1.Enligt 6 § SoL har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt, rätt till bistånd för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt (annat bistånd) på de villkor som närmare anges i 6 b-6 f §§. Det är denna bestämmelse som i någon mån gör det möjligt att benämna socialtjänstlagen som en rättighets/ag. Rätten till bistånd är emellertid inte ovillkorlig utan bedöms efter en individuell prövning utifrån den enskildes behov. Biståndsrätten är subsidiär i den meningen att andra möjligheter att tillgodose behovet först skall vara uttömda. s. 164
2.Vad krävs då för att en en lag skall benämnas rättighetslag? Rättighetsbegreppet har sina rötter i naturrättsliga åskådningar. Begreppet anses i sig referenslöst men det har ett framställningstekniskt och framställningsekonomiskt värde i det att det utgör ett mellanled mellan rättsfaktum (rättsfakta) och rättsföljd (rättsföljder). Mellanledet gör det möjligt att kortfattat och enkelt karakterisera ett existerande rättsläge som man annars skulle nödgas beskriva på ett utförligt och omständligt sätt. En förutsättning för att rättighetstermer skall fylla denna funktion är dock, menar Strömholm, att de används konsekvent i bestämda sammanhang. Rättighetsterminologin bör därför förbehållas situationer som uppf),ller åtminstone två krav, dels att rättigheten kan peka på ett någorlunda avgränsat objekt och dels att rättsordningen tillhandahåller någorlunda adekvata tvångsmedel för rättighetens förverkligande.Även Bramstång anser, att rättighetskonstruktioner bör reserveras för försiktigt och sparsamt utvalda situationer. För att betecknas som en rättighet skall den vara lätt åtkomlig vilket innebär, att forutsättningarna för åtnjutande av rättigheten bör vara så tydliga att tveksamma situationer minimeras samt, att rättighetens innehåll bör vara någorlunda pregnant bestämt och i görligaste mån framgå av lagtext. För att man skall kunna tala om en rättighet måste denna också i tveksamma fall vara utkrävbar, dvs det måste finnas möjlighet till en kvalificerad, allsidig överprövning avseende såväl rätten som dess innehåll. Westerhäll framhåller, att för att man skall kunna tala om en rättighet inom förvaltningsrätten bör denna vara noggrant preciserad i lag både vad gäller innehåll och förutsättningar, samt vara utkrävbar vilket förutsätter möjligheter till överklagande för den enskilde. Som ett tredje baskrav har ibland även kravet på statlig tillsyn uppställts. Kj0nstad anför beträffande norsk sociallagstiftning, att det ibland är tveksamt om lagen ger medborgarna en rättighet - ett rättskrav -eller om det enbart är fråga om en rätt att konkurrera om knappa resurser. En viktig fråga blir då vilka förhållanden som leder till att en rättighet eller ett intresse har ett starkare eller svagare rättsskydd. Följande moment kan därvid vara av betydelse:l) säger lagen något om rätt/plikt-relationen, 2) används i lagen klara och koncisa ord och uttryck eller används generella och vaga formuleringar, 3) kan vikt läggas vid kommunernas ekonomi, 4) vilka rättssäkerhetsgarantier gäller för att en person skall få sin rätt tillgodosedd och 5) kan förvaltningsbeslutet bringas inför domstol för överprövning. Syse menar, att ett viktigt kännetecken på rättighetsbestämmelser är att det är uppställt rättssäkerhetsgarantier för att säkra att plikten uppfylls. En viktig garanti är därvid möjligheten att överklaga, även om detta inte säkrar den faktiska uppfyllelsen av kravet. Lokaldemokratikommitten förordade att en rättighet, förutom att den skall vara preciserad i lag och utkrävbar, dessutom skall vara »uttvingbar», dvs att den enskilde »med framgång» skall kunna utkräva av domstol fastställd rättighet. Warnling-Nerep ifrågasätter dock om det är realistiskt att tala om uttvingbara rättigheter då det finns avsevärda brister vad avser de faktiska möjligheterna att uttvinga rättigheter även om de är utkrävbara.s. 164
3.Rättighetsbestämmelsen i 1980 års socialtjänstlag var vagt formulerad då förutsättningarna för rätten till bistånd angavs i mycket allmänna ordalag. Av bestämmelsen framgick enbart, att den enskilde hade rätt till bistånd för sin forsörjning och sin livsforing i övrigt om hans behov inte kunde tillgodoses på annat sätt. Genom biståndet skulle den enskilde tillförsäkras en skälig /evnadsnivå och biståndet skulle utformas så att det stärkte hans resurser att leva ett självständigt liv. Ramlagskonstruktionen, helhetssynen och svårigheterna att formulera författningsbestämmelser så att de täcker alla fall där en rätt till bistånd kan tänkas föreligga angavs i motiven som skäl till dess vaghet.Frän lagstiftaren uttrycktes att det inte var önskvärt att i lagen ange vilka konkreta hjälpåtgärder som kan komma i fråga eftersom i lagen angivna åtgärder kan komma att framstå