi­ per”, t.ex. ”det allmänna talerättskrav som ställs upp vid vanlig dispo­ sitiv fullgörelsetalan, nämligen att käranden måste yrka något för egen deiy^ Avvisning skall ske när käranden yrkar att tredjeman skall tillerkännas en prestation.129 Ett annat sätt att uttrycka saken är att ”ingen får ... föra talan om att en utomstående skall berättigas eller förpliktigas.”130 För att det inte skall bli fråga om ett cirkelresone­ mang måste då med ”utomstående” menas någon annan än parterna. Även HD:s formulering i NJA 1994 s. 751 (s. 758: ”redan den omstän­ digheten att stiftelsen hävdar ett fordringsanspråk gentemot bolagen”) 192s. 6

2.Talerätt i miljöskademål implicerar möjligen ett motsvarande krav eftersom det var just stiftel­ sen och bolagen som var kärande respektive svarande i målet. I de här situationerna är det tydligen inte i anknytningen mellan parterna och grunderna (påståendena) det brister utan i kopplingen mellan parterna och yrkandena.x3x Skall då avvisning alltid ske på grund av bristande talerätt vid sådana här kopplingsproblem mellan yrkandena och parterna? Antag att käranden utpekar någon annan än sig själv som berättigad till den ersättning eller prestation han vill avkräva svaranden: käranden A yrkar att svaranden B skall betala till tredjeman C. Kan en sådan talan bifallas? Nej, i normalfallet natur­ ligtvis inte. A är ju i allmänhet inte civilrättsligt berättigad att kräva att B skall fullgöra sina förpliktelser till C; fordringsförhållandet mel­ lan B och C ”angår inte” A. Den reservationen måste dock göras att det ibland faktiskt kan föreligga en skyldighet för B att prestera till C på yrkande av A, så t.ex. vid vissa tredjemansavtal.11 3321 Man kan också mycket väl hävda att det faktiskt föreligger en sådan koppling mellan parterna och yrkandet att A kan anses påstå sig berättigad gentemot B som förpliktigad även i den här situationen: käranden A påstår sig ju berättigad i den meningen att han anser sig ha rätt att framtvinga prestationen och att B är förpliktigad att prestera till C i anledning av A:s yrkande. Eftersom A startar process om saken är han uppenbarligen intresserad av att sådan prestation sker och han yrkar därmed också något ”för egen del”, nämligen tillfredställelsen att B - som kanske är A:s gäldenär - berikas. Men antag att A inte har den rätt han gör gällande. Skall då hans talan ogillas för att han inte äger påfordra betalning till C eller skall hans talan avvisas på grund av bristande talerätt? I äldre doktrin133 antogs ett avvisningsbeslut vara den rätta åtgärden och det är nog denna uppfattning som fortfarande lever kvar i de inledningsviss. 7

3.193s. 7

4.Kapitel 6 anförda citaten även om en (blott tillfällig?) omsvängning ägde rum på 1970-talet då jag lyckades få visst gehör för uppfattningen att inte avvisning utan ogillande skulle ske.134 Skälen för denna ståndpunkt var ungefär desamma som redovisats ovan i avsnitt 2.1 och 3.1 gente­ mot en omfattande processhinderprövning över huvud taget. En ogil­ lande dom binder inte tredje man C och att avvisa av hänsyn till honom är alltså inte erforderligt. Vidare passar det regelsystem som gäller för materiella rättsfakta bäst för att handlägga och avgöra frå­ gor av det här slaget; bland annat slipper man på så sätt undan en offi­ cialprövning som står i strid med parternas dispositionsmöjligheter på det civilrättsliga planet i ett samhälle präglat av en liberalistisk mark­ nadsekonomi. HD tvingade dock delar av doktrinen135 1 t3i6ll reträtt då man visade sig stå kvar på den äldre ståndpunkten, så även terminolo­ giskt, när det teoretiska exemplet kom upp till bedömning i NJA 1984 s. 215.}36s. 6

