1.ning av nämnd, om vissa uppräknade krav på nämnden är för handen.s. 88
2.Innebörden av begreppet utan oskäligt dröjsmål är inte närmare definierat. Grundlagsberedningen anförde, att kravet var uppfyllt om det finns en föreskrift av innebörd att beslutet förfaller efter viss kort tid för den händelse att det inte har fattats eller fastställts av domstol. DepCh yttrade i frågan endast, att »Eftersom domstolsprövning inte alltid kan komma till stånd omgående utan kan dröja en viss tid, är det lämpligt att i lagrummet anges att den enskilde i ifrågavarande fall skall ha rätt till domstolsprövning utan oskäligt dröjsmål.» RF:s krav på domstolsprövning av ett frihetsberövande syftar till att ge den enskilde rättsliga garantier mot att han olagligt berövas friheten.Enligt Petren/Ragnemalm syftar bestämmelsen i forsta hand till att möjliggöra ett snabbt. frigivande av den som felaktigt omhändertagits, inte till en efterhandskontroll av frihetsberövandets laglighet. Bestämmelsen framtvingar inte en domstolsprövning i fall där fråga är om ett endast kortvarigt. frihetsberövande, tex hämtning enligt RB 23:7. I motiven anfördes att det inte heller skulle ställas krav på domstolsprövning i fall som avsågs i NvL 13 § 2 mom. 2 st.Sistnämnda bestämmelse innebar, att den som var »föremål för» undersökning av nykterhetsnämnden vid vite kunde kallas att inställa sig inför nämnden. Inställde han sig inte kunde handräckning påkallas för hans hämtande. En bestämmelse som gäller hämtning till domstolsförhandling återfinns även i LVM 39, § 3 st. Med utgångspunkt i det sagda skulle en dylik åtgärd inte vara av sådant slag att domstolsprövning kan påkallas med stöd av grundlagen. RF 2:9 2 st kan endast tillämpas, säger Petren/Ragnemalm, på frihetsberövanden som är av sådan varaktighet att domstolsprövning är praktiskt möjatt ordna innan frihetsberövandet upphör. lig Som kommer att framgå fattas beslut om beredande av vård med stöd av LV M av länsrätt (4 § LVM). Endast i särskilda fall, under förutsättningar som anges i 13 §, far socialnämnden eller polismyndigheten besluta att missbrukaren omedelbart skall omhändertas. LVM ger därvid en viss garanti för att den enskilde inte olagligt skall berövas sin frihet och för ett snabbt frigivande skall kunna komma till stånd. Frågan om huruvida dessa garantier kan anses tillräckliga lämnas tills vidare obesvarad.s. 88
Europakonventionens rätt tillf rihet och personlig säkerhet
1.Artikel 5: 1 ger var och en rätt till frihet och personlig säkerhet. Rätten är emellertid inte absolut. I en uttömmande uppräkning anges i vilka situationer ett frihetsberövande är tillåtet i den ordning som foreskrivs i lag. Artikeln förbjuder frihetsberövanden som inte innefattas av de uppräknade situationerna i 5:1 a-f ävens. 90
2.Eftersom det är fråga om ett undanom det skulle vara tillåtet enligt inhemsk lag. tag från den allmänna rätten till personlig frihet skall dessa undantag från huvudregeln tolkas s. 90
3.restriktivt.s. 90
4.Kravet på lagstöd syftar främst på Innebörden av begreppets. 90
5.skriven lag. »lagligen» (lawful) är dels att frihetsberövandet måste vara tillåtet enligt inhemsk lag och dels att den nationella lagen i sig är laglig. Strider sålunda ett frihetsberövande mot nationell lag anses kravet på laglighet enligt konventionen inte vara uppfyllt.Att en dom till frihetsstraff eller ett beslut om annat frihetsberövande senare ändras efter överklagande eller efter ett resningsförfarande behöver inte innebära att det första beslutet varit olagligt. Inte heller innebär det förhållandet att en häktad person senare blir frikänd eller friges utan åtal att hans häktning måste ha varit olaglig. s. 90
