Miljöbalken och skadeståndet

1.4.1 Allmänt om miljöbalkens skadeståndsregler När det gäller MB:s inverkan på reglerna om skadestånd kommer balkens hänsynsregler i förgrunden. De innebär som sagt en viktig nyhet, och deras utformning har tilldragit sig ganska stor uppmärksamhet. Deras betydelse för skadeståndsansvaret för miljöstörningar och i vissa närliggande sam­ manhang har dock kommit mera i skymundan. Det är sådana frågor som skall tas upp i detta kapitel. Avslutningsvis skall också beröras vissa andra skadeståndsfrågor som balken aktualiserar (4.11-4.13). Det väsentliga är alltså just vilka förändringar som MB kan ha medfört; det blir inte fråga om någon allmän beskrivning av rättsläget vid miljöskador.s. 3

2.MB:s särskilda skadeståndsregler i 32 kap. har inte diskuterats närmare i förarbetena till balken. Den relativt färska miljöskadelagen (från 1986) med dess huvudregel om strikt ansvar för miljöskador har väsentligen oför­ ändrad överförts till 32 kap.MB.1 Vissa ändringsförslag av miljöskydds­ kommittén, som bl.a. föreslog att ansvarets anknytning till fast egendom skulle upphävas, ansågs alltför komplicerade att genomföra och togs inte upp i 1994 års proposition, som ju senare återtogs. I det fortsatta arbetet på balken intog man samma ståndpunkt.2 - Skadeståndsreglerna ansågs ha nära anknytning till andra ersättnings- och sanktionsregler i balken, och det var naturligt att ge en mera fullständig bild av sanktionssystemet genom att ta in dem i MB. Meningen var att utforma miljöskydds- och skadestånds­ reglerna så att de passade samman. Också sambandet med miljöskadeför­ säkringen framhölls.3 Det är dock svårt att finna några verkliga försöks. 3

3.136 Miljöbalken och skadeståndets. 136

4.att samordna skadeståndsreglerna med andra delar av MB; sannolikt hades. 136

5.man inte tid att fundera närmare på dessa mindre angelägna problem. Bl.a.s. 136

6.är förhållandet mellan 32 kap. och hänsynsreglerna i 2 kap. oklart. Särskilts. 136

7.avhjälpanderegeln i 2:8, som rör ett gränsområde till skadeståndsrätten, kans. 136

8.ställa till problem (se 4.9 nedan).s. 136

9.Skadeståndets funktion i sammanhanget kom också i skymundan. Närs. 136

10.man diskuterade lagstiftningens avsedda effekter framhölls straffsanktio­s. 136

11.nen, inte skadeståndet - något som dock till stor del kan förklaras av att bal­s. 136

12.ken ju här inte innebar något nytt.4 Då det gällde ansvaret för efterbehand-s. 136

13.ling av förorenade områden - avhjälpandeansvaret - har däremot preven-s. 136

14.tionstanken haft betydelse, om också ett väsentligt syfte varit att efterbe-s. 136

15.handlingen inte skulle belasta statsbudgeten.5 Sannolikt ansåg man ävens. 136

16.det strikta skadeståndsansvaret vid sidan av sin ersättande funktion ha ens. 136

17.preventiv effekt, men den har inte betonats särskilt (i motsats till effektens. 136

18.av miljösanktionsavgifter). Över huvud taget tycks samspelet mellan skade­s. 136

19.stånd och andra miljörättsliga sanktioner inte ha intresserat lagstiftarens. 136

20.nämnvärt; man utgick tydligen från att det fungerade så pass tillfredsstäl­s. 136

21.lande att det inte behövde ändras.6s. 136

22.MB:s regler, som kräver att större hänsyn tas till möjliga effekter på mil­s. 136

23.jön än enligt tidigare lagstiftning, kan emellertid också inverka på culpaan-s. 136

24.svaret på området - alltså ansvaret för oaktsamhet hos verksamhetsutövares. 136

25.eller deras folk. Ett skadeståndsansvar av denna typ kan grundas på de all­s. 136

26.männa reglerna i SkL, men också på särskilda bestämmelser i MB (se 32:1s. 136

27.3 st. och 32:6 2 st.7). Culpa är ju ett begrepp vars innebörd i hög grad berors. 136

28.av gällande värderingar i samhället. Som framgår av fortsättningen har mans. 136

29.emellertid ogärna velat medge någon sådan påverkan från lagstiftarens sida.s. 136

30.Allmänt om miljöbalkens skadeståndsregler 137s. 137

31.Man kan diskutera hur MB:s målsättning främjas av dess skadestånds­ regler. Det väsentliga enligt detta synsätt måste vara att hindra skador på miljön. Att den skadelidande kan räkna med ersättning kan naturligtvis från traditionella skadeståndsrättsliga synpunkter vara värdefullt men bidrar knappast till en hållbar utveckling eller till bevarande av miljö och naturresurser i övrigt. Inga garantier finns ju för att enskilda skadelidande använder ersättningen just för att återställa eventuell skada på naturen.8 Visserligen har skyddet genom miljöskadeförsäkring betonats, men detta har närmast skett för att motivera att inte preskriptionstiden för skade­ ståndskrav förlängts9, och försäkringen avser i första hand personskador - inte skador på miljön.10 Från lagstiftarens synpunkt förefaller alltså skade­ ståndets preventiva effekt vara det väsentliga.11s. 137

32.Det stämmer med ett marknadsekonomiskt synsätt, som siktar till avregleringar och ökat utrymme för enskilt initiativ, att betona skadeståndssanktionens fördelar framför myndighetskontroll över miljön. På detta vis ligger resonemanget i linje med vissa moderna strömningar inom lagstiftningen. I den mån skadestånd utgår - ofta är ju skadan på miljön obetydlig från rent ekonomisk synpunkt - kan man anta att den preventiva effekten är större för miljöansvarets del än vad som normalt gäller för ska­ deståndet, eftersom detta ansvar delvis kan vara svårt att täcka genom ansvarsförsäkring; ofta är det fråga om tämligen förutsebara följder av en förorenande eller annars miljöfarlig verksamhet, som dock tillåtits av myn­ dighet. Försäkring är framför allt möjlig vid plötsligt inträffande och rela­ tivt oförutsedda skadefall.12 Den ansvarige får därför ofta räkna med att själv stå risken för uppkommande skador, mindre genom att ansvarspremierna småningom höjs än genom direkta utbetalningar till de skadeli­ dande. Det hindrar naturligtvis inte att skadeståndsansvaret kan kalkyleras som en utgiftspost i hans verksamhet och ofta täckas genom ett högre pris på hans produkter eller tjänster; om man - som ibland diskuterats - skulle 138 Miljöbalken och skadeståndet acceptera en miljöfarlig verksamhet med hänsyn till att dess utövare i varje fall blir skadeståndsansvarig, kan detta gå ut över miljön.13s. 137

33.I alla händelser bör man allmänt sett kunna anta att ett strängt skade­ ståndsansvar för föroreningar och liknande störningar har viss förmånlig effekt för miljön. Självfallet går ett sådant ansvar väl ihop med principen »förorenaren betalar», som ju betonats som en väsentlig del av MB:s regel­ system och skymtar i varje fall i bestämmelsen i 2:8 om avhjälpandeansvaret (jfr 2.6 ovan).14 När det gäller diffusa föroreningskällor, t.ex. från biltrafi­ ken, är förstås skadestånd inte någon praktisk sanktion; det följande gäller andra typer av skada.s. 138

34.Skärpningen av skadeståndsansvaret framträder särskilt i fråga om för­ utsättningarna för ersättningsskyldighet. Som utvecklas i det följande kan de nya hänsynsreglerna motivera en strängare culpabedömning i åtskilliga hänseenden. Mera tveksamt är om de i vissa lägen kan medföra strikt ansvar utan stöd av lag (jfr 4.12 nedan). I något fall kan de tänkas påverka skälig­ hetsbedömningen enligt 32:1 3 st. MB (jfr 4.3), produktansvaret (jfr 4.8) eller ansvaret för självständig medhjälpares vållande (jfr 4.10). Möjligen kan MB:s allmänna inställning också leda till att ersättningsmöjligheterna ökar vid vissa skadetyper, främst ekologiska skador; bl.a. skulle dessa på ett annat sätt än tidigare anses möjliga att uppskatta i pengar (jfr 4.11 nedan). Man får också räkna med möjligheten att allmänna principer om adekvans, skyddsändamål och rätten till ersättning för ren förmögenhetsskada påver­ kas (jfr bl.a. 4.3, 4.13 nedan). 4.2 Lagstiftaren och culpaansvaret I miljöbalksutredningens förslag till MB (SOU 1996:103) innehöll 3 kap. »allmänna aktsamhetsregler» vilka enligt 3:1 i lagtexten skulle »iakttas av alla». Man berörde inte den inverkan reglerna kunde ha på det område där man främst diskuterar aktsamhetsbegreppet - alltså i fråga om skadestånd. Här anknöt utredningen till terminologin i både miljöskyddskommitténs betänkande (SOU 1993:27) och 1994 års proposition15, där inte heller denna aspekt kom upp. Reglerna i 1996 års förslag motsvarade i väsentliga delar nuvarande 2 kap. MB; formuleringarna avvek dock något, en särskilds. 138

35.Lagstiftaren och culf aansvaret 139 bestämmelse innehöll kravet på bästa möjliga teknik (nu i 2:3 MB), och en annan regel krävde viss hänsyn till nationalpark, naturreservat m.fl. skyd­ dade områden för verksamhet utanför området.16s. 139

36.Vid remissbehandlingen påtalades att reglerna var utformade utan hän­ syn till den effekt de kunde ha för aktsamhetsbedömningen inom skadeståndsrätten. Regeringen framhöll i lagrådsremissen att avsikten inte var att de skulle förändra rättsläget när det gällde att bedöma vad som var skadeståndsgrundande oaktsamhet; bl.a. för att markera detta valde regeringen att i stället kalla reglerna »hänsynsregler». Trots denna förändring menade Lagrådet att eftersom tillämpningsområdet sträckts ut och regleringen i vissa fall var strängare än vad som tidigare gällde, följden rimligen måste kunna bli att överträdelse av regleringen oftare än dittills kunde åberopas som grund för skadeståndsanspråk. - I propositionen invände man mot denna slutsats att den inte var helt självklar och drog en parallell med den inverkan författningsnormer och föreskrifter av myndighet kunde ha på culpabedömningen; att normerna preciserade det önskvärda handlandet uteslöt inte den avvägning av omständigheter som var typisk för denna bedömning. Med hänsyn till att hänsynsreglerna var allmänt hållna fanns enligt regeringens mening ett stort utrymme för en fri aktsamhetsbedömning inom balkens allmänna tillämpningsområde. I propositionen behölls uttalandet att avsikten med hänsynsreglerna inte var att påverka rättsläget i skadeståndsfrågan.17 I författningskommentaren framhölls särskilt att bevisregeln i 2:1 MB - som ålägger en verksamhetsutövare att visa att hän­ synsreglerna iakttagits - inte gällde frågor om skadestånd (eller straff) enligt MB.18 Problemet berördes inte i jordbruksutskottets yttrande med bilagor.19s. 139

37.Som framhållits i propositionen anger hänsynsreglerna inte närmare vad för aktsamhet som krävs i olika situationer (något som för övrigt gör paral­ lellen med myndigheters föreskrifter föga träffande). Om man skall ta lag­ text och övriga motivuttalanden på allvar går det dock inte att komma ifrån att de olika hänsynsreglerna faktiskt kräver större hänsyn till omgivningen i de aktuella, allmänt beskrivna situationerna än vad som framgick av tidi­ gare regler, och detta även om kravets närmare innehåll varierar efter hän-s. 139

38.140 Miljöbalken och skadeståndets. 140

39.synsregelns utformning och efter den enskilda situationen då regeln aktua­s. 140

40.liseras. Verkningarna skulle sträcka sig till varje verksamhet och varje åtgärds. 140

41.som inte i det enskilda fallet har försumbar betydelse (se 2:1 2 st. MB). Tills. 140

42.detta kommer inverkan av den allmänna målsättningsregeln i 1:1, som jus. 140

43.skall påverka tillämpningen bl.a. av hänsynsreglerna. Det är svårt att baga­s. 140

44.tellisera lagregler med en sådan utformning. Det gäller här normer av helts. 140

45.andra slag än sådana mera preciserade föreskrifter som brukar diskuteras pås. 140

46.tal om culpabedömningen och som regeringens uttalande avsåg. En annans. 140

47.sak är att bevisbördan för vållande som sagt inte påverkas av balkens regle­s. 140

48.ring20 (frånsett vad som kan följa av 2:7; jfr 4.3 nedan).s. 140

49.Motivuttalandena tyder på att regeringen ogärna ville acceptera att MBs. 140

50.innebar några skadeståndsrättsliga nyheter vare sig inom eller utom balkenss. 140

51.område. Det kan tyckas anmärkningsvärt att man här, tvärtom mot vads. 140

52.som skett i andra sammanhang, sökt förringa innebörden av en ganska vik­s. 140

53.tig miljövänlig reform. En tänkbar anledning kunde vara att en ansvars-s. 140

54.skärpning skulle medföra en besvärande ekonomisk belastning för industri­s. 140

55.ella och andra verksamheter och därför ansetts olämplig ur samhällsekono­s. 140

56.miskt perspektiv. Några sådana invändningar framgår dock inte av förarbe­s. 140

57.tena och skulle för övrigt inte stämma särskilt väl med synsättet bakoms. 140

58.lagstiftningen i övrigt. En annan, kanske mera sannolik förklaring är att des. 140

59.skadeståndsrättsliga konsekvenserna inte ens berörts, än mindre utrettss. 140

60.närmare i förarbetena fram till Lagrådets yttrande. Man kan säga att en så vittgående generell förändring av den allmänna culpabedömningen soms. 140

61.hänsynsreglerna på detta vis skulle medföra knappast haft tidigare motsva­s. 140

62.righeter i vår lagstiftning; en samvetsgrann lagstiftare kan inte gärnas. 140

63.erkänna att en sådan okommenterad bieffekt skulle följa av en reform meds. 140

64.helt andra syften. Samtidigt är att märka att regeringen inte tog direkts. 140

