Jfr beträffande 35 § SoL även RÄ 1995 Ref 86. Se även RÄ 1993 Ref98 ang,iende främjande av sysselsättningen och synnerliga skäl enligt 2:8 KL och RÅ 1994 Ref 104 angående partistöd och otillbörligt gynnande.
Hänvisas från p. 2 (s. 195)
1.Det brukar hävdas att laglighetsprövning inte innefattar moment av lämplighetseller skälighetskaraktär. Det framgår också av KL 10:8 2 st att något annat beslut inte får sättas i det överklagade beslutets ställe. Härmed klargörs att processen inte tar sikte på en materiell överprövning av kommunala beslut utan på en legalitetsprövning. När det emellertid gäller frågor om dens. 194
2.kommunala kompetensen skall detta bedömas utifrån om det är lämpligt, ändamålsenligt eller skäligt att kommunen befattar sig med en viss angelägenhet. Därför, menar Bohlin, är termen laglighetsprövning i så måtto något missvisande, även om besvärsprövningen utmynnar i ett konstaterande att beslutet är kommunalrättsligt olagligt. Ragnemalm har också hävdat, att det sällan blir fråga om en renodlad prövning av det ena eller andra slaget. En laglighetsprövning som saknar varje utrymme för värdering av i någon mån diskretionär typ torde knappast förekomma och en lämplighetsprövning, helt obunden av rättsliga normer, är utesluten. Beträffande begränsningen till de speciella besvärsgrunderna i tidigare KL 7:1 menade Bramstång, att den praktiska begränsningen i legalitetsbesvär och lämplighetsbesvär inte borde överdrivas. Hans erfarenhet var, att vid kommunalbesvär prövar den överordnade instansen inte sällan såväl laglighets-och skälighets-som rena lämplighetsfrågor (d v s ändamålsenligheten).»Från RegR:s praxis torde även kunna andragas, att i mål rörande den kommunala likställighetsprincipen prövar domstolarna om det finns sakliga skäl för en särbehandling Qfr exempelvis RÅ 1996 Ref 9, RÅ 1997 Ref 45) vilket naturligen inrymmer skälighetsöverväganden. I det senare målet prövades även huruvida ett debiteringsbeslut rörande barnomsorg stod i strid med i 35 SoL. s. 195
3.skälighetskravet § Vilka omständigheter kan då medföra ett upphävande av beslutet vid en laglighetsprövning rörande bistånd till en missbrukare enligt 6 g § SoL? Till att börja med kan konstateras, att rätten att anföra laglighetsbesvär tillkommer var och en som är medlem i en kommun eller ett landsting, men ingen annan (KL 10:1). Medlem är den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller är taxerad till kommunalskatt där. Det krävs däremot inte att kommunmedlemmen på något sätt berörs av beslutet. Omvänt saknar den som inte är kommunmedlem besvärsrätt även om beslutet påverkar hans personliga eller ekonomiska situation. För att kunna får en överprövning till stånd måste en icke-kommunmedlem därför försöka övertala en kommunmedlem att klaga i den berördes ställe. Många missbrukare saknar bostad och lever ett kringflackande liv. Därför är det inte är otänkbart att han saknar medlemskap i en kommun. Redan här har sålunda den enskildes utsikter att över huvud anföra besvär inskränkts. Man kan ju fråga sig vilka möjligheter en socialt utslagen missbrukare har att få någon kommunmedlem att bistå med ett överklagande som inte berör den tillfrågade själv.s. 195
4.Kravet på kommunmedlemskap som grund för besvärsrätt avser tidpunkten för besvärens anförande, inte dagen för beslutet. Besvärstiden, som är tre veckor, börjar löpa den dag då justeringen av det över beslutet förda protokollet har tillkännagivits på kommunens anslagstavla (KL 10:6) och besvärsskriftcn skall ges in till besvärsmyndigheten, dvs länsrätten (KL 10:5). Den enskilde bör dock i ett biståndsärende, även enligt 6 g §, underrättas om myndighetens beslut och om hur beslutet överklagas. s. 196