5.Ett handelsbolag hade försatts i konkurs. En förutvarande bolagsman (A)s. 6

6.yrkade att en annan bolagsman (B) skulle förpliktas utge ett visst belopp tills. 6

7.en av handelsbolagets fordringsägare (C). Denna talan avvisades i samtligas. 6

8.instanser. HD anförde:s. 6

9.”Karl Gustav G har gjort gällande att han för talan för egen räkning ... Karls. 6

10.Gustav G:s förstahandsyrkande kan ej jämställas med regresskrav eller lik­s. 6

11.nande som avses i 14 kap. 5 § RB. Spörsmålet är huruvida frågan om (A:s)s. 6

12.talerätt ändå skall anses som en fråga som rör själva saken och avgörass. 6

13.genom dom.s. 6

14.I vissa bestämmelser förutsätts att part kan föra talan mot annan om atts. 6

15.denne skall fullgöra något till en tredje. Som ett exempel bland flera kans. 6

16.nämnas talan enligt 4 kap. 23 § 1 st. och 9 kap. 11 § 3 st. UB. Det kan tän­s. 6

17.kas att sådan talan även utan uttryckligt stöd av lag får föras och kan vinnas. 6

18.bifall. Det rör sig emellertid här om utpräglade undantagssituationer. Soms. 6

19.regel saknas anledning att låta någon som part föra talan om annans rätt. Närs. 6

20.det såsom i förevarande fall är uppenbart att speciella omständigheter intes. 6

21.föreligger, bör sådan talan avvisas.” (Mina kursiveringar.)s. 6

22.194s. 6

23.Talerätt i miljöskademål HD:s avgörande innehåller en terminologisk atavism - termen talerätt används ju även för den materiella frågan137 - som dock får anses reparerad genom HD:s avgörande i NJA 1994 s. 751. Värre är enligt min mening att man, utan att anföra några skäl i den delen, ger ett generellt uttryck för att (processuell) talerätt förutsätter att det inte är uppenbart att käranden saknar rätt att ”föra talan” mot annan att denne skall fullgöra något till tredje man.138 Varför inte ogilla även då bristen är uppenbar? Varför dra upp en suddig gräns (”uppenbart”) mellan fall som ”bör”139 avvisas och sådana då ogillande skall ske? Men enligt vad HD hävdade i detta rättsfall bör alltså avvisning ske när det ”är uppenbart att speciella omständigheter inte föreligger”. Kanske är det samma tanke som ligger bakom HD:s nyss citerade for­ mulering i Skärgårdsmålet (”... innebär redan den omständigheten att stiftelsen hävdar ett fordringsanspråk gentemot bolagen att saken rör stiftelsen rätt”).140 Det är tydligen en tillräcklig förutsättning för tale­ rätt att käranden yrkar något för egen del men är det också en nödvän­ dig förutsättning? Ja, kanske i så måtto att det inte får vara uppenbart att sådana speciella omständigheter som tillåter att talan förs till för­ mån för tredje man saknas. HD:s formulering anknyter på så sätt till de ovan citerade uttalandena i doktrinen av innebörd att käranden måste yrka något ”för egen del”.141 Jag har redan konstaterat att det inte är brister vad gäller den påstådda grunden för A:s talan utan det ”missriktade” yrkandet, dvs. att käranden inte yrkade prestation till sig själv, som utlöste denna uppenbarhetsspärr i 1984 års fall. Men vad käranden måste göra klarts. 7

24.195s. 7

25.Kapitel 6 - åtminstone så att motsatsen inte är uppenbar - hänför sig ändå till grunden: att det åtminstone inte är uppenbart att ”speciella omstän­ digheter” (rättsfakta som ger A rätt kräva att B presterar till C) saknas. Hade käranden åberopat sådana grunder skulle utgången möjligen ha blivit en annan. Därmed kan de betänkligheter som ovan i avsnitt 4.2 riktats mot att arbeta med uppenbarhetsrekvisit beträffande grunden anföras även gentemot en motsvarande talerättsprövning beträffande yrkandena och deras anknytning till parterna.s. 6