6.Artikeln innehåller enligt dess ordalydelse två rättigheter, rätten till .frihet och rätten till personlig säkerhet. I doktrinen råder delade meningar huruvida detta skall ses som en eller två olika rättigheter. Fawcett menar, att frihet och säkerhet är två sidor av samma mynt. Om frihet innebär en faktisk personlig rörelsefrihet innebär säkerhet att man är berättigad till att erhålla ett lagligt skydd för denna frihet. van Dijk och van Hoof ifrågasätter dock ett sådant förhållningssätt. Skyldigheten att ge lagligt skydd beträffande rätten till frihet och förbud mot godtycklighet vid inskränkningar i denna rätt ligger i artikeln som sådan och i konventionen. Begreppet »security» refererar till mera än rent skydd mot inskränkningar i friheten. I den andra meningen i artikel 5:1 nämns endast rätten till frihet »No one shall be deprived ofhis liberty save in the following cases/ .. ./». Kommissionen har därvid uttalat att Begreppen frihet och säkerhet skall alltså, enligt Europakommissionen, läsas tillsammans och enbart syfta på kroppslig (fysisk) frihet och säkerhet. Med frihet avses frihet från arrest och internering och med personlig säkerhet avses skyddet mot godtyckliga ingrepp i denna frihet. Att syftet med artikeln är att ge skydd mot godtyckliga ingrepp har Europadomstolen framhållit i fallet Bozano 1986 (Nr 111-A). Utgångspunkt för det fysiska skyddet är, att en individ inte är skyldig att inför staten eller samhället redogöra för var han vistas. Man kan välja att stanna hemma eller att befinna sig någon annanstans och man har ingen skyldighet att avlägga rapport om detta, något som anses vara frihet i personlig eller fysisk mening. Artikel 5 är inte tillämplig på restriktioner som generellt riktar sig till befolkningen, t ex trafikregler eller, i särskilda situationer, utegångsförbud. Däremot är artikeln tillämplig på restriktioner som rör en enskild individ, t ex där myndigheterna placerat en individ i fängelse, i en poliscell e d, eller där myndigheterna snävt begränsat den fysiska rörelsefriheten. När anses man då berövad sin frihet och när är det fråga om andra frihetsinskränkningar? Vid ett ingripande eller en propå från en myndighet eller myndighetsperson kan gränsen mellan vad som upplevs som frivilligt och tvångsmässigt vara flytande och oklar. Människor i en beroendeställning kan mycket väl uppfatta att ett uttalande från en myndighet innefattar ett latent hot om sanktioner och därför gå med på olika inskränkningar i sin frihet även om sådana inte har något lagstöd.s. 90
7.Fri-och rättighetskommitten säger i sitt betänkande att »Vad som åsyftas i artikeln (förf.s. 92
8.ärfrihetsberövanden och inte andra inskränkningar i rörelsefriheten De senare behandlas i stället i artikel 2 i tilläggsprotokoll nr 4 till konventionen.» Kommitten menar, att skillnaden mellan ett frihetsberövande och en inskränkning i rörelsefriheten inte är helt klar, men någon vidare begreppsanalys görs inte i betänkandet. Det påpekas endast att HD, i fallet NJA 1989 s 131, inte ansett att kommunarrest var ett frihetsberövande i konventionens mening. Detta prövades sedermera också av Europakommissionen (No. 13344/87) som inte heller fann att kommunarresten var ett frihetsberövande i den mening som avses i artikel 5. Bland annat med hänvisning till tilläggsprotokoll nr 4 , artikel 2, har Europadomstolen också funnit att artikel 5 innebär ett skydd mot berövandet av friheten, inte mot andra inskränkningar i rörelsefriheten. s. 92
9.Beträffande frågan om vad som skall anses som ett frihetsberövande anför Danelius, att det oftast är lätt att avgöra om en person är berövad friheten eller inte, men att det finns svårbedömda gränsfall. Sålunda, menar han, kan det ibland vara osäkert om de restriktioner som ålagts en person är så vittgående att han skall anses ha berövats friheten eller om det endast rör sig om inskränkningar i hans rörelsefrihet. Vid mycket kortvariga ingripanden av polis eller annan myndighet kan det, anför han, emellanåt vara svårt att fastställa om personen i fråga verkligen berövats friheten. Danelius andrager ur Europadomstolens praxiss. 92