Allmänt
1.De grundläggande förutsättningarna i generalindikationen, som alltid måste vara uppfyllda, kompletteras av tre specialindikationer av vilka en måste föreligga vid ingripandetillfallet. Genom specialindikationerna ville lagstiftaren så noga som möjligt beskriva de fall där vård skall beslutas mot den enskildes vilja. Hälsoindikationen (4 § p 1) anknyter till missbrukarens egen hälsa och till faran för att denna skall försämras allvarligt vid ett sådant missbruk som avses i generalindikationen. Den sociala indikationen (4 p 2) infördes 1989. Den tillkom, enligt motiven, i första hand med tanke på yngre missbrukare som ännu inte kan anses utsätta sin hälsa för allvarlig fara. För dess tillämplighet krävs att det skall föreligga en uppenbar risk att missbrukaren till följd av missbruket kommer att förstöra sitt liv. Till skadeindikationen ( 4 § p 3) hänföres situationer rörande dels den enskildes liv dels risken för att närstående kan komma att utsättas för allvarlig skada.s. 394
2.Specialindikationerna är alternativt tillämpliga. Lagen ger vid handen, att det är tillräckligt att förutsättningarna i en av indikationerna är uppfyllda. [^1813]Eftersom lagen inte föreskriver någon skillnad i vårdform eller vårdtid beroende på enligt vilken indikation tvångsvård beslutats, är det inte nödvändigt att domstolarna åberopar fler än en indikation till stöd för sitt beslut.s. 394
3.Det är emellertid mycket vanligt att ansökande myndighet åberopar två eller samtliga indikationer i ansökan till LR. I vissa fall är det tydligt att omständigheterna är sådana att alla indikationerna är för handen, i andra är det mera tveksamt. I fall av det senare slaget får man ibland ett intryck av att socialnämnden överlåter på LR att ta ställning till vilken indikation som är tillämplig. Därvid måste poängteras, att det ankommer på nämnden att noggrant utreda förhållandena och i ansökan motivera och farete bevis om varför rekvisiten ansetts tillämpliga. I nästa steg har domstolen att bedöma om det kan anses visat att så är fallet. Målet skall endast illustrera det förhållandet, att socialnämnden åberopat samtliga specialindikationer i ansökan om beredande av vård. Ingenting synes dock, i vart fall i domen, tala för att sådana omständigheter föreligger som skulle visa på att skadeindikationen är tillämplig. Är så inte fallet borde indikationen inte ha åberopats. LR har ju heller inte funnit indikationen tillämplig. Domstolarnas behandling av en ansökan som innehåller fler än en indikation varierar emellertid, vilket skall åskådliggöras med följande exempel. Av LR:s domskäl framgår det inte vilket utredningsmaterial som legat till grund för beslutet och om det funnits något läkarintyg. Man torde dock kunna dra slutsatsen att det föreligger en allvarlig fara för M:s hälsa, men det framgår inte varför de andra indikationerna skulle vara tillämpliga. Livshotande tablettförgiftningar behöver inte vara detsamma som försök till självmord så att förutsättningar för indikation 3 skulle föreligga. I domskälen framställs hennes sociala situation inte heller så att man kan anse indikation 2 tillämplig. Oaktat detta ger målet exempel på fall där samtliga åberopade indikationer prövats. Även i detta mål har LR prövat båda åberopade indikationer. Tvångsvård beslutades dock enbart med stöd av indikation 1 då det inte visats att punkt 2 också var tillämplig.s. 394
4.I nedanstående mål ges exempel på ett annat sätt att resonera. Ansökande myndighet har åberopat flera specialindikationer, men rätten har avståttf rån att pröva flera indikationer sedan väl en befunnits tillämplig. Som visats med ovanstående exempel förfar länsrätterna på olika sätt då fler än en specialindikation åberopats i ansökan. Variationerna sträcker sig såväl över tid som över landet. I en del fall prövar rätten samtliga i ansökan åberopade indikationer. I andra konstaterar domstolen förhandenvaron av en indikation och finner det därefter inte nödvändigt att pröva förutsättningarna beträffande övriga. Det har även hänt att domstolarna förbigått t ex indikationerna 2 och 3 utan kommentar sedan väl indikation 1 konstaterats föreligga. Det är emellertid klart, att endast en indikation behöver åberopas såväl av ansökande myndighet som av länsrätten som första beslutsinstans. Även om inte