65.avstånd från tanken att hänsynsregeln kunde påverka läget på skadestånds-s. 140

66.området. Att helt bestrida detta var väl knappast möjligt.s. 140

67.Hur som helst finns det anledning att närmare granska vad dessa reglers. 140

68.innebär från skadeståndsrättslig synpunkt.21 Man bör visserligen hålla is. 140

69.minnet att de inte syftar till en skärpning just av skadeståndsskyldigheten,s. 140

70.men det hindrar inte att lagtexten bör få väsentlig betydelse i samman­s. 140

71.hanget. Vid sidan härav kan man knappast fästa större vikt vid de föga över­s. 140

72.tygande utläggningarna om vållandebedömningen i motiven. Innebär reg­s. 140

73.lerna ett strängare krav på aktsamhet och hänsyn hos företag och enskilda,s. 140

74.Hänsynsreglernas uppbyggnad; skälighetsregeln 141 är det närmast självklart att detta också slår igenom om bristande hänsyn har medfört skada i omgivningen. En sådan ytterligare sanktion mot över­ trädelser av hänsynsreglerna kan inte gärna te sig för sträng mot verksamhetsutövarna, oavsett deras försäkringsmöjligheter (jfr 4.1 ovan); det vore snarast stötande om en skadelidande, som visat att verksamheten inte upp­ fyllt lagens krav, ändå skulle gå miste om ersättning för skadan.s. 141

75.Naturligtvis bör man beakta även andra allmänna skadeståndsprinciper i sammanhanget. Bl.a. finns anledning att fråga sig, om den aktuella hänsynsregeln avser att skydda just det intresse som skadats i sammanhanget - alltså principen om det s.k. skyddsändamålet (jfr bl.a. 4.7 nedan). Vissa överträdelser av hänsynsreglerna medför inte nödvändigtvis skadeståndsan­ svar; domstolen behöver inte vara bunden av vad en tillsynsmyndighet anser om överträdelsen. Det står också klart att hänsynsregeln i och för sig inte kan leda till att en culparegel som tar sikte på person- eller sakskada också medför ansvar för ren förmögenhetsskada. För detta krävs att en överträ­ delse kriminaliserats (jfr 2:1, 2:4 och 3:1 SkL).22s. 141

76.Det är möjligt att en prövning av dessa närmast miljörättsliga frågor ibland kan kräva en särskild sakkunskap hos domstolen. Men detta är inte märkvärdigare än när skadeståndsfrågor annars uppkommer i utpräglat tek­ niska sammanhang. Som förut framhållits (1.1) bör domstolarna inte dra sig för en rättsskapande verksamhet på grundval av MB, när det finns till­ räckligt material för en bedömning av frågan. Aven om de specialiserade miljödomstolarna och miljömyndigheterna har större kompetens för att pröva dessa frågor, bör också en allmän domstol tillse att miljöhänsyn blir beaktade vid avvägningen på ett sätt som stämmer med MB:s syfte.23 Tilllämpas reglerna på det sätt som förordas i fortsättningen lär också sådana domstolar få ta ställning till balkens inverkan. 4.3 Hänsynsreglernas uppbyggnad; skälighetsregeln Hänsynsreglerna i 2 kap. har tidigare översiktligt behandlats (2.3 ovan). Vad som har intresse för vållandebedömningen är särskilt reglerna i 2:2­ 2:7. När bestämmelsen i 2:8 anger ersättningsskyldighet som ett alternativ till avhjälpande är det närmast fråga om ett kostnadsansvar som komplet­ terar avhjälpandeansvaret och har begränsad självständig betydelse, i vart 142 Miljöbalken och skadeståndet fall enligt motiven till paragrafen.24 Den skall diskuteras i ett senare avsnitt (4.9). .s. 141

77.När det gäller sådana miljöstörningar som faller under 32 kap. MB får culpabedömningen naturligtvis begränsad betydelse; huvudregeln är ändå ett strikt ansvar. Men reglernas räckvidd går länge än så. Att märka är att MB:s skadeståndsregler gäller bara verksamhet (inte andra åtgärder) på en fastighet (inte på exempelvis fartyg eller flygplan), och endast störningar i omgivningen (inte inom själva verksamhetsområdet). Som framgår av fort­ sättningen innehåller dessutom MB:s bestämmelser flera undantag från det strikta ansvaret.25s. 142

78.Som tidigare framhållits (1.1 ovan) har det också intresse att flera av hänsynsreglerna hänvisar inte bara till miljörisker utan också till risker för människors hälsa. Visserligen kan detta ses som en naturlig följd av att hälsoskyddsreglerna tagits in i MB; på liknande sätt har miljö- och hälsoskydd förts samman i EG:s grundläggande regel i artikel 130r (nu 174) i Romför­ draget, och även miljöskyddslagens inställning måste uppfattas på detta vis. Men det lär ändå ha sin betydelse att hänsynsreglerna på detta vis kan bli aktuella vid åtskilliga fall av personskada utan samband med egentliga mil­ jöstörningar.s. 142

79.Här får det betydelse vad hänsynskraven egentligen syftar till. Som nämnt kom inte omformuleringen av rubriken till 2 kap. - hänsynsregler i stället för aktsamhetsregler - att leda till någon ändring i reglernas innehåll. I alla händelser kan termen hänsynsregel betraktas som en mera träffande beskrivning av bestämmelserna i kapitlet. Rent språkligt sett tycks den ta sikte snarare på mera övervägda åtgärder än på enstaka, spontana hand­ lingar, något som också karakteriserar i varje fall lokaliseringsregeln i 2:4 liksom hushållnings-, kretslopps- och produktvalsprinciperna i 2:5 och 2:6. Även försiktighetsregeln i 2:3 tar ju främst sikte på medvetna försiktighets­ mått. Den oaktsamhet som reglerna avser att förhindra tycks på detta vis bestå mindre i en plötslig obetänksamhet än en felaktig avvägning mellan risk och nytta (jfr också nedan om uppbyggnaden av skälighetsregeln i 2:7).s. 142

80.Såvitt gäller personskada skulle alltså bestämmelserna inte så ofta aktua­ liseras vid tillfälliga skadegörande handlingar, snarare när bristfälliga anordningar eller produkter och andra varaktiga förhållanden lett till skadas. 142

81.Hänsynsreglernas uppbyggnad; skälighetsregeln 143 på någons person. Detsamma kan sägas om skador som drabbar egendom utan att utgöra någon mera typisk följd av miljöstörningar.s. 143

82.Ett annat allmänt problem som också får skadeståndsrättslig betydelse är vad hänsyn till »miljön» närmare bestämt inbegriper. Bl.a. kan man fråga, om alla hänsynsregler - inte bara 2:5 - blir tillämpliga också vid skada på naturresurser som inte i och för sig inverkar nämnvärt på människors aktuella livsförhållanden. Som förut utvecklats (2.2 ovan) kan man utgå från att när lagtexten talar om skydd av miljön eller liknande det innebär också beva­ rande av naturresurser i allmänhet, och det är svårt att konstatera att en viss resurs inte ens på sikt spelar någon roll för människors livsvillkor. Men där­ med är inte sagt att man i skadeståndsrättsliga sammanhang skall kunna åbe­ ropa hänsynsreglernas aktsamhetskrav vid varje skada på varje naturresurs, något som skulle leda till en skärpt vållandebedömning även vid obetydliga skador på naturen. På det hela taget får nog kraven antas vara mildare vid mindre typiska miljöskador - sådana som inte utan vidare faller under de särskilda skadeståndsreglerna i 32 kap. Redan den omständigheten, att hän- , synsreglerna inte tillkommit med sikte på skadeståndsfrågor, kan tala mot att man utvidgar deras räckvidd till mera perifera skadeståndsområden.s. 143

83.Viktigare är i varje fall den avgränsning av hänsynsreglerna som framgår av skälighetsregeln i 2:7 MB. Som utvecklats i det föregående (2.4) skall det ske en speciell intresseavvägning vid bedömningen av den hänsyn som skall krävas enligt 2:2-2:6 MB, varvid det i princip åligger en verksamhetsutö­ vare att visa att hänsynskravet är »orimligt». Denna regel är enligt kapitlets uppbyggnad fristående från bevisbörderegeln i 2:1 MB, vilken handlar om bevisning om att kraven uppfyllts - inte att kraven är orimliga. Bestämmel­ sen i 2:7 tycks på detta sätt kunna få betydelse också i skadeståndstvister.s. 143

84.Om något egentligt presumtionsansvar i skadeståndsrättslig mening är emellertid inte fråga. Ar det oklart vad som egentligen förekommit på verksamhetssidan går det inte att konstatera vållande med stöd av 2:7. Skälig­ hetsregeln får däremot betydelse för prövningen om det varit ursäktligt att vissa försiktighetsmått som skulle ha hindrat skadan inte vidtagits. Det är inte särskilt anmärkningsvärt att man enligt 2:7 då bör särskilt väga nyttan med försiktighetsåtgärder, också varvid storleken av miljörisken spelar en roll;26 resonemanget är känt inte bara från äldre miljöbeslut utan också från diskussionen om den intresseavvägning som anses som ett vanligt led i cul-s. 143

85.144 Miljöbalken och skadeståndets. 144

86.pabedömningen.27 Bevisbörderegeln skulle vara ett mera speciellt inslag,s. 144

87.om också det som sagt är naturligt att den som vill åberopa att han inte hars. 144

88.råd till en försiktighetsåtgärd får ta fram utredning om sin ekonomiskas. 144

89.ställning. I regel lär dock hänvisning till den egna ekonomin ha ringa bety­s. 144

90.delse i detta sammanhang, och tanken att visad orimlighet skulle befria fråns. 144

91.ansvar saknar motsvarighet i skadeståndsrätten.28s. 144

92.Även om man alltså inte skall överdriva skälighetsregelns betydelse is. 144

93.sammanhanget, får den allt som allt anses ägnad att skärpa skadeståndsan­s. 144

94.svaret. Vad detta närmare innebär kan dock konstateras först vid en analyss. 144

95.av de enskilda hänsynsreglerna.s. 144

96.Av 2:7 2 st. MB framgår att den begränsning av hänsynskravet soms. 144

97.framgår av 1 st. inte får gå för långt: skälighetsawägningen får inte medföras. 144

98.att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. MB åsidosätts. Som nämnt har mans. 144

99.satt i fråga, om verkligen denna regel kan leda till att miljökraven går utövers. 144

100.det ekonomiskt möjliga, i strid med vad som gällde enligt äldre rätt (se 2.5s. 144

101.ovan). Det kan medges att motiven här i varje fall är motsägande; vad MB:ss. 144

102.upphovsmän egentligen menat är oklart, men i vart fall lär de inte ha tänkts. 144

103.på skadeståndsfrågan i sammanhanget. Lagtexten är emellertid otvetydig:s. 144

104.miljökvalitetsnormerna får inte åsidosättas.s. 144

105.Under alla förhållanden blir detta problem aktuellt framför allt för till-s. 144

106.låtlighetsprövningen. Det har därför begränsat intresse för vår del; dets. 144

107.stämmer ändå med allmänna grundsatser att man dömer ut skadestånd, närs. 144

108.ett företag på detta vis förorenar utöver vad normen tillåter. I allmänhet lärs. 144

109.väl detta följa redan av 32:1 MB - störningar utöver en miljökvalitetsnorms. 144

110.bör oavsett sin vanlighet inte skäligen tålas - men frågan kan få praktisks. 144

111.betydelse där inte strikt ansvar gäller enligt 32 kap., t.ex. när den skadegö-s. 144

112.rande åtgärden inte ingår i verksamhet på en fastighet eller skadan intes. 144

113.uppkommit i omgivningen.s. 144

114.* Redan här kan översiktligt anges i vilka sammanhang den skärpta culpa­s. 144

115.bedömningen enligt MB får betydelse. SkL gäller bara ansvar för vållande,s. 144

116.och det är naturligt om hänsynsreglerna inverkar vid tillämpningen av t.ex.s. 144

117.2:1 och 3:1 SkL. Då förutsätts att person- eller sakskada inträffat; i dens. 144

118.mån en miljöskada är att anse som ren förmögenhetsskada får hänsynsreg-s. 144

119.Hänsynsreglernas uppbyggnad; skälighetsregeln 145 lerna mindre betydelse när denna lagstiftning tillämpas, eftersom då i prin­ cip man kräver brottslig gärning (jfr 2:4, 3:1 1 st. andra meningen). Det verkar dock inte opraktiskt att kravet på skärpt hänsyn kan medföra ansvar för miljöbrott utöver vad som gällde före balkens tillkomst. Enligt 29 kap. MB straffbeläggs oaktsamhet - även när den inte är grov - i betydande utsträckning (jfr bl.a. 29:1, 29:8 och 29:9), och här måste 1:1 och 2 kap. påverka bedömningen. Vidare kan hänsynskravet bl.a. motivera att en över­ trädelse inte anses ringa (jfr 29:11 MB)A9 Ar gärningen straffbar blir den ansvarige också ersättningsskyldig för ren förmögenhetsskada.2 309s. 145

120.Uteslutet är väl inte heller att en myndighet brister i hänsyn till miljön vid myndighetsutövning och därför råkar ut för skadeståndskrav med stöd av 3:2 SkL. Här kan det naturligtvis påverka bedömningen att MB över huvud taget medför strängare krav också på myndigheter, bl.a. vid tillsyn av mil­ jöfarliga verksamheter (jfr 2.3 ovan). Även om huvudansvaret för verksam­ hetens oskadlighet alltjämt måste ligga på företaget, inte på kontrollmyn­ digheten31, kan det bli lättare att konstatera vållande hos myndigheten i sådana sammanhang, ifall skada skulle drabba någon person eller miljön på ett område. Också för den kommunala planeringen bör resonemanget ha intresse: beaktar man inte miljöriskerna när detaljplan fastställs, är det tänkbart att redan detta skulle kunna grunda skadeståndsansvar (fast adek­ vat orsakssamband kan vara svårt att konstatera). Ofta kan det dock samti­ digt ha förekommit bristande kontroll, som är naturligare att betrakta som den väsentliga skadeorsaken. - Samma effekt kan naturligtvis uppkomma genom EG-direktiv eller domar av EG-domstolen, om de vidgar miljökra­ ven. Men det har inget att göra med hänsynsreglerna i 2 kap.32s. 145

