1.Enligt 4 första stycket p 1 LVM krävs, att den enskilde till följd av missbruket utsätter sin hälsa för allvarlig/ara. Frågan är då vad som skall förstås med detta farerekvisit.s. 398
2.Synonyma med termen »allvarlig» är uttryck som kraftig, betydande, svårartad o d. Ordet »fara» är liktydigt med våda, risk, e d. [^1823]Ur språklig synvinkel måste sålunda farebegreppet betyda, att missbrukarens hälsa faktiskt inte synes behöva vara påverkad av missbruket; en sjukdom eller skada måste inte redan ha inträffat för indikationens tillämplighet. Det är tillräckligt att den fysiska eller psykiska hälsan utsätts för en risk som dock skall vara av allvarligt/betydande slag.s. 398
3.Enligt motiven till 1981 års lag utmärks indikationerna 1 och 3[^1824]främst av, att den enskilde till följd av ett okontrollerbart missbruk har råkat i eller riskerar att råka i en nödsituation som hotar hans hälsa och välfard. Detta, sägs det, understryks genom kravet på allvarlig fara respektive allvarlig skada i de båda punkterna. [^1825]Även förarbetena ger sålunda uttryck för att det är tillräckligt med en risk for sjukdom/skada, men det skall vara risk för en nödsituation.s. 398
4.Vid Socialberedningens översyn av LVM 1987 konstaterades, att genom en starka betoningen på de medicinska hälsoriskerna i motiven till 1981 års lag, hade LVM-ingripandena i stor omfattning kommit att begränsas till fall där medicinskt påvisbara skador kunnat konstateras. Beredningen fastslog emellertid, att bestämmelsen från början var avsedd att tillämpas redan vid allvarligfara för hälsan. Vidare anfördes, att det ligger en svårighet i att bedöma om ett missbruk innebär en allvarlig fara för hälsan om inte begynnande medicinska skador redan visat sig. Att ändra rekvisitet till fara i stället för allvarlig fara ansågs dock, av rättssäkerhetsskäl, inte vara en framkomlig väg för att fånga upp missbrukare på ett tidigare stadium då det endast är den allvarliga faran som motiverar en så ingripande åtgärd som tvängsvård. I allt missbruk ligger en viss fara för hälsan, men det är inte den faran som avses. [^1826]s. 399
5.Uppenbarligen innebär en allvarlig fara en mer kvalificerad risk än enbart en fara för hälsan. Frågan är dock vad detta innebär. Motiven till 1988 års lag är knappas klargörande. I specialmotiveringen hänvisar DepCh till vad som i motiven till 1981 års lag angivits som utmärkande för hälso-och skadeindikationen, dvs att man råkat i eller riskerar att råka i en nödsituation. [^1827]Å andra sidan underströks, att bedömningen av huruvida LVM skall tillämpas måste prövas från fall till fall, men att generellt inskränka lagens användningsområde så långt att socialtjänsten måste invänta ett helt akut läge eller en ren nödsituation är inte rimligt. [^1828]s. 399
6.Jämförs med LVU skulle, enligt dess tidigare lydelse, vård beredas den unge om brister i omsorgen om honom, eller något annat förhållande i hemmet, medförde fara for hans hälsa eller utveckling (miljöfallet, 1 § p 1) respektive då den unge genom sitt eget beteende utsatte sin hälsa eller utveckling för allvarlig/ara (beteendefallet, 1 § p 2). Farerekvisitet skärptes sålunda då fråga var om ingripanden på grund av den unges eget beteende. Detta mot bakgrund av bestämmelsens tillämplighet på framförallt äldre barn (tonårsungdomar med sociala anpassningssvårigheter) och att inte varje missbruk eller varje brottslig gärning borde fä medföra så långtgående åtgärder som tvängsvård. Det blir här, framhölls i motiven, fråga om en avvägning mellan den unges rätt till självbestämmande och den rätt till adekvat värd och behandling som bestämmelserna avser att tillförsäkra honom. Bestämmelsens utformning skulle dock öppna en möjlighet att bereda underårig vård redan innan skadeverkningar av social eller medicinsk natur inträtt. Redan den allvarliga faran for sådana skadeverkningar utgjorde tillräcklig grund för ett beslut enligt LVU. [^1832]s. 399
