Stycket

10.11.4 Specialindikationerna 401 Sammanfattningsvis torde farerekvisitet i hälsoindikationen innebära, att det är tillräckligt att det föreligger en risk för den fysiska eller psykiska hälsan. Med utgångspunkt från vad som ovan beskrivits rörande LVU torde man kunna hävda, att även beträffande LVM måste denna risk, vid en objektiv bedömning, framstå som konkret och påtaglig. Beträffande vilken risknivå som skall föreligga torde fare/risk-begreppen i LVM och LVU inte vara väsensskilda. RegR har beträffande LVU uttalat sig om begreppet påtaglig risk (RÅ 1995 ref 46). Först betonas kravet på en ingående individuell bedömning vid varje ifrågasatt omhändertagande. Därefter sägs, att skall kunna konstateras att riskfaktorerna har sådan allvarlig inverkan på barnets hälsa och Överfört till LVM skulle detta kunna sägas innebära, att för lagens tillämplighet behöver någon sjukdom/skada inte ha inträffat. Det är tillräckligt att det, efter en ingående individuell bedömning, kan konstateras en konkret risk som har så allvarlig inverkan på den enskildes hälsa att han har ett tydligt vårdbehov. Därvid avses inte den allmänna hälsorisk som alltid föreligger vid ett omfattande missbruk. Redan i begreppet fara ligger en prognos. I detta ligger emellertid ingen motsättning att den allvarliga faran skall vara konkret vilket måste innebära att påstådd risk måste kunna motiveras med angivande av objektiva skäl. Det sagda ligger även i linje med aktualitetsprincipen enligt vilken relevanta omständigheter skall föreligga här och nu. [^1841] Avslutningsvis kan konstateras, att det som motiven ger uttryck för präglas av en ambivalens vilket alls inte främjar rättssäkerheten. I ena stunden talas om att det ska vara fråga om fall då den enskilde råkat i eller riskerar att råka i en nödsituation som hotar hans hälsa och välfärd, [^1842]och i nästa stund sägs att en nödsituation inte skall avvaktas. [^1843]Begynnande medicinska skador behöver inte ha visat sig, vilket socialberedningen också påpekade kan vara svårt att bedöma, men endast den allvarliga faran för hälsan motiverar tvångsvård. [^1845]Förarbetena inte till någon självklar hjälp vid tolkningen av bestämmelsen. I första hand måste man därför utgå från lagens text vilken ger uttryck för att det skall föreligga en allvarlig, dvs påtaglig, fara, dvs risk, för den enskildes fysiska eller psykiska hälsa.s. 401