121.Av större intresse är kanske de nyss berörda regler om ansvar enbart för vållande som avser miljöskador. Som nyss framhölls förekommer viktiga begränsningar i tillämpningsområdet för 32 kap. MB; det krävs att skadan orsakats av verksamhet på en fastighet och uppkommit i omgivningen -s. 145

122.146 Miljöbalken och skadeståndets. 146

123.inte på själva arbetsområdet. Enligt 32:1 3 st. MB (tidigare 1 kap. 3 st. mil-s. 146

124.jöskadelagen) gäller vidare det strikta ansvaret bara i den utsträckning dens. 146

125.störning som orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till sin orts-s. 146

126.eller allmänvanlighet; är störningen orts- eller allmänvanlig krävs soms. 146

127.huvudregel vållande för att skadestånd skall utgå. Här får det alltså särskilds. 146

128.betydelse, om svaranden kan anses ha brustit i hänsyn enligt 2 kap. och där­s. 146

129.igenom är vållande till skadan. Också i ett annat fall krävs vållande för ska­s. 146

130.destånd: när det gäller ansvar för bostadshyresgäster, bostadsarrendatorer,s. 146

131.ideella föreningar eller andra som brukar en fastighet utanför näringsverk­s. 146

132.samhet eller offentlig verksamhet (32:6 2 st.). Hänsynsreglerna kan alltsås. 146

133.spela en roll även för dessa kategorier.s. 146

134.Mindre betydelse har väl att enligt 32:5 vållande krävs för skadestånds­s. 146

135.ansvar vid grävning och liknande arbete, om inte arbetet är särskilt ingri­s. 146

136.pande eller riskabelt. Medför grävningen rasskador i en känslig naturmiljös. 146

137.eller på en kulturellt värdefull byggnad kan man dock tänka sig att hänsyns-s. 146

138.regeln medför ansvar även för relativt oskyldiga åtgärder (såvida inte sådanas. 146

139.risker rentav medför strikt ansvar enligt 32:5 2 st.). Explosionsskador fråns. 146

140.mindre farliga verksamheter faller vidare utanför ansvaret enligt 32 kap.s. 146

141.4 §. När inte strikt ansvar kan grundas på verksamhetens farlighet, blir frå­s. 146

142.gan om vållande aktuell.33s. 146

143.Dessutom kan MB få betydelse på ett annat sätt, fast ingen antydan oms. 146

144.detta finns i motiven. 32:1 3 st. hänvisar som framgått till en skälighetsbe­s. 146

145.dömning,såvitt gäller orts- eller allmänvanliga störningar. Enligt miljöska-s. 146

146.delagens motiv kan toleransnivån påverkas av ändrade värderingar i sam­s. 146

147.hället, vilket skulle kunna framgå av normer som myndigheter ställer upp.34s. 146

148.Självfallet måste detsamma gälla nya normer som framgår av lagstiftningens. 146

149.- alltså bl.a. MB:s målsättnings- och hänsynsregler. Vid skador på männis­s. 146

150.kors hälsa är det redan tidigare vedertaget att de inte skäligen får tålas.35s. 146

151.När det gäller annan skada verkar det rimligt att låta bedömningen i visss. 146

152.utsträckning påverkas av att föroreningar eller liknande immissioner skadars. 146

153.naturmiljön, exempelvis den biologiska mångfalden, och detta även om dens. 146

154.skadelidande inte lider så stor ekonomisk förlust. Ett sådant resonemangs. 146

155.skulle också stämma väl med balkens allmänna tankegångar. Det innebärs. 146

156.att skadan visserligen inte skulle ekonomiskt uppvärderas (jfr härom 4.11s. 146

157.nedan) men att i alla fall flera miljöskador än tidigare skulle bli ersättnings-s. 146

158.Hänsynsreglernas uppbyggnad; skälighetsregeln gilla - man kan inte längre begära att de skulle tålas utan ersättning. - Det kan nämnas, att också frågan om oaktsamhet förekommit från svarandesi­ dan ansetts kunna spela in vid själva skälighetsbedömningen, när ansvar på grund av vållande inte kunde prövas (NJA 1999 s. 385). De skärpta kraven på hänsyn kan påverka skadeståndsfrågan också på detta vis.s. 39

159.Om det sagda är riktigt, måste det rimligen påverka även tillämpningen av de liknande bestämmelserna i 4:2 ExprL. Enligt rättspraxis blir här miljöskadereglerna vägledande, samtidigt som prejudikat från expropriations­ rätten omvänt åberopas vid miljöskador.36 Därigenom blir miljöskaderesonemangen också aktuella vid andra typer av tvångsingrepp - t.ex. enligt väglagen, ledningsrättslagen och PBL.s. 39

160.Sannolikt kan hänsynsreglerna fa vissa verkningar också när det gäller det grannelagsansvar som faller utanför miljöskadereglerna. När 3 kap. 1 § JB kräver »skälig hänsyn» till omgivningen är det naturligt att kravet påver­ kas av bestämmelserna i 2 kap.MB. Den praktiska betydelsen av detta är dock begränsat; jordabalksregeln har numera mindre självständig betydelse, eftersom 32 kap. MB lär bli tillämplig vid de flesta störningar i grannför­ hållanden.37 (Jfr 3.11 ovan.)s. 39

161.Hänsynsregeln kan tänkas påverka bedömningen också vid annan lag­ stiftning om ansvar för miljöskador. Betydelsen är dock mindre när det gäl­ ler strikt ansvar, såsom enligt oljeskadereglerna i 10 kap. sjölagen38 och enligt atomansvarighetslagen. Större intresse lär hänsynskravet få för ansvaret enligt produktansvarslagen. Denna lag föreskriver ett strikt ansvar vid skada som en produkt orsakat på grund av en säkerhetsbrist, och med detta menas att produkten inte är så säker som »skäligen kan förväntas» (3 §). Man kan fråga om inte denna skälighetsbedömning kan påverkas av de krav på försiktighetsmått med hänsyn till hälso- och miljörisker som framgår av 2 kap. MB - särskilt 2:2, 2:3 och 2:6. Frågan kan få aktualitet vid sådana skador som lagen omfattar: personskada och skada på konsu­ mentegendom - t.ex. privatbostäder eller villatomter.391 fråga om skada på annan egendom gäller normalt ett ansvar för vållande, och även detta kan påverkas (se 4.8 nedan om 2:6 MB).s. 39

162.Vid diskussionen av dessa frågor får man hålla i minnet, att kravet på hänsyn kan begränsas när en verksamhet kräver tillstånd enligt MB. Soms. 39

163.148 Miljöbalken och skadeståndets. 148

164.förut nämnts (2.3 ovan) innebär ett tillstånd som förenats med vissa villkors. 148

165.att dessa träder i stället för hänsynsreglerna, i den mån de rör samma för­s. 148

166.hållande. Om vissa försiktighetsmått föreskrivs i tillståndet, behöver enligts. 148

167.24:1 MB tillståndshavaren inte vidta andra försiktighetsåtgärder i de hän­s. 148

168.seenden som försiktighetsmåtten berör; motiven talar om att detta i vart falls. 148

169.gäller »beträffande sådana frågor som prövats vid tillståndsgivningen».40s. 148

170.Hur långt denna prövning har nått kan naturligtvis vara svårt att konstatera.s. 148

171.Om villkoren bara rör speciella förhållanden, är det rimligt att anta att till­s. 148

172.ståndshavaren i övrigt skall följa hänsynsreglerna i 2 kap. i sin verksamhet.s. 148

173.4.4 Försiktighetsprincipens. 148

174.Den centrala hänsynsregeln, som närmast liknar en allmän aktsamhetsre-s. 148

175.gel, är den s.k. försiktighetsprincipen i 2:3 MB. I 1 st. sägs: »Alla soms. 148

176.bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skalls. 148

177.utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktig­s. 148

178.hetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka atts. 148

179.verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människorss. 148

180.hälsa eller miljön.» I 2 st. tilläggs, att dessa försiktighetsmått skall vidtas sås. 148

181.snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföras. 148

182.skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön - det krävs inte atts. 148

183.skadligheten är utredd. För yrkesmässig verksamhet föreskrivs dessutoms. 148

184.enligt första stycket att bästa möjliga teknik skall användas; detta tilläggs. 148

185.skall behandlas något senare. - Att märka är att regeln gäller för verksam­s. 148

186.heter generellt, oavsett om de kan rubriceras som miljöfarliga enligt 9:1s. 148

187.MB. Den skall vidare tillämpas i enlighet med den målsättning som fram­s. 148

188.går av 1:1 MB.s. 148

189.Det är tydligt att försiktighetsprincipen tar sikte bl.a. på skyddet förs. 148

190.enskilda personer - deras hälsa och deras egendom (särskilt fastigheter).s. 148

191.Rimligen avses ett skydd också för deras ekonomiska intressen i övrigt, is. 148

192.den mån dessa beror av miljön (t.ex. en privatpersons intresse av en bullerfris. 148

193.bostad eller en hotellägares intresse av en ostörd omgivning för gästernass. 148

194.rekreation). Man kan därför utgå från att läran om skyddsändamålets. 148

195.(normskyddsläran) åtminstone typiskt sett inte lägger hinder i vägen för etts. 148

196.skadeståndskrav grundat på att principen ha åsidosatts.41s. 148

197.Försiktighetsprincipen 149s. 149

198.Frågan blir till en början, hur denna allmänna princip i 2:3 - i motiven kallad den grundläggande hänsynsregeln42 - förhåller sig till skadeståndsrättens aktsamhetskrav. Den bör då läsas tillsammans med den nämnda skälighetsregeln i 2:7 MB. Som nyss framhållits medför denna, att den som svarar för den omtvistade verksamheten eller åtgärden får visa att motsidans krav på hänsyn är orimliga. I skadeståndstvister lär detta innebära att den skadelidande bör påvisa att skadan skulle hindrats om vissa möjliga försik­ tighetsmått iaktagits; åberopar svaranden särskilda svårigheter av ekono­ miskt eller annat slag att vidta dessa åtgärder blir det närmast hans sak att utreda vari svårigheterna består, hur pass allvarliga dessa varit och hur pass effektiva åtgärderna skulle ha blivit när det gällt att hindra skadan. En sådan fördelning av bevisbördan är närliggande oavsett MB:s regel.43 I många situationer torde dock något problem om bevisbördan aldrig uppstå: ett försiktighetsmått av visst slag framstår i och för sig som alldeles för dyrt eller krångligt med tanke på hur litet man kan väntas vinna med det, eller det är tvärtom uppenbart att kostnaderna blir förhållandevis låga.s. 149

199.Resultatet blir, att en tillämpning av försiktighetsprincipen i förening med regeln i 2:7 MB i åtskilliga fall innebär en sträng culpabedömning, och detta oavsett hur man närmare tillämpar bevisregeln i paragrafen: kraven skärps på en företagare vars verksamhet riskerar att skada människors hälsa eller miljön. Bl.a. lär detta innebär större fordringar på företagarens egen­ kontroll. Särskilt när det gäller hänsyn till hälsan kan lagstiftningen få långtgående verkningar, om man skall ta den på allvar: det förefaller som om hänsynsregeln skulle kunna åberopas så snart en personskada inträffat på grund av mera varaktiga anordningar eller som en följd av mera över­ vägda arbetsmetoder eller organisatoriska förhållanden. Man kan emeller­ tid säga att kraven redan nu är höga särskilt på företagare beträffande för­ siktighetsmått mot personskador, och därför kanske ändringen i rättsläget trots allt inte blir så stor i detta avseende.s. 149

200.Som nämnt lär försiktighetsprincipen sannolikt också innebära att man i skadeståndstvister skall ställa upp ett krav på särskild hänsyn till naturre­ surser av större betydelse för levnadsförhållandena - i varje fall på sikt (se 4.2 ovan). Bl.a. här måste målsättningsregeln i 1:1 påverka bedömningen. - Något sådant gäller däremot knappast beträffande varje risk för smärre skador på naturen.s. 149

201.150 Miljöbalken och skadeståndets. 150

202.Ett annat speciellt problem kan vara avvägningen mellan skyddet mots. 150

203.närliggande risker - alltså närmast säkerhetshänsyn - och skyddet för mil­ jön på längre sikt.44 Kan man t.ex. ursäkta underlåtenhet att hindra skadas. 150

204.med att en försiktighetsåtgärd i längden skulle bli skadlig för miljön? Ävens. 150

205.här kan det få betydelse att MB också handlar om skydd för hälsan, ochs. 150

206.som förut framhållits torde typiskt sett mera allvarliga hälsorisker vägas. 150

207.tyngre än risker för miljön, på längre eller kortare sikt. I den mån ett hand­s. 150

208.lingssätt får betydelse för hållbar utveckling, måste man dock ta hänsyn tills. 150

209.detta förhållande. - Troligen är problemet mera teoretiskt än praktiskt.s. 150

210.I detta sammanhang uppkommer frågan, hur regeln skall tillämpas vids. 150

211.skada i samband med myndighetsutövning. I allmänhet blir väl detta aktu­s. 150

212.ellt vid otillräcklig tillsyn över en miljöfarlig verksamhet eller olämpligt till­s. 150

213.stånd att bedriva verksamheten. Som nyss framhölls blir emellertid ens. 150

214.ledande grundsats att det då i första hand är företagets sak att se till att intes. 150

215.det blir några risker för skada. Ett culpaansvar för det allmänna lär baras. 150

216.komma i fråga när myndigheten har haft särskild anledning att befara ska­s. 150

217.dor på hälsa eller miljö. De särskilda kraven i 2 kap. MB kan motivera etts. 150

218.ingripande mot risker som man tidigare ansett sig böra acceptera.s. 150

219.I 2:3 1 st. MB tilläggs som nämnt att vid yrkesmässig verksamhet skalls. 150

220.användas bästa möjliga teknik. Enligt motiven innebär detta att teknikens. 150

221.från teknisk och ekonomisk synpunkt skall vara industriellt möjlig atts. 150

222.använda inom branschen i fråga, även om den förekommer bara utom­s. 150

223.lands.45 Motiven framhåller att liksom tidigare enligt miljöskyddslagens. 150