26.HD:s formulering ger närmast intryck av att det är en bevisfråga som åsyftas: om det t.ex. ”bara” är sannolikt att omständigheter som ger A rätt att yrka att B skall prestera till C inte föreligger ”bör” i så fall avvisning inte ske. Att på detta sätt ge en och samma ”speciella” omständighet formell betydelse, dvs. som processhinder, i ett visst bevisläge och materiell betydelse (som grund för ogillande) i ett annat är i och för sig möjligt men knappast lämpligt. Systemet kan tvinga fram irrationella och dyrbara dubbelprövningar och verkar förvir­ rande, åtminstone när man inte stannar vid det etablerade talerättsliga kravet på enbart påstående i den formella delen.s. 6

27.Man frågar sig alltså varför HD i NJA 1984 s. 215 tycks vilja höja talerättskraven utöver de normala då käranden explicit eller implicit anser sig ha rättslig grund att påfordra prestation till tredje man; det är ju då inte fråga om att processa om ”annans” rätt utan om en egen. Som HD själv ger exempel på är detta alls inte systemfrämmande i sig; det är fullt möjligt att få bifall till ett sådant yrkande i vissa, inte så sällsynta, fall.142s. 6

28.Men det förefaller vara en vid det här laget ganska fast etablerad uppfattning i både praxis och doktrin att ”det är en allmän princip” att käranden skall ”påstå sig själv berättigad i förhållande till svarande som förpliktigad”, ”yrka något för egen del”, etc.143 Vad som är gäl­ lande rätt i sammanhanget beror på vad man lägger in i detta begrepp. De flesta domstolar skulle kanske avvisa i åtminstone vissa fall då käranden inte yrkar något ”för egen del”. Om gällande rätt är det­ samma som en prognos om hur domstolar dömer finns alltså utrymme (jag höll på att skriva risk!) för en viss talerättsprövning i miljöskade­ mål de lege lata. Men om man med gällande rätt menar ”riktig rätt”144 196s. 6

29.Talerätt i miljöskademål kan man säga att talerättsprövning de sententia ferenda inte skall ske ens i dessa fall. Några ändamålsskäl för att upprätthålla ett dylikt uppenbarhetsrekvisit på yrkandesidan framförs nämligen aldrig av dem som anbefaller sig till talerättsprövning i uppenbarhetsfallen. Det är inte så konstigt eftersom dylika skäl inte existerar; den processuella omklassificeringen av en materiell fråga till ett spörsmål om talerätt är, som torde ha framgått ovan, inte förenad med några fördelar men däremot med avsevärda nackdelar. Det kan från EG-rättslig synpunkt i vissa situationer t.o.m. vara riskabelt att anta en huvudregel av den nyss antydda innebörden.145 Som framgått i avsnitt 3.1 och 3.2 ovan saknas alltså skäl att avvisa på grund av bristande talerätt av hänsyn till C i yrkandefallet. C behö­ ver inte skyddas mot en ogillande dom; eftersom A och B inte kan binda honom utomprocessuellt är C inte bunden av en dom mellan A och B.146 Det finns heller inget att vinna ur processekonomisk syn­ punkt eller i andra avseenden på en processuell klassificering i form av talerättsprövning, särskilt inte med den utformning RB:s regler för handläggning och avgörande av själva saken har numera. Däremot finns mycket att förlora i tid och kostnader.147 Så kommer t.ex. existen­ sen och beskaffenheten av den rätt käranden gör gällande att underkas­ tas officialprövning, vilket strider mot ersättningsfrågans dispositiva natur. Till det kommer de inkonsekvenser och gränsdragningsproblem som följer av uppenbarhetsrekvisitet och att man tvingas definiera vad HD menar med ”speciella omständigheter” i NJA 1984 s. 215. Vad nu sagts gäller även om den bristande anknytningen mellan yrkandena och parterna avser svarandesidan. Yrkar A i process mot B att C skall prestera till A (eller till annan) bör bristen avhjälpas genom materiell processledning i anslutning till stämningsansökningen eller eventuellt föranleda ogillande dom enligt RB 42:5 st. 1 p. 2 och annars behandlas tillsammans med övriga frågor rörande själva saken. Jag kan även i den delen hänvisa till framställningen i föregående avsnitt. Några gemensamma svårigheter med att begagna ett uppen­ barhetsrekvisit vid talerättsprövningen tas upp i nästa avsnitt.s. 7