7.I den allmänna debatten som följde angående LVU, efter socialtjänstreformens ikraftträdande 1982, framfördes kritik mot att farebegreppet var alltför vagt och abstrakt för att beskriva förutsättningar för tvångsomhändertagande. Det ansågs ge alltför stort utrymme åt subjektiva antaganden och godtyckliga tolkningar. [^1833] I olika utredningar har därför diskuterats, att farebegreppet i LVU skulle ersättas med uttrycken respektive begreppet [^1834]s. 400
8.skada eller stor risk for skada uppenbar risk. Det senare skulle ha innebörden, att det skulle föreligga en påtaglig, tydligt märkbar risk för skada. Lagstiftaren har såvitt gäller LVU, ansett uttrycket risk mindre »laddat» än begreppet fara och därmed bättre lämpat i tvångsvårdssammanhang. Ett tvångsomhändertagande med stöd av LVU inte får komma till stånd utan tungt vägande skäl. Därför skall krävas, att det inte är fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan en klar och konkret risk för skada på den unges hälsa eller utveckling. [^1836]I LVU har man stannat för en användning av begreppet påtaglig riskvilket anses tydligare än det diffusa uttrycketf ara. Detta avses beskriva att den risk som skall föreligga skall vara konkret, dvs det skall finnas konkreta omständigheter som ger be/äggfar att risk för skada föreligger. Det får inte vara fråga om subjektiva antaganden och inte heller får ovidkommande omständigheter läggas till grund för ett tvångsomhändertagande.s. 400
9.Såvitt gäller norsk rätt, Lov om sosiale tjenester m.v. § 6-2, är det tillräckligt för vård av missbrukare att den enskilde utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för fara. Lagens slutliga utformning innebar en utvidgning i förhållande till Sosiallovutvalgets förslag där det krävdes att missbruket medförde allvarlig fara. Den, i förhållande till svensk rätt, lägre tröskeln tillkom inte främst med tanke på alkoholmissbrukare eller missbrukare av tyngre droger, utan snarare med tanke på narkotika-och läkemedelsmissbrukare med mindre dramatiska dokumenterade skadeverkningar, tex cannabisbruk. Härigenom skulle det göras möjligt för socialtjänsten att ingripa på ett något tidigare stadium i missbrukskarriären, även om det fortfarande är ett krav att det skall föreligga ett ihållande och omfattande missbruk. [^1839]s. 400
10.11.4 Specialindikationerna 401 Sammanfattningsvis torde farerekvisitet i hälsoindikationen innebära, att det är tillräckligt att det föreligger en risk för den fysiska eller psykiska hälsan. Med utgångspunkt från vad som ovan beskrivits rörande LVU torde man kunna hävda, att även beträffande LVM måste denna risk, vid en objektiv bedömning, framstå som konkret och påtaglig. Beträffande vilken risknivå som skall föreligga torde fare/risk-begreppen i LVM och LVU inte vara väsensskilda. RegR har beträffande LVU uttalat sig om begreppet påtaglig risk (RÅ 1995 ref 46). Först betonas kravet på en ingående individuell bedömning vid varje ifrågasatt omhändertagande. Därefter sägs, att skall kunna konstateras att riskfaktorerna har sådan allvarlig inverkan på barnets hälsa och Överfört till LVM skulle detta kunna sägas innebära, att för lagens tillämplighet behöver någon sjukdom/skada inte ha inträffat. Det är tillräckligt att det, efter en ingående individuell bedömning, kan konstateras en konkret risk som har så allvarlig inverkan på den enskildes