224.hänsyn får tas till om det gäller en nytillkommen verksamhet eller ens. 150

225.befintlig anläggning, där man får medge en viss övergångstid innan tekni­s. 150

226.ken kan införas. Avvägningen skulle vidare innebära att man ibland får slås. 150

227.av på kravet såtillvida som man nöjer sig med bästa tillgängliga teknik -s. 150

228.också detta ett välkänt begrepp internationellt sett.46 Lagtexten i 2:3 gers. 150

229.dock inte stöd för något sådant; möjligen kan detta ibland följa av skälig-s. 150

230.hetsregeln i 2:7.s. 150

231.Också här gäller emellertid enligt 2:7 att bevisbördan för att ett teknik­s. 150

232.krav varit orimligt ligger på verksamhetsutövaren. Det skulle innebära atts. 150

233.om en skada orsakats av att man använt mindre säker teknik svarandens. 150

234.Kunskapskravet 151 måste visa, att krav på den bästa tekniken varit orimliga; annars får han ersätta skadan.s. 151

235.Vidare borde hänsynsregeln kunna medföra ersättningsskyldighet även förvissa orts- och allmänvanliga skador bl.a. om de orsakats av föroreningar som hade gått att förhindra med en annan teknik; i så fall skulle skadan ha orsakats »genom vårdslöshet» enligt 32:3 1 st.s. 151

236.Även vid andra egendomsskador och vid personskador kan teknikkravet få betydelse för vållandebedömningen, om också rättspraxis har varit gan­ ska sträng redan tidigare vid skada på person (jfr t.ex. NJA 1977 s. 788).s. 151

237.Slutligen kan försiktighetsprincipen tänkas medföra att man även utan­ för culparegelns område i högre grad än tidigare betonar en verksamhets eller en åtgärds riskabla karaktär som ett skäl för skärpt ansvar. Ett exempel på detta är ansvaret för självständig medhjälpares vållande (4.11 nedan), ett annat fall där man överväger ett strikt ansvar utan lagstöd (4.12 nedan).s. 151

238.På sina håll har man nog svårt att acceptera att försiktighetsprincipen och teknikkravet skulle ha den innebörd jag här utvecklat; det kan ibland leda till ganska stränga resultat. Man kan bl.a. väntas invända att även om resonemang av denna typ har varit vanliga vid tillståndsprövning enligt mil­ jöskyddslagen, det är en nyhet att diskutera exempelvis kravet på bästa tek­ nik på detta vis när det gäller skadestånd, och att detta saknar egentligt stöd i förarbetena. Detta är naturligtvis riktigt såtillvida som man där har före­ dragit att helt bortse från de skadeståndsrättsliga konsekvenserna av lag­ stiftningen. Men tillämpar man lagtexten konsekvent, ligger det resultat jag här angett nära till hands. Följderna behöver inte heller bli alltför ödes­ digra; det strängare ansvaret bör kunna täckas av försäkring frånsett när det gäller vissa förutsebara skador på miljön. Någon större fördyring av försäk­ ringen behöver man knappast räkna med i detta fall.47 4.5 Kunskapskravet Hänsynsreglerna inleds som sagt inte med att den övergripande försiktig­ hetsprincipen anges utan med en bestämmelse av mera speciell natur. Enligt 2:2 MB skall alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda männis­ kors hälsa eller miljön mot skada eller olägenhet. Motiven framhåller att regeln är en sammanfattning av tidigare gällande bestämmelser (t.ex. 7 §s. 151

239.152 Miljöbalken och skadeståndets. 152

240.lagen om kemiska produkter), men man torde vara medveten om att regelns. 152

241.åtminstone på vissa områden utgör en skärpning; det framhålls att den gårs. 152

242.väl ihop med det ökade engagemanget för miljöfrågor.48s. 152

243.Inom den allmänna skadeståndsrätten kräver man på liknande viss. 152

244.behövlig kunskap inom yrkesverksamhet och annan mera kvalificerad verk­s. 152

245.samhet; en svarande lär mera sällan kunna skylla på skadevållarens brister is. 152

246.detta avseende.49 På denna punkt kan bestämmelsen i 2:2 tyckas ha begrän­s. 152

247.sad betydelse. Däremot kan den leda till ökade skyldigheter för en verksam­s. 152

248.hetsutövare att ta reda på lokala förhållanden som inte utan vidare kan kon­s. 152

249.stateras, t.ex. berggrund och markbeskaffenhet i övrigt där en anläggnings. 152

250.skall byggas eller en verksamhet skall bedrivas. När det gäller okända egen­s. 152

251.skaper hos en produkt eller en industriell metod, som ändå inte är så helts. 152

252.okända att ett »utvecklingsfel» föreligger50, är det vidare tänkbart att regelns. 152

253.kan motivera en strängare bedömning än hittills. Det verkar inte så troligts. 152

254.att bedömningen skulle nämnvärt mildras av skälighetsregeln i 2:7; atts. 152

255.skaffa kunskap är åtminstone typiskt sett mindre dyrt och omständligt äns. 152

256.att vidta försiktighetsmått.s. 152

257.För privatpersoners del lär man traditionellt vara mera överseende inoms. 152

258.den allmänna skadeståndsrätten; kunskapskravet förefaller här ha ställtss. 152

259.tämligen lågt och kan i viss utsträckning bero på den handlandes person.s. 152

260.Bl.a. anses man ibland kunna åberopa ungdom eller oerfarenhet som skäls. 152

261.mot att vållande förekommit.51 Här kan man nog anta att MB:s regel kans. 152

262.medföra en skärpning också när en åtgärd som medför risk för annans hälsas. 152

263.eller för miljön förekommit i privatlivet.52 Motiven kräver bl.a. att den soms. 152

264.hanterar miljöfarliga produkter och liknande tar del av information genoms. 152

265.innehållsförteckningar på varuförpackningar o.likn. och annan lättillgäng­s. 152

266.lig information bl.a. från staten och kommun.53 Det är ovisst hur pass oftas. 152

267.privatpersoner gör detta idag. Uttalandet lär dock lika litet som motiven is. 152

268.övrigt ta sikte på skadeståndsansvaret.s. 152

269.Lokaliseringsregeln 153 4.6 Lokaliseringsregeln En viktig bestämmelse bl.a. med hänsyn till MB:s skadeståndsregler är 2:4 MB. Där sägs till en början, att för verksamheter och åtgärder som tar i anspråk mark- eller vattenområden annat än helt tillfälligt en sådan plats skall väljas som är lämplig med hänsyn till 1:1 samt 3 och 4 kap. MB - alltså MB:s målsättningsregel och dess bestämmelser om hushållning med mark och vatten. I 2 st. tilläggs att för all verksamhet och alla åtgärder en sådan plats skall väljas »att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägen­ het för människors hälsa och miljön».Också denna bestämmelse får läsas ihop med skälighetsregeln i 2:7, som här lär innebära en viktig modifiering av hänsynskravet. I många situationer måste en omlokalisering te sig oskä­ ligt dyr.s. 153

270.Bestämmelsen i 1 st. kan antas få ganska begränsad praktisk betydelse förvår del, i vart fall dess hänvisning till 3 och 4 kap. MB; eftersom de flesta aktuella verksamheter kräver bygglov kan man ändå vänta att dessa regler beaktas.54 Däremot kan diskuteras vad 1:1 betyder i sammanhanget. Kravet att hälsa och miljö skall skyddas mot skada och olägenheter (1:1 2 st. lp.) synes inte gå så mycket längre än tidigare skadeståndsrättsliga principer; regeln om skydd av värdefulla kultur- och naturmiljöer och biologisk mångfald (2 och 3 p.) kan däremot få betydelse i vissa situationer.55 Vad angår tryggande av långsiktigt god hushållning och främjande av kretslopp (4 och 5 p.) kan man sätta i fråga om dessa krav spelar någon roll alls när det gäller skadestånd (jfr 4.7 nedan). -1 motiven sägs bl.a. att med hänsyn till balkens syfte och regeln att platsen skall vara lämplig som sådan, inte bara i relation till andra alternativ, hårdare krav kommer att ställas på loka­ liseringen än tidigare, fast den allmänna awägningsregeln i 2:7 ger möjlig­ het till en skälighetsbedömning.56 Ett sådant resonemang bör kunna få betydelse om verksamhetens placering framstår som en väsentlig orsak till skadan.s. 153

271.Vad sedan angår bestämmelsen i 2:4 2 st. MB gäller den för all verksam­ het, även kortvarig, och kräver minsta intrång och olägenhet vid jämförelse med andra möjliga platser. Här skall man alltså beakta tänkbara alternativ. 154 Miljöbalken och skadeståndet Diskussionen i motiven tar närmast sikte på tillståndsärenden.57 Tydligen med tanke på detta har formuleringen hämtats från miljöskyddslagen.58 Regelns innebörd avviker emellertid från den äldre bestämmelsen inte bara genom att den har generell räckvidd utan också genom den allmänna skärp­ ning som MB medför i sådana awägningsfall. Det kan visserligen sägas, att den nya bevisbörderegeln i 2:7 inte betyder så mycket i detta fall: redan när miljöskyddslagen föreskrev att lokaliseringen inte fick medföra oskälig kostnad måste detta utredas av den som kräver ett tillstånd. Men MB:s målsättning i 1:1 kan antas medföra en strängare bedömning av vad som är orimligt. Genom att regeln gäller även beträffande alla möjliga verksamhe­ ter och åtgärder som inte omfattades av miljöskyddslagen, ökar dess prak­ tiska betydelse.s. 153

272.Framför allt beträffande miljöskador genom nylokaliserade verksamhe­ ter lär dessa bestämmelser kunna påverka skadeståndsansvaret. Exempelvis vid orts- och allmänvanliga skador kan man sålunda tänka sig den grunden för talan, att i varje fall verksamheten borde varit placerad på ett mera miljövänligt vis eller på ett sätt som medförde mindre otrevnad för närbo­ ende.59 En väg borde alltså ha dragits på annat, mindre störande sätt genom bebyggelsen (jfr NJA 1977 s. 424, NJA 1999 s. 385); en anläggning har för­ fulat omgivningen så att fastighetsvärdet minskat (jfr NJA 1988 s. 376). Då hjälper inte invändningen om att en sådan vanlig störning skäligen får tålas utan ersättning; den avser ju bara strikt ansvar enligt 32:1. Det kan på detta vis bli nödvändigt att ta upp planerings- och markanvändningsfrågorna till diskussion i skadeståndsmålet, något som man tidigare saknat anledning till. Om en alternativ placering medfört mindre risker för hälsa eller miljö kommer det enda möjliga skyddet mot skadeståndskrav grundat på vål­ lande att vila på 2:7 MB: det skulle bevisligen vara orimligt att ställa krav på en annan lokalisering av vägen, anläggningen eller vad det kan vara. Åsi­ dosätts en miljökvalitetsnorm, lär verksamhetsutövaren inte kunna undgå ansvar i detta läge (jfr 2:7 2 st.).s. 154

273.Lokaliseringsregeln 155s. 155

274.Det kan nämnas att i NJA 1999 s. 385 de skadelidande fastighetsägarna i HDs. 155

275.påstod att kommunen vållat störningar och skador just genom oaktsam lokalise­s. 155

276.ring av den aktuella vägen. Eftersom påståendet om oaktsamhet inte tidigares. 155

277.framförts i målet fann HD att denna fråga bara kunde prövas som ett led i skälig­s. 155

278.hetsbedömningen enligt 1 § 3 st. miljöskadelagen (numera 32 kap. 1 § 3 st. MB),s. 155

279.inte som en självständig grund för skadestånd. Vid skälighetsbedömningen ansågs. 155

280.sig HD inte kunna ta upp frågan om kommunen kunde ha anlagt vägen på ett sätts. 155

281.som orsakat mindre störningar, när det som här var fråga om en fastställd detalj­s. 155

282.plan, utan domstolen var hänvisad till att bedöma effekterna av vägbygget sådants. 155

283.det utfördes. - Dessa uttalanden tycks inte utesluta att skadestånd kan utdömass. 155

284.genom en lokalisering som strider mot 2:4 MB; även oaktsamhet vid fastställandes. 155

285.av detaljplaner bör i så fall kunna åberopas (jfr nedan).60 Vad som nu sagts gäller inte sådana fall där tillstånd getts enligt MB:s reg­ ler om miljöfarlig verksamhet. Tillståndshavaren kan då invända, att villko­ ren i tillståndsbeslutet nu trätt i stället för hänsynsreglerna och att han nu kan gå fri från ytterligare krav med stöd av dem. Men den rättsverkan av beslutet som framgår av 24:1 gäller inte skadestånd och vidare endast frågor som prövats i sammanhanget. Om lokaliseringsfrågan inte tagits upp vid tillståndsprövningen, t.ex. därför att denna gällt en redan påbörjad verk­ samhet, är det tänkbart att trots allt ett ansvar kan föreligga på grund av vål­ lande vid valet av plats för verksamheten.s. 155

286.Flertalet lokaliseringar av detta slag kräver godkännande av kommunal och (eller) statlig myndighet, t.ex. byggnadsnämnden eller länsstyrelsen. Kanske vill verksamhetens utövare lägga skulden på det allmänna i sådana fall: man borde inte ha tillåtit verksamheten. Det är dock utövaren som valt platsen, och om han bort inse att den inte var den lämpligaste från miljö­ synpunkt bör han inte ha så lätt att komma ifrån sitt ansvar. Problemet blir snarare om inte det allmänna bör vara solidariskt ansvarigt med utövaren för att lokaliseringen tillåtits. Möjligheten finns om platsens olämplighet stått klar för myndigheten. Ett ansvar på denna grund bygger dock inte på MB:s regler utan på 3:2 SkL och torde ha varit möjligt även enligt äldre rätt.61 - Om utövaren själv ger tillstånd till verksamheten, t.ex. när Vagver­s. 155

287.156 Miljöbalken och skadeståndets. 156

288.ket fastställer en arbetsplan, kan det finnas särskilda möjligheter att åberopas. 156

289.en oaktsam lokalisering.s. 156

290.Lagstiftarens ansträngningar att komma fram till miljövänliga tillåtlig-s. 156

291.hetsregler och en miljövänlig intresseavvägning medför på detta vis att ska-s. 156

