Rättsfall
RÅ 1993 ref. 11
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
RÅ 1993 ref. 11
BibTeX
@misc{ra-1993-ref-11,
author = {{Regeringsrätten}},
title = {{RÅ 1993 ref. 11}},
year = {1993},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
4 hänvisningar i 2 artiklar · 4 stycken/fotnoter
Missbrukare i rättsstaten - en rättsvetenskaplig studie om lagstiftningen rörande tvångsvård av vuxna missbrukare3 hänvisningar
- Se även RÅ 1993 Ref 11.
- Ramlagskonstruktionen och vagt formulerade lagregler innebär, att ansvaret för reglernas konkreta innehåll läggs på tillämpningsmyndigheten som därmed också svarar för genomförandet av socialpolitiken. Rättighetsbestämmelsen i 1980 års lag medgav inte någon högre grad av förutsebarhet för den enskilde. Biståndsrätten bedöms och beslutas i en icke juristdominerad organisation. Det finns en klar risk att Regeringsrättens avgöranden, som närmare preciserat innehållet i biståndsrekvisiten, inte når ut bland tillämpande tjänstemän och nämnder och att prejudikatinstansens avgöranden endast är av liten betydelse för rättsbildningen på området. Socialtjänstkommitten fann också, att Regeringsrättens prejudicerande domar inte fått det genomslag i kommunerna som avsetts. Majoriteten av kommunerna tillämpade socialbidragsnormer som låg lägre än Socialstyrelsens rekommenderade norm, som enligt RegR skulle ligga till grund för bedömningen (RÅ 1993 Ref 11). Den som inte överklagade kommunens beslut fick nöja sig med ett lägre belopp. Enligt kommitten fanns också exempel på att en och samma person månad efter månad tvingats överklaga nämndens beslut för att få ut det högre beloppet.
- I motiven till 1980 års lag framhölls att ett ekonomiskt bistånd ofta kan behöva kombineras med andra sociala tjänster. Dessa skall utgöra erbjudanden, varför det i princip bör vara möjligt för den enskilde att efterfråga en viss social tjänst, t ex ekonomisk hjälp, och samtidigt avstå från erbjudanden om andra tjänster tex behandling. Detta innebär inte att socialtjänsten är förhindrad att ställa vissa villkor. Tvärtom förutsätter rätten till bistånd att det föreligger ettf aktiskt behov och att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. DepCh betonade också att det är viktigt att tolkningen av villkoren för bistånd inte blir för restriktiv. Det skulle kunna leda till att den som har kunnat försörja sig men inte gjort det och därför saknar medel till försörjning under den närmaste tiden inte i något fall skulle ha rätt till bistånd, vilket inte är meningen. Föreligger en rätt till bistånd är denna sålunda inte avhängig att den biståndssökande underkastar sig olika former av åtgärder. Rätten till bistånd har inte fått göras beroende av att den biståndssökande underkastar sig tex en behandlingsinsats avseende narkotikamissbruk eller att den hjälpsökande deltar i gruppsamtal och i videobandsupptagningar. Socialtjänstlagen anses inte ge utrymme för att neka någon rätt till bistånd enbart därför att den enskilde inte vill ta emot av socialtjänsten erbjudna rehabiliteringsinsatser eller för att man inte iakttager för sådan insats meddelade ordningsföreskrifter (RÅ83 2:70). Blott den omständigheten att missbrukare undergått ett stort antal behandlingshemsvistelser (14 st) utan nämnvärt resultat har inte heller ansetts medföra att denna form av insats inte skulle kunna komma ifråga vid en senare ansökan om sådan biståndsform (RÅ 1991 ref97). Inte heller den omständigheten, att den enskilde bryter upprättad behandlingsplan och därmed blir i behov av ekonomiskt bistånd har ansetts kunna medföra att bistånd skall förvägras honom under hänvisning till att behovet kan tillgodoses på annat sätt, trots att behovet, enligt nämnden hade kunnat tillgodoses om den enskilde fullföljt behandlingshemsvistelsen (RÅ 84 2:86). Genom biståndet skall den enskilde, enligt 6 a §, tillförsäkras en skälig levnadsnivä. Hänsyn måste därvid tas till omständigheterna i det särskilda fallet Qfr RÅ84 2:6, RÅ 1987 Ref 109). Denna bestämmelse, som helt överensstämmer med 6 § 2 st i 1980 års lag, anses vara vägledande för allt bistånd; försörjningsstöd, annat bistånd och även sådant bistånd som får beviljas med stöd av 6 g §. Begreppet »skälig levnadsnivå» ges sin grundläggande betydelse genom portalparagrafen enligt vilken målsättningen för socialtjänstens verksamhet är att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Enligt motiven till 1980 års lag skulle den konkreta innebörden bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever varför det måste överlämnas åt kommunerna att fastställa vilken levnadsnivå som skulle anses skälig. För att motverka alltför stora skillnader i kommunerna förordade DepCh att Socialstyrelsen, efter samråd med Kommunförbundet, utformade allmänna råd (AR). Genom ett bruttonormsystem skulle den enskilde få en viss frihet att disponera biståndet på det sätt som passade honom bäst. Biståndet borde dock allmänt sett ges en forebyggande karaktär så att den enskilde såvitt möjligt själv blev i stånd att försörja sig. Att socialbidraget ytterst bygger på en individuell behovsprövning medför även, att i enskilda fall skulle bidraget kunna utgå med andra belopp och till andra ändamål än vad som gäller enligt fastställda normer. I enlighet med vad som förutsattes i motiven och i 67 § SoL, utformade Socialstyrelsen allmänna råd som ett hjälpmedel vid prövningen av begreppet skälig levnadsnivå. Normen var inte var tänkt att användas som en absolut gräns då den enskildes situation, såsom framhållits i förarbetena, ansågs kunna motivera såväl lägre som högre bidragsbelopp. RegR fastslog sedermera, att råden borde läggas till grund för bedömningen av vad som är en skälig levnadsnivå, om inte särskilda omständigheter föranleder annat (RÅ 1993 Ref 11). RegR fäste vikt vid 6 7 SoL samt nämnda uttalanden i motiven och hur bruttonormerna utformats. Normerna kunde inte anses som någon överstandard och RegR framhöll En bidragsnorm som låg under Socialstyrelsens norm kunde sålunda normalt inte anses tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå. RegR framhöll dock, att det vid jämförelse mellan en viss kommuns normer och Socialstyrelsens normer måste förekommande skillnader vad gäller de kostnader som respektive normer avser att täcka, beaktas.RegR gjorde emellertid ändå en bedömning av huruvida kostnaderna för önskad biståndsform kunde anses rimliga.