flera indikationer åberopas i ansökan, kan det dock, från ansökande myndighets synvinkel, vara av värde att noggrant beskriva den enskildes situation. Finner domstolen att åberopad indikation inte kan ligga till grund för beslutet kan domstolen besluta utifrån en annan, om sådana omständigheter visats föreligga. I sammanhanget bör även poängteras, att de sammanlagda omständigheterna i specialindikationerna inte torde vara tillräckligt för ett beslut om tvångsvård. Föreligger enbart en fara för hälsan och enbart en risk för den enskildes sociala liv kan inte detta sammantaget leda till bedömningen att förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. Innan den närmare innebörden av specialindikationerna diskuteras, bör avslutningsvis kausalsambandet mellan den situation som anges där och det fortgående missbruket uppmärksammas. Den allvarliga faran eller uppenbara risken skall föreligga till foljd av missbruket, dvs den i generalindikationen beskrivna missbrukssituationen. För den som t ex utsätter sin hälsa för allvarlig fara av annat skäl än ett sådant missbruk skall lagen alltså inte tillämpas.s. 396
Statistiska uppgifter
1.Som framgår av nedanstående tabell har, genom åren, hälsoindikationen dominerat. Den sociala indikationen trädde i kraft 1989 och antalet beslut där den åberopats har sedan dess förhållit sig relativt konstant. Procentuellt har den sociala indikationen dock förekommit i ökad omfattning på senare år. Däremot har förekomsten av skadeindikationen, såväl vad avser självmordsrisk som skada på närstående, ökat och förekommer på senare år i cirka en fjärdedel av målen. Liksom den offentliga statistiken visar det material som ligger till grund för avhandlingen, [^1822]att hälsoindikationen är den indikation som oftast åberopas, ensam eller i kombination med de övriga. Den sociala indikationen åberopas sällan ensam utan oftast i kombination med hälsoindikationen.s. 397
Hälsoindikationen
1.Enligt 4 första stycket p 1 LVM krävs, att den enskilde till följd av missbruket utsätter sin hälsa för allvarlig/ara. Frågan är då vad som skall förstås med detta farerekvisit.s. 398
2.Synonyma med termen »allvarlig» är uttryck som kraftig, betydande, svårartad o d. Ordet »fara» är liktydigt med våda, risk, e d. [^1823]Ur språklig synvinkel måste sålunda farebegreppet betyda, att missbrukarens hälsa faktiskt inte synes behöva vara påverkad av missbruket; en sjukdom eller skada måste inte redan ha inträffat för indikationens tillämplighet. Det är tillräckligt att den fysiska eller psykiska hälsan utsätts för en risk som dock skall vara av allvarligt/betydande slag.s. 398
3.Enligt motiven till 1981 års lag utmärks indikationerna 1 och 3[^1824]främst av, att den enskilde till följd av ett okontrollerbart missbruk har råkat i eller riskerar att råka i en nödsituation som hotar hans hälsa och välfard. Detta, sägs det, understryks genom kravet på allvarlig fara respektive allvarlig skada i de båda punkterna. [^1825]Även förarbetena ger sålunda uttryck för att det är tillräckligt med en risk for sjukdom/skada, men det skall vara risk för en nödsituation.s. 398
4.Vid Socialberedningens översyn av LVM 1987 konstaterades, att genom en starka betoningen på de medicinska hälsoriskerna i motiven till 1981 års lag, hade LVM-ingripandena i stor omfattning kommit att begränsas till fall där medicinskt påvisbara skador kunnat konstateras. Beredningen fastslog emellertid, att bestämmelsen från början var avsedd att tillämpas redan vid allvarligfara för hälsan. Vidare anfördes, att det ligger en svårighet i att bedöma om ett missbruk innebär en allvarlig fara för hälsan om inte begynnande medicinska skador redan visat sig. Att ändra rekvisitet till fara i stället för allvarlig fara ansågs dock, av rättssäkerhetsskäl, inte vara en framkomlig väg för att fånga upp missbrukare på ett tidigare stadium då det endast är den allvarliga faran som motiverar en så ingripande åtgärd som tvängsvård. I allt missbruk ligger en viss fara för hälsan, men det är inte den faran som avses. [^1826]s. 399
5.Uppenbarligen innebär en allvarlig fara en mer kvalificerad risk än enbart en fara för hälsan. Frågan är dock vad detta innebär. Motiven till 1988 års lag är knappas klargörande. I specialmotiveringen hänvisar DepCh till vad som i motiven till 1981 års lag angivits som utmärkande för hälso-och skadeindikationen, dvs att man råkat i eller riskerar att råka i en nödsituation. [^1827]Å andra sidan underströks, att bedömningen av huruvida LVM skall tillämpas måste prövas från fall till fall, men att generellt inskränka lagens användningsområde så långt att socialtjänsten måste invänta ett helt akut läge eller en ren nödsituation är inte rimligt. [^1828]s. 399
6.Jämförs med LVU skulle, enligt dess tidigare lydelse, vård beredas den unge om brister i omsorgen om honom, eller något annat förhållande i hemmet, medförde fara for hans hälsa eller utveckling (miljöfallet, 1 § p 1) respektive då den unge genom sitt eget beteende utsatte sin hälsa eller utveckling för allvarlig/ara (beteendefallet, 1 § p 2). Farerekvisitet skärptes sålunda då fråga var om ingripanden på grund av den unges eget beteende. Detta mot bakgrund av bestämmelsens tillämplighet på framförallt äldre barn (tonårsungdomar med sociala anpassningssvårigheter) och att inte varje missbruk eller varje brottslig gärning borde fä medföra så långtgående åtgärder som tvängsvård. Det blir här, framhölls i motiven, fråga om en avvägning mellan den unges rätt till självbestämmande och den rätt till adekvat värd och behandling som bestämmelserna avser att tillförsäkra honom. Bestämmelsens utformning skulle dock öppna en möjlighet att bereda underårig vård redan innan skadeverkningar av social eller medicinsk natur inträtt. Redan den allvarliga faran for sådana skadeverkningar utgjorde tillräcklig grund för ett beslut enligt LVU. [^1832]s. 399
7.I den allmänna debatten som följde angående LVU, efter socialtjänstreformens ikraftträdande 1982, framfördes kritik mot att farebegreppet var alltför vagt och abstrakt för att beskriva förutsättningar för tvångsomhändertagande. Det ansågs ge alltför stort utrymme åt subjektiva antaganden och godtyckliga tolkningar. [^1833] I olika utredningar har därför diskuterats, att farebegreppet i LVU skulle ersättas med uttrycken respektive begreppet [^1834]s. 400
8.skada eller stor risk for skada uppenbar risk. Det senare skulle ha innebörden, att det skulle föreligga en påtaglig, tydligt märkbar risk för skada. Lagstiftaren har såvitt gäller LVU, ansett uttrycket risk mindre »laddat» än begreppet fara och därmed bättre lämpat i tvångsvårdssammanhang. Ett tvångsomhändertagande med stöd av LVU inte får komma till stånd utan tungt vägande skäl. Därför skall krävas, att det inte är fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan en klar och konkret risk för skada på den unges hälsa eller utveckling. [^1836]I LVU har man stannat för en användning av begreppet påtaglig riskvilket anses tydligare än det diffusa uttrycketf ara. Detta avses beskriva att den risk som skall föreligga skall vara konkret, dvs det skall finnas konkreta omständigheter som ger be/äggfar att risk för skada föreligger. Det får inte vara fråga om subjektiva antaganden och inte heller får ovidkommande omständigheter läggas till grund för ett tvångsomhändertagande.s. 400
9.Såvitt gäller norsk rätt, Lov om sosiale tjenester m.v. § 6-2, är det tillräckligt för vård av missbrukare att den enskilde utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för fara. Lagens slutliga utformning innebar en utvidgning i förhållande till Sosiallovutvalgets förslag där det krävdes att missbruket medförde allvarlig fara. Den, i förhållande till svensk rätt, lägre tröskeln tillkom inte främst med tanke på alkoholmissbrukare eller missbrukare av tyngre droger, utan snarare med tanke på narkotika-och läkemedelsmissbrukare med mindre dramatiska dokumenterade skadeverkningar, tex cannabisbruk. Härigenom skulle det göras möjligt för socialtjänsten att ingripa på ett något tidigare stadium i missbrukskarriären, även om det fortfarande är ett krav att det skall föreligga ett ihållande och omfattande missbruk. [^1839]s. 400
10.11.4 Specialindikationerna 401 Sammanfattningsvis torde farerekvisitet i hälsoindikationen innebära, att det är tillräckligt att det föreligger en risk för den fysiska eller psykiska hälsan. Med utgångspunkt från vad som ovan beskrivits rörande LVU torde man kunna hävda, att även beträffande LVM måste denna risk, vid en objektiv bedömning, framstå som konkret och påtaglig. Beträffande vilken risknivå som skall föreligga torde fare/risk-begreppen i LVM och LVU inte vara väsensskilda. RegR har beträffande LVU uttalat sig om begreppet påtaglig risk (RÅ 1995 ref 46). Först betonas kravet på en ingående individuell bedömning vid varje ifrågasatt omhändertagande. Därefter sägs, att skall kunna konstateras att riskfaktorerna har sådan allvarlig inverkan på barnets hälsa och Överfört till LVM skulle detta kunna sägas innebära, att för lagens tillämplighet behöver någon sjukdom/skada inte ha inträffat. Det är tillräckligt att det, efter en ingående individuell bedömning, kan konstateras en konkret risk som har så allvarlig inverkan på den enskildes hälsa att han har ett tydligt vårdbehov. Därvid avses inte den allmänna hälsorisk som alltid föreligger vid ett omfattande missbruk. Redan i begreppet fara ligger en prognos. I detta ligger emellertid ingen motsättning att den allvarliga faran skall vara konkret vilket måste innebära att påstådd risk måste kunna motiveras med angivande av objektiva skäl. Det sagda ligger även i linje med aktualitetsprincipen enligt vilken relevanta omständigheter skall föreligga här och nu. [^1841] Avslutningsvis kan konstateras, att det som motiven ger uttryck för präglas av en ambivalens vilket alls inte främjar rättssäkerheten. I ena stunden talas om att det ska vara fråga om fall då den enskilde råkat i eller riskerar att råka i en nödsituation som hotar hans hälsa och välfärd, [^1842]och i nästa stund sägs att en nödsituation inte skall avvaktas. [^1843]Begynnande medicinska skador behöver inte ha visat sig, vilket socialberedningen också påpekade kan vara svårt att bedöma, men endast den allvarliga faran för hälsan motiverar tvångsvård. [^1845]Förarbetena inte till någon självklar hjälp vid tolkningen av bestämmelsen. I första hand måste man därför utgå från lagens text vilken ger uttryck för att det skall föreligga en allvarlig, dvs påtaglig, fara, dvs risk, för den enskildes fysiska eller psykiska hälsa.s. 401
11.Det kan inte anses tillfredsställande att socialnämnden, som i första hand har att bedöma förutsättningarna både enligt LVM och LVU, har att arbeta med dels begreppet allvarlig fara, dels begreppet påtaglig risk även om det inte är fråga om en artskillnad utan snarare en gradskillnad. Men om nu farebegreppet ansågs alltför abstrakt att användas i tvångsvårdssammanhang beträffande barn, torde det inte vara klarare när det gäller missbrukare.s. 402
12.Vidare skall, enligt lagens text (4 § p 1), tvångsvård beslutas om missbrukaren, till följd av missbruket, utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara. Man skall objektivt kunna konstatera, anförde socialberedningen, att den individuelle missbrukarens fysiska eller psykiska tillstånd är sådant att han måste ha vård. [^1846]Till hälsoindikationen hänföres sålunda situationer som har att göra med missbrukarens egen hälsa. Detta gäller även i de fall det är fråga om att tvångsomhänderta en missbrukande kvinna som är gravid. Några samhällsskyddsaspekter gör sig sålunda inte gällande i det här sammanhanget. Lagen ger också uttryck för, att indikationen avser det fall den enskilde tillf oijd av missbruket utsätter sin hälsa för allvarlig fara. Härmed måste åsyftas ett sådant fortgående missbruk som anges i generalindikationen. Är det inte fråga om ett sådant missbruk eller finns en risk för missbrukarens hälsa till följd av i huvudsak andra skäl, t ex funktionshinder, är lagen inte tillämplig. [^1847]s. 402
13.Beträffande den närmare innebörden av rekvisitet anförde Socialberedningen, att hälsoindikationen anknyter direkt till missbrukarens hälsotillstånd och till faran för att detta skallforsämras allvarligt om han inte får vård. [^1848]Här avses för det första fall där missbrukaren redan befinner sig i ett sådant tillstånd att omedelbar vård är påkallad, där det alltså redan finns en medicinsk påvisbar hälsorisk som motiverar vård oberoende av samtycke. Självfallet, uttalade beredningen, avses inte den allmänna hälsorisk som ligger i att bruka t ex alkohol i övermått. Denna risk avses följa redan av att den enskilde förutsätts vara i behov av vård[^1849] till följd av ett fortgående missbruk. Man skall objektivt kunna konstatera, att den enskildes fysiska eller psykiska tillstånd är sådant att han måste ha vård »till följds. 402