292.deståndsfrågan delvis kommit i ett annat läge än tidigare, trots att 32 kap.s. 156

293.helt motsvarar äldre rätt. Även om inte det blir alltför ofta som staten, kom­s. 156

294.munen eller annan blir ansvarig på detta vis, kan det avsevärt kompliceras. 156

295.tvisterna att frågor om alternativ plats, eller om verksamhetens placering is. 156

296.och för sig är försvarlig, tas upp i sådana civilrättsliga sammanhang. När dets. 156

297.gäller lokaliseringar som kräver myndighets tillstånd, kommer visserligens. 156

298.myndighetens bedömning att utgöra ett starkt indicium på att man valt etts. 156

299.lämpligt alternativ; men i varje fall där det bara är fråga om ett kommunalts. 156

300.bygglov, är det tänkbart att beslutet ifrågasätts och ersättning krävs pås. 156

301.grund av olämplig lokalisering. Och därtill kommer alla de fall där en verk­s. 156

302.samhet eller åtgärd inte kräver något slags tillstånd och man kan diskuteras. 156

303.både om platsen är lämplig i sig och om det funnits någon annan lämpli­s. 156

304.gare. Grannar eller andra utomstående kan ha lidit skada genom att verk­s. 156

305.samheten bedrivits på ett illa valt ställe.s. 156

306.4.7 Hushållnings- och kretsloppsprincipernas. 156

307.Hänsynsregeln i 2:5 MB har en något annan karaktär än de bestämmelsers. 156

308.som hittills berörts. Här talas inte om åtgärder till skydd för människorss. 156

309.hälsa och miljön, utan det är naturresurserna som skall bevaras - eller rät­s. 156

310.tare sagt utnyttjas med omdöme så att de inte förbrukas. Alla som bedrivers. 156

311.en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla med råvaror och energis. 156

312.samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. Det till­s. 156

313.läggs att i första hand förnybara energikällor skall användas.s. 156

314.Bakgrunden till regeln är den lagstiftning om producentansvar soms. 156

315.några år tidigare genomfördes som ett led i en strävan mot kretsloppsan-s. 156

316.passad samhällsutveckling.62 Man ville förebygga uppkomsten av avfalls. 156

317.genom ökad återanvändning och återvinning. I motiven till MB framhöllss. 156

318.bl.a. att hushållningsaspekterna beträffande alla resurser - inte bara när dets. 156

319.gäller markanvändning - var så betydelsefulla att de borde finnas med is. 156

320.MB:s hänsynsregler. Utom för råvaror gällde detta även för energi. Reger­s. 156

321.ingen ansåg som en av de stora miljöfarorna i industrisamhället att des. 156

322.mängder av farliga ämnen som finns bundna i varor förr eller senare åter­s. 156

323.Hushållnings- och kretsloppsprinciperna 157 fördes till naturen och kunde vålla skador där. I den mån farliga ämnen inte kunde undvikas i varor måste det förhindras att dessa ämnen kommer ut i naturen. En skälighetsbedömning måste göras enligt den allmänna regeln i 2:7 MB; det kunde synas ovanligt svårt att göra sådana bedömningar beträffande tillämpningen av hushållnings- eller kretsloppsprincipen, men det medförde inte att regeln i 2:5 kunde undvaras. 63s. 157

324.En fråga blir om bestämmelsen i 2:5 alls kan antas skydda enskildas intressen. I den mån den skall främja hushållning avser den närmast att trygga nuvarande och - särskilt - kommande generationers livsvillkor i all­ mänhet. Någon egentlig skadehindrande effekt är det knappast fråga om; som framhålls i motiven kan en god resurshushållning med användning av återvunnet material ibland tvärtom medföra större miljöpåverkande utsläpp än om ny råvara används.64 Möjligen kan sägas, att en underlåtenhet att skydda en viktig naturtillgång som det råder brist på - t.ex. grundvatten eller grus i vissa områden - skulle bedömas särskilt strängt enligt regeln. Egentligen är dock ett sådant resonemang ganska långsökt; det är naturli­ gare att åberopa andra hänsynsregler, t.ex. 2:3, i sådana sammanhang. Det verkar alltså svårt att motivera en skärpt vållandebedömning med att den skadegörande handlingen utgör en överträdelse av hushållningsprincipen.s. 157

325.Kretsloppsprincipen har däremot allmänt motiverats bl.a. med sin ska­ dehindrande effekt. Det nyss berörda resonemanget går närmast ut på att skadliga ämnen över huvud taget inte kommer ut i kretsloppet - de skall helst inte användas alls. Såvitt angår återanvändning och återvinning synes dock tanken vara att miljöskador skulle hindras, fast på ett mera indirekt vis. Använt material bör, även om det inte är direkt miljöfarligt, utnyttjas på nytt så att det inte belastar naturen. Man skulle på detta vis kunna tänka sig resonemanget, att en producent som inte inriktar sig på att materialet tillvaratas egentligen är vållande till de skador som så småningom uppkom­ mer på miljön. Följderna kan i vart fall sägas ligga i farans riktning, om också de vanligen är så avlägsna att man ändå kan tveka om de ligger inom ramen för den adekvata kausaliteten. - Situationen tycks i varje fall i hög grad opraktisk, genom att man i regel inte lär kunna konstatera att vissa skadeverkningar på en person eller på egendom verkligen föranletts av en viss tillverkares försummelse att ordna återvinning eller återanvändning av sitt material. Ofta lär också ansvaret vara preskriberat enligt huvudregeln i 158 Miljöbalken och skadeståndet 2 § preskriptionslagen - alltså tio år efter den skadegörande handlingen, då fordran anses tillkommen.s. 157

326.Hänsynsregeln i 2:5 MB synes därför inte ha någon större skadeståndsrättslig betydelse. 4.8 Produktvalsprincipen Av större intresse från skadeståndssynpunkt är bestämmelsen i 2:6 MB, som ger uttryck för den s.k. produktvalsprincipen. Bl.a. når den utanför fastighetsrättens och den ordinära miljörättens område. Där sägs att alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer (eller varor innehållande eller behandlade med sådana produk­ ter eller organismer) som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Också denna bestämmelse modifieras genom skälighetsregeln i 2:7. En liknande princip fanns redan tidigare i lagen om kemiska produkter (5 §), men den hade inte samma generella utformning och lär över huvud taget inte ha tillmätts betydelse för skadeståndsansvarets del. Som framgår gäller den nya bestämmelsen företagare av alla slag (och dessutom privatpersoner i åtskilliga fall).s. 158

327.Principen kan tydligen få betydelse för produktansvaret, särskilt där detta är beroende av culpa - alltså vid sakskada på annat än konsumente­ gendom. Den kan också tänkas bli aktuell där produktansvarslagen är till­ lämplig men den skadelidande för att undgå begränsningar i ansvaret (jfr nedan) vill grunda sin talan på SkL.s. 158

328.Syftet med regeln är att främja ett »miljömässigt val» beträffande ris­ kabla ämnen och beredningar, varvid det avgörande skall vara de innebo­ ende egenskaperna hos produkten etc., oavsett vilka försiktighetsmått och skyddsåtgärder som vidtas; en avvägning skall ske mellan graden av risk vid olika alternativ. Regeln kan inte läggas till grund för några generella förbud eller begränsningar beträffande en vara eller ett ämne.651 skadeståndsrättsliga sammanhang bör den bli aktuell bl.a. när en produkt visserligen inte är felaktig men är farlig i sig och därför orsakar en skada - t.ex. när ett tillåtet bekämpningsmedel skadar skogen eller grödan för en lantbrukare. Frågan blir då om inte något mindre riskabelt alternativ kunde ha använts. Mans. 158

329.Avhjälpandeprincipen 159 kan också tänka sig att medlet skadar en människa, som visserligen varit medvållande till skadan men inte gjort sig skyldig till grov vårdslöshet; då har den skadelidande som sagt intresse av att åberopa ett culpaansvar så att SkL:s milda medvållanderegel blir tillämplig (se 6:11 st.; jfr 10 § produkt­ ansvarslagen). Genom att grunda kravet på SkL undgår en skadelidande också produktansvarslagens bestämmelser om självrisk vid egendomsskada (9 §) och kortare preskriptionstid (12 §). Skälighetsregeln i 2:7 kan visser­ ligen utesluta skadestånd, om alternativet är så dyrt att det skulle varit orimligt att använda; men har en tillverkare, en försäljare eller en användare utan större merkostnad kunnat göra ett annat mindre riskabelt val, blir produktvalsregeln aktuell. För att culpa skall föreligga torde det dock också krävas att svaranden åtminstone bort känna till att det finns ett mindre far­ ligt alternativ; här kan dessutom kunskapskravet i 2:2 komma upp.s. 159

330.Uppfattad på detta vis innebär produktvalsprincipen utan tvekan en skärpning också av skadeståndsansvaret för vållande. Som förut berörts (4.3) kan man möjligen också åberopa den till stöd för en strängare tillämp­ ning av produktansvarslagens strikta ansvar, närmast då det gäller begrep­ pet säkerhetsbrist; vid bedömningen vilken säkerhet som »skäligen kan för­ väntas» (3 §) borde också beaktas att efter MB:s tillkomst det kan väntas att en tillverkare prövar om produkten är det säkraste alternativet med tanke på risker för hälsan och för miljön. Rimligen borde denna fråga kunna bedömas utan förhandsbesked av EG-domstolen, trots att produktansvars­ lagen bygger på ett EG-direktiv. Att inläsa stränga säkerhetskrav av detta slag i en regel om produktval är knappast något som avviker från de all­ männa resonemangen bakom produktansvarsdirektivet. En viss osäkerhet föreligger dock alltid när det gäller tolkningar av EG-lagstiftning som inte direkt bygger på uttalanden i direktivet eller i EG-domstolens praxis. 4.9 Avhjälp andeprincipen En speciell ställning bland hänsynsreglerna intar bestämmelsen i 2:8 MB om avhjälpande av miljöskador, och det av flera skäl. Regeln är liksom andra hänsynsregler avsedd att uttrycka en allmän princip som behandlats i ett tidigare sammanhang: att förorenaren skall betala (polluter pays prin­ ciple; se härom 2.4 ovan). MB:s regel ger dock inte direkt uttryck för en sådan betalningsskyldighet: den kräver bara att envar som bedriver eller bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skador eller olägenheter för miljön skall ansvara tills dessa upphört för att de avhjälps. Men det är tydligt att i varje fall en enskild skadelidandes krav på ersättnings. 159

331.160 Miljöbalken och skadeståndets. 160

332.för kostnader för avhjälpande måste falla under paragrafen. - Beträffandes. 160

333.ansvaret blir inte den allmänna skälighetsregeln i 2:7 tillämplig, utan i stäl­s. 160

334.let ansvarar vederbörande »i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10s. 160

335.kap.» Detta kapitel gäller emellertid bara ansvaret mot det allmänna, intes. 160

336.civilrättsligt ansvar, och vidare avser det bara sanering av förorenade områ­s. 160

337.den, inte skador uppkomna på annat sätt än förorening.66s. 160

338.Det tilläggs i 2:8, att i den mån det föreskrivs i MB i stället skadestånds-s. 160

339.skyldighet kan uppkomma.67 Därav tycks framgå att regeln inte bara rörs. 160

340.föroreningar och annan skada på den fastighet där verksamheten bedrivs -s. 160

341.vilket 10 kap. i första hand avser - utan också miljöskador i omgivningen,s. 160

342.något som annars regleras i 32 kap. Skadeståndsansvaret enligt 32 kap. rörs. 160

343.däremot inte skada på en verksamhetsutövares eget arbetsområde (se 32:1s. 160

344.1 st.).s. 160

345.Redan här bör påpekas en närmast processrättslig komplikation med talan oms. 160

346.avhjälpande. Sådan talan nämns inte bland de mål som miljödomstol enligt 20:2s. 160

347.MB skall pröva som första instans. Däremot nämner bestämmelsen 32:12, soms. 160

348.anger att enskild får väcka talan, utom rörande skadestånd, bl.a. om förbud mots. 160

349.fortsatt verksamhet och om försiktighetsmått - i båda fallen när miljöfarlig verk­s. 160

350.samhet saknat tillstånd. Regeln sägs närmast motsvara 34 och 36 § miljöskydds­s. 160

351.lagen.68 Frågan är dock om den är uttömmande.691 varje fall borde ett yrkande oms. 160

352.avhjälpande kunna prövas vid domstol i sådana fall där avhjälpandet kan ses soms. 160

353.ett försiktighetsmått enligt paragrafen. Också en regresstalan grundad på fördel­s. 160

354.ningsregeln i 10:6 2 st. måste rimligen kunna betraktas som skadestånd vid till-s. 160

355.lämpning av 32:12 och tas upp vid miljödomstolen; annars skulle fördelningsre­s. 160

356.geln te sig ganska meningslös. I så fall kan man undra om domstolen skulle avvisas. 160

357.en enskild talan om avhjälpande; i varje fall när den avser uppkomna kostnader förs. 160

358.att återställa skadad miljö är ju likheten med skadeståndstalan påtaglig. - Det ver­s. 160

359.kar som om man inte närmare funderat på problemet vid lagstiftningens tillkomst.s. 160

360.Också på annat sätt verkar regeln i 2:8 inte riktigt övertänkt; en del motiv­s. 160

361.uttalanden måste därför anses ha ett ganska begränsat värde.s. 160

362.Avhjälp andeprincipen 161s. 161

363.Bakgrunden till bestämmelsen - i korthet berörd tidigare (2.6) - var vissas. 161

364.anmärkningar av Lagrådet mot bestämmelsens formulering i lagrådsremissen.s. 161

365.Där föreskrevs ett allmänt ansvar för avhjälpande tills skadan eller olägenhetens. 161

366.upphört, vilket var avsett att modifieras av skälighetsregeln (som den var formu­s. 161

367.lerad i det remitterade förslaget). Lagrådet ställde frågan, hur anvaret förhöll sigs. 161

368.till den skyldighet att ersätta olika slags miljöskador som i enlighet med gällandes. 161

369.rätt föreskrevs i olika delar av MB; förutom 32 kap. nämndes här vissa vatten­s. 161

370.rättsliga regler. Det framhölls att ersättningen i sådana fall inte behövde använ­s. 161