5.För att ett anfört besvär skall kunna bifallas skall ett åberopat besvärsfaktum kunna hänföras under någon av de besvärsgrunder som räknas upp i KL. Besvärsmyndigheten är inte bunden vid klagandens rubricering av åberopade besvärsfakta utan kan hänföra dessa under en annan besvärsgrund än den som klaganden själv anfört. Kommunalbesvärsinstitutets tillämpningsområde anges i KL 10:8. Enligt denna bestämmelse skall ett beslut upphävas om det 1) inte har tillkommit i laga ordning, 2) hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen eller landstinget, 3) det organ som har fattat beslutet har överskridit sina befogenheter, eller 4) beslutet strider mot lag eller annan författning. Åberopas andra felaktigheter, som inte kan hänföras till beslutets laglighet »i nyssnämnt avseende» utan till dess lämplighet kan besvären inte bifallas. s. 196
6.Under den första besvärsgrunden, att beslutet inte tillkommit i laga ordning, kan hänföras olika procedur-eller handläggningsfel i samband med beslutets tillkomst. Detta torde t ex innebära, att i den mån beslutet tillkommit utan att förvaltningslagens bestämmelser, via 54 SoL, iakttagits Gfr RÄ84 2:29) eller om det förekommit något annat fel på beredningsstadiet, t ex brister i utredningen, skulle beslutet kunna upphävas av besvärsmyndigheten, dock under förutsättning att felet haft betydelse för ärendets utgång (KL 10:9). Den andra besvärsgrunden, att den kommunala kompetensen överskridits, är knappast av relevans i ett biståndsärende då socialtjänstens verksamhet är en angelägenhet för kommunen (2, 4 §§ SoL) och befogenheten att utge individuellt stöd framgår av 6 § SoL.s. 196
7.Den tredje besvärsgrunden, att det organ som fattat beslutet överskridit sina befogenheter, kan bli aktuell i den mån beslutsorganet utövat en befogenhet som tillkommit ett annat organ för samma kommun. Besvärsgrunden kan också tilllämpas i en del fall där ett beslut dikterats av ovidkommande hänsyn (illojal maktanvändning). Används socialtjänstens insatser i syfte att främja andra ändamål än vad lagen och dess förarbeten anger, kan man ha överskridit gränsen för sina befogenheter och beslutet skulle i så fall kunna upphävas.s. 196
8.Vad innebär då laglighetsprövningen i förhållande till den fjärde besvärsgrunden, att beslutet strider mot lag eller annan forfattning? Judikaturen ger ingen direkt vägledning beträffande relevanta bestämmelser i missbrukssammanhang. Av RegR:s praxis (RÅ 1993 Ref 82) framgår emellertid, att för att bedöma om ett beslut skall anses som olagligt »krävs att det strider mot någon föreskrift som kommunen är skyldig att följa.» I RÅ84 2:29 (I) klagade makarna B på att kommunen sagt upp deras treåriga dotters daghemsplats då ett syskon föddes. Kommunen hade fastställt vissa intagningsprinciper till vilka man hänvisade som grund för uppsägningen. Makarna anförde att beslutet kränkte deras enskilda rätt och att det vilade på orättvis grund (besvärsgrunderna 4 och 5 i tidigare KL). Efter en redogörelse för tillämpliga bestämmelser i SoL (14, 15 och 17 §§ i lagens tidigare lydelse) samt kommunens antagningsprinciper anförde RegR: Vilka bestämmelser är då kommunen skyldig att iakttaga i handläggningen av ett ärende om bistånd enligt 6 g § och kan ett åsidosättande därav medföra att beslutet vid ett laglighetsbesvär upphävs? Av 6 g framgår inte någon skyldighet eller konkret förpliktelse att utge bistånd eller att detta skall utges i viss form, utan bistånd får ges om det finns skäl för det. Kriterier för bedömningen om skäl finns står inte att finna i 6 g utan, vilket framgått tidigare, vägledning får sökas i andra bestämmelser. Såvitt gäller missbrukarna är den grundläggande regeln att utgå ifrån 11 § SoL. I första och andra stycket detta stadgande återfinns allmänna 1uålinriktade bestä1umel&er om ko1nmunens åligganden att »arbeia för» att förebygga och motverka missbruk. Det framgår sålunda enbart att kommunen har denna skyldighet, inte hur eller i vilken omfattning den förebyggande missbrukarvården skall bedrivas. Ett överklagat individuellt beslut om nekad hjälpinsats eller om insatsens utformning torde inte kunna anses strida mot 11 1 och 2 st. En annan fråga är, att regeln har karaktären av en ovillkorlig skyldighet beträffande den förebyggande verksamheten. Ett generellt beslut att all förebyggande verksamhet i missbrukssammanhang skall läggas ned, borde därför kunna angripas och upphävas vid en laglighetsprövning.s. 197