som mera önskvärda än andra. Inte heller ville man införa ett system med miniminormer. Risken, menade lagstiftaren, är då att kommunerna i ett ansträngt ekonomiskt läge undviker att lämna bistånd i större utsträckning än vad normerna föreskriver, även om det i det enskilda fallet skulle te sig befogat att göra en mera omfattande insats. Biståndsrätten borde i stället knytas till att den enskilde är beroende av insatser för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Det förutsattes alltså ett hjälpbehov som skulle bedömas utifrån syftet med biståndsrätten, dvs att tillförsäkra den enskilde stöd och hjälp när sådana insatser var nödvändiga för att den enskilde skulle klara sin försörjning och livsföring i övrigt. Förelåg ett behov och detta inte kunde tillgodoses på annat sätt var nämnden också skyldig att bistå den enskilde.s. 165
4.Biståndsrätten enligt 1980 års lag kunde avse, inte bara ekonomisk hjälp, utan även vård-och behandling och sociala ljänster. Åtgärdsvalet var beroende av förhållandena i det enskilda fallet. I motiven framhölls emellertid, att rätten till stöd och hjälp inte kunde avse andra insatser än sådana som bedömdes kunna tillgodose den enskildes behov på ett lämpligt sätt. Insatserna skulle utformas i samförstånd med den enskilde Gfr 9 §) men, sades i förarbetena, den enskilde har givetvis inte någon ovillkorlig rätt att erhålla en viss bestämd insats. Vid valet av åtgärder »måste hänsyn tas till vilka alternativa resurser som finns att tillgå inom kommunen.» Bramstång fann rättighetskonstruktionen i SoL i det närmaste innehållslös. Han menade, att den inte tillnärmelsevis innehöll de krav som bör ställas på en sådan och att den särdeles opreciserade rätten till bistånd var ägnad att inte oväsentligt försvaga den enskildes möjligheter att hävda sitt anspråk i högre instans.Westerhäll har beträffande rekvisitens vaga utformning framhållit, att den enskildes krav på förutsebarhet och kontrollerbarhet blir dåligt tillgodosedda. Ur denna synpunkt, men även ur rättvisesynpunkt, är det inte självklart, menar hon, att uppfatta biståndsrätten som en rättighet. Som kommer att framgå av den följande framställningen har emellertid RegR:s praxis dock bidragit med en viss precisering av biståndsparagrafens rekvisit, varför Westerhäll ändå ansåg det befogat att använda rättighetstermen i förevarande sammanhang. Strömberg har framhållit, att den som sökt bistånd har varit i hög grad beroende av socialnämndens bedömning.Statens tillsyn och den enskildes besvärsrätt ansågs dock av lagstiftaren ge tillräckliga garantier för en ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande ordning. Möjligheten att anföra förvaltningsbesvär, genom vilket den enskilde kunde få till stånd en allsidig prövning av såväl rätten till bistånd som i vilken form och omfattning, garanterade en viss enhetlighet i bedömningen. Det är tack vare denna möjlighet, menar Strömberg, som det i någon mån varit befogat att tala om en »rätt» till bistånd.s. 166
5.Ramlagskonstruktionen och vagt formulerade lagregler innebär, att ansvaret för reglernas konkreta innehåll läggs på tillämpningsmyndigheten som därmed också svarar för genomförandet av socialpolitiken. Rättighetsbestämmelsen i 1980 års lag medgav inte någon högre grad av förutsebarhet för den enskilde. Biståndsrätten bedöms och beslutas i en icke juristdominerad organisation. Det finns en klar risk att Regeringsrättens avgöranden, som närmare preciserat innehållet i biståndsrekvisiten, inte når ut bland tillämpande tjänstemän och nämnder och att prejudikatinstansens avgöranden endast är av liten betydelse för rättsbildningen på området. Socialtjänstkommitten fann också, att Regeringsrättens prejudicerande domar inte fått det genomslag i kommunerna som avsetts. Majoriteten av kommunerna tillämpade socialbidragsnormer som låg lägre än Socialstyrelsens rekommenderade norm, som enligt RegR skulle ligga till grund för bedömningen (RÅ 1993 Ref 11). Den som inte överklagade kommunens beslut fick nöja sig med ett lägre belopp. Enligt kommitten fanns också exempel på att en och samma person månad efter månad tvingats överklaga nämndens beslut för att få ut det högre beloppet.s. 7
6.Mot denna bakgrund skall biståndsrätten i 1997 års lag ses. Rättighetsbestämmelsen, 6 § SoL, har numera följande lydelse: Fortfarande förutsätts för rätt till bistånd ett hjälpbehov, som inte kan tillgodoses genom den enskildes egen försorg eller på annat sätt. Innehållet i biståndet begränsas emellertid genom hänvisningen till 6 b-6 f §§. Rätt till ekonomiskt bistånd tillkommer sålunda den enskilde enbart för i 6 b § uppräknade kostnader. Rätt till bistånd kan också föreligga för annat bistånd, varmed avses hjälp i hemmet och särskilt boende (6 f §). Försörjningsstödet -det ekonomiska biståndet-s. 7