371.das för att avhjälpa skadan, att ersättningsskyldigheten måste aktualiseras ävens. 161

372.sedan skadan upphört, och att det var oklart om även denna skyldighet skulles. 161

373.modifieras av en allmän rimlighetsbedömning, vilken saknade motsvarighet is. 161

374.dittills gällande rätt. Skälighetsregeln passade över huvud taget mindre väl pås. 161

375.reparativa åtgärder. Lagrådet föreslog en viss omdisponering av bestämmelsernas. 161

376.och en särskild skälighetsregel som begränsades till ansvaret för avhjälpande;s. 161

377.detta skulle ske »i den utsträckning det är rimligt». I den mån det föreskrevs is. 161

378.MB kunde i stället ersättningsskyldighet uppkomma. Vid rimlighetsbedöm-s. 161

379.ningen skulle omständigheter liknande dem som nämndes i den allmänna skälig­s. 161

380.hetsregeln (enligt det då föreliggande förslaget) vara särskilt beaktansvärda.70 -s. 161

381.Att man inte diskuterade någon sådan omkastning av bevisbördan som anges is. 161

382.2:7 MB är naturligt med tanke på att inte heller skälighetsregeln föreskrev någots. 161

383.sådant enligt lagrådsremissen.s. 161

384.Med anledning härav anfördes i propositionen bl.a. att avhjälpandeansvarets. 161

385.också borde innebära ett kostnadsansvar och att det borde särskilt behandlas vems. 161

386.ansvaret vilade på. Vid formuleringen av avhjälpandebestämmelsen följde mans. 161

387.inte Lagrådets förslag utan hänvisade i fråga om skälighetsbedömningen bara tills. 161

388.10 kap., som skulle närmare reglera ansvarets omfattning. Både skadeståndsbe-s. 161

389.stämmelserna och efterbehandlingsreglerna i 10 kap. synes ha uppfattats som soms. 161

390.en vidareutveckling och precisering av principen i paragrafen.71 Att avhjälpandes. 161

391.kunde avse annat än föroreningsskador berördes inte. Resultatet av denna ändring i ett sent skede synes ha blivit en mera miljö­ vänlig reglering än man egentligen har tänkt sig. Till en början har man bortsett från - eller förbisett - att ordalagen täcker inte bara föroreningar och annan miljöfarlig verksamhet i traditionell mening utan alla möjliga andra åtgärder som skadar miljön. Vidare har man gett en skälighetsregel, som tar sikte enbart på föroreningar och passar mindre väl för andra situa­ tioner där 2:8 blir aktuell (se ovan 2.6). Räckvidden av regeln om avhjäl­ pande kan på detta vis diskuteras. Vad angår skadeståndet enligt 32 kap. ger bestämmelsens slutliga formulering inte närmare ledning. Den innebär intes. 161

392.162 Miljöbalken och skadeståndets. 162

393.mycket mer i detta avseende än att principen att förorenaren betalar visser­s. 162

394.ligen haft lagstiftarens sympatier men inte blivit direkt tillämplig på skyl­s. 162

395.digheten att ersätta skador som drabbat enskilda utanför förorenarenss. 162

396.område; här skulle lagens särskilda bestämmelser gälla. Skälighetsreglernas. 162

397.i 10 kap. kan inte ha betydelse i detta avseende. Det finns knappast anled­s. 162

398.ning att tillämpa 32 kap. annorlunda av denna anledning (även om ansvarets. 162

399.av andra skäl kan skärpas, jfr 4.3 ovan).s. 162

400.Frågan är snarare hur man skall se på krav på saneringskostnader ochs. 162

401.liknande utgifter för återställande från enskilda fastighetsägare i omgiv­s. 162

402.ningen; har man inte här fastslagit ett speciellt ansvar? Att ägaren själv hars. 162

403.avhjälpt skadan och sedan begär kompensation för detta bör ju inte sättas. 162

404.honom i ett annat och sämre läge än om han yrkat föreläggande om sane­s. 162

405.ring. Närmast avser ju ett sådant yrkande ett slags skadestånd, men dens. 162

406.skadelidande kan ibland ha intresse av att i stället föra talan om avhjälpandes. 162

407.enligt 2:8 MB.s. 162

408.Gäller det föroreningsskador, kan han naturligtvis också försöka få tillsynsmyn­s. 162

409.digheten att ingripa med av efterbehandlingsreglerna i 10 kap. Här skall dock baras. 162

410.diskuteras det civilrättsliga ansvaret för att skadorna avhjälps.72s. 162

411.En jämförelse med 32:1 visar, att 2:8 omfattar även orts- och allmänvanligas. 162

412.störningar (i den mån föroreningar och liknande miljöförstöring kan räknass. 162

413.dit) men samtidigt ger vissa möjligheter att nedsätta skadeståndet enligt 10s. 162

414.kap. Tydligen gäller 2:8 även vissa andra skador som enligt 32:1 1 st. fallers. 162

415.utom ansvaret. Det krävs inte sådan verksamhet på fastighet som bestäm­s. 162

416.melsen talar om. Inte heller behöver skadan ha inträffat i omgivningen is. 162

417.vanlig mening; även föroreningar och andra miljöskador på själva arbets­s. 162

418.området skulle då falla under regeln.s. 162

419.Sådana skador lär få betydelse särskilt när miljöskadlig verksamhets. 162

420.bedrivs av annan än fastighetsägaren. I allmänhet föreligger då ett avtal oms. 162

421.nyttjanderätt till marken - t.ex. ett arrendeavtal - som reglerar ansvaret;s. 162

422.men det kan också hända att användningen av marken grundas på annat äns. 162

423.avtal, t.ex. koncession enligt minerallagen, vägrätt eller allemansrätt. Is. 162

424.sådana fall kan en fastighetsägare, som låtit sanera marken, tänkas krävas. 162

425.verksamhetsutövaren på kostnaderna för detta, under hänvisning till avhjäl-s. 162

426.panderegeln. Denna talan kan bygga, utom på avhjälpanderegeln i 2:8, pås. 162

427.grunderna för 10:6 och bör rimligen kunna tas upp av miljödomstolen (jfrs. 162

428.Avhjälp andeprincipen 163 ovan).73 En sådan talan borde vara möjlig också när skador av annan typ avhjälpts på fastigheten. Vid skälighetsbedömningen enligt 10 kap. får man då beakta bl.a. rättsgrunden för att verksamheten bedrivs på annans mark; frågan blir om avtalad eller lagstadgad ersättning till ägaren inkluderar också kompensation för eventuellt avhjälpande av uppkomna skador. Detta gäller väl i allmänhet när ersättning för intrånget utgår enligt expropriationsregler, i vart fall om skadan är förutsedd (jfr 4 kap. 2 § ExprL). Vid nyttjanderättsupplåtelse lär vanligen en tolkning av avtalet bli avgörande; frågan är vem man ansett böra stå risken för skadorna i fråga.74s. 163

429.Viktigare kan emellertid vara att återställningsansvaret i motsats till ska­ deståndsansvaret aldrig preskriberas (se 10:4 2 st. MB). Om denna regel skall tillämpas också på den enskilde fastighetsägarens krav på avhjälpande, har han möjlighet att krava åtgärder långt efter det att verksamheten på fastigheten upphört. Det är dock mindre sannolikt att man skulle tillämpa bestämmelsen på ett civilrättsligt anspråk på ersättning för kostnader.75s. 163

430.I sammanhanget bör också observeras den betydelse avhjälpanderegeln bör få för ansvaret för s.k. ekologisk skada — alltså skada på biologiska resur­ ser och biologisk mångfald, landskapsbild och andra intressen som varken är av ekonomiskt slag eller innebär bruk av en allemansrätt.76 Frågorna om ersättning för sådana skadeverkningar är ett återkommande problem i många länders miljörätt. Om en förorenande eller annan verksamhet med­ för att exempelvis en djurart försvinner eller en botanisk miljö utarmas, kan det vara svårt att konstatera en ekonomisk förlust för fastighetsägaren eller annan (jfr 4.11 nedan). I fråga om oljeskada ger visserligen sjölagen utrymme att utdöma ersättning bl.a. för »kostnader för rimliga återställningsåtgärder som har vidtagits och planerats» (10 kap. 1 §), men det är oklart vad detta närmare innebär och i vad mån bestämmelserna kan tilllämpas analogt (se 4.11 nedan).s. 163

431.164 Miljöbalken och skadeståndets. 164

432.I alla händelser kan det efter MB:s tillkomst finnas möjlighet för statens. 164

433.eller en enskild fastighetsägare att kräva att skadan eller olägenhetens. 164

434.avhjälps eller att kostnader för ett återställande av miljön ersätts, och dettas. 164

435.oavsett om verksamheten bedrivits på samma område som skadats eller ej.s. 164

436.Skyldigheten begränsas bara av vad som är skäligt - inte enligt 2:7 MB utans. 164

437.enligt 10 kap. (närmast 10:4). Och vid denna skälighetsbedömning bordes. 164

438.hänsyn till den biologiska mångfalden spela en roll. Här förefaller MB has. 164

439.medfört en viktig ändring i rättsläget, fast detta alltjämt är osäkert.s. 164

440.Ett speciellt problem kan här bli frågan om orsakssambandet mellan skada ochs. 164

441.nedlagda återställningskostnader: har åtgärderna för att avhjälpa skadan på miljöns. 164

442.varit nödvändiga, eller är det bara fråga om ett inslag av natur- eller kulturvår­s. 164

443.dande verksamhet som visserligen aktualiserats av skadefallet men inte direkts. 164

444.påkallas av detta? Rimligen borde den som är skyldig att företa positiva åtgärders. 164

445.för att bevara eller sköta ett område - staten, kommun eller annan förvaltare -s. 164

446.kunna hänvisa till sitt ansvar för områdets vård.77 Utom beträffande nationalparks. 164

447.och naturreservat bör detta gälla i varje fall kulturreservat och naturminne, där ens. 164

448.särskild vårdnadsplikt omtalas i lagtexten (7:9, 7:10 MB), liksom områden soms. 164

449.förtecknats enligt 7:27 MB men inte hunnit fa något skydd enligt balken. I frågas. 164

450.om biotopskyddsområde är det snarare skyddet mot skador som betonas, medans. 164

451.vårdåtgärder kan bli aktuella bara när det anses behövligt (se 7:11 MB och 5-8 §§s. 164

452.förordningen 1998:1252 om områdesskydd). Att döma av lagtexten skulle någons. 164

453.särskild förvaltning av dessa områden inte ha förutsetts, även om man tänker sigs. 164

454.avtal härom med markägaren i vissa fall.78 Också beträffande djur- och växt-s. 164

455.skyddsområden är det skyddsaspekten som står i förgrunden (jfr 7:12). Det är där­s. 164

456.för tveksamt om man kan föra ett motsvarande resonemang beträffande dessas. 164

457.områden, även om det väl inte kan anses uteslutet. - An mindre innebär balkens. 164

458.någon skyldighet att vårda strandskyddsområde, där inte det allmänna har någots. 164

459.ansvar för miljön; här torde bara ersättningskrav av markägaren för fysiska skadors. 164

460.bli aktuella. Vad angår miljöskyddsområden och vattenskyddsområden tillkom­s. 164

461.mer synpunkten att vissa åtgärder med marken behövs för att förebygga risker förs. 164

462.skador på miljön respektive föroreningar av vattentäkter, och de kostnader dettas. 164

463.medför bör vara ersättningsgilla. - Också när skadan inte inträffat inom ett skyd­s. 164

464.dat område eller drabbat någon särskilt skyddad art, kan den från ekologisk syn­s. 164

465.punkt framstå som så allvarlig att staten har ett visst ansvar för att vidta åtgärders. 164

466.mot den. Här kan MB möjligen ha medfört en skärpning av statens skyldigheters. 164

467.Avhjälpandeprincipen 165s. 165

468.- något som också kan bli effekten av den föreslagna grundlagsändringen om mil­s. 165

469.jömålet (se 1.6 ovan). Men vad detta kan betyda för avhjälpanderegeln är tvek­s. 165

470.samt.s. 165

471.Även en markägare som åtagit sig en vårdplikt genom ett naturvårdsavtal (jfrs. 165

472.7:3 2 st. JB) bör kunna åberopa sina skyldigheter enligt avtalet som grund för kost-s. 165

473.nadsanspråk.s. 165

474.Oavsett om någon laglig vårdnadsplikt kan anses ha förelegat verkar det vidares. 165

475.befogat att ersätta särskild kostnad som förvaltaren eller det allmänna tidigare lagts. 165

476.ned på just det inslag i miljön som skadats. Men detta sker i så fall enligt skade­s. 165

477.ståndsregler; här kan hänvisas till NJA 1995 s. 249 (den skjutna järven), där ersätt­s. 165

478.ning utdömdes i denna situation. (Jfr om frågan 4.11 nedan.)s. 165

479.Såvitt angår förorenade områden har det allmänna dessutom möjlighet att fas. 165

480.sin efterbehandlingskostnad ersatt med stöd av de offentligrättsliga reglerna i 10s. 165

481.kap. Men dem skall jag som sagt inte behandla här. I många fall kan naturligtvis inte återställning ske av de skadade miljövär­ dena, och då kan inte 2:8 bli till någon nytta. Men i varje fall borde dessa bestämmelser kunna lösa en del av de problem som skadetypen medför. Det stämmer knappast med MB:s allmänna syfte att av omtanke om verksamhetsutövarna eller liknande skäl bortse från avhjälpanderegelns möjlig­ heter; vad än lagstiftaren tänkt sig om regeln bör den fylla en viktig kom­ pletterande funktion för att hindra miljöförstöring. - Vad som nu sagts hindrar inte att det egentligen fordras lagstiftning om de nu berörda skadetyperna för att rättsläget på området skall bli fullt tillfredsställande. Rimli­ gen bör i så fall reglerna samordnas med andra bestämmelser om miljöska­ dor; att utnyttja avhjälpanderegeln i sammanhanget måste betraktas som en nödfallsutväg. (Jfr vidare om frågan 4.11 nedan.)s. 165

482.Ersättning för återställningskostnad har ansetts ha särskilt intresse när etts. 165

483.område av betydelse för friluftslivet har blivit skadat. I den norska forurens-s. 165