Uppenbarhetsrekvisit olämpliga i talerättssammanhang

1.Visst stöd finns alltså i praxis och doktrin för tanken att talerättspröv­ ningen i miljöskademål inrymmer ett uppenbarhetsrekvisit: talerätts. 7

2.197s. 7

3.Kapitel 6 föreligger ej om det är uppenbart att det saknas sådana speciella omständigheter som ger part rätt att yrka prestation för eller av någon annan än parterna. I någon - men mindre - mån går det också att finna belägg för ett motsvarade krav beträffande den subjektiva anknytningen mellan grunden för kärandens talan (hans åberopanden, påståenden) och parterna i målet. Som framgått i avsnitt 4.2 och 4.3 ovan vill jag dock ifrågasätta att talerättsprövning i dessa avseenden är gällande rätt i miljöskademål. Det är visserligen möjligt att vissa domstolar - men förhoppningsvis inte HD - kan förväntas gripa till avvisning åtminstone i yrkandefallet. I en strikt prognostisk mening är alltså en talerättsprövning av det här slaget möjligen gällande rätt. De sententia ferenda (och givetvis de lege ferenda) saknas det dock skäl för att upprätthålla ett dylikt talerättskrav; tvärtom är detta förenat med avsevärda nackdelar. Men antag att en talerättsprövning ändå skall ske. Är det då lämpligt att anknyta den till just ett uppenbarhets­ rekvisit av det här slaget?s. 6

4.Det är ofta en rättsfråga om käranden är berättigad att kräva fullgörelse till annan än sig själv i sådana situationer som var aktuella i NJA 1984 s. 215. Men att anknyta ett uppenbarhetsrekvisit till rätts­ frågor är inte att rekommendera.148 Antag att A inte har rätt att påfordra prestationen. Skall då talan avvisas om rättsfrågan är enkel (”uppenbar”) och ogillas om den är svår? Det är improduktivt att ägna tid och uppmärksamhet åt att bestämma om svaret på en rättsfråga är uppenbart eller ej i stället för att gå direkt på dess lösning. Och det framstår som ytterst egendomligt att samma omständighet - käran­ dens bristande civilrättsliga befogenhet att kräva att svaranden fullgör en förpliktelse till tredje man - skall leda till avvisning i vissa fall (de ”uppenbara”) och till ogillande i andra, nämligen då frågan är något mer svårbedömd. Konsekvenserna av detta synsätt kan ibland närma sig det bisarra, särskilt om den påstådda bristen manifesterar sig som en rättsfråga. Som jag strax skall återkomma till149 kompliceras bilden numera dessutom av att vissa uppenbarhetsfall kan leda till ogillande ex officio enligt RB 42:5 st. 1 p. 2.s. 6

5.Men antag först t.ex. att HD i ett prejudikat, eller kanske bara i ett obiter dictum, slår fast att ett rättssubjekt inte är befogat att utkräva 198s. 6