9.11 tredje stycket är av en annan karaktär då en skyldighet att sörja for ett visst förhållande måste innebära en annan sorts förpliktelse (ombesörja, se till att) än ett allmänt verkande för en måluppfyllelse. I laglighetsprövningen måste med nödvändighet ingå ett konstaterande av vilka faktiska omständigheter som föreligger i det enskilda fallet och dessa måste sättas i relation till tillämpliga bestämmelser, såvitt nu är fråga, 11 3 st SoL. Domstolen har därvid att dra egna slutsatser i den rättsliga bedömningen. Visar faktaunderlaget att det är fråga om en missbrukare som har behov av vård för att komma ifrån missbruket, borde det, enligt min mening, inte vara uteslutet att ett beslut om nekat bistånd skulle kunna kasseras vid en laglighetsprövning, eftersom bestämmelsen innehåller en konkret förpliktelse att ombesörja hjälp och värd. Annorlunda kan det förhålla sig vid ett klagomål på utformningen av en hjälpätgärd då 11 § 3 st inte konkretiserar på vilket sätt nämnden skall sköta sitt åliggande. Här bör emellertid observeras socialnämndens skyldigheter enligt 22 där man åläggs att sörja för att den som har behov av det tas emot i familjehem eller hem för värd eller boende.s. 197
10.I bedömningen av bistånd med stöd av 6 g § skall emellertid även beaktas vad som sägs i 6 a §, att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå och att biståndet stärker hans resurser att leva ett självständigt liv. Innebörden av begreppet »skälig levnadsnivä» måste sålunda bestämmas varvid viss vägledning måste hämtas ur förarbetena och tidigare utbildad rättspraxis. Visar föreliggande fakta att den enskilde genom beslutet inte uppnår en skälig levnadsnivä, vilket med nödvändighet innebär överväganden av skälighetsnatur, skulle då inte kunna hävdas att beslutet strider mot lag? Lagrådet har i sammanhanget påpekat, »att upphävandegrunden i 10 kap 8 första stycket 4 inte kan åberopas av den som anser att han genom det vägrade biståndet inte tillförsäkras en skälig levnadsnivå.» Lagrådets ställningstagande motiverades med att bestämmelserna i 6 a § endast skulle vara tillämplig i fråga om försörjningsstöd och annat bistånd. I anledning av lagrädsyttrandet underströks dock från regeringen att 6 a § skall beaktas även vid bedömningen av bistånd enligt 6 g §. Måhända är det en för optimistisk tanke, men en möjlig konsekvens av det sagda skulle kunna medföra att, i händelse av att den enskilde genom att nekas bistånd eller beviljas bistånd i en form som inte bedöms tillförsäkra honom en skälig levnadsnivä, ett sådant beslut skulle kunna upphävas såsom stridande mot 6 a SoL. Ett bortseende frän ett rekvisit -skälig levnadsnivä -eller en felaktig tillämpning av reglernaborde kunna leda till ett upphävande av beslutet.s. 198
11.Huruvida domstolarna kommer att tillämpa SoL:s bestämmelser i enlighet vad som ovan anförts återstår att se. Om så sker kan man emellertid fråga sig vad självstyrelsen vunnit på förändringarna. Visserligen kommer domstolarna inte att kunna bestämma innehållet i biståndsformen utan vad som sker är möjligen ett upphävande av beslutet. Men eftersom möjligheten till kommunalbesvär finns, kan det ändå till sist bli RegR som avgör kommunens agerande. Domstolarna har en rättskipande roll och överprövningen hos en förvaltningsdomstol företas i rättsskyddssyfte. Den skall inte syfta till något aktivt förverkligande av den förvaltningsrättsliga lagstiftningen, det ankommer på förvaltningsorganisationen i övrigt.s. 199
12.Avslutningsvis kan nämnas, att Socialtjänstutredningen (SOU 1999:97, Prop 2000/01:80) föreslår ett återinförande av möjligheten till förvaltningsbesvär även i fråga om bistånd i form av vård och behandlingsinsatser till missbrukare. I skrivande stund har emellertid detta ännu inte lett till någon lagändring.s. 199