484.ningsloven (§ 58) förekommer - vid sidan av bestämmelser om skadestånd förs. 165

485.försvårat utnyttjande av allemansrätt i näring - en särskild regel om ersättnings. 165

486.för rimliga kostnader att återställa miljö som skadats genom icke tillåten för­s. 165

487.orening. På detta vis kommer också skada på icke ekonomiska intressen ochs. 165

488.estetiska värden att ersättas.79 En liknande ståndpunkt intar den danskas. 165

489.Miljoerstatningsloven, enligt vilken skadeståndet omfattar rimliga omkostna­s. 165

490.der, inte bara för att avvärja och förebygga skada utan också till »genopretnings. 165

491.af miljoet» (§ 2); hur långt regeln går i fråga om ekologiska skador är dock 166 Miljöbalken och skadeståndets. 165

492.omstritt.80 Utvecklingen inom våra grannländer bör vara ett argument för atts. 166

493.göra det mesta av MB:s regler i sådana situationer. Också vid andra än ekologiska skador är det tänkbart att den ersättningsgilla skadan inte skulle uppgå till återställningskostnaden, t.ex. när ett område har särskilda affektionsvärden som inte kan uppskattas ekono­ miskt. I den mån skälighetsregeln i 10:4 1 st. är tillämplig kan visserligen en skadelidande inte säkert räkna med att talan om avhjälpande är gynn­ sammare, men i varje fall finns det skäl att överväga en sådan uppläggning av talan.s. 166

494.Det bör emellertid än en gång påpekas, att en förutsättning för enskild talan i des. 166

495.angivna situationerna är att domstolarna finner sig behöriga att ta upp tvisten (jfrs. 166

496.ovan). 4.10 Ansvarf ör medhjälpares vållande MB:s regler, särskilt 2 kap., kan också på ett annat sätt påverka skade­ ståndsansvaret. Skadeståndslagen innebär att arbetsgivaren ansvarar för den anställdes vållande i tjänsten (3:1), och ansvaret utsträcks även till vissa andra kategorier som jämställs med arbetstagare; för detta krävs dock viss likhet med ett arbetsförhållande (6:4). Om ett uppdrag anförtros en själv­ ständig företagare, t.ex. en entreprenör av något slag, blir uppdragsgivaren utom kontraktsförhållanden ansvarig bara i speciella fall, där den åsidosatta förpliktelsen är lagstadgad eller annars är så viktig från risksynpunkt att den inte kan delegeras bort (jfr NJA 1986 s. 712).81 Nu inför MB en särskild skyldighet att ta hänsyn till människors hälsa och miljön - en viss precise­ ring av förpliktelsen. Det kan ligga nära till hands att i enlighet härmed utvidga ansvaret för medhjälpare så att den som utövar verksamhet som i större utsträckning påverkar miljön också svarar för självständig medhjäl­ pares vållande, i vart fall om hans skyldigheter kan anses skärpta genom bestämmelsen.s. 166

497.En sådan skärpning får naturligtvis ingen praktisk betydelse när ett strängare ansvar gäller enligt 32 kap. MB82, men som förut påpekats (4.2,s. 166

498.Ekologisk skada 167 4.3, 4.9) finns det en del situationer där inte dessa ansvarsregler utan bara hänsynsreglerna är tillämpliga. Det kanske inte är fråga om verksamhet på en fastighet eller skada i verksamhetens omgivning, eller det gäller ortseller allmänvanliga störningar eller ansvar för privatpersoner som brukar fastigheten. I alla dess situationer kan en skadelidande ha intresse av att åberopa, att svaranden inte kunnat undgå en väsentlig förpliktelse genom att anlita medhjälparen. Kunskapskravet i 2:2 MB har kanske mindre bety­ delse; att man ansvarar för en medhjälpares okunnighet kan dock emellanåt bli aktuellt. Viktigare är väl här den stränga aktsamhetsplikt som framgår av försiktighetsprincipen i 2:3. Lokaliseringsregeln i 2:4 kan bli aktuell när verksamhetsutövaren lämnar den anlitade medhjälparen fria händer var denne skall förlägga sin verksamhet; en entreprenör får t.ex. själv bestämma hur han skall använda en stor arbetsplats för ett bygge. Regeln i 2:5 lär inte heller i den nu diskuterade situationen vara så värst intressant, men 2:6 kan medföra ett ansvar utöver allmänna principer när företagets egendom vållar skada.s. 167

499.Ansvarsskärpningen framstår som en naturlig konsekvens av hänsyns­ reglerna i förening med allmänna skadeståndsrättsliga principer. Den sak­ nar visserligen stöd i motiven till hänsynsreglerna, men däremot förekom­ mer ett liknande resonemang i miljöskadelagens förarbeten: verksamhetens utövare skulle svara för en självständig medhjälpare som eftersatte skyldig­ heten att visa aktsamhet i förhållande till omgivningen.83 4.11 Ekologisk skada Även i ett helt annat hänseende kan MB tänkas få skadeståndsrättslig bety­ delse, nämligen i frågan vad som är ersättningsgill skada. På tal om avhjäl­ pande har redan berörts sådan negativ miljöpåverkan som brukar kallas ekologisk skada (se 4.9 ovan). Som framhölls där kan avhjälpanderegeln då bli till nytta; både staten och enskilda fastighetsägare kan kräva inte bara att skadad miljö återställs - i den utsträckning detta är praktiskt möjligt - utan också att nedlagda kostnader på återställandet ersätts av den ansvarige. Frå­ gan blir nu om möjligheterna att utdöma skadestånd också när avhjälpan­ deregeln inte räcker till - antingen därför att avhjälpande inte går att genomföra eller därför att ytterligare skada uppkommit som inte kan repa­ reras på detta vis.s. 167

500.168 Miljöbalken och skadeståndets. 168

501.Att ta upp detta komplicerade skadeståndsproblem i hela dess vidds. 168

502.skulle kräva en särskild undersökning, som inte kan ske i detta samman­s. 168

503.hang. Det har för övrigt nyligen behandlats ganska ingående i svensk litte­s. 168

504.ratur, också från komparativ synpunkt.84 Här skall bara diskuteras i vads. 168

505.mån MB vidgat möjligheterna att kräva skadestånd i sådana fall.s. 168

506.Som nämnt föreskriver redan sjölagen att man vid oljeskada som för­s. 168

507.sämrar miljön kan döma ut - förutom utebliven vinst - »kostnader för rim­s. 168

508.liga återställningsåtgärder som vidtagits eller planerats» (liksom även kost­s. 168

509.nader och skador i anledning av förebyggande åtgärder). Men vad försäm­s. 168

510.ring av miljön närmare innebär i detta sammanhang har lämnats till rätts­s. 168

511.tillämpningen, och inte heller i övrigt ger motiven besked om tolkningen.s. 168

512.Man kan också undra i vad mån oljeskaderegeln kan tillämpas analogt. Syf­s. 168

513.tet med bestämmelsen om återställningskostnad är i alla händelser att för­s. 168

514.hindra spekulativa eller teoretiska ersättningskrav.85 Den har på detta sätts. 168

515.snarare haft ett begränsande än ett utvidgande syfte; beträffande dessa spe­s. 168

516.ciella, mycket påtagliga miljöskador tycks man ha utgått från en långtgå­s. 168

517.ende ersättningsskyldighet, som inte stämmer särskilt väl med den traditio­s. 168

518.nella uppfattningen i svensk skadeståndsrätt.s. 168

519.De väsentliga problemen är ju dels att åtskilliga ekologiska skador kans. 168

520.anses snarare drabba det allmänna än någon enskild, dels att skadorna tills. 168

521.sin art är så svåra att ekonomiskt värdera; det är ju åtminstone typiskt setts. 168

522.fråga om ett angrepp på närmast ideella intressen (bortsett från när skadas. 168

523.uppkommer på djur med ekonomiskt värde, såsom villebråd). I MB under­s. 168

524.stryker särskilt målsättningsregeln i 1:1 bl.a. vikten av värdefulla natur- ochs. 168

525.kulturmiljöer och biologisk mångfald, men balken innehåller inga reglers. 168

526.om hur sådana värden skall uppskattas i pengar. När det talas om naturenss. 168

527.skyddsvärde i målsättningsparagrafen betonas snarare dess ideella värde,s. 168

528.och i fråga om naturresurser anlägger lagtexten sådana långsiktiga perspek­s. 168

529.tiv som knappast kan läggas till grund för någon ekonomisk värdering.s. 168

530.Här är man därför väsentligen hänvisad till allmänna rättsgrundsatser.86s. 168

531.Enligt nuvarande skadeståndsprinciper är det bara den som äger marken is. 168

532.fråga (eller möjligen nyttjar den, t.ex. i egenskap av jakträttshavare) som allss. 168

533.är berättigad till ersättning för skada av det aktuella slaget. I allmänhet ärs. 168

534.det dock svårt att finna någon grund för att skada på en växt- eller djurarts. 168

535.Ekologisk skada 169 som inte utnyttjas ekonomiskt medföra en ersättningsgill förlust, bortsett från fall där exempelvis en trädart har ett påtagligt skönhetsvärde.87 En tänkbar förutsättning är att åtminstone någon kan antas vara villig att betala ett högre pris för marken om arten fanns där. Möjligen kan en ökad miljö­ medvetenhet medföra att detta blir en praktisk situation, men så är det knappast idag; här lär MB inte ha ändrat läget. På den vägen kommer den skadelidande inte så långt.s. 169

536.Miljöbalksutredningen tog upp möjligheten enligt gällande rätt att få ersättning till följd av ekologisk skada - något som föreskrevs enligt en Europarådskonvention om miljöskador av 1993, som ännu inte trätt i kraft och som Sverige inte anslutit sig till. Enligt utredningen var det tveksamt om detta skadebegrepp var vidare än enligt SkL eller miljöskadelagen; man hänvisade här till rättsfallet NJA 1995 s. 249, där HD förpliktat den som olagligen dödat en järv att utge ersättning till staten för järvens avelsvärde, uppskattat med utgångspunkt i statens kostnad för den fridlysta djurartens bevarande. Det allmänna skulle alltså ha rätt att föra talan om ekologisk skada, när starka naturvårdsintressen angripits.88 Utredningen ansåg att samma bedömning skulle ske vid ansvar enligt miljöskadelagen; möjlighe­ ten att med stöd av MB:s regler komma till rätta med intrång i naturskyddsintressen såsom förlust av biologisk mångfald skulle därför vara goda.89 Vid remissbehandlingen ifrågasattes emellertid om man kunde dra så långtgående slutsatser av 1995 års fall. Regeringen gjorde bara den kom­ mentaren, att innan lagstiftning sker om ersättning för ekologiska skador ytterligare analyser borde ske av rättsläget och annat material tas fram.90s. 169

537.Ett annat fall som brukar åberopas i sammanhanget är NJA 1993 s. 753, där ens. 169

538.markägare blev skyldig ersätta staten för skada på fast fornlämning på hans egens. 169

539.mark med kostnaden för arkeologisk undersökning föranledd av skadan. Också 170 Miljöbalken och skadeståndets. 169

540.här var det alltså fråga om fysisk skada på en del av hans fastighet som snarast till­s. 170

541.kom det allmänna - här enligt kulturminneslagens regler.91 Onekligen rör båda dessa avgöranden ganska speciella situationer, även om de aktualiserar viktiga allmänna principer. Det är inte så många djurarter som staten lagt ned särskilda kostnader på att bevara, och regeln om arke­ ologisk undersökning saknar direkta motstycken i fastighetsrätten i övrigt; det är inte vanligt att föremål på den egna fastigheten visar sig i realiteten tillhöra staten och att man därför får betala ersättning bestämd på detta vis. MB:s inställning till vikten av biologisk mångfald kan dock motivera att man går vidare på den väg som rättsfallen antyder. Detta skulle också stämma med en internationell tendens.92s. 170

542.Man skulle till en början kunna dra slutsatsen att ersättning kan utkrävas av den ansvarige också annars, när en fysisk skada på miljön fått som ome­ delbar konsekvens att kostnader uppkommit eller blivit onyttiga för det all­ männa - i vart fall om det gäller ett inslag i miljön som det allmänna har särskilt ansvar för.93 Även här kan man dock vänta svårbedömda invänd­ ningar om att det i själva verket inte varit nödvändigt med sådana åtgärder; en djurart har kanske förekommit även på annat håll, eller den kunde antas så småningom återvända oavsett inplanteringsåtgärder. Såvitt gäller talan av staten eller av kommun bör det liksom vid avhjälpande bli av väsentlig betydelse om skadan uppkommit inom något skyddat område eller ej (se härom 4.9 ovan). Ersättning bör kunna utgå när en djur- eller växtart huvudsakligen är begränsad till ett sådant område, t.ex. ett naturreservat, ifall staten lagt ned kostnad på att bevara just den miljö som är lämplig för arten;94 markägaren har t.ex. fått ersättning enligt 31:4 MB för försvårat skogsbruk. Här bör dock krävas att skyddet av arten varit främsta motive­s. 170

543.Ekologisk skada 171 ringen för att reservatet inrättats.95 Det brukar vara många orsaker till ett områdesskydd, och att bedöma betydelsen av en djur- eller växtart separat kan vara ytterligt besvärligt. - Som framhållits på tal om avhjälpanderegeln, är det tänkbart att staten också i andra fall kan ha ett ansvar för att vidta åtgärder med anledning av miljöskador (se 4.9 ovan). Men det är tveksamt om detta kan få någon betydelse för rätten till skadestånd.s. 171

544.Vad angår enskilda markägare, bör de i varje fall vara berättigade till ersättning för åtgärder som de på grund av naturvårdsavtal eller liknande åtagande varit skyldiga att vidta med anledning av skadan, och detta oavsett om åtgärderna ökat fastighetens ekonomiska värde.96 Också annars bör de rimligen få ersatta nedlagda kostnader som på grund av miljöskadan blivit onyttiga.97 Mera problematiskt är om de enligt gällande regler också kan få skadestånd för att inplanteringsåtgärder och liknande återställning av mil­ jön, när de inte haft någon skyldighet att vidta åtgärderna. (Jfr om avhjäl­ pande 4.9 ovan.). Vid oljeskada ersätts som nämnt redan vidtagna eller pla­ nerade återställningsåtgärder i rimlig utsträckning, och möjligen får man resonera på samma sätt här; vad som är rimligt kan dock alltid diskuteras. - Om fastighetsvärdet kan anses minskat genom skadan, ersätts naturligtvis i varje fall värdeminskningen.s. 171

545.En särskild typ av kostnader är när det allmänna, eller en fastighetsägare, förbättrars. 171

546.miljön på annat håll när det inte är möjligt att avhjälpa skadeverkningarna på dets. 171

547.aktuella området.98 För att sådana åtgärder skall omfattas av skadeståndet börs. 171

548.emellertid allvarliga miljöskador ha uppkommit. Det verkar också naturligt atts. 171

549.kräva att den förbättrade miljön verkligen framstår som en kompensation för dens. 171

550.skadade - naturvärdena bör vara av samma slag, och områdena bör helst liggas. 171

551.någorlunda nära varandra.99 — En närliggande utväg kunde vara att den ansvariges. 171

552.kompenserar värdet in natura, något som är möjligt i vissa exploateringsfall enligts. 171

553.172 Miljöbalken och skadeståndets. 172

554.MB (jfr 7:7 3 st., 16:9).100 En analogi från exploateringsfallen kunde i och för sigs. 172

555.tyckas närliggande, men MB antyder ju inte möjligheten till någon sådan sanktions. 172

556.i fall av denna typ. Problemet skall diskuteras i ett senare sammanhang (5.6s. 172

557.nedan).s. 172

558.Som synes kan besvärliga praktiska frågor uppkomma ifall man skall utgås. 172

559.från kostnader på den skadelidandes sida i anledning av skadefallet. Andras. 172

560.metoder att bestämma värdet av förstörd miljö är emellertid både osäkras. 172

561.och tidsödande.101 Att bygga på allmänhetens värderingar av miljön på etts. 172

562.område kräver i allmänhet särskilda intervjuundersökningar, och dessutoms. 172

563.är metoden knappast användbar beträffande områden med mera exklusivas. 172

564.botaniska, geologiska eller faunistiska kvaliteter: vad vill folk i allmänhets. 172

565.betala för att besöka eller bevara ett område med en sällsynt mossa ellers. 172

566.skalbaggeart?s. 172

567.Resultatet blir för de ekologiska skadornas del, att fastän MB genoms. 172

568.sina skärpta regler kan medföra något förbättrade skadeståndsmöjligheters. 172

569.läget alltjämt är otillfredsställande från miljösynpunkt - i vart fall när intes. 172

570.avhjälpanderegeln kan tillämpas. Ett väsentligt inslag i EG:s s.k. vitbok oms. 172

571.miljöskador är emellertid att skada på den biologiska mångfalden skalls. 172

572.ersättas, låt vara bara på områden som ingår i Natura 2000-nätet. Möjligens. 172

573.kan ett EG-direktiv lösa åtminstone detta problem, även om projektet meds. 172

574.enhetliga europeiska miljöskaderegler kan visa sig svårt att genomföra is. 172

575.övrigt - vitbokens förslag har åtskilliga brister.102 Hur reglerna än utformass. 172

576.på denna punkt får man räkna med att de medför åtskilliga tillämpnings-s. 172

577.svårigheter.s. 172

578.4.12 Strikt ansvar utan stöd av lag?s. 172

579.Det går att finna även andra skadeståndsrättsliga principer som är så passs. 172

580.vaga att MB:s nya synsätt kan påverka tillämpningen. Till en början kans. 172

581.MB tänkas få betydelse när det gäller strikt ansvar som utan stöd av lags. 172

582.åläggs framför allt på grund av farlig verksamhet av något slag - den klas­s. 172

583.siska grunden för strikt ansvar. Det område där sådant ansvar diskuteras hars. 172

584.undan för undan minskat genom att ny lagstiftning om ansvar oberoendes. 172

585.av vållande har tillkommit - senast 1986 års miljöskadelag (motsvarande 32s. 172

586.Strikt ansvar utan stöd av lag? 173 kap. MB) och produktansvarslagen av 1991. Det finns emellertid vissa områden utanför denna lagstiftning där en sådan ansvarsskärpning är tänk­ bar.s. 173

587.Traditionellt gäller ansvar av detta slag för staten vid särskilt omfattande eller farliga militärövningar; möjligen kan man utvidga området för denna princip i situationer då övningarna innebär ett hot mot miljön. Verksam­ hetens miljöfarlighet skulle alltså likställas med annan farlighet. Vad angår övriga typer av skadefall, har HD i NJA 1991 s. 720, om också med någon möda, kommit fram till ett ansvar oberoende av vållande för fjärrvärmean­ läggning där vattenskador uppkommit till följd av rörbrott. Här har bl.a. åberopats att verksamheten visserligen inte kunde betraktas som farlig men ändå kunde medföra allvarliga skador; vidare framhölls likheten med stör­ ningar som föll under miljöskadereglerna.103 När nu MB särskilt inskärpt betydelsen av hälso- och miljörisker, kunde det verka närliggande att låta detta påverka också bedömningen av andra verksamheter där sådana risker aktualiseras utan att de faller under 32 kap. Detta kunde t.ex. få betydelse när produkter skadar skogen på en fastighet; produktansvarslagen avser ju bara skada på konsumentegendom, men i fall som det angivna kan man argumentera för att samma strikta ansvar borde gälla utan lagstöd. Kanske kan man resonera på samma sätt också vid skada på andra viktiga naturre­ surser.s. 173

588.Man kan också tänka sig ett liknande resonemang beträffande verksam­ het som visar sig hälsofarlig för personer som vistas på verksamhetens arbets­ område. Här gäller ju inget strikt ansvar enligt 32:1, som kräver att skadan skall ha inträffat i omgivningen, dit ju inte arbetsområdet hör. Denna begränsning i miljöskadeansvaret har framstått som en besvärande lucka i lagstiftningen, om också den inte väckt någon livligare debatt och inte hel­ ler synes ha blivit aktuell i praktiken.s. 173

589.I miljöskadelagens motiv framhölls att det i och för sig skulle vara önskvärt oms. 173

590.lagen gällde utan en sådan begränsning; det var dock svårt att överblicka konse­s. 173

591.kvenserna av att utvidga ansvaret, vilket bl.a. kunde medföra kollisioner meds. 173

592.annan lagstiftning. Departementschefen satte i fråga om olägenheterna meds. 173

593.begränsningen hade nämnvärd praktisk betydelse. Arbetstagare inom anlägg­s. 173

594.ningen eller arbetsområde skulle i allmänhet få full ersättning genom den statligas. 173

595.arbetsskadeförsäkringen i förening med trygghetsförsäkring, och beträffandes. 173

596.sakskador kunde ansvaret regleras genom avtal med arbetsgivaren. Vad angicks. 173

597.skada som drabbade andra än arbetstagare vilka fått tillträde till en miljöfarligs. 173

598.174 Miljöbalken och skadeståndets. 174

599.anläggning ansågs detta sannolikt bero på någon form av försummelse som före­s. 174

600.taget var ansvarigt för, och skadeståndskyldighet förelåg då enligt culparegeln is. 174

601.SkL; detsamma torde normalt vara fallet vid annan verksamhet på en fastighet äns. 174

602.sådan som bedrevs inom en anläggning eller ett arbetsområde.104 Miljöskadelagens. 174

603.kom därför liksom 32 kap. MB att bara gälla skador i omgivningen,s. 174

604.Motiveringen framstår i varje fall idag som otillfredsställande. Man kan visser­s. 174

605.ligen hålla med om att en del inslag i miljöskadereglerna, bl.a. särreglerna om orts-s. 174

606.och allmänvanliga störningar, kan vara svåra att tillämpa vid skada på verksam­s. 174

607.hetsområdet.105 Men det är ett närmast lagtekniskt argument; i sak är motivenss. 174

608.ståndpunkt inte särskilt stark.s. 174

609.Vad angår skada som drabbar arbetstagare, har efter miljöskadelagens tillkomsts. 174

610.förmånerna försämrats i arbetsskadeförsäkringen, och den frivilliga trygghetsför-s. 174

611.säkringen utgör inget säkert skydd; sedan 1993 krävs bevisat vållande på arbetsgi­s. 174

612.varens sida för att denna försäkring skall täcka den anställdes inkomstförlust,106s. 174

613.om också man våren 2001 lär ha överenskommit om återgång till det ursprungligas. 174

614.strikta ansvaret. Arbetstagarens möjligheter till ersättning för t.ex. skador genoms. 174

615.flygande sprängsten eller föroreningsskador kan på detta vis vara sämre än förs. 174

616.utomstående, som normalt får full ekonomisk kompensation oavsett fel eller för­s. 174

617.summelse inom företaget. - Ett strikt ansvar för arbetsgivaren vid dessa arbetsska­s. 174

618.dor skulle emellertid utgöra ett så radikalt ingrepp i nuvarande ersättningssystems. 174

619.att domstolarna sannolikt föredrar att lämna avgörandet åt lagstiftaren. Man kans. 174

620.för övrigt tveka om en sådan utvidgning av ansvaret bör omfatta de skadetypers. 174

621.som föll under miljöskadelagen eller alla personskador som drabbar arbetstagares. 174

622.på grund av hälsofarliga förhållanden.s. 174

623.Ännu tydligare är det att argumentationen inte håller när det gäller besökandes. 174

624.på en arbetsplats, t.ex. skolklasser på studiebesök eller privatpersoner med någots. 174

625.ärende till företaget.107 Det är svårt att förstå varför just skador som drabbar dennas. 174

626.kategori, t.ex. genom en plötslig och oförutsedd gasutströmning, sprängning ellers. 174

627.explosion inom anläggningen, skulle bero på vållande inom företaget; detta ärs. 174

628.ungefär lika troligt i andra fall där det lagstadgande strikta ansvaret blir aktuellt.s. 174

629.Att främmande över huvud taget släpps in i en anläggning där miljöfarlig verk­s. 174

630.samhet bedrivs kan långtifrån alltid anses som en försummelse. Det finns godas. 174

631.skäl att i varje fall i dessa situationer tillämpa ett strikt fareansvar, så snart verk­s. 174

632.samheten under vissa omständigheter kan innebära påtaglig fara för besökandess. 174

633.Andra skadeståndsrättsliga principer 175s. 175

634.hälsa (däremot knappast redan vid risk för sakskada). När ansvaret vilar på dennas. 175

635.grund spelar det ingen roll om en störning är orts- eller allmänvanlig.108 - Atts. 175

636.behandla dessa skadelidande annorlunda än arbetstagare lär knappast innebäras. 175

637.något principiellt problem; det gäller ju två klart skilda personkategorier.109 Frågan om en rättsutveckling i denna riktning skall inte närmare diskuteras här. Man får bl.a. räkna med möjligheterna att miljöskadereglerna omprö­ vas efter initiativ från EG:s sida; kommissionens nämnda vitbok kan vara ett första steg på vägen. I varje fall kan man konstatera att MB allmänt sett öppnar för en argumentation av detta slag i olika fall av personskada, liksom också vid skada på naturen. Även om skälen inte skulle räcka till för ett strikt ansvar, bör det vara motiverat med en skärpt vållandebedömning - särskilt då vid skador som skulle ha fallit under 32 kap. om de inträffat i verksamhetens omgivning. 4.13 Andra skadeståndsrättsligaprinciper MB:s tillkomst kan tänkas få betydelse också beträffande andra allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Det är sålunda tänkbart att miljöhänsyn kan spela in också när frågan om adekvat kausalitet kommer upp - inte när detta ses enbart som en fråga om förutsebarhet, men kanske med andra for­ muleringar av adekvanskravet. När man talar om att en skada skall ligga i farans riktning eller inte får vara alltför avlägsen, skulle man nu ställa kraven på mera långsiktiga perspektiv och därför anse flera miljöverkningar än tidigare falla inom ansvaret.s. 175

638.Större effekt kan dock MB:s regler tänkas få i den mån man gör en bedömning utan stöd av lag om en regels skyddsändamål är åsidosatt. Här bör man kunna ta hänsyn till att lagstiftaren direkt föreskrivit en särskild hänsyn till en viss sorts risker. När skador inträffar på människors hälsa eller på miljön, skall man inte kunna invända från skadevållarens sida att den aktsamhetsregel han brutit mot inte utformats med tanke på sådana konse­ kvenser av handlingen; det räcker att det funnits skäl att anta att hälsa ellers. 175

639.176 Miljöbalken och skadeståndets. 176

640.miljö skulle påverkas (jfr 2:3 MB). Ett skydd för dem skulle numera liggas. 176

641.inom den åsidosatta normens syfte.110 111s. 176

642.Vissa regler i SkL kan också tänkas bli påverkade av hänsynsreglerna. Is. 176

643.3:3 föreskrivs ett ansvar för oaktsam myndighetsinformation där det finns sär­s. 176

644.skilda skäl; om informationen rört miljöfrågor bör kanske bedömningens. 176

645.vara litet strängare än annars (jfr 2:2 Jämkningsreglerna i 6:1 3 st.s. 176

646.och 6:2 skadeståndslagen lämnar utrymme för en skälighetsbedömning därs. 176

647.en mängd olika faktorer kan inverka; möjligen kan man också beakta etts. 176

648.sådant förhållande som att den ansvarige brustit i hänsyn till miljön.s. 176

649.Teoretiskt kan på detta vis MB få ganska vittgående konsekvenser ävens. 176

650.för allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser och principer. Det är vis­s. 176

651.serligen osäkert i vad mån domstolarna verkligen vill utnyttja de möjlighe­s. 176

652.ter balken ger. Man föredrar kanske att hålla sig på kända vägar: äldres. 176

653.praxis, lagmotiv och doktrin skulle alltjämt bli avgörande, och man kanskes. 176

654.finner det enklast att ta fasta på uttalandet i MB:s motiv om att någon änd­s. 176

655.ring i gällande rätt inte är avsedd. Men den som försöker sätta in i vad MBs. 176

656.egentligen innebär på detta rättsområde, lär knappast kunna hålla fast vids. 176

657.en sådan uppfattning. Oavsett vad regeringen tänkt sig har rättsläget änd­s. 176

658.rats i åtskilliga avseenden.s. 176