6.Talerätt i miljöskademål prestation av en gäldenär till tredje man i ett rättsläge som länge varit föremål för delade meningar i doktrinen. Transubstantieras då i och med detta avgörande den brist som dittills behandlats som ett spörs­ mål rörande själva saken och föranlett ogillade dom - eftersom det ansetts uppenbart att det inte förelegat ”speciella omständigheter” som gjort käranden berättigad att kräva prestation till tredje man - till att i fortsättningen vara en processhinderfråga (om talerätt) som skall beaktas ex officio och leda till avvisning? Vad krävs i så fall för att en rättsfråga skall uppfylla uppenbarhetskravet och därmed förvandlas till en fråga om processhinder? Måste det vara ett avgörande av HD eller kan ett hovrättsavgörande ha motsvarande förvandlingseffekt? Räcker det med att frågan varit föremål för uppmärksamhet i förarbe­ ten eller doktrin? Ställs särskilda krav på den som yttrat sig i frågan i doktrinen? Spelar det någon roll vem som skall avgöra målet? Kan man ställa högre krav på HD än på en tingsnotarie som handlägger sitt första egna mål, så att vad som är uppenbart för HD inte behöver vara det för tingsnotarien? Vi lever i vår del av världen med fiktionen att rätten känner lagen (iura novit curia). Men det innebär inte i verkligheten att alla eller ens de flesta rättsfrågor är mer eller mindre uppenbara; vore så fallet skulle juristyrket förlora det mesta av sin charm. Ett uppenbarhetsrekvisit är bland annat därför svårt att applicera på rättsfrågor, åtmins­ tone i talerättssammanhang, om det inte ges en extremt snäv tolk­ ning.150 Och det är inte lättare att komma till en konsekvent och ratio­ nell hantering av ett uppenbarhetsrekvisit i talerättsdelen om det knyts till en sakfråga. Samma rättsfaktum(-a) kommer då många gånger att bedömas två gånger med olika handläggningsregler, olika preklusionsregler och olika beviskrav. Rätten skall t.ex. inte avvisa utan ogilla om käranden lyckats passera uppenbarhetströskeln i processhinderdelen men inte klarar det högre beviskravet för samma rättsfaktum(-a) i målets materiella del. Och antag att rätten finner att avvis­ ning skall ske på grund av bristande talerätt eftersom det ”uppenbarli­ gen” inte föreligger tillräcklig bevisning för sådana ”speciella omständigheter” som erfordras för talerätt i en situation som den aktuella. Skall domstolen i så fall klämma till med avvisning direkt innan bristen hunnit bli något mindre uppenbar eller skall man ge par­ terna möjlighet att yttra sig och förebringa bevisning först? Och om parterna vill förebringa muntlig bevisning skall då talerättsfrågan sättass. 7

7.199s. 7

8.Kapitel 6 ut till särskild huvudförhandling? Skall rätten själv verka för komplet­ tering av bevisningen om man befinner sig i utkanten av uppenbar­ hetsområdet; processhinderprövningen är ju indispositiv?15s. 6

9.Användning av ett uppenbarhetsrekvisit i talerättsdelen tvingar fram en subtil och improduktiv dubbelprövning som dessutom är svårbegriplig, åtminstone för den rättssökande allmänheten. Det gäl­ ler både om uppenbarhetsrekvisitet knyts direkt till grunden och om detta sker indirekt via yrkandena på så sätt att det inte får vara uppen­ bart att sådana speciella rättsfakta saknas som motiverar att käranden yrkar prestation till annan än sig själv eller av annan än svaranden. Det framstår t.ex. som svårt att förklara varför handläggningen och avgörandet av samma fråga först skall ske ex officio för att sedan omfattas av dispositionsprincipen och jml RB 17:3 bli beroende av parternas agerande.s. 6

10.Men antag nu att ett uppenbarhetsrekvisit gäller och att kärandens talan ”bör” avvisas på grund av bristande talerätt i yrkandefallet på det sätt som skedde i NJA 1984 s. 215. Då tillkommer ytterligare ett antal problem. HD:s verbval i detta mål (”bör” i stället för ”skall”) implicerar att rätten inte är tvungen att avvisa. Detta strider dock mot att processhinder endast undantagsvis kan vara fakultativa; såvitt jag vet förekommer det endast i forumsammanhang och vid skiljeavtal (samt de facto i viss utsträckning vad gäller rekvisiten för fastställelsetalan).11 552 1 1 1O5534ch vilken rättskraft har ett sådant avvisningsutslag? Kan käranden återkomma när han skaffat mer bevis och förmår passera uppenbarhets spärren eller har man - till följd av avvisningsutslagets rättskraft - bara en enda chans att passera talerättens blindskär? Om man får återkomma, får man då åberopa samma eller andra (tale-)rättsfakta som förelåg redan vid tiden för det första avgörandet eller prekluderas de genom det första avvisningsutslaget?153 Skall avvisning ske på grund av det första avvisningsutslagets rättskraft eller efter ny processhinderprövning?14 Säg att A får en ny chans av den anled­ ningen att avvisningsutslagens rättskraft anses mer begränsad än den rättskraftsverkan som är förenad med ogillande dom, eller till följd av att facta supervenientia är mer frekventa vid avvisning än vid ogil­ 200s. 6

11.Talerätt i miljöskademål lande.155 Då blir ju både B:s och domstolens trygghet mot nya proces­ ser om (nästan) samma sak paradoxalt nog sämre genom talerättsklassificeringen än om man släpper uppenbarhetsrekvisitet och alltid ogil­ lar när käranden inte har rätt att utverka den prestation han yrkar, så även i yrkandefallen. De argument som kan anföras till stöd för HD:s avgörande i NJA 1984 s. 215 - liksom för minoritetens yttrande i NJA 1983 s. 563 - var knappast övertygande ens för drygt ett decennium sedan då beslu­ ten fattades. Om HD:s avgörande - i linje med den officiella (men knappast realistiska) uppfattningen - antas sakna auktoritativ prejudikatsverkan och ha blott persuasiv effekt till följd av tyngden av de skäl de vilar på, tvingar NJA 1984 s. 563 definitivt inte längre fram en generell tillämpning av ett uppenbarhetsrekvisit i talerättsfrågor. En sådan processhinderprövning kan få särskilt negativa konsekvenser i bl.a. miljömål.156 Det var därför redan från början tveksamt om beslu­ tet hade något prejudikatvärde på det miljörättsliga området, där HD genom NJA 1973 s. 1 givit uttryck för en såväl terminologiskt som sakligt sett kompromisslöst återhållsam inställning till processhinderhantering i allmänhet och till omfattande prövning av forum- och tale­ rättsfrågor i miljömål i synnerhet. NJA 1973 s. 1 innehåller inga reservationer i form av uppenbarhetsrekvisit, referenten ger tvärt om explicit uttryck för motsatt uppfattning.157 Denna inställning konfir­ merades i huvudsak i NJA 1994 s. 751, åtminstone såvitt avser skade­ ståndsmål, även om lokutionen ”redan den omständigheten” ger intryck av att någon form av uppenbarhetsrekvisit fortfarande kan spöka i sammanhanget.158 Dessa båda principiella miljörättsliga prejudikat väger enligt min mening tyngre - åtminstone på miljöområdet - än NJA 1984 s. 215, som dessutom förlorat ytterligare i prejudikatsvärde genom den lag­ stiftning som skett efter 1984.159 Som framgått i avsnitt 2.1 och 3.1 möjliggör rättegångsbalkens nuvarande utformning numera en minst lika processekonomisk och rationell hantering av frågor rörande självas. 7

12.201s. 7

13.Kapitel 6 saken som av spörsmål om processhinder.160 Tillkomsten av RB 42:5 st. 1 p. 2 (och RB 50:8 vid överklagande) är av särskilt intresse i det sammanhanget eftersom bestämmelsen avser just ”uppenbara” fall. Enligt denna regel ”får” rätten ogilla en talan utan att ens utfärda stäm­ ning på svaranden när ”kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller ... det annars är uppenbart att käromålet är ogrundat”.s. 6

14.Enligt min uppfattning har denna bestämmelse utplånat de sista res­ terna av ett eventuellt existensberättigande för det av HD (möjligen) i 1984 års fall instiftade uppenbarhetsrekvisitet i talerättsprövningen. RB 42:5 st. 1 p. 2 aktualiserar visserligen samma problem vid tilllämpning av sitt uppenbarhetsrekvisit som en motsvarande talerättsprövning skulle göra. Regeln bör bl.a. därför tillämpas restriktivt.161 Men den som vill hävda att ett motsvarande uppenbarhetsrekvisit fortfarande gäller också vid talerättsprövningen påtvingas inte bara ett utan två svåra och improduktiva avgränsningsproblem, åtminstone om inte samma nivå gäller för uppenbarheten enligt 42:5 st. 1 p. 2 som vid talerättsprövningen. Först skall det avgöras om avvisning skall ske på grund av uppenbarhetsrekvisitet till följd av bristande talerätt; frågor om processhinder måste ju (tyvärr) alltid162 avgöras innan dom kan meddelas.163 Därefter återstår frågan om ogillande skall ske enligt 42:5 st. 1 p. 2 eller om stämning skall utfärdas.s. 6

15.Är däremot kravet på uppenbarhet detsamma vid processhinder­ prövningen - eller rent av mindre långtgående där än vid den pröv­ ning som sker enligt 42:5 st. 1 p. 2 - kommer den sistnämnda regeln aldrig att kunna komma till användning i fall som de här aktuella. Med en omfattande processhinderprövning kommer alltså den nya regeln om ogillande i uppenbara fall att förlora en del av sitt avsedda tillämpningsområde. Det saknas rationella skäl för sådana undantag. Tvärt om är ett materiellt uppenbarhetsrekvisit att föredra. Genom att förlägga uppenbarhetsprövningen till de materiella sidan slipper man 202s. 6

16.Talerätt i miljöskademål åtminstone nackdelen att samma brist ömsom kan leda till avvisning, ömsom till ogillande beroende på rättsfrågans svårighetsgrad eller de aktuella bevisläget.164 En sak är att kravet på uppenbarhet i 42:5 st. 1 p. 2 bör ställas högt.165 På detta sätt kan man möjligen begränsa en del av de svårigheter som regeln aktualiserar. Men att göra undantag från tillämpningsområdet i vissa situationer - t.ex. i yrkandefallen - skulle endast komplicera tillämpningen ytterligare. Man bör alltså, åtminstone för miljöskademålens del, kunna disku­ tera uppenbarhetsrekvisitet vid talerättsprövningen utan att känna sig bunden av utgången i NJA 1984 s. 215 eller HD:s formulering i NJA 1994 s. 751. Antag därför åter (se avsnitt 3.1 ovan) att käranden A väcker talan mot miljöstöraren B och yrkar att denne skall betala ersättning till både A och C för skador B vållat A och C. Frågan om A:s rätt till skadestånd för de störningar han påstår har drabbat honom själv skall givetvis avgöras inom ramen för själva saken. Men det­ samma bör gälla yrkandet som avser störningar som drabbat C - oav­ sett om A yrkar betalning för egen del eller direkt till C. Det gäller även om A uppenbarligen inte är berättigad att framtvinga en sådan prestation och ogillandet kommer som ett brev på posten. De extremt uppenbara fall, då man tidigare (irrationellt) kunde känna behov av att stoppa processen genom avvisning på grund av bristande talerätt, fångas numera upp av bl.a.166 regeln i 42:5 st. 1 p. 2, som ger rätten en bättre möjlighet att ogilla ex officio direkt på stämningsansökningen.s. 7