Innebär avtalet att part äger påkalla skiljeförfarande om han så önskar - se tex NJA 1904 s 378 (jfr NJA 1982 s 738) - har det inte verkan som rättegångshinder: den part som tar in itiativet bestämmer ensam vilken väg som skall väljas. Se däremot RH 1995:123 (klausulen ”any party may request that the issue be submitted to arbitration” ansågs utgöra rättegångs hinder, eftersom klausulen - även om den endast anvisade skiljeförfarande som en alterna tiv utväg för slitande av tvister mellan parterna - gav envar av dessa rätt att hänskjuta tvist om avtalet till skiljeförfarande och alltså inte innebar att sådan rätt var förbehållen den som inledde tvisten; valde denne att gå till domstol, kunde m a o svaranden begära att tvisten skulle handläggas i skiljeförfarande). Jfr Bolding i SvJT 1958 s 74 not 3 samt Heuman, Ad vokatsamfundet s 5, rörande advokatsamfundets skiljedomsklausul beträffande arvodes- tvister mellan advokater och klienter, enligt vilken klienten har rätt att under ett år välja mellan domstol och skiljenämnd.----Även skiljeavtal med klanderförbehåll anses utgöra rättegångshinder, se SvJT 1937 s 52 samt ovan s 25 med not 52; sedan skiljedom meddelats kan dock tvisten prövas av domstol, se AD 1979 nr 15. - - - Enligt Heuman, JT 1992-93 s 931, bör parter ha rätt att utvidga skiljedomens rättskraft genom att avtala om att en fram tida skiljedom skall innefatta en slutlig reglering av samtliga mellanhavanden p g a det ma teriella avtalet. I en entreprenadtvist skulle ett sådant avtal enligt Heuman kunna fylla en viktig praktisk funktion såtillvida att parterna tvingades att ange samtliga yrkanden, grunder och invändningar, inklusive nya krav grundade på facta supervenientia. Jfr SvJT 1961 rf s 53 (där den part som åberopade ett sådant förhandsavtal dock inte ansågs ha styrkt den påstådda innebörden av avtalet).----Se vidare Heuman, Skiljemannarätt s 175 ff.
Innebär avtalet att part äger påkalla skiljeförfarande om han så önskar - se tex NJA 1904 s 378 (jfr NJA 1982 s 738) - har det inte verkan som rättegångshinder: den part som tar in itiativet bestämmer ensam vilken väg som skall väljas. Se däremot RH 1995:123 (klausulen ”any party may request that the issue be submitted to arbitration” ansågs utgöra rättegångs hinder, eftersom klausulen - även om den endast anvisade skiljeförfarande som en alterna tiv utväg för slitande av tvister mellan parterna - gav envar av dessa rätt att hänskjuta tvist om avtalet till skiljeförfarande och alltså inte innebar att sådan rätt var förbehållen den som inledde tvisten; valde denne att gå till domstol, kunde m a o svaranden begära att tvisten skulle handläggas i skiljeförfarande). Jfr Bolding i SvJT 1958 s 74 not 3 samt Heuman, Ad vokatsamfundet s 5, rörande advokatsamfundets skiljedomsklausul beträffande arvodes- tvister mellan advokater och klienter, enligt vilken klienten har rätt att under ett år välja mellan domstol och skiljenämnd.----Även skiljeavtal med klanderförbehåll anses utgöra rättegångshinder, se SvJT 1937 s 52 samt ovan s 25 med not 52; sedan skiljedom meddelats kan dock tvisten prövas av domstol, se AD 1979 nr 15. - - - Enligt Heuman, JT 1992-93 s 931, bör parter ha rätt att utvidga skiljedomens rättskraft genom att avtala om att en fram tida skiljedom skall innefatta en slutlig reglering av samtliga mellanhavanden p g a det ma teriella avtalet. I en entreprenadtvist skulle ett sådant avtal enligt Heuman kunna fylla en viktig praktisk funktion såtillvida att parterna tvingades att ange samtliga yrkanden, grunder och invändningar, inklusive nya krav grundade på facta supervenientia. Jfr SvJT 1961 rf s 53 (där den part som åberopade ett sådant förhandsavtal dock inte ansågs ha styrkt den påstådda innebörden av avtalet).----Se vidare Heuman, Skiljemannarätt s 175 ff.s. 2055