hälsa att han har ett tydligt vårdbehov. Därvid avses inte den allmänna hälsorisk som alltid föreligger vid ett omfattande missbruk. Redan i begreppet fara ligger en prognos. I detta ligger emellertid ingen motsättning att den allvarliga faran skall vara konkret vilket måste innebära att påstådd risk måste kunna motiveras med angivande av objektiva skäl. Det sagda ligger även i linje med aktualitetsprincipen enligt vilken relevanta omständigheter skall föreligga här och nu. [^1841] Avslutningsvis kan konstateras, att det som motiven ger uttryck för präglas av en ambivalens vilket alls inte främjar rättssäkerheten. I ena stunden talas om att det ska vara fråga om fall då den enskilde råkat i eller riskerar att råka i en nödsituation som hotar hans hälsa och välfärd, [^1842]och i nästa stund sägs att en nödsituation inte skall avvaktas. [^1843]Begynnande medicinska skador behöver inte ha visat sig, vilket socialberedningen också påpekade kan vara svårt att bedöma, men endast den allvarliga faran för hälsan motiverar tvångsvård. [^1845]Förarbetena inte till någon självklar hjälp vid tolkningen av bestämmelsen. I första hand måste man därför utgå från lagens text vilken ger uttryck för att det skall föreligga en allvarlig, dvs påtaglig, fara, dvs risk, för den enskildes fysiska eller psykiska hälsa.s. 401
11.Det kan inte anses tillfredsställande att socialnämnden, som i första hand har att bedöma förutsättningarna både enligt LVM och LVU, har att arbeta med dels begreppet allvarlig fara, dels begreppet påtaglig risk även om det inte är fråga om en artskillnad utan snarare en gradskillnad. Men om nu farebegreppet ansågs alltför abstrakt att användas i tvångsvårdssammanhang beträffande barn, torde det inte vara klarare när det gäller missbrukare.s. 402
12.Vidare skall, enligt lagens text (4 § p 1), tvångsvård beslutas om missbrukaren, till följd av missbruket, utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara. Man skall objektivt kunna konstatera, anförde socialberedningen, att den individuelle missbrukarens fysiska eller psykiska tillstånd är sådant att han måste ha vård. [^1846]Till hälsoindikationen hänföres sålunda situationer som har att göra med missbrukarens egen hälsa. Detta gäller även i de fall det är fråga om att tvångsomhänderta en missbrukande kvinna som är gravid. Några samhällsskyddsaspekter gör sig sålunda inte gällande i det här sammanhanget. Lagen ger också uttryck för, att indikationen avser det fall den enskilde tillf oijd av missbruket utsätter sin hälsa för allvarlig fara. Härmed måste åsyftas ett sådant fortgående missbruk som anges i generalindikationen. Är det inte fråga om ett sådant missbruk eller finns en risk för missbrukarens hälsa till följd av i huvudsak andra skäl, t ex funktionshinder, är lagen inte tillämplig. [^1847]s. 402
13.Beträffande den närmare innebörden av rekvisitet anförde Socialberedningen, att hälsoindikationen anknyter direkt till missbrukarens hälsotillstånd och till faran för att detta skallforsämras allvarligt om han inte får vård. [^1848]Här avses för det första fall där missbrukaren redan befinner sig i ett sådant tillstånd att omedelbar vård är påkallad, där det alltså redan finns en medicinsk påvisbar hälsorisk som motiverar vård oberoende av samtycke. Självfallet, uttalade beredningen, avses inte den allmänna hälsorisk som ligger i att bruka t ex alkohol i övermått. Denna risk avses följa redan av att den enskilde förutsätts vara i behov av vård[^1849] till följd av ett fortgående missbruk. Man skall objektivt kunna konstatera, att den enskildes fysiska eller psykiska tillstånd är sådant att han måste ha